Hemundervisning har blivit kriminellt

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14

Föräldraansvaret viktigt på Valborg

Snart är det valborgsmässoafton. En dag som borde förknippas med skönsjungande studenter och vårkänslor. Istället är det fokus på ungdomar, fylla och extra polisinsatser.

Vi föräldrar och vuxna överlag måste föregå med gott exempel och tillsammans ta ansvar för att valborg inte längre ska förknippas med första fyllan och tråkiga upplevelser.

1 maj fylls tidningarna runt om i landet varje år med rapporter om hur valborgskvällen förflutit. Det brukar vara sorgliga rubriker om ungdomsfylla, omhändertaganden, bråk och misshandel. Förra året gjorde försäkringsföretaget If en undersökning som visade att mer än var tredje ungdom mellan 15-18 år tänkte dricka sig berusade på valborg. De flesta ungdomar uppger även att det är ”enkelt” eller till och med ”mycket enkelt” att få tag i alkohol.

Efter förra årets valborg kunde dock ett trendbrott anas. Polis och socialtjänst rapporterade att det på många håll i landet varit lugnare än tidigare år och att insatserna varit något färre. Vi får hoppas att denna trend fortsätter även i år. Folkhälsoinstitutets mätningar visar också att det glädjande nog är alltfler ungdomar som helt väljer att avstå från alkohol. Samtidigt är andelen i årskurs nio som har druckit alkohol vid ett eller flera tillfällen fortfarande runt 60 procent. Valborg är troligtvis ofta ett av dessa tillfällen.

Att många minderåriga ser valborg som tillfället då alkohol ska drickas och kanske prövas första gången är inte bara beklämmande utan borde även vara en nagel i ögat på oss föräldrar. Polisens och socialtjänstens insatser kan aldrig ersätta det ansvar som vi föräldrar har för våra barn.

Föräldraskapet har tyvärr på senare år i många avseenden förändras. Ansvaret för uppfostran läggs ibland över på skola, fritidsgårdar och samhället i stort. Föräldraskapets roll i att älska, stödja och förmedla goda värderingar till barnen är unikt. Föräldrarna är och förblir det viktigaste i barnets liv och kan aldrig ersättas av det offentliga.

Att själva hålla sig nyktra och visa intresse för vad barnen tänker göra under valborgskvällen är ovärderliga förebyggande gärningar. Samtal med andra föräldrar och sätta upp likartade regler för vad som gäller kompisarna emellan är en annan lyckad strategi. Föräldrar måste också bli bättre på att synas på stan på kvällarna och visa att vi bryr oss om vad de gör.

Ytterst är det allas vårt ansvar att veta vad våra barn gör på valborg och hur deras kväll slutar.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2012-04-30 , Blekinge Läns Tidning 2012-04-30, Kristianstadsbladet 2012-04-28

Håll ”hen” borta från våra barn

Den senaste tiden har genuspedagoger och diverse proffstyckare förespråkat att vi i Sverige ska införa ett tredje könsneutralt ord; hen. Ordet ska dessutom vara en del i genuspedagogernas experiment i våra förskolor. Sällan har det varit så stor diskrepans mellan gemene man och tyckareliten som i denna debatt.

Småbarnsföräldrar runt om i landet skakar på huvudet och suckar tungt över frågan om barnen på förskolan ska fostras in i ett könsneutralt språk och tankesätt. Förespråkarna hävdar att införandet av ordet hen skulle vara en del i att bryta traditionella könsroller och motverka könsdiskrimineringen. Genuspedagoger ser gärna att hen används just på förskolan för att barnen inte ska sorteras in i könsroller. Som oftast i genusdebatter hittar liberaler och socialister varandra i en verklighetsfrånvänd allians som går till storms mot vanliga människor. Vi ser det som självklart att föräldrarna i så stor utsträckning som möjligt själva ska få bestämma och att de ska slippa ideologiska pekpinnar uppifrån. För det har vi stöd i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som sedan 1995 är svensk lag. Artikel 9 säger om undervisningsrätten: ”Ingen får förvägras rätten till undervisning. Vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”  Och de föräldrar är lätt räknade som har en övertygelse om att genuspedagogers manipulation av språket är vad deras barn bäst behöver.

Frågan om hen är ytterligare ett steg i att lägga sig i hur människor väljer att leva sina liv och hur föräldrar uppfostrar sina barn. Vi vill inte att våra barn ska vara del av något genusexperiment och medhållet från småbarnsföräldrarna är stort. De allra flesta föräldrar vill att deras barn ska få leva med sitt medfödda naturliga kön och de karaktäristiska egenskaper det ger. Att helt förkasta decennier av naturvetenskaplig forskning om könsceller och de anlag som de bär med sig är inte bara ovälkommet utan även verklighetsfrånvänt. Barn blir säkerligen ytterst förvirrade av att uppmanas att förneka sitt kön då den biologiska skillnaden mellan han och hon alltid kommer att vara uppenbar, även för en treåring.

Vad genusdebattörerna dessutom glömmer, förutom att gemene man tycker att allt är galenskap, är att debatten egentligen är kontraproduktiv. I själva verket ökar faktiskt fixeringen vid kön och könsroller med hen-debatten. I ett försök att neutralisera könet skapar de tvärtom en ökad uppmärksamhet på könen och missar det verkliga målet.

Henförespråkarna borde sluta experimentera med våra barns liv och fokusera på det som är viktigt. Att varje barn ska få växa upp under trygga förhållanden och att föräldrar ska få bästa möjliga stöd och möjlighet att se efter deras barns unika behov.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Anna Aronsson, barnläkare

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Anders Gerdmar, docent teologi

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2012-03-17, Västerviks-tidningen 2012-03-26, Dalarnas tidning 2012-03-27, Gefle Dagblad 2012-04-04

Naiv analys av pridedeltagande

Lennart Bondesson och Magnus Ramstrand hävdar (Dagen 17 augusti) att Kristdemokraterna i Stockholm gjorde en viktig insats när de deltog i Prideveckan eftersom ”det visar att partiet står på den enskildes sida, oavsett personens sexuella läggning.” De framhåller att ”tre kristdemokrater, Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö tilldelades festivalens Regnbågspris.” De hävdar också att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” och att ”det är självklart att det går att förena deltagandet i Pridevecka och dialog med människor samtidigt som man inte står bakom alla de olika synsätt och uttrycksätt som fanns under Prideveckan.”

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26

Homoadoption inte för barnens bästa

2002 beslutade Sveriges riksdag att tillåta homosexuella par att prövas för adoption. Det enda parti som motsatte sig beslutet var Kristdemokraterna, med motiveringen att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention som anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Eftersom adoptivbarn, i synnerhet vid internationella adoptioner, har berövats allt, även sina föräldrar, och tagits ur sitt nationella, sociala och biologiska ursprung, är det mottagarländernas plikt att ge adoptivbarnen de bästa tänkbara förhållandena att växa upp i, vilket också innebär att få växa upp i en kärnfamilj med både en mamma och pappa.

Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31