Tuve Skånberg blev troende – mot alla odds

september 23, 2013

Han växte upp som ”suddig” ateist. Men så läste han – först motsträvigt – Bibeln.
– Och jag insåg att det som stod där ju var sant, att det stämde, säger Tuve Skånberg.

Det var i ungdomen inte mycket som talade för att den i dag 57-årige pastorn, teologie doktorn, riksdagsledamoten, direktorn – för att nu bara saxa något ur hans omfångsrika CV – skulle bli troende. Oddsen för en sådan utveckling måste i själva verket ha varit skyhöga. För i föräldrahemmet i Lyckeby, halvannan mil öster om örlogsstaden Karlskrona, fanns ingen större plats för Gud, även om han någon enstaka gång fick vara med på ett hörn.
– Pappa tyckte om att gå i kyrkan på julottan och till påsk. Det hade han väl fått från min farfar, som var kantor i Oskarsström. Fast han gick inte dit av religiösa skäl, utan helt enkelt bara därför att han kunde spela. Men min mamma var helt sekulariserad, säger Tuve Skånberg, sommarledigt avslappnad vid fikabordet hemma på Skillinge, det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.
Julottorna i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia tyckte Tuve Skånberg bara var tråkiga och de gav ingen mersmak. Hela kristendomen var – i likhet med prästen – svart. Och inte blev bilden mycket glättigare när husets näst yngste son skickades till söndagsskolan:
– Jag fick en ängel med glitter på. Det räckte för att avskräcka mig, så det blev bara en gång.
Konfirmation blev det, i alla fall. Tuve Skånberg berättar att han på lägret i Bräkne-Hoby fick en del kunskaper som ”i alla fall inte kunde skada”. Trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen fångade hans uppmärksamhet.
– I övrigt var jag mest intresserad av flickorna, säger han.

Tuve Skånberg 2101, foto Annica Skenberg1970 briserade dock inget mindre än en bomb i det Skånbergska hemmet. Yngste sonen Svante kom hem och förkunnade att han hade blivit frälst i EFS. Stor förvirring uppstod. Frälst – vad innebär det? Ingen visste.
– Jag fick uppdraget att tala honom till rätta och få honom att inse hur dumt detta var, säger den ett och ett halvt år äldre brodern.
Projektet misslyckades, men familjen kunde ändå notera en viss – om än liten – förändring till det bättre.
– Han torkade disken. Och det räckte för att vi skulle förundras.
Så blev det dags för militärtjänstgöring, vilket för Tuve Skånbergs del innebar 13 månader i kustartilleriets uniform. En del av den tiden var han placerad i Fårösund. Lillebror Svante tyckte att bibelstudium kunde vara en lämplig sysselsättning för en som låg i lumpen, och stack därför Nya Testamentet i händerna på sin högst ointresserade och ateistiske bror.
– Men jag läste ändå, mycket för att kunna tillbakavisa Svante. Så där satt jag i ett litet rum i Fårösund, med Bibeln i ena handen och tio starköl på kylning ute i snön, eftersom det skulle vara fest på kvällen, berättar Tuve Skånberg.

Först gick han i genom Nya Testa­mentet. Sedan hela Bibeln, från pärm till pärm – först en gång, sedan en gång till… och då hände något.
– Jag tänkte: Tänk om jag har missat något som Svante har funnit? Tänk om Jesus inte är som jag har föreställt mig? Tänk om Gud finns och om Svante har rätt?
Han fortsätter:
– Och för första gången bad jag. Jag bad: Gud, om du finns, vill jag ha kontakt med dig. Där började så sakteliga en dialog med Gud. Innan hade jag väl mest talat med mig själv, men sedan tog Gud över den inre dialogen och blev en ledning, en god röst.
Omvändelsen var inte plötslig och dramatisk. Snarare var det en årslång process, som slutade i en insikt som han också beslutade sig för att bejaka:
– Jag insåg att detta är sant, att det stämmer.

Den 1 mars 1975 är ett datum av särskild betydelse för Tuve Skån­berg. Efter att ha festat kvällen innan, slog han för första gången i sitt liv upp predikoturerna i husorganet, Blekinge Läns Tidning. Där läste han att riksevangelist Berthil Paulsson (1911-2008) skulle tala i Marie­dalskyrkan, då Missions­kyrkan, numera en del av Equmenia­kyrkan.
– Jag gick dit. Det var nog 200 människor där, men det var som om han talade direkt till mig.
Efter att ha presenterat sig blev den då 19-årige Lyckebypojken väl omhändertagen av kyrkan, och engagerades som hjälplärare åt konfirmanderna. Skriftlärd var han ju – det hade bibelstudierna i Fårösund borgat för. Därtill hade han en historia som fångade ungdomarna.
Det hela gick så bra att han sedan fick vara konfirmations­lärare på ett läger i Halland, något som kom att förändra hela hans liv. För det första mötte han Eva, flickan från Småland, som sedan 35 år tillbaka är hans hustru, för det andra tackade han ja till jobbet som ungdomsledare i Hestra, Evas hemort. Tillbaka hos föräldrarna berättade han om både flicka och ungdomsledar­jobb. Det senare var inte populärt.
– De grät, berättar Tuve Skån­berg.

Med frälsningen – som han beskriver som ett i grunden medvetet beslut efter en längre tids bearbetning, då allt successivt klarnade – kom också insikten att han skulle förkunna. Därmed övergav han planerna på medicinstudier och i stället blev det teologi i Lund, något som inte alls togs väl emot av föräldrarna.
– De hade till nöds kunnat förlika sig med tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan, men nu kom jag och sa att jag ville bli pastor i Missionskyrkan, berättar Tuve Skånberg.
– Ja, så blev de ledsna igen, för frikyrkan var det värsta de kunde tänka sig.

1980 var de relativt nygifta makarna Skånberg klara med sina respektive utbildningar i Lund, han med sin teol. kand. och hon med sin socionomexamen. Den unge teologen ordinerades i Stockholm samma år och därefter blev det pastorstjänst i Kiruna, den då inte bara nordligaste, utan även minsta, missionsförsamlingen med bara 15 aktiva medlemmar.
Men den växte och pastor Skånberg insåg att han passade som pionjär. Så föll blicken på Skåne och Skillinge, som väl svarade till makarnas vision om en plats med få kristna.
Och för att göra en lång historia kort: Baptistkyrkan, Örebro­missionens lokala församling och Missionskyrkan gick samman och blev Simrishamns­bygd­ens frikyrkoförsamling – numera känt som Skillinge missionshus – och Tuve Skånberg blev pastor på halvtid 1986.
– Heltid fanns inte ekonomiskt utrymme för, så resterande halvtid jobbade jag som sjukvårds­biträde, berättar han.

Numera fungerar Tuve Skånberg som andrepastor och predikar en till två gånger i månaden. Förste­pastor är Kalle Spetz.
– Jag ville gärna koppla av med något på mina lediga måndagar, så det blev början till forskarstudierna, säger han som en förklaring till varför han 2003 blev teologie doktor i Lund, på avhandlingen Glömda Gudstecken.

Den kristna tron förde honom också in i politiken. Han var visserligen medlem, men inte särskilt aktiv, då han fick frågan om han ville kandidera för KD till riksdagsvalet 1991. Han tackade nej, men frågan kom tillbaka. Han åkte till Stockholm och samtalade där med FP-riksdagsmannen Jan-Erik Wikström. Hans ord, att riksdagen behöver fler kristna avgjorde saken – och resten är historia. Med sina hittills sammanlagt 18 år är Tuve Skånberg den tionde äldsta ledamoten i tjänst i Sveriges högsta beslutande församling.

Men hur kan han argumentera för sin sak i det sekulariserade Sverige, som han själv beskriver som ”ett land med brist på etisk kompass”?
– Att diskutera politik i religiösa termer går inte och att hänvisa till Bibeln skulle bara vara kontraproduktivt. Budordet: Du ska inte dräpa är inget argument som bär i till exempel abortfrågan. Däremot kan man hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger han och fortsätter:
– Jag måste överväga hur mina ord blir så konstruktiva som möjligt. Ateistens grundläggande värderingar sammanfaller ofta med den kristna trons och jag har inga problem med människor med annan livsåskådning, bara vi drar åt samma håll, säger Tuve Skånberg, mannen som en gång var ateist, men som kom fram till en helt annan övertygelse, att Bibeln är sann.
– Jag blev klar över att Jesus är Guds son, den han säger sig vara. Han blev min Frälsare, inte bara någons frälsare i allmänhet. Och Gud gick från att vara en teori till en personlig Gud som jag dag­ligen talar med, säger han.

Annica Skenberg

Artikeln var publicerad i Världen idag 2013-09-23


Vilka normer har ateismen?

juli 16, 2013

I den linjeartikel för ett årtionde sedan som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderat på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

kompass och kartaMed vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2013-07-14, Hemmets Vän 2013-07-25


Tondöva, färgblinda och ateister

juli 2, 2013

Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.

Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.

Färgblind, röd-grönOm Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet . Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.

I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.

Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.”

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2013-07-01, SvD  2013-07-06, Sundsvalls tidning 2013-07-07, Norra Skåne 2013-07-11, HV 2013-08-08


Religion och hälsa

april 13, 2013

Samlad forskning visar att den psykiska ohälsan har ökat i Sverige sedan 1990-talet. Speciellt ungdomar är drabbade. Så många som en av fyra 16 – 18-åringar lider av psykisk ohälsa. Många flickor uppger att de inte trivs med livet och att de känner sig ångestfulla, deprimerade och stressade. Var tredje flicka i årskurs 9 uppger att hon känt sig nere mer än en gång i veckan. Orsaker till dessa ohälsoförhållanden är många och i regel mycket komplicerade. Bot är i dag i många fall rent medicinsk, i form av antidepressiva ”lyckopiller”.

Den medicinska modellen är inriktad på att ställa diagnos och behandla i enlighet med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Både vetenskapen och den beprövade erfarenheten inom skolmedicinen har länge varit inriktad på ohälsa och orsakerna till ohälsa. Ett paradigmskifte kom när den israelisk-amerikanske professorn i medicinsk sociologi, Aaron Antonovsky, på 1970-talet ändrade frågan ”Hur uppstår sjukdom?” till ”Hur uppstår hälsa?” Detta har lett till nytänkande både i Sverige och utomlands, och en hel del forskning har också behandlat religionens roll i hälsan.

Med en blick på denna forskning kan vi konstatera att hundratals studier som gjorts de senaste åren har visat att religiösa personer har en bättre psykisk hälsa, är mindre deprimerade och är mer tillfredsställda med livet jämfört med icke-religiösa personer. Troende drabbas också av psykisk ohälsa, men i mindre utsträckning. De flesta undersökningar inom ämnet har visserligen gjorts i USA, där kristendomen har en betydande roll i det vardagliga livet hos många människor, men det är möjligt att de också kan gälla hos oss. (Koening, H. G. ”Medicine Religion and Health. Where Science and Spirituality Meet. 2008).

På vilket sätt kan då religionen hjälpa? Många unga människor saknar i dag en mening med livet. Det i sin tur skapar oro, ängslan och nedstämdhet. Många troende upplever att deras religion har gett dem ett mönster för livet, en mening åt tillvaron, och en grundtrygghet som bär.

Stress, ångest och depression är vanliga markörer för ohälsa.  Stress skapar tidsnöd, och den plågsamma upplevelsen av ångest kan paralysera de drabbade och vålla mycket obehag. Studier har visat att religiös tro ger trygghet och ro till de troende, den stillar de rastlösas inre och reducerar de ångestfylldas obehag. 

Bön och hälsaUnder många år har forskare studerat länken mellan religion och välbefinnande och funnit att religion på det stora hela taget positivt påverkar tillfredställelsen med livet, den ger upphov till känslor av lycka och välbehag samt reducerar negativ stress. De troende kommer via sin tro att ha fler positiva tankar och känslor än de icke-troende. Ångest och depression blir därigenom inte längre så frekventa och de positiva känslor och tankar kommer att med tiden påverka deras psyke på ett positivt sätt. 

Sammanfattningsvis kan sägas att religion uppmuntrar de troende att välja rätt livsstil och sunda vanor. Den ger gemenskap och stöd, som man får av andra som delar tron. Den ger livet mening och främjar utvecklingen av en positiv självbild.

Med utgångspunkt från dessa resultat vill forskarna i USA att läkare och andra kliniker skall fråga patienten: ”Kan din tro hjälpa dig att ta hand om din ohälsa?” Om svaret är ja skall läkaren följa upp det genom att fråga vad han eller hon kan göra för att stödja patientens tro.

Men att operationalisera tro och andlighet på detta sätt låter sig knappast göras. Det handlar ju om ett möte mellan Gud och en människa – barn eller vuxen – i djupet av hans eller hennes själ. Sådant kan aldrig föreskrivas genom direktiv från Socialstyrelsen eller någon annan myndighet.  Däremot finns anledning att uppmärksamma religionen som positiv hälsofaktor mera, till exempel i skolan vid sidan av kost, motion och sömn etc.

Maare Tamm, fil dr. i psykologi

Anders Löfström, med. dr., barn- och ungdomspsykiater

Bengt Malmgren, specialist i psykiatri

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Piteå-tidningen 2013-04-12, Sändaren 2013-06-25


Inga fler stoppade julavslutningar

januari 13, 2013

Nu har det hänt igen. En skola i Skövde har anmälts till Skolinspektionen sedan elever på lågstadiet innan jul besökt en kyrka. Enligt lokala medier skulle de ha ”sjungit psalmer” där. Även ”bibelord” hade förekommit. Skolinspektionens jurist kräver nu in ett svar från kommunen med besked om det verkligen förekommit ”konfessionella inslag” i julavslutningen. 

Man tar sig för pannan. Är det vårt Sverige som detta händer i, och inte i kalla krigets Sovjet eller Albanien?

Sker detta av omsorg om troende från andra religioner? Knappast. Jag hör ingen företrädare för de stora världsreligio­nerna säga sig vara kränkt av att vi firar svenska traditioner. Snarast tvärtom. Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen. Debatten verkar snarare drivas av aggressiva ateister, värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med konstruerade resonemang om att personer med annan religion borde känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna traditioner.

KyrkaLåt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmer och julhälsningar faktiskt skulle ha rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, skulle känna sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av behöva höra sånger som ’Stilla natt’ eller ’Härlig är jorden’, eller att möta begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka en sådan reaktion? Bör rektorer och lärare verkligen anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligen, möjligen skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att använda? Eller böcker som man får citera?

Kristdemokraterna menar att det bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte den sorts ’tolerans’ som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör. Och vi har all rätt att förvalta och vara stolta över vårt arv och bakgrund.

Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i barnens intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gränsen till farligt. Objektivitet, om än välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande.

När nu skolor i dag blir anmälda och somliga därför avstår från ­traditionella skolavslutningar i kyrkan – trots att både barn, föräldrar och rektorer föredrar dem – måste lagen förändras. Därför vill vi Kristdemokrater ändra ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av ­kristendomen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2013-01-11, Norra Skåne 2013-01-11, Hemmets Vän 2013-01-17, Gefle Dagblad 2013-01-20, Katrineholmskuriren 2013-01-24,


Debatt om Religionsfrihet

december 6, 2012

Jag deltog den 22 november tillsammans med Runar Eldebo, Hans Ingvar Roth, Lena Andersson och Bengt Westerberg i en uppmärksammad paneldebatt på temat religionsfrihet, ett ämne som ligger inom mitt ansvarsområde i riksdagens Konstitutionsutskott.

Poängen i mitt inlägg var att religionsfriheten är garanterad i Sveriges grundlag – den enda fri- och rättigheten som inte får begränsas. Den garanteras också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – där den inte heller får begränsas. Dessutom finns den lagfäst i Europakonventionen, som är svensk lag från 1 januari 1995.

Till sist var alla, även Humanisternas företrädare, ense om att inte avskaffa religionsfriheten. Ett steg i rätt riktning.

Moderatorer för debatten var Daniel Grahn och Christer Sturmark. Hela debatten går att se nedan.

http://vimeo.com/54320918


Hur värnar vi det öppna samhället?

augusti 11, 2011

Det pluralistiska, öppna och demokratiska samhället är idag utsatt för stor press. Flera bedömare pekar på att hatet växer på Internet och i media. Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: