I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.
På det svarade jag:
- Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.
Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.
- Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.
- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.
Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?
Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:
”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! … Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja. Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”
Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.
Jag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”. Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.
Så - anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.
Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.
Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns? När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?
Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:
”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”
När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.
Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.
Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.
Publicerat av tuves
På systembolaget gjorde Radio Kristianstad
Abort kan heller aldrig göras till en ”mänsklig rättighet” utan att kollidera med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som i artikel 3 säger att ”var och en har rätt till liv”, och FN:s barnkonvention som slår fast i paragraf 6 att ”varje barn har en inneboende rätt till livet”, och har rätt till skydd även före födelsen.
Biogasanläggningen är ett försöksprojekt kopplat till Lunds universitet för att ur biomassa från lantbruk skapa biogas. Det visar sig vara ett utmärkt sätt att dels ta tillvara avfall från grödor i lantbruket och samtidigt producera miljövänligt bränsle. Miljöbelastningen på Östersjön och Västerhavet minskar betydligt om denna verksamhet bedrivs i större skala.
Allt är inte nattsvart. Inom EU håller en attitydförändring på att ske. Vi kan se att flera länder i Sydeuropa skärpt lagarna kring rattfylleri och åldersgränser för inköp av alkohol. I Frankrike skrivs varningstexter till gravida och i en del östeuropeiska länder har skatten på alkohol höjts. Dessa tecken på att fler och fler inser att alkohol inte är vilken vara som helst gör att Sverige med ännu större kraft kan driva frågan om en restriktiv alkoholpolitik i EU. De överlägset mest effektiva sätten att begränsa skadorna som kommer av alkoholen är genom pris och tillgänglighet. Kristdemokraterna anser därför att den mängd alkohol som får föras över gränserna är orimlig och måste sänkas till den nivå vi hade innan vi gick med i EU. Olovlig handel med importerad alkohol är ett stort problem. Den vidareförsäljning som sker till barn och ungdomar måste motverkas och lyckade försök har genomförts av polisen. Arbetet med att ta fast langare måste ha hög prioritet. Jag tycker det är rimligt att man själv ska kunna bära den alkohol som man tar med över gränsen, alltså i ett par plastkassar snarare än i en lätt lastbil. Jag och Kristdemokraterna lovar att göra vad vi kan för att begränsa alkoholens skador i Europa.
Årligen anmärker EU:s revisorer på kommissionen för att de betalat ut 30-35 miljarder kronor på felaktiga grunder. Till stor del finns dessa ”felutbetalningar” inom regionalstöden, men även i jordbruksbidragen. Fusket leder sällan till några konsekvenser för kommissionen, i regel beviljas ansvarsfrihet av en majoritet av EU-parlamentarikerna.
Hur skulle en avstämning och del-utvärdering av min valkampanj så här 14 dagar innan valet se ut?
Hur gör man? Man tar med sitt röstkort, som har kommit med posten, sin legitimation och går in på en ett förtidsröstningskontor var som helst i landet. Kontoret brukar vara på kommunhuset och på stadsbiblioteken. Själva röstningen går till som val till riksdag, landsting och kommun: man väljer valsedel för det parti man vill rösta för. Valsedlar för de partier som nu finns i EU-parlamentet finns på plats – du behöver inte ha med dig egna. Man har också möjlighet att personkryssa den kandidat man vill förorda. Om hans eller hennes personkryss passerar fem procent av partiets sammanlagda antal röster kastas valsedelns ordningsföljd om. Partiets mandat går till den eller de som har flest antal personkryss.
Låt oss ta ett exempel. Gunnel Larsson i Viken i Skåne är ”general” för min personvalskampanj på Facebook. Den 20 maj blev det möjligt att förtidsrösta. Då röstade Gunnel på förtidsröstningskontoret. Hon ville också personkryssa, och satte därför ett kryss framför den kandidat hon föredrog; i detta fallet alltså Tuve Skånberg. Valsedeln stoppade hon i ett valkuvert och lämnade det igenklistrade kuvertet till valförrättaren.
Så gå alltså och rösta – din röst gör skillnad! Vill du se vilka frågor som just jag driver i valrörelsen, så klicka på rutan ovan 
