Homoadoption inte för barnens bästa

2002 beslutade Sveriges riksdag att tillåta homosexuella par att prövas för adoption. Det enda parti som motsatte sig beslutet var Kristdemokraterna, med motiveringen att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention som anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Eftersom adoptivbarn, i synnerhet vid internationella adoptioner, har berövats allt, även sina föräldrar, och tagits ur sitt nationella, sociala och biologiska ursprung, är det mottagarländernas plikt att ge adoptivbarnen de bästa tänkbara förhållandena att växa upp i, vilket också innebär att få växa upp i en kärnfamilj med både en mamma och pappa.

Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: