Hemundervisning har blivit kriminellt

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14

Föräldraansvaret viktigt på Valborg

Snart är det valborgsmässoafton. En dag som borde förknippas med skönsjungande studenter och vårkänslor. Istället är det fokus på ungdomar, fylla och extra polisinsatser.

Vi föräldrar och vuxna överlag måste föregå med gott exempel och tillsammans ta ansvar för att valborg inte längre ska förknippas med första fyllan och tråkiga upplevelser.

1 maj fylls tidningarna runt om i landet varje år med rapporter om hur valborgskvällen förflutit. Det brukar vara sorgliga rubriker om ungdomsfylla, omhändertaganden, bråk och misshandel. Förra året gjorde försäkringsföretaget If en undersökning som visade att mer än var tredje ungdom mellan 15-18 år tänkte dricka sig berusade på valborg. De flesta ungdomar uppger även att det är ”enkelt” eller till och med ”mycket enkelt” att få tag i alkohol.

Efter förra årets valborg kunde dock ett trendbrott anas. Polis och socialtjänst rapporterade att det på många håll i landet varit lugnare än tidigare år och att insatserna varit något färre. Vi får hoppas att denna trend fortsätter även i år. Folkhälsoinstitutets mätningar visar också att det glädjande nog är alltfler ungdomar som helt väljer att avstå från alkohol. Samtidigt är andelen i årskurs nio som har druckit alkohol vid ett eller flera tillfällen fortfarande runt 60 procent. Valborg är troligtvis ofta ett av dessa tillfällen.

Att många minderåriga ser valborg som tillfället då alkohol ska drickas och kanske prövas första gången är inte bara beklämmande utan borde även vara en nagel i ögat på oss föräldrar. Polisens och socialtjänstens insatser kan aldrig ersätta det ansvar som vi föräldrar har för våra barn.

Föräldraskapet har tyvärr på senare år i många avseenden förändras. Ansvaret för uppfostran läggs ibland över på skola, fritidsgårdar och samhället i stort. Föräldraskapets roll i att älska, stödja och förmedla goda värderingar till barnen är unikt. Föräldrarna är och förblir det viktigaste i barnets liv och kan aldrig ersättas av det offentliga.

Att själva hålla sig nyktra och visa intresse för vad barnen tänker göra under valborgskvällen är ovärderliga förebyggande gärningar. Samtal med andra föräldrar och sätta upp likartade regler för vad som gäller kompisarna emellan är en annan lyckad strategi. Föräldrar måste också bli bättre på att synas på stan på kvällarna och visa att vi bryr oss om vad de gör.

Ytterst är det allas vårt ansvar att veta vad våra barn gör på valborg och hur deras kväll slutar.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2012-04-30 , Blekinge Läns Tidning 2012-04-30, Kristianstadsbladet 2012-04-28

Samvetsfrihet debatteras i Sveriges riksdag

Igår, torsdag eftermiddag, debatterade jag som Kristdemokraternas representant Mänskliga fri- och rättigheter i Konstitutionsutskottets debatt om KUs betänkande KU14.

Jag lyfte fram Samvetsfriheten för vårdpersonal, som garanteras av Europakonventionen (som är svensk lag sedan 1995) och av Europarådets parlamentariska församlings resolution 1763, som togs 7 oktober 2010. KU avslog i sitt betänkande KU14 visserligen motionerna om samvetsfrihet – det drabbar i stort sett alla motioner – men med en positiv text: ”De frågor som tas upp i motionerna är av stor principiell vikt och Europarådets parlamentariska församling har i en resolution tagit upp frågor om samvetsfrihet inom sjukvården.”  Det betyder att den som upplever att hans/hennes rätt till samvetsfrihet kränkts kommer att få upprättelse i efterhand om man appelerar till Europadomstolen. Europadomstolens domslut vad gäller samvetsfrihet vägleds nämligen av resolution 1763.

Se gärna debatten  i Sveriges riksdag, dels mitt anförande  och dels replikskiftet med Helene Pettersson (S) och replikskiftet med Julia Kronlid (SD).

Läs också Världen idags bevakning 2012-04-13 av debatten.

Debatt om kristna friskolor i SVT Debatt

På skärtorsdagskvällen vid 22 medverkade jag i SVT Debatt och debatterade religiösa friskolor med ateisten Christer Sturmark. Han vill omedelbart stänga Laboraskolan i Halland, och sedan alla friskolor med religiösa inslag. Jag hänvisade till att Skolinspektionen sju gånger de senaste tre åren inspekterat Laboraskolan, och funnit den ha god kvalitet och utmärkta resultat. De har till och med djupintervjuat såväl lärare som elever, vilket sammantaget gör skolan till den mest undersökta av alla Sveriges skolor. (Det vore bra om resurserna räckte till att inspektera också kommunala, sämre fungerande skolor…).

Det avgörande argumentet är förstås respekt för de mänskliga rättigheterna. I Europakonventionen – som är svensk lag sedan 1995 – garanteras föräldrar rätt att ge sina barn den utbildning som är i överenstämmelse med deras religiösa eller filosofiska övertygelse. Det gäller inte bara ateister som Sturmark, utan även kristna. De mänskliga rättigheterna gäller alla, utan undantag. Även barn till föräldrar i Plymouthbröderna.

Återigen visar Christer Sturmark att hans främsta mål inte är att ge mänskliga rättigheter till ateister och agnostiker, utan att han mest av allt vill beröva kristna, judar och muslimer de rättigheter han själv vill åtnjuta. Intolerant.

Se även Laboraskolans styrelses artikel i frågan på Mynewsdesk publicerad 2012-04-10.

Hemlighåll fostrets kön

Vi ifrågasätter rätten för föräldrarna att få veta könet på barnet, innan tidsgränsen för abort gått ut. Detta för att motverka att bortsortering på grund av kön sker i Sverige.

Alla människor är unika individer med samma absoluta och okränkbara värde. Utifrån denna människosyn, som kommer ur kristen idétradition och etik, är det viktigt att granska alla företeelser och politiska beslut. Vi menar därför att det är nödvändigt att ifrågasätta och motarbeta dem som vill sortera människor utifrån deras önskvärdhet.

I DN nyligen kunde vi läsa om hur en ny teknik för att sortera bort spermier med oönskat kön sprider sig över världen. Abort av flickfoster har länge varit utbrett i vissa länder i Asien där uppskattat uppåt 100 miljoner flickor ansetts oönskade.

Förra året gjorde Europarådet en utredning i frågan som omfattade 47 länder. Där konstateras att sena aborter på grund av kön förekommer i stor utsträckning även i Albanien, Azerbajdzjan, Armenien och Georgien. Även om tekniken ännu inte används i Sverige, måste vi i tidigt skede uppmärksamma det oetiska med ingrepp och medicinsk teknik som väljer bort människor på grund av kön eller andra egenskaper.

Sverige har en mycket liberal abortlagstiftning i jämförelse med såväl våra närmsta grannländer som övriga länder i Europa och Västvärlden. I Sverige är det idag möjligt att könsbestämma ett foster i vecka 11 medan abort är tillåtet fram till vecka 18.

Det stora flertalet av våra europeiska grannar tillåter abort endast fram till vecka 12. Vi ifrågasätter därför rätten för föräldrarna att få veta könet på barnet, innan tidsgränsen för abort gått ut. Detta för att motverka att bortsortering på grund av kön sker i Sverige.

Människan är inte och kommer aldrig att vara fullkomlig. Vi föds som unika individer med olika styrkor och svagheter. Att värdera en pojkes liv högre än en flickas går starkt emot vår människosyn. Det samma gäller bortsortering av människor med funktionshinder som inte stämmer med en allmän bild av vad som är ”normalt”. Människovärdet är absolut och okränkbart.

Vi vill därför försvara att sjukvården ska vara i livets tjänst och att människovärdet alltid ska respekteras. Vi måste vara ytterst vaksamma på hur teknik för bort-sortering på grund av kön sprids och accepteras runt om i världen.

Fosterdiagnostik och medicinsk teknik ska användas för att diagnostisera sjukdomar i avsikt att bota, förebygga sjukdom eller skydda barnet. Det är önskvärt och väl. Men ökade möjligheter och acceptans för teknik med utsorterande syfte, kan leda till att människor värderas olika. Det är en utveckling som vi inte kan acceptera.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Ivar Gustafsson docent i matematik

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Borås tidning 2012-03-23, Norrbottens-Kuriren 2012-03-24

Håll ”hen” borta från våra barn

Den senaste tiden har genuspedagoger och diverse proffstyckare förespråkat att vi i Sverige ska införa ett tredje könsneutralt ord; hen. Ordet ska dessutom vara en del i genuspedagogernas experiment i våra förskolor. Sällan har det varit så stor diskrepans mellan gemene man och tyckareliten som i denna debatt.

Småbarnsföräldrar runt om i landet skakar på huvudet och suckar tungt över frågan om barnen på förskolan ska fostras in i ett könsneutralt språk och tankesätt. Förespråkarna hävdar att införandet av ordet hen skulle vara en del i att bryta traditionella könsroller och motverka könsdiskrimineringen. Genuspedagoger ser gärna att hen används just på förskolan för att barnen inte ska sorteras in i könsroller. Som oftast i genusdebatter hittar liberaler och socialister varandra i en verklighetsfrånvänd allians som går till storms mot vanliga människor. Vi ser det som självklart att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt själva ska få bestämma och att de ska slippa ideologiska pekpinnar uppifrån. För det har vi stöd i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som sedan 1995 är svensk lag. Artikel 9 säger om undervisningsrätten: ”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”  Och de föräldrar är lätt räknade som har en övertygelse om att genuspedagogers manipulation av språket är vad deras barn bäst behöver.

Frågan om hen är ytterligare ett steg i att lägga sig i hur människor väljer att leva sina liv och hur föräldrar uppfostrar sina barn. Vi vill inte att våra barn ska vara del av något genusexperiment och medhållet från småbarnsföräldrarna är stort. De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska få leva med sitt medfödda naturliga kön och de karaktäristiska egenskaper det ger. Att helt förkasta decennier av naturvetenskaplig forskning om könsceller och de anlag som de bär med sig är inte bara ovälkommet utan även verklighetsfrånvänt. Barn blir säkerligen ytterst förvirrade av att uppmanas att förneka sitt kön då den biologiska skillnaden mellan han och hon alltid kommer att vara uppenbar, även för en treåring.

Vad genusdebattörerna dessutom glömmer, förutom att gemene man tycker att allt är galenskap, är att debatten egentligen är kontraproduktiv. I själva verket ökar faktiskt fixeringen vid kön och könsroller med hen-debatten. I ett försök att neutralisera könet skapar de tvärtom en ökad uppmärksamhet på könen och missar det verkliga målet.

Henförespråkarna borde sluta experimentera med våra barns liv och fokusera på det som är viktigt. Att varje barn ska få växa upp under trygga förhållanden och att föräldrar ska få bästa möjliga stöd och möjlighet att se efter deras barns unika behov.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Anna Aronsson, barnläkare

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Anders Gerdmar, docent teologi

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2012-03-17, Västerviks-tidningen 2012-03-26, Dalarnas tidning 2012-03-27, Gefle Dagblad 2012-04-04

Kristdemokraterna inför partiledarbyte

Behövs verkligen Kristdemokraterna? Jag blev invald i riksdagen för Kristdemokraterna 1991, och sedan dess har min övertygelse vuxit att partiet är en omistlig röst i svensk politik. Inget annat parti tar så konsekvent ställning för de små och naturliga gemenskaperna som familjen, för våra barns och ungas uppväxtvillkor, för en bärande kristen etik i samhällsbygget, för ett socialt ansvarskännande, för våra äldres goda villkor, för ett förvaltarskap inte bara om rikets finanser utan också om de naturresurser och den miljö vi fått att förvalta, liksom för ett gott företagsklimat som kan generera välfärd. Om olyckan är framme i valet 2014 och KD skulle hamna utanför riksdagen, skulle Sverige sakna de värden och värderingar som Kristdemokraterna bygger sin politik på.

Men vi kan också se tecknen att en valseger i EU-val och riksdagsval 2014 inte alls är självklar. De senaste valresultaten talar sitt tydliga språk. KD har i de fem senaste valen, till riksdag och EU, backat med mellan 15 och 27 procent vid varje val. Partiets nuvarande siffror i opinionsundersökningarna visar att endast en av fyra väljare från valet 1998 är kvar.

Göran Hägglund har många förtjänster. Han är en kunnig och påläst politiker, trevlig, vänlig, rolig och uppskattad i undersökningar långt utanför partiets väljare. Men efter hans snart 8 år som partiledare kan konstateras att med trenden under hans ledning riskerar partiet att åka ur riksdagen 2014. Tydligen är hans ledarskap för svagt och hans visioner för otydliga. KD behöver någon som kan entusiasmera, leda partiet och sina närmaste medarbetare, och övertyga väljarna på ett annat sätt än vad som har skett de fem senaste valen.

Partiet saknar inte goda alternativa namn till posten som ny partiledare. Mats Odell, Acko Ankarberg Johansson, Bengt Germundsson, Stefan Attefall, Maria Larsson och Ebba Busch har alla med goda skäl sina förespråkare. Höstens och vinterns debatt om partiledarfrågan inom KD, och nomineringarna till valberedningen, har visat att Mats Odell har störst stöd bland dessa. Han ensam har nominerats som ett alternativ till Göran Hägglund av flera av partiets distrikt och av partiets ungdomsförbund, studentförbund, och seniorförbundets ledning. Han framstår som den som bäst kan samla och ena partiet, med sitt inkluderande ledarskap.

Till Mats Odells förtjänst kan nämnas att han är erfaren, kunnig och rotad i den folkrörelse som partiet är. Med sin bakgrund av studier i ekonomi vid Stockholms universitet har han i många år varit partiets ekonomiske talesman, och har varit kommunikationsminister 1991-94 och kommun- och finansmarkandsminister 2006-2010. Han har varit riksdagsledamot sedan 1991, medlem av KD:s partistyrelse sedan 1988, och han ledde ungdomsförbundet 1973-81. Idag är han gruppledare för KD:s riksdagsgrupp och ordförande i riksdagens näringsutskott.

Över partigränserna ses han som en duktig och slagfärdig debattör, skicklig förhandlare och duktig ledare, inte minst med erfarenhet som familjeföretagare inom vård- och omsorg.

Varje partiledarbyte är vanskligt; somliga växer med uppdraget, andra krossas under pressen, någon bleknar bort. Med Mats Odell som partiledare skulle KD få den mest beprövade, aktade och erfarne politikern i partiets led, en god arvtagare till Alf Svenssons gärning.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Hemmets vän 2012-01-26,  Blekinge Läns Tidning 2012-01-27, Kristianstadsbladet 2012-01-27,  Piteå tidningen 2012-01-28, Nerikes Allehanda 2012-01-28

Lär av historien angående hotet från Iran

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden ”Fred i vår tid”.

Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Tuve Skånberg (KD) riksdagsledamot

John-Gunnar Forsberg, professor em. Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-12-09

Vi kan och bör förhindra självmord

Ett samhälle har som viktigaste uppgift att ta hand om de mest utsatta. Människor som, av olika anledningar, har gett upp hoppet om livet tillhör denna grupp. Vi måste göra allt för att hjälpa dem. Det skriver Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot för Skåne läns norra och östra.

 

Förra året dog 1 442 personer över 15 år för egen hand. En tragedi för dem själva, för deras familj och anhöriga. Frågorna är många: vad kunde vi ha gjort för att förhindra detta? Hur ska vi hjälpa människor som plågas av självmordstankar?

Jag menar att man bör införa ett obligatoriskt utbildningsmoment i suicidprevention och omhändertagande av suicidnära personer i alla högskoleutbildningar som leder fram till ett yrke där man möter människor i utsatta situationer.

Suicidfallen i Sverige har minskat i antal, men uppgår fortfarande till cirka 3,5 gånger fler än antalet omkomna i trafiken.

Särskilt oroande är att antalet självmord i åldrarna under 24 år inte minskat sedan 1990-talet. Sveriges regering har formulerat en nollvision om självmord, det vill säga att ingen ska behöva dö i självmord.

Självmord går att förhindra. Tankar om självmord kommer ofta i samband med en personlig kris, exempelvis arbetslöshet, konkurs, ekonomiska svårigheter, skilsmässa eller förlusten av en närstående. Försök till självmord är ofta ett rop på hjälp.

De allra flesta som begår självmord har en psykiatrisk diagnos, men när någon gjort ett självmordsförsök kommer den individen först till en somatisk akutmottagning. Personal inom den somatiska vården har oftast inte specifik utbildning i bemötande och omhändertagande av suicidnära personer.

Innan en person försöker att begå självmord kanske han eller hon uttrycker sin suicidavsikt, direkt eller indirekt, inför personal på skola, socialtjänst, religiöst samfund, polis, primärvård, hemtjänst, äldreboende eller liknande.

Inte heller de anställda inom dessa olika verksamheter har alltid suicidologisk utbildning.

Det vore därför värdefullt om personal utanför den psykiatriska vården som möter suicidnära personer har fått utbildning i bemötande och omhändertagande. På så sätt skulle många suicidala personer få hjälp tidigare, och dödsfall till följd av självmord skulle kunna undvikas i högre grad än i dag.

Jag anser att detta skulle kunna ske genom att samtliga högskoleutbildningar som leder fram till ett yrke där man möter människor i utsatta situationer – utbildning till läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut, socionom, fritidspedagog, barnskötare, grundskole- och gymnasielärare, präst, pastor, diakon, polis med flera – fick ett obligatoriskt kursmoment i suicidologi som behandlar grundläggande suicidologiska fakta, bemötande och omhändertagande av suicidnära personer.

Utformandet av dessa utbildningar kan uppdras åt Nasp, Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet, som är statens expertenhet i suicidologi. Om detta har jag skrivit en motion i riksdagen.

Ett samhälle har som viktigaste uppgift att ta hand om de mest utsatta. Människor som, av olika anledningar, har gett upp hoppet om livet tillhör denna grupp. Vi måste göra allt för att hjälpa dem.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-11-07,  Dagen 2011-11-15, Hemmets Vän 2011-11-18

Intervju i Nyheterna TV4 om partiledarfrågan

Nyheterna i TV4 intervjuar mig om Göran Hägglunds partiledarskap.

Intervju i Ekot om partiledarbyte

Vi som undertecknar artikeln i SvD vill ha en ny partiledare. Vi tror inte att den sittande partiledaren Göran Hägglund kommer att klara valet 2014 och kunna föra kristdemokraterna till seger.

Hans ledarskap är för svagt och hans visioner är för otydliga. Vi behöver någon som kan entusiasmera, leda oss och övertyga väljarna på ett annat sätt än vad som har skett de fem senaste valen.

Det finns flera alternativ till ny partiledare, som Mats Odell, Acko Ankarberg och Bengt Germundsson. Det har nämnts flera namn på dugliga personer som Stefan Attefall och Maria Larsson. Det viktiga är att få igång en process där flera personer får tävla, får komma ut på banan, berätta att de kandiderar och få resa kring i landet bland lokalavdelningar, möta media och allmänhet och berätta vilka politiska visioner de har. Sen kommer vi att ha ett val i januari där den bäst lämpade partiledaren väljs.

Vi för inte fram ett alternativt namn till partiledare, vi för fram en process. Vi har tagit stora intryck av centerns och miljöpartiets väldigt genomskinliga process och tycker att den är att föredra framför socialdemokraternas helt slutna.

Om vi inte byter partiledare nu så sitter Göran Hägglund i två år till och då är det alldeles för nära valet 2014 för att byta. En partiledare kan inte bara ha ett år på sig att vinna allmänhetens kännedom och förtroende, det är nu det måste ske. I januari har vi en chans att byta partiledare och företrädare, vi måste ta den.

Intervjun ägde rum i Ekot 2011-10-01

Vi behöver en ny partiledare

Kristdemokraterna är en omistlig röst i svensk politik. Inget annat parti tar så konsekvent ställning för de små och naturliga gemenskaperna som familjen, för våra barns och ungas uppväxtvillkor, för en bärande etik i samhällsbygget, för ett socialt ansvarskännande, för våra äldres goda villkor, för ett förvaltarskap inte bara om rikets finanser utan också om de naturresurser och den miljö vi fått att förvalta, liksom för ett gott företagsklimat som kan generera välfärd.

Vi är övertygade om att Sverige skulle sakna de värden och värderingar som Kristdemokraterna bygger sin politik på, om olyckan var framme i valet 2014 och partiet hamnade utanför riksdagen.

Men vi kan också se tecknen att en valseger i EU-val och riksdagsval 2014 inte alls är självklar. Opinionsmätningar kommer och går, och på dem ensamma kan man inte bygga en politisk analys och framförhållning. Men de senaste valresultaten talar sitt tydliga språk.

2002 gav riksdagsvalet 9,1 procent, jämfört med 11,8 procent i valet 1998. Också i det efterföljande EU-valet 2004 minskade partiet; en minskning som sedan fortsatte vid nästa EU-val och i riksdagsvalen 2006 och 2010 , när partiet fick 6,6 procent respektive 5,6 procent. KD har i de fem senaste valen backat med mellan 15 och 27 procent vid varje val. Partiets nuvarande siffror i opinionsundersökningarna visar att endast en av tre väljare från valet 1998 är kvar.

För att säkerställa att Kristdemokraternas röst inte saknas i riksdag och regering efter 2014 är det enligt vår mening uppenbart att vi bör lära av exemplen från andra partier som förlorade i valet 2010, och som nu kommer att möta väljarna med nya partiledare.

Socialdemokraternas slutna process är ingen väg att följa, medan såväl Centerpartiet som Miljöpartiet lyckades få en tydlighet och en demokratisk förankring, som imponerade, attraherade och visade väg. Vi menar därför att Kristdemokraterna fram till sitt nästa riksting 28 januari, då partiledare ska väljas, bör ha en öppen och genomskinlig valprocess, där flera kandidater får göra turnéer i landet och presentera sig och sin politiska vilja för såväl lokalavdelningar som medierna.

Den tid är sedan länge förbi då Henry Ford kunde säga: ”Du kan välja en Ford i vilken färg du vill, bara den är svart.”

MALIN APPELGREN

kommunalråd, Solna

AMANDA AGESTAV

fd riksdagsledamot, Västerås

MAGDA AYOUB

fd riksdagsledamot, Stockholm

HARALD BERGSTRÖM

fd riksdagsledamot, Alvesta

ANDREAS CARLSON

riksdagsledamot, Mullsjö

KJELL ELDENSJÖ

fd riksdagsledamot, Stockholm

ANNELIE ENOCHSON

riksdagsledamot, Göteborg

LEIF HALLBERG

partistyrelsen och seniorförbundets ordf.

EVA JOHNSSON

fd riksdagsledamot, Växjö

ALWA LARSSON

fd riksdagsledamot, Höör

TORSTEN LARSSON

fd kommunstyrelsens ordförande, Vansbro

ANNA-KARIN KLOMP

partistyrelsen, Uppsala

JESSICA NYBERG

kommunalråd, Lidingö

MIKAEL OSCARSSON

riksdagsledamot, Uppsala

TUVE SKÅNBERG

riksdagsledamot, Skillinge

LARS SVENSK

fd riksdagsledamot, Söderfors

ROLAND UTBULT

riksdagsledamot, Uddevalla

ERLING WÄLIVAARA

fd riksdagsledamot, Luleå

ROLF ÅBJÖRNSSON

fd riksdagsledamot, Stockholm

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2011-10-01

Äntligen avdragsrätt för gåvor

I Sverige testamenteras årligen stora belopp till ideella ändamål som forskning och till museiverksamhet, liksom till ideella föreningar som till exempel kyrkor, idrottsföreningar och hjälporganisationer. Skulle det vara möjligt att få ge redan medan man lever och få göra skatteavdrag för gåvan så skulle helt säkert gåvorna bli än större. I dag har alla länder runt omkring oss i Europa gjort det möjligt för enskilda och företag att på något sätt göra avdrag för gåvor och sponsring. Rätten att göra avdrag för ideella gåvor har debatterats i Sveriges riksdag sedan mer än 50 år. Nu äntligen genomför alliansregeringen detta.

Från den 1 januari nästa år blir det som Kristdemokraternas slagits för i så många år verklighet: Alla får göra skatteavdrag på 25 procent för den gåva (på minst 200 kronor) som man skänker till en frivilligorganisation som arbetar med att hjälpa människor eller som främjar vetenskaplig forskning. Det kan exempelvis handla om bidrag till Stadsmissionen eller till Cancerfonden. Men det kan också handla om gåvor till internationellt arbete.

Vi kristdemokrater har alltid värnat det civila samhället. Ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang är ofta det som bidrar till att vi människor växer och utvecklas som personer. Med en avdragsrätt för gåvor kommer det civila samhället att få en riktig injektion. Det har vi kristdemokrater all anledning av vara stolta över.

Vi påstår inte att reformen är färdig, men det var så långt som vi kunde få med oss övriga allianspartier idag. Vi kommer att fortsätta kämpa för att öka möjligheten att få ge med avdragsrätt. I Norge infördes för flera år sedan en avdragsrätt för gåvor på sammanlagt 6 000 norska kronor under ett år, som sedan höjdes till 12 000 kronor. När den norska regeringen fördubblade avdragsrätten på detta sätt, innebar det en 30-procentig ökning av givandet till exempelvis cancerforskning och sociala stödinsatser för utsatta grupper. I exempelvis Tyskland och Estland får avdrag göras för gåvor upp till 5 procent av bruttoinkomsten. I Storbritannien finns inget tak eller golv för hur mycket man kan göra avdrag för.

Nu äntligen får vi i Sverige möjlighet att ge med avdragsrätt till ideell verksamhet. Det är ett genombrott för att ge människor större inflytande, också över sitt givande. Vi behöver mer av det.

Tuve Skånberg, Skillinge, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Helsingborgs Dagblad 2011-09-06, Hemmets Vän 2011-09-08

 

Naiv analys av pridedeltagande

Lennart Bondesson och Magnus Ramstrand hävdar (Dagen 17 augusti) att Kristdemokraterna i Stockholm gjorde en viktig insats när de deltog i Prideveckan eftersom ”det visar att partiet står på den enskildes sida, oavsett personens sexuella läggning.” De framhåller att ”tre kristdemokrater, Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö tilldelades festivalens Regnbågspris.” De hävdar också att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” och att ”det är självklart att det går att förena deltagandet i Pridevecka och dialog med människor samtidigt som man inte står bakom alla de olika synsätt och uttrycksätt som fanns under Prideveckan.”

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26

Hur värnar vi det öppna samhället?

Det pluralistiska, öppna och demokratiska samhället är idag utsatt för stor press. Flera bedömare pekar på att hatet växer på Internet och i media. Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11

Kyrkohistorien stöder Bibeln

Den senaste tiden har Bibelns äkthet och trovärdighet diskuterats intensivt. Det gäller speciellt kärnfrågan huruvida Jesus är en myt, uppdiktad av de första kristna, eller om han faktiskt existerat som historisk person, och i så fall ivilken utsträckning de fyra evangelierna ger en sann beskrivning av hans liv på jorden. Som argument för Bibelns äkthet kan anföras såväl det korta tidsavståndet mellan original och ett jämförelsevis stort antal bevarade kopior, dess tydliga ögonvittneskaraktär och samtida utombibliska källor. Ytterligare ett starkt indicium för Bibelns trovärdighet är Apostlagärningarnas 29:e kapitel, det vill säga kyrkans snart tvåtusenåriga historia.

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05

Samvetsfriheten en självklarhet

Den 2 juli skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet att vårdpersonal bör få välja bort abort. Hon har helt rätt. I dag är berörd vårdpersonal i princip tvingad att medverka vid aborter, även mot sitt samvete. Det största problemet när det gäller samvetsfrihet i Sverige är att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, där samvetsfrihet är en självklarhet, inte efterlevs.

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att ”om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: ”Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: ”Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att ”Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12

Homoadoption inte för barnens bästa

2002 beslutade Sveriges riksdag att tillåta homosexuella par att prövas för adoption. Det enda parti som motsatte sig beslutet var Kristdemokraterna, med motiveringen att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention som anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Eftersom adoptivbarn, i synnerhet vid internationella adoptioner, har berövats allt, även sina föräldrar, och tagits ur sitt nationella, sociala och biologiska ursprung, är det mottagarländernas plikt att ge adoptivbarnen de bästa tänkbara förhållandena att växa upp i, vilket också innebär att få växa upp i en kärnfamilj med både en mamma och pappa.

Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31

Bra med monark som står över det politiska käbblet

Peter Althin, Tommy Wiking och Mona Abou-Jeib Broshammar försöker i SVD 26/5 haka på det lösnummersäljande mediedrevet kring kungen. Republikanska föreningen hoppas få ersätta vårt nuvarande kungahus med färg- och historielösa presidenter i stil med några av våra olyckligt lottade grannländer.

Drevet och de hittills ostyrkta beskyllningarna om eskapader och dåligt omdöme för ett par decennier sedan, gör att monarkin prövas. I detta gäller för kungen som för varje annan svensk medborgare oskuldspresumtion, att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Vi tror att det är bra för Sverige med monarki, men det innebär också att vi ska kunna ställa krav på kungahuset. Kungahuset ska göra ett bra jobb och förtjäna svenska folkets förtroende. Det ligger också i kungahusets eget intresse.

Några proffstyckare passar nu på och ifrågasätter monarkin. Långt fler ser värdet av den kontinuitet och den förenande nationella känsla kungahuset representerar. Vi var betydligt fler som genomfors av en sällsynt känsla av tillhörighet och gemenskap under förra sommaren då kronprinsessan Viktoria och Daniel ingick äktenskap. Deras ingångna union representerar en anrik kulturbärande institution, äldre än journalistklubbar och opinionsinstitutens dagsnoteringar.

Monarken står över det politiska käbblet. Detta står i kontrast till en folkvald politikers uppdrag att representera sin politiska grupperings agenda och med den påverka folkviljan. Med monarkens avsaknad av politiskt inflytande saknas skäl att oroa sig för säkerhetsrisker på det sätt som nu lyfts fram.

Sverige behöver sin kung mycket mer än kungen behöver sin tron, och monarkin har en stark folklig förankring i Sverige. Monarkin är också en identitetsskapande tradition som betyder mycket för svensk kultur och historia samt för Sverigebilden internationellt. Därför ska Sveriges statsskick även fortsättningsvis vara konstitutionell monarki.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2011-05-28

Sjuka får det bättre efter KD-insats

Det är bara att medge: allt blev inte bra i den nya sjukförsäkringsreformen. Kristdemokraterna har arbetat med att förbättra sjukförsäkringen så att ingen ska falla mellan stolarna. Vi har nu fått med oss Alliansens tre andra partier på tåget för en förbättrad sjukförsäkring och fått gehör för våra förslag till förbättringar av sjukförsäkringen. I måndags presenterade vi gemensamt flera viktiga förändringar som kommer att hjälpa och stödja den som är sjukskriven.

Till bilden hör att Sverige har haft en historik av hög sjukfrånvaro, faktiskt bland de högsta i världen. En miljon svenskar var långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Systemen överutnyttjades och på sikt undergrävdes möjligheten att hjälpa den som verkligen behövde hjälp.

När Alliansen tog över makten 2006 var det den verklighet som vi fick ta itu med. En sjukförsäkringsreform genomfördes därför under förra mandatperioden. Sedan dess har sjukskrivningarna halverats och förtidspensionerna har gått från en av Europas högsta nivåer till en av de lägre. Många som tidigare inte fick den hjälp och det stöd de behövde får det i dag.

Men förändringarna har inte varit bra för alla. En del människor har fallit mellan stolarna, trots reformens ambitioner att ge stöd på vägen tillbaka och ge ekonomiskt skydd för den som är för sjuk för att kunna arbeta.

KD har under lång tid följt sjukförsäkringsreformen för att uppmärksamma brister och föreslå nödvändiga korrigeringar för att enskilda inte ska drabbas av felaktigheter. Vi presenterade nyligen en rapport med förslag till förändringar och den överenskommelse Allianspartierna nu gjort bygger till stor del på Kristdemokraternas arbete.

Förändringarna medger ett ökat utrymme för individuella bedömningar av den som når den bortre tidsgränsen på 2,5 år. De som bedöms vara så sjuka att det är oskäligt att arbeta ska inte överföras till arbetsförmedlingen utan bli kvar i sjukförsäkringen.

Vi ökar också den ekonomiska tryggheten för den som lämnar den tidsbegränsade förtidspensionen. Det gäller de så kallade nollklassade som i dag lämnar sjukförsäkringen, men inte kan få sjukpenning eftersom de saknar tidigare inkomst.

De kommer nu att få en ny särskild ersättning som motsvarar den ersättning de får under arbetslivsintroduktionen. De kommer även att kunna få ett bostadsstöd som tar hänsyn till försörjningsbörda redan under perioden hos Arbetsförmedlingen och efteråt för dem som återgår till sjukförsäkringen.

Förändringarna innebär även att stödet från arbetsförmedlingen ska kunna påbörjas redan under sjukpenningperioden och ett bättre samarbete mellan myndigheter. Dessutom kommer Arbetsförmedlingen att få pengar till 3 000 nya platser till personer med nedsatt arbetsförmåga.

Kristdemokraterna har nu fått igenom en rad viktiga förändringar, men vi är inte nöjda förrän vi ser en väl fungerande sjukförsäkring.

Alla som inte kan arbeta ska ha en trygg försörjning och alla som har en arbetsförmåga ska få hjälp och stöd att kunna komma tillbaka.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-04-15