Tuve Skånberg blev troende – mot alla odds

september 23, 2013

Han växte upp som ”suddig” ateist. Men så läste han – först motsträvigt – Bibeln.
– Och jag insåg att det som stod där ju var sant, att det stämde, säger Tuve Skånberg.

Det var i ungdomen inte mycket som talade för att den i dag 57-årige pastorn, teologie doktorn, riksdagsledamoten, direktorn – för att nu bara saxa något ur hans omfångsrika CV – skulle bli troende. Oddsen för en sådan utveckling måste i själva verket ha varit skyhöga. För i föräldrahemmet i Lyckeby, halvannan mil öster om örlogsstaden Karlskrona, fanns ingen större plats för Gud, även om han någon enstaka gång fick vara med på ett hörn.
– Pappa tyckte om att gå i kyrkan på julottan och till påsk. Det hade han väl fått från min farfar, som var kantor i Oskarsström. Fast han gick inte dit av religiösa skäl, utan helt enkelt bara därför att han kunde spela. Men min mamma var helt sekulariserad, säger Tuve Skånberg, sommarledigt avslappnad vid fikabordet hemma på Skillinge, det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.
Julottorna i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia tyckte Tuve Skånberg bara var tråkiga och de gav ingen mersmak. Hela kristendomen var – i likhet med prästen – svart. Och inte blev bilden mycket glättigare när husets näst yngste son skickades till söndagsskolan:
– Jag fick en ängel med glitter på. Det räckte för att avskräcka mig, så det blev bara en gång.
Konfirmation blev det, i alla fall. Tuve Skånberg berättar att han på lägret i Bräkne-Hoby fick en del kunskaper som ”i alla fall inte kunde skada”. Trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen fångade hans uppmärksamhet.
– I övrigt var jag mest intresserad av flickorna, säger han.

Tuve Skånberg 2101, foto Annica Skenberg1970 briserade dock inget mindre än en bomb i det Skånbergska hemmet. Yngste sonen Svante kom hem och förkunnade att han hade blivit frälst i EFS. Stor förvirring uppstod. Frälst – vad innebär det? Ingen visste.
– Jag fick uppdraget att tala honom till rätta och få honom att inse hur dumt detta var, säger den ett och ett halvt år äldre brodern.
Projektet misslyckades, men familjen kunde ändå notera en viss – om än liten – förändring till det bättre.
– Han torkade disken. Och det räckte för att vi skulle förundras.
Så blev det dags för militärtjänstgöring, vilket för Tuve Skånbergs del innebar 13 månader i kustartilleriets uniform. En del av den tiden var han placerad i Fårösund. Lillebror Svante tyckte att bibelstudium kunde vara en lämplig sysselsättning för en som låg i lumpen, och stack därför Nya Testamentet i händerna på sin högst ointresserade och ateistiske bror.
– Men jag läste ändå, mycket för att kunna tillbakavisa Svante. Så där satt jag i ett litet rum i Fårösund, med Bibeln i ena handen och tio starköl på kylning ute i snön, eftersom det skulle vara fest på kvällen, berättar Tuve Skånberg.

Först gick han i genom Nya Testa­mentet. Sedan hela Bibeln, från pärm till pärm – först en gång, sedan en gång till… och då hände något.
– Jag tänkte: Tänk om jag har missat något som Svante har funnit? Tänk om Jesus inte är som jag har föreställt mig? Tänk om Gud finns och om Svante har rätt?
Han fortsätter:
– Och för första gången bad jag. Jag bad: Gud, om du finns, vill jag ha kontakt med dig. Där började så sakteliga en dialog med Gud. Innan hade jag väl mest talat med mig själv, men sedan tog Gud över den inre dialogen och blev en ledning, en god röst.
Omvändelsen var inte plötslig och dramatisk. Snarare var det en årslång process, som slutade i en insikt som han också beslutade sig för att bejaka:
– Jag insåg att detta är sant, att det stämmer.

Den 1 mars 1975 är ett datum av särskild betydelse för Tuve Skån­berg. Efter att ha festat kvällen innan, slog han för första gången i sitt liv upp predikoturerna i husorganet, Blekinge Läns Tidning. Där läste han att riksevangelist Berthil Paulsson (1911-2008) skulle tala i Marie­dalskyrkan, då Missions­kyrkan, numera en del av Equmenia­kyrkan.
– Jag gick dit. Det var nog 200 människor där, men det var som om han talade direkt till mig.
Efter att ha presenterat sig blev den då 19-årige Lyckebypojken väl omhändertagen av kyrkan, och engagerades som hjälplärare åt konfirmanderna. Skriftlärd var han ju – det hade bibelstudierna i Fårösund borgat för. Därtill hade han en historia som fångade ungdomarna.
Det hela gick så bra att han sedan fick vara konfirmations­lärare på ett läger i Halland, något som kom att förändra hela hans liv. För det första mötte han Eva, flickan från Småland, som sedan 35 år tillbaka är hans hustru, för det andra tackade han ja till jobbet som ungdomsledare i Hestra, Evas hemort. Tillbaka hos föräldrarna berättade han om både flicka och ungdomsledar­jobb. Det senare var inte populärt.
– De grät, berättar Tuve Skån­berg.

Med frälsningen – som han beskriver som ett i grunden medvetet beslut efter en längre tids bearbetning, då allt successivt klarnade – kom också insikten att han skulle förkunna. Därmed övergav han planerna på medicinstudier och i stället blev det teologi i Lund, något som inte alls togs väl emot av föräldrarna.
– De hade till nöds kunnat förlika sig med tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan, men nu kom jag och sa att jag ville bli pastor i Missionskyrkan, berättar Tuve Skånberg.
– Ja, så blev de ledsna igen, för frikyrkan var det värsta de kunde tänka sig.

1980 var de relativt nygifta makarna Skånberg klara med sina respektive utbildningar i Lund, han med sin teol. kand. och hon med sin socionomexamen. Den unge teologen ordinerades i Stockholm samma år och därefter blev det pastorstjänst i Kiruna, den då inte bara nordligaste, utan även minsta, missionsförsamlingen med bara 15 aktiva medlemmar.
Men den växte och pastor Skånberg insåg att han passade som pionjär. Så föll blicken på Skåne och Skillinge, som väl svarade till makarnas vision om en plats med få kristna.
Och för att göra en lång historia kort: Baptistkyrkan, Örebro­missionens lokala församling och Missionskyrkan gick samman och blev Simrishamns­bygd­ens frikyrkoförsamling – numera känt som Skillinge missionshus – och Tuve Skånberg blev pastor på halvtid 1986.
– Heltid fanns inte ekonomiskt utrymme för, så resterande halvtid jobbade jag som sjukvårds­biträde, berättar han.

Numera fungerar Tuve Skånberg som andrepastor och predikar en till två gånger i månaden. Förste­pastor är Kalle Spetz.
– Jag ville gärna koppla av med något på mina lediga måndagar, så det blev början till forskarstudierna, säger han som en förklaring till varför han 2003 blev teologie doktor i Lund, på avhandlingen Glömda Gudstecken.

Den kristna tron förde honom också in i politiken. Han var visserligen medlem, men inte särskilt aktiv, då han fick frågan om han ville kandidera för KD till riksdagsvalet 1991. Han tackade nej, men frågan kom tillbaka. Han åkte till Stockholm och samtalade där med FP-riksdagsmannen Jan-Erik Wikström. Hans ord, att riksdagen behöver fler kristna avgjorde saken – och resten är historia. Med sina hittills sammanlagt 18 år är Tuve Skånberg den tionde äldsta ledamoten i tjänst i Sveriges högsta beslutande församling.

Men hur kan han argumentera för sin sak i det sekulariserade Sverige, som han själv beskriver som ”ett land med brist på etisk kompass”?
– Att diskutera politik i religiösa termer går inte och att hänvisa till Bibeln skulle bara vara kontraproduktivt. Budordet: Du ska inte dräpa är inget argument som bär i till exempel abortfrågan. Däremot kan man hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger han och fortsätter:
– Jag måste överväga hur mina ord blir så konstruktiva som möjligt. Ateistens grundläggande värderingar sammanfaller ofta med den kristna trons och jag har inga problem med människor med annan livsåskådning, bara vi drar åt samma håll, säger Tuve Skånberg, mannen som en gång var ateist, men som kom fram till en helt annan övertygelse, att Bibeln är sann.
– Jag blev klar över att Jesus är Guds son, den han säger sig vara. Han blev min Frälsare, inte bara någons frälsare i allmänhet. Och Gud gick från att vara en teori till en personlig Gud som jag dag­ligen talar med, säger han.

Annica Skenberg

Artikeln var publicerad i Världen idag 2013-09-23


Vilka normer har ateismen?

juli 16, 2013

I den linjeartikel för ett årtionde sedan som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderat på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

kompass och kartaMed vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2013-07-14, Hemmets Vän 2013-07-25


Tondöva, färgblinda och ateister

juli 2, 2013

Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.

Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.

Färgblind, röd-grönOm Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet . Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.

I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.

Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.”

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2013-07-01, SvD  2013-07-06, Sundsvalls tidning 2013-07-07, Norra Skåne 2013-07-11, HV 2013-08-08


Religion och hälsa

april 13, 2013

Samlad forskning visar att den psykiska ohälsan har ökat i Sverige sedan 1990-talet. Speciellt ungdomar är drabbade. Så många som en av fyra 16 – 18-åringar lider av psykisk ohälsa. Många flickor uppger att de inte trivs med livet och att de känner sig ångestfulla, deprimerade och stressade. Var tredje flicka i årskurs 9 uppger att hon känt sig nere mer än en gång i veckan. Orsaker till dessa ohälsoförhållanden är många och i regel mycket komplicerade. Bot är i dag i många fall rent medicinsk, i form av antidepressiva ”lyckopiller”.

Den medicinska modellen är inriktad på att ställa diagnos och behandla i enlighet med ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Både vetenskapen och den beprövade erfarenheten inom skolmedicinen har länge varit inriktad på ohälsa och orsakerna till ohälsa. Ett paradigmskifte kom när den israelisk-amerikanske professorn i medicinsk sociologi, Aaron Antonovsky, på 1970-talet ändrade frågan ”Hur uppstår sjukdom?” till ”Hur uppstår hälsa?” Detta har lett till nytänkande både i Sverige och utomlands, och en hel del forskning har också behandlat religionens roll i hälsan.

Med en blick på denna forskning kan vi konstatera att hundratals studier som gjorts de senaste åren har visat att religiösa personer har en bättre psykisk hälsa, är mindre deprimerade och är mer tillfredsställda med livet jämfört med icke-religiösa personer. Troende drabbas också av psykisk ohälsa, men i mindre utsträckning. De flesta undersökningar inom ämnet har visserligen gjorts i USA, där kristendomen har en betydande roll i det vardagliga livet hos många människor, men det är möjligt att de också kan gälla hos oss. (Koening, H. G. ”Medicine Religion and Health. Where Science and Spirituality Meet. 2008).

På vilket sätt kan då religionen hjälpa? Många unga människor saknar i dag en mening med livet. Det i sin tur skapar oro, ängslan och nedstämdhet. Många troende upplever att deras religion har gett dem ett mönster för livet, en mening åt tillvaron, och en grundtrygghet som bär.

Stress, ångest och depression är vanliga markörer för ohälsa.  Stress skapar tidsnöd, och den plågsamma upplevelsen av ångest kan paralysera de drabbade och vålla mycket obehag. Studier har visat att religiös tro ger trygghet och ro till de troende, den stillar de rastlösas inre och reducerar de ångestfylldas obehag. 

Bön och hälsaUnder många år har forskare studerat länken mellan religion och välbefinnande och funnit att religion på det stora hela taget positivt påverkar tillfredställelsen med livet, den ger upphov till känslor av lycka och välbehag samt reducerar negativ stress. De troende kommer via sin tro att ha fler positiva tankar och känslor än de icke-troende. Ångest och depression blir därigenom inte längre så frekventa och de positiva känslor och tankar kommer att med tiden påverka deras psyke på ett positivt sätt. 

Sammanfattningsvis kan sägas att religion uppmuntrar de troende att välja rätt livsstil och sunda vanor. Den ger gemenskap och stöd, som man får av andra som delar tron. Den ger livet mening och främjar utvecklingen av en positiv självbild.

Med utgångspunkt från dessa resultat vill forskarna i USA att läkare och andra kliniker skall fråga patienten: ”Kan din tro hjälpa dig att ta hand om din ohälsa?” Om svaret är ja skall läkaren följa upp det genom att fråga vad han eller hon kan göra för att stödja patientens tro.

Men att operationalisera tro och andlighet på detta sätt låter sig knappast göras. Det handlar ju om ett möte mellan Gud och en människa – barn eller vuxen – i djupet av hans eller hennes själ. Sådant kan aldrig föreskrivas genom direktiv från Socialstyrelsen eller någon annan myndighet.  Däremot finns anledning att uppmärksamma religionen som positiv hälsofaktor mera, till exempel i skolan vid sidan av kost, motion och sömn etc.

Maare Tamm, fil dr. i psykologi

Anders Löfström, med. dr., barn- och ungdomspsykiater

Bengt Malmgren, specialist i psykiatri

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Piteå-tidningen 2013-04-12, Sändaren 2013-06-25


Inga fler stoppade julavslutningar

januari 13, 2013

Nu har det hänt igen. En skola i Skövde har anmälts till Skolinspektionen sedan elever på lågstadiet innan jul besökt en kyrka. Enligt lokala medier skulle de ha ”sjungit psalmer” där. Även ”bibelord” hade förekommit. Skolinspektionens jurist kräver nu in ett svar från kommunen med besked om det verkligen förekommit ”konfessionella inslag” i julavslutningen. 

Man tar sig för pannan. Är det vårt Sverige som detta händer i, och inte i kalla krigets Sovjet eller Albanien?

Sker detta av omsorg om troende från andra religioner? Knappast. Jag hör ingen företrädare för de stora världsreligio­nerna säga sig vara kränkt av att vi firar svenska traditioner. Snarast tvärtom. Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen. Debatten verkar snarare drivas av aggressiva ateister, värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med konstruerade resonemang om att personer med annan religion borde känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna traditioner.

KyrkaLåt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmer och julhälsningar faktiskt skulle ha rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, skulle känna sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av behöva höra sånger som ’Stilla natt’ eller ’Härlig är jorden’, eller att möta begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka en sådan reaktion? Bör rektorer och lärare verkligen anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligen, möjligen skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att använda? Eller böcker som man får citera?

Kristdemokraterna menar att det bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte den sorts ’tolerans’ som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör. Och vi har all rätt att förvalta och vara stolta över vårt arv och bakgrund.

Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i barnens intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gränsen till farligt. Objektivitet, om än välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande.

När nu skolor i dag blir anmälda och somliga därför avstår från ­traditionella skolavslutningar i kyrkan – trots att både barn, föräldrar och rektorer föredrar dem – måste lagen förändras. Därför vill vi Kristdemokrater ändra ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av ­kristendomen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2013-01-11, Norra Skåne 2013-01-11, Hemmets Vän 2013-01-17, Gefle Dagblad 2013-01-20, Katrineholmskuriren 2013-01-24,


Debatt om Religionsfrihet

december 6, 2012

Jag deltog den 22 november tillsammans med Runar Eldebo, Hans Ingvar Roth, Lena Andersson och Bengt Westerberg i en uppmärksammad paneldebatt på temat religionsfrihet, ett ämne som ligger inom mitt ansvarsområde i riksdagens Konstitutionsutskott.

Poängen i mitt inlägg var att religionsfriheten är garanterad i Sveriges grundlag – den enda fri- och rättigheten som inte får begränsas. Den garanteras också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – där den inte heller får begränsas. Dessutom finns den lagfäst i Europakonventionen, som är svensk lag från 1 januari 1995.

Till sist var alla, även Humanisternas företrädare, ense om att inte avskaffa religionsfriheten. Ett steg i rätt riktning.

Moderatorer för debatten var Daniel Grahn och Christer Sturmark. Hela debatten går att se nedan.

http://vimeo.com/54320918


Hur värnar vi det öppna samhället?

augusti 11, 2011

Det pluralistiska, öppna och demokratiska samhället är idag utsatt för stor press. Flera bedömare pekar på att hatet växer på Internet och i media. Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11


Kyrkohistorien stöder Bibeln

augusti 5, 2011

Den senaste tiden har Bibelns äkthet och trovärdighet diskuterats intensivt. Det gäller speciellt kärnfrågan huruvida Jesus är en myt, uppdiktad av de första kristna, eller om han faktiskt existerat som historisk person, och i så fall ivilken utsträckning de fyra evangelierna ger en sann beskrivning av hans liv på jorden. Som argument för Bibelns äkthet kan anföras såväl det korta tidsavståndet mellan original och ett jämförelsevis stort antal bevarade kopior, dess tydliga ögonvittneskaraktär och samtida utombibliska källor. Ytterligare ett starkt indicium för Bibelns trovärdighet är Apostlagärningarnas 29:e kapitel, det vill säga kyrkans snart tvåtusenåriga historia.

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05


Gud behövs i politiken

juni 29, 2010

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28


Behåll kristendomens särställning i skolans religionskunskap

juni 3, 2010

När den socialdemokratiska regeringen 1963 ville ta bort kristendomsämnet i den svenska skolan gjordes en av de i särklass största namninsamlingarna i svensk historia, för att bevara kristendomsämnet i skolan. 2 100 000 personer, i stort sett varannan vuxen, skrev under. Kristendomsämnet blev inte kvar, men i varje läroplan sedan dess har understrukits kristendomens särställning inom religionskunskapen. Men om skolverket får som det vill är det slut med det nu.

Skolverket föreslår i ett remissförslag till ny kursplan i religionskunskap att kristendomens särställning ska försvinna och nämner bara kristendomen i förbigående. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det får inte ske. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Sista datum för att lämna in remissvar och synpunkter till Skolverket är den 5 februari. För den som värnar om den kristna värdegrunden gäller det att reagera snabbt.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD)

Walburga Habsburg Douglas, fil. doktor juridik, riksdagsledamot 06- (M)

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap, Linköping

Rolf Åbjörnsson, advokat, riksdagsledamot 94-02 (KD)

Ivar Gustafsson, docent matematik, Chalmers

Stefan Swärd, fil. doktor statsvetenskap

Yvonne Maria Werner, professor historia, Lund

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-03


Vilka normer har ateismen?

april 7, 2010

I den linjeartikel som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderar på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07


Påskens budskap – Kan vi lita på Bibeln?

april 4, 2010

”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.” Kring de orden ur Johannesevangeliet kommer människor i vårt land i hundratusental att samlas i hem och kyrka denna påsk. Men kan man lita på Bibeln, har det den berättar ägt rum?

Inskription i Caesarea som nämner Pontius Pilatus, kejsar Tiberius ståthållare i Judéen 26-36 e.Kr., under vars ämbetstid Jesus blev korsfäst

 Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse—liksom kristendomen själv är historisk—kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historia, eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.

I egenskap av en historisk beskrivning av händelser, har de bibliska utsagorna bevisats vara likvärdiga sumeriska, babyloniska, egyptiska, och kanaaneiska historiska urkunder. Bibelns viktigaste del, Nya Testamentet (NT), har en solid förankring i historien. Somligas åsikt att de nytestamentliga berättelserna är legender, visar endast en djup okunnighet om både historiska fakta och mytbildningens långa process. NT:s tidigaste böcker skrevs cirka 20 år efter Jesu död, när ögonvittnen fortfarande var vid liv. Denna tidsrymd är för kort för mytbildning. Nyare bibelforskning pekar på den muntliga traditionens tillförlitlighet. Redan Jesus kan ha lärt lärjungarna att tradera vissa stycken och mycket av det som sedan skrevs ner hade funnits i det memorerade materialet. Den judiska tekniken att memorera var lika säker som skriftligt material. Det finns därför ingen lucka mellan Jesus och texterna 20 år senare. Ögonvittnena och det memorerade materialet är starka argument för textmaterialets sanningshalt rent historiskt. 

I sin ansedda bok, Roman Society and Roman Law in the New Testament (1963), som tar upp beröringspunkter mellan romerskt samhälle och lag och NT (särskilt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna), säger A.N. Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford: ”Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande … Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt” (s. 189). Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.

En fråga som ofta ställs är: ”Kan vi lita på att Bibelns text har bevarats intakt efter 2000 år och längre?” Vi råkar faktiskt vara i det lyckliga läget att kunna jämföra vidarebefordran av den bibliska texten med den klassiska litteraturens vidarebefordran. De tidigaste manuskripten som vi har till sådana klassiska verk som t.ex. Homeros, Sofokles, Thoukydides, Platon och Demosthenes är skrivna mellan 1200 och 1600 år efter sina original. För NT:s del, finns hela texten bevarad i manuskript skrivna cirka 300 år senare, medan vissa papyrer som innehåller delar av NT:s text, skrevs bara 25-100 år efter originalen. Det finns mer än femtusen manuskript på grekiska med hela eller delar av NT bevarade. Bland antika böcker är ingen annan bok bättre omvittnad än NT.

Äldsta manuskriptfragmentet från Nya Testamentet ca 100-140 e.Kr. Johannesevangeliet kapitel 18, P 52, John Ryland’s Library

Nya Testamentet och dess centrala gestalt, Jesus, har varit måltavla för kritik från hedniska, otroende och ateistiska författare, från Kelsos (2. århundradet e.Kr.) och Porfyrios († c:a 305) till Renan († 1892) och Nietzsche († 1900) och även liberala teologer såsom Biskop John Robinson († 1983), som skrev boken Honest to God (1963) och som i boken But that I Can’t Believe (1967) deklarerade att han inte trodde på bön. Men trots denna spärreld av negativ kritik från alla tänkbara håll har NT inte bara stått orubbad, utan även utgått som segrare och respektingivande. Fem år före sin död svarade samme Robinson på frågan: “Kan vi lita på Nya Testamentet?” med ”Det tror jag fullt och fast att vi kan.” (Can we Trust the New Testament?, 1977, s. 130). I sin Redating the New Testament (1976) och sin postuma The Priority of John (1985), överträffade Robinson de konservativa teologerna i sin tidiga datering av NT:s böcker. Men värdet av denna bok ligger inte så mycket i Robinsons tidiga dateringar utan i det att han visar hur bräckliga deras argument är som försöker datera några av NT:s böcker sent och därmed utesluta apostoliskt författarskap.

Vissa läsare kanske finner att Bibelns tänkesätt och kultur skiljer sig från modernt tänkesätt och kultur. Men detta är helt naturligt, eftersom det ursprungliga budskapet gavs för länge sedan, till folk av en annan kultur och i andra språk än vårt språk. Detta gör emellertid inte Bibeln irrelevant. Tvärtom visar det att budskapet är äkta och givet människor som levde under verkliga omständigheter, och konfronterades av konkreta problem, vilka i grunden liknade våra egna.

Slutligen, medan det är möjligt att undersöka NT:s historiska delar, finns det ingen mänsklig metod som kritiskt kan granska utsagor om Gud eller frälsningen. Således, medan vi kan bevisa historiskt (genom t.ex. citerandet av evangelierna samt de romerska historikerna Tacitus och Suetonius) att Jesus korsfästes i Jerusalem under Tiberius regering, kan vi inte bevisa med våra historiska metoder att Jesus dog för världens synd. Men detta betyder inte att försoningsakten inte var en objektiv, historiskt händelse. Den var visserligen inte öppen för allmänheten att beskåda och verifiera, men den var, inte desto mindre, en händelse som ägde rum mellan Jesus och hans Fader, vars resultat är synliga i den kristna Kyrkan. Detta utgör faktiskt det starkaste beviset för det bibliska budskapets trovärdighet. Personlig tro på Kristi försonande död på korset har förvandlat miljontals människor, lyft syndare ur syndens träsk, gett hopp till de hopplösa, kraft och styrka till de svaga, och visshet om uppståndelse och evigt liv till dem som älskar Gud. Sålunda utgör Kristushändelsen Historiens största faktum.

Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik, Lund

Hans Stiglund, biskop i Luleå stift

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet, adj. professor i kyrkohistoria, Fuller

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-04-04, Kristianstadsbladet 2010-04-01


Kyrkan växer

mars 8, 2010

Kommentar: I en citatsamling inför valet 2010 http://citat.alliansfrittsverige.nu/ har jag citerats ur denna artikel med två citat:

”Finns det hopp för ett land med avstannad materiell tillväxt, existentiell tomhet bland de unga, ökade kontakter med invandrande, större social utslagning kring droger och alkohol med mera.  Ja- kanske.” 

Taget ur sitt sammanhang låter det som om jag och Carl-Erik Sahlberg, som skrivit artikeln, skulle vara mot ökade kontakter med invandrande. Det motsägs tydligt av att vi bara ett par rader ned ser just dessa invandrande kristna som mycket hoppingivande för Sverige.  Ingen främlingsfientlighet där …

”År 2000 var ca. 33,0 procent av världens befolkning döpt till namnet Jesus.” 

Att http://citat.alliansfrittsverige.nu/ tagit med detta citat kan man möjligen le lite åt. Uppenbarligen har man fattat citatet som att vi hävdar att en tredjedel av världens befolkning heter ”Jesus” – men så är det förstås inte.  Det teologiska uttrycket ”döpt till namnet Jesus” (Apg 19:5) betyder kort och gott döpta med det kristna dopet till att tillhöra Jesus. Idag är mer än en miljard katoliker och 1,2 miljarder protestanter döpta med det kristna dopet.

Läs hela artikeln nedan, så ser du sammanhanget för de båda citaten!    / Tuve Skånberg

Alla undersökningar om tro och kyrkligt engagemang visar, att Sverige alltid ligger bland de länder som ligger allra längst ner. 0,5 procent kyrkogång i Mälardalen – knappast märkbart. 2 procent i hela landet – 8-10 procent kallar sig ”kristna”, vad de nu lägger in i det ordet. Tillsammans med länder som Danmark, Holland och Estland ligger vi längst ner i ligan för kristen tro. Det är som att ligga sist i division VI i fotboll – och det finns ingen division under. Vi är ett folk, som vant oss vid tomma kyrkbänkar och mycket lågt kyrkligt engagemang.

 Om vi då vågar lyfta blicken mot div. V och div. IV och ännu högra upp, då möter oss några överraskande fakta:

1.      Närmare 100 000 människor tar varje dag världen över ett beslut att bli personligt kristna.

2.      Uppskattningsvis 3000 kristna församlingar grundas varje vecka.

3.      År 2000 var ca. 33,0 procent av världens befolkning döpt till namnet Jesus. Den siffran beräknas öka till 33,4 procent år 2025 och 34,3 procent år 2050. 

4.      Kristendomen växer snabbare än världsbefolkningen. Den här minuten är historisk – vi har aldrig varit så många kristna någonsin i världshistorien som just nu!

5.      I det materiellt välutvecklade Sydkorea är idag uppskattningsvis 30 procent av befolkningen kristen – från att ha varit några tusentals kristna för drygt 100 år sen.

6.      År 1900 fanns det bara ca 9 procent kristna i Afrika. Vid slutet av århundradet var 45-48 procent av den afrikanska kontinenten kristen. Aldrig någonsin i världshistorien har faktiskt en kontinent så snabbt valt att ansluta sig till kristen tro.

7.      Antalet muslimer som blivit kristna från Muhammeds död år 632 till år 1980 är färre än de muslimer som blivit kristna från 1980 till idag. I till exempel dagens Iran sker stora övergångar till kristen tro.

8.      Det antal judar som blivit kristna från Jesu uppståndelse till år 1948 (då staten Israel bildades) är färre till antalet än de judar, som blivit jesustroende från 1948 till idag.

9.      Mellan 50-100 miljoner kineser – kanske fler – räknar sig som kristna idag i ett land som bara för några decennier sedan förbjudit kristen mission.

 Ja, några misisonsvetare håller före, att nio tiondelar av kristendomens tillväxt faktiskt skett under 1900-talet, att nio tiondelar av kristendomens tillväxt under 1900-talet har skett efter 1945 och att nio tiondelar av kristendomens tillväxt efter 1945 har skett efter 1970. Oavsett om siffrorna är exakta, så säger de något om trenden. Det går fort nu. Vi lever i missionshistoriens största väckelse!

Dock- den expansiva kristna utvecklingen sker inte i Europa och Amerika. Den sker i stället i Latinamerika, Afrika och Asien.

 Därmed är dagens globala kristendom på något sätt tillbaka där den startade. Fram till 800-talet var den internationella kyrkan ”brunbränd”. I takt med kristnandet av Europa och förlusten av medelhavsområdet till islam i tidig medeltid, så blev en genomsnittslig kristen vit omkring år 800.

Så förblev det i drygt tusen år. När sedan Latinamerika kristnas på 1500-talet och framåt och när det svarta Afrika i så stor omfattning tar emot det kristna evangeliet under 1900-talet, så blir kristendomen mörkare. Omkring år 1980 tippade det därför över och majoriteten kristna blev återigen ”brunbrända”.

Aktuell missionsstatistik bekräftar utvecklingen:

                                                  1900      1970            2000

Afrika                                            10        119            338 milj.

Latinamerika                                  62        268            477 milj.

Asien                                             19          90            323 milj.

Europa                                         369        494            528 milj.

Nordamerika                                  60        173            207 milj.

 Prognoserna ger vid handen att den brunbrända kristendomen kommer att öka ytterligare till år 2025:

Afrika                              670 milj.

Latinamerika                    618 milj.

Asien                               522 milj.

Europa                             513 milj.

Nordamerika                    242 milj.

Även värt att notera, när man funderar över dagens kristna tillväxt, är det starka karismatiska bidraget. Denna ”kraftkristendom” ligger till mycket stor del bakom tillväxten i den brunbrända världen. Någon har vågat påstå, att nio tiondelar av de vuxna som i världen idag vinns för Kristus, vinns av karismatiska kyrkor. Även om siffran skulle vara tilltagen i överkant, så säger den ändå en del om hur mycket det bidraget betytt och betyder för de nya kyrkorna och de nya kristna idag.

Det här är den största nyhet massmedia ständigt missar: kyrkan växer så det knakar i världen idag. Det här är den nyhet som massmedia aldrig missar: kyrkan backar så det knakar i väst idag. Ja, kommer 2000-talet att bli ”The Last Century” (det sista århundradet) för den kristna kyrkan i Europa? Det var faktiskt titeln på en bok, som kom ut i England för några år sedan och presenterade just de negativa framtidsutsikterna. Eller – finns det tecken på hopp i Europa – och Sverige? Finns det hopp för ett land med avstannad materiell tillväxt, existentiell tomhet bland de unga, ökade kontakter med invandrande, större social utslagning kring droger och alkohol med mera.  Ja- kanske.

  1. Västsvenska handelskammaren frågade nyligen ungdomar: ”Vilka förebilder har du?” – och där plats nr 1 intogs av – Jesus!
  2. Dagen unga läser Bibeln mer än föräldragenerationen, går i kyrkan mer än föräldragenerationen, dricker mindre än föräldragenerationen och så vidare. Tydligast märks denna trend och den längtan i Västeuropas storstäder, menar forskare.
  3. Invandrande kristna gör viktiga avtryck för att återevangelisera Europa. Idag skickar den brunbrända kristenheten fler missionärer till Europa än Europa sänder missionärer till dem. Europas största lokalförsamling finns idag inte i London eller Berlin utan i Kiev, där en nigeriansk pastor leder en församling på ca 20 000 medlemmar.

  Den teologiska osäkerheten finns där förvisso – men också den teologiska medvetenheten och kraftsamlingen. Den karismatiska väckelsens kraftkristendom attraherar också i Europa – växer, där andra kyrkor backar eller rasar.  Så även i Sverige, vilket undersökningar från bland annat Kairos New Wine visat och kontinuerligt visar.

 Så rotlösheten, nyfattigdomen, invandringen och kraftkristendomen verkar även i dagens Europa. Bilden känns urkyrklig. Inför tidens andliga längtan finns kyrkan där med sitt historiska arv – en ödmjuk och tjänande kyrka, en tydlig kristuscentrerad kyrka, en bedjande och andeledd kyrka. Kanske kyrkan i Europa har det bästa framför! Eller med en nyligen utgiven bok i USA: ”God is back!” eller med Dagens Nyheters ledarrubrik från den 14 juni ifjol: ”Gud är på frammarsch!”

Carl-Erik Sahlberg, domkyrkokomminister, docent i kyrkohistoria Uppsala

Tuve Skånberg, pastor SMK, gästprofessor i kyrkohistoria Fuller

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Kristianstadsbladet 2010-03-09, i Dagen 2010-03-16


Kristendomens betydelse är ett faktum

mars 5, 2010

I vår tid tar jakten på kristendomen alltmer absurda vändningar och det verkar finnas en beröringsskräck för allt vad kristendom heter. Det är knappast troende av andra religioner som står för detta, många muslimer har inget emot traditionell skolavslutning i en kyrka, utan motståndet kommer främst från en nitisk falang av sekulariserade svenskar.

Skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt har rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget att diskutera. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner.

Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. Han och hans medförfattare ger uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon som helst betydelse, skriver man. Detta är rent trams. Det är Sturmark et. al. som ägnar sig åt mytbildning.

Samtidigt är denna historierevisionism förståelig, därför att om man vill rycka upp kristendomen med rötterna ur vårt samhälle, blir det också viktigt att äga den historiska berättelsen. Men det går inte att radera ut kristendomen som en integrerad faktor i den västerländska kulturen med inflytande på en rad områden som vetenskap, kultur, etik etc. Självklart behövs mer omfattande kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen som bakgrund till att förstå detta.

Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Likaså kan man inte underskatta vad kristendomens syn på människan som skapad till Guds avbild, kärleksbudskapet och barmhärtighetstanken betytt för synen på demokrati och alla människors lika värde.

Att konstatera sådana saker betyder inte att man ger kristendomen en global exklusivitet, det innebär inte att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas. Och visst, det finns mycket mörker i kristendomens historia också, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt.

Det är upp till var och en vad man tycker om kristendomens inflytande över Sverige, men det är ett faktum att kristendomen spelat en avgörande och positiv roll i skapandet av den svenska kulturen och det svenska välfärdssystemet, som det vore oklokt och farligt att försöka manipulera bort. Historiebeskrivning som propaganda är vanligt i diktatoriska regimer – Sturmark och humanisternas hållning är exempelvis slående lik sovjetdiktaturens. Det innebär att man låter selektiva fakta underordna sig den överliggande ideologi man vill propagera för. Detta är en frestelse för alla; att även kristna rörelser kan falla för detta skall i ärlighetens namn sägas. Skolans uppgift är att utan att manipulera fakta fostra till saklighet och att ta till sig fakta, även sådana som inte omedelbart överensstämmer med den egna världsbilden.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet, adj. professor kyrkohistoria, Fuller

Bengt Malmgren, läkare

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap, Linköping

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-03-05


Behåll kristendomens särställning i skolans religionskunskapsämne

februari 8, 2010

Skolverket har nyligen avslutat första omgången i sitt arbete med nya kursplaner för alla ämnen i grundskolan. Deras slutgiltiga förslag skall överlämnas till regeringen den 1 april 2010. Tyvärr innebär det nuvarande utkastet att kristendomen helt förlorar sin särställning som ämne. I utkastet har Skolverket reducerat kristendomen till en religion bland alla andra världsreligioner. Dessutom har flera stycken om kristendomen i den nu gällande kursplanen helt eller delvis tagits bort i den reviderade planen. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Att förvägra skolungdomarna kristendomskunskap tyder på en anmärkningsvärd historielöshet och riskerar skapa en ännu mer rotlös generation. I mötet med framtiden kan vi inte förvänta oss de goda värderingarna hos våra barn när vi samtidigt förnekar dem värderingarnas ursprung.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-02-08


Visst kan Gud ses i sin skapelse

februari 8, 2010

I sitt brev till Rom hävdar Paulus: ”Det man kan veta om Gud kan de ju själva se; Gud har gjort det uppenbart för dem. Ty alltsedan världens skapelse har hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomlighet, kunnat uppfattas i hans verk och varit synliga.”

Är det verkligen så att även den som inte är troende kristen kan ana sig till Guds existens utifrån hans skapelse? Vad säger Charles Darwin och Albert Einstein, vår tids mest aktade naturvetenskapliga forskare, men som inte bekände sig som kristna?

Darwin skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

I en intervju i mars 1929 fick Albert Einstein frågan om han påverkats av kristendomen och svarade:

”Som barn blev jag undervisad både i Bibeln och i Talmud. Jag är jude, men jag fängslas av den lysande gestalten från Nasaret.” Så du accepterar Jesu historiska existens?  ”Utan invändningar! Ingen kan läsa evangelierna utan att uppleva Jesu verkliga närvaro. Han personlighet pulserar i varje ord. Ingen myt är fylld av sådant liv.”  Tror du på Gud? ”Jag är ingen ateist. Jag tror inte jag kan kalla mig för panteist. Problemet är för stort för vårt begränsade förstånd. Vi är som ett litet barn som går in i ett enormt bibliotek, fyllt med böcker på många språk. Barnet förstår att någon måste ha skrivit dessa böcker, men det vet inte hur. Det förstår inte språken som de är skrivna på. Barnet anar vagt att böckerna är uppställda i en mystisk ordning, men vet inte vilken det är. Sådan, tycks det mig, måste attityden även hos den mest intelligenta människa vara gentemot Gud. Vi ser hur universum är underbart ordnat och lyder särskilda lagar, men vi förstår bara vagt dessa lagar.”

I ett brev 12 december 1926 diskuterade Einstein kvantfysikens teori med Max Born och avslutade med ” Jag, i alla fall, är övertygad om att Gud inte kastar tärning.”

En uppskattning från 1998 (Religion Watch newsletter 1998 13:8) visar att 75 procent av världens forskare, liksom Darwin och Einstein, ger Paulus rätt i att man av skapelsens ordning kan förstå att det finns en skapare. Men kristendomen unika anspråk är inte att vi alla – om vi vill – kan förstå att det finns en skapare, utan att Skaparen uppenbarat sig och visat sitt ansikte. Jesus säger i Johannesevangeliet: ”Den som har sett mig har sett Fadern.”

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-08


Tondöva, färgblinda och ateister

januari 13, 2010

Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.

Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet . Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.

I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.

Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.”

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-13,  Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-01-15


Kan man bevisa att tron hjälper?

november 9, 2009

I ateisternas tidskrift Humanisten 04/2005 gick Christer Sturmark till storms mot all ”vidskepelse” och ”kvacksalveri”, vari han räknar in all religion och företeelser som förbön och helande. Ja, han till och med instiftade ett pris på 100 000 kr ”till den som kan påvisa något paranormalt, övernaturligt eller vetenskapligt oförklarat fenomen, förutsatt att fenomenet kan demonstreras under tillfredsställande kontrollerade testformer”.

Kan man då med vetenskapliga metoder påvisa ett vetenskapligt oförklarat fenomen? Självmotsägelsen är uppenbar. Men visst kan vetenskapen ge belägg för fenomen som den inte kan ge en heltäckande förklaring till. Exemplen är många på att den kristna tron tillför en påvisbar förhöjd livskvalitet. Men kan det bevisas?

Ny forskning vid University of Missouri-Colombia visar att en religiös tro ger positiva effekter för fysisk och mental hälsa. Det gäller inte bara vid livshotande sjukdomar, utan även vid handikapp och funktionshinder, där tron kan påvisas ge hjälp till en positiv anpassning och till att ge livet mening.

Enligt den vetenskapliga studien är tron till hjälp att hantera dödliga sjukdomar genom att underlätta för de troende att acceptera sjukdomen och sin förestående död. Men trons betydelse visade sig vara minst lika stor för att hantera och leva med kroniska sjukdomar som neurologiska skador, förlamning, stroke eller reumatism.

förbön”Trots att många funktionshindrade söker sig till en religiös tro för att få hjälp i sin situation, har inte trons betydelse beaktats tillräckligt vid rehabilitering och i forskning”, säger studiens författare Brick Johnstone, professor i hälsopsykologi vid Missouri University School of Health Professions.  Utifrån studien, som publicerats i tidskriften Disability and Rehabilitation, föreslår han att sjukvården ska utnyttja den religiösa tron som en tillgång i vård och i rehabilitering. Han menar att det bör vara möjligt att be tillsammans med patienter, och att psykologer, terapeuter, rådgivare och sjukhuspräster ska kunna lyfta fram förlåtelsens betydelse vid rehabilitering. Studien visar nämligen att patienter som skadats genom någon annan, kan få en snabbare rehabilitering genom att deras tro hjälper dem att förlåta och att bearbeta sina känslor kring sitt funktionshinder. Professor Johnstone har i över 60 vetenskapliga artiklar påvisat de goda effekterna av rehabilitering som inbegriper religiösa bruk som bön och handpåläggning vid traumatiska hjärnskador.

Vi är inte kristna för att tron ger goda konsekvenser, utan för att vi tror att den kristna tro är sann. Därmed blir det förstås också rimligt att tänka sig att tron även får positiva följder. Men en viktig fråga återstår: Är Humanisterna och Sturmark alltför fastlåsta i sin religionskritiska grundsyn, eller är man beredda att omvärdera sin inställning till gudstron utifrån vetenskapens rön? Kanske är man till och med beredd att ge professor Johnstone och hans forskning de 100 000 utlovade kronorna därför att han påvisat trons positiva effekter ”under tillfredsställande kontrollerade testformer”.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-11-09


Saknas utomjordiskt liv är ateisten i knipa

september 9, 2009

Christer Fuglesang har nu lämnat den internationella rymdstationen och påbörjat återfärden mot jorden. Kanske kan rymdresor som hans i framtiden ge svar på frågan om vi är ensamma i universum eller inte. Chansen finns. De senaste årens upptäckter av så kallade exoplaneter – planeter i andra solsystem – har väckt hopp om att människan ska kunna finna nya livsformer.

I skrivande stund har över 300 stycken upptäckts. Den planet som rönt störst intresse går under namnet Gliese 581 d, och befinner sig på 20 ljusårs avstånd från oss. Planetens storlek och avståndet till moderstjärnan gör att förhållandena inte tycks skilja sig alltför mycket från jordens. Medierapporteringen ger ibland intryck av att vi snart kan packa väskan och bege oss dit, men sådana funderingar hör än så länge hemma i science fiction-världen.

utomjordiskt livDet vi hittills vet om planeter i andra solsystem säger oss nämligen att möjligheterna att finna ett framtida hem eller några främmande livsformer på andra planeter framstår som klart begränsade. En del är för varma, andra för kalla. Många saknar atmosfär, hos andra har atmosfären fel sammansättning. Och på ytterligare andra är det någon annan central faktor som inte är tillräckligt väl anpassad för att planeten ska kunna hysa liv. Detta gäller även Gliese 581 d. Planeten ligger utanför den så kallade ”Guldlockzonen”, och är troligen för kall för att flytande vatten ska kunna finnas, vilket betraktas som en nödvändig förutsättning för liv.

Ändå tycks hoppet om att finna liv på andra planeter brinna lika klart som någonsin. En sådan upptäckt skulle visa att vi inte är ensamma i universum, vilket skulle vara en av människans viktigaste upptäckter någonsin. Men för vissa tycks sökandet efter andra livsformer lika mycket var rotat i hoppet om att kunna avskaffa en övernaturlig skapare. Man skulle då kunna hävda att liv uppstår spontant så länge några viktiga beståndsdelar finns tillgängliga. På så sätt försöker man minska utrymmet för en skapare.

Jag tycker därför att det är på sin plats att påpeka att livets uppkomst är en mycket komplicerad process. Livets byggstenar är inte som en pulversoppa – ”tillsätt bara vatten”. De senaste decenniernas mikrobiologiska forskning har tvärtom visat de förbluffande komplexa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att den allra enklaste livsformen skulle kunna uppstå. Även om vi skulle upptäcka en organisk molekyl på Mars eller någon annan planet är det ett enormt stort steg till en DNA-sekvens eller självreproducerande liv. Även ateisten och DNA-upptäckaren Francis Crick skriver att ”i något mått måste livets ursprung i nuläget ha varit närmast ett mirakel, så många omständigheter är det som måste ha varit tillfredsställda för att kunna sätta i gång det.”

En intressant detalj i sökandet efter exoplaneter är att de generellt är för små att se med vanliga teleskop. Därför använder man indirekta metoder för att upptäcka dem. Om moderstjärnan uppför sig annorlunda än förväntat drar forskarna slutsatsen att det måste finnas något som utövar denna påverkan. Det kan vara ett svart hål, mörk materia eller – som i det här fallet – planeter. Detta är en intressant parallell till hur kristna alltid har tänkt sig Gud. Vi kan inte upptäcka honom med våra fysiska sinnen, men om Gud faktiskt existerar, utgör han en hållbar förklaring till den värld vi lever i. Som Augustinus sade: ”Gud är som solen. Vi kan inte se Honom själv, men utan Honom kan vi inte se någonting alls.”

Om människan trots allt skulle finna liv på andra planeter innebär det inget hot mot den kristna tron. Gud kan självfallet ha skapat varelser på andra planeter än vår. Men om andra planeter faktiskt är så döda som de verkar, blir det en svårknäckt nöt för ateisten att förklara livets existens och de unika dragen hos vår jord.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-09-09


Varför inte SD i kyrkovalet?

augusti 26, 2009

Den 20 september är det kyrkoval i Svenska kyrkan. Inte minst Sverigedemokraterna (SD) satsar hårt på att lyckas i valet. Varför skulle kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna i kyrkovalet? SD sammanfattar vad partiet vill göra i Svenska kyrkan i sin slogan ”tradition, trygghet och kontinuitet”. Det står väl inte i motsats till den kristna tron?

Det som gör att kristna bör tänka sig för innan man ger sin röst till SD i kyrkovalet är partiets uttalade nationalism och patriotism. I valfoldern ”Fädernas kyrka”, om Sverigedemokraternas kyrkopolitik, deklarerar man: ”Sverigedemokraterna vill att Svenska kyrkan ska fylla sin folkkyrkliga roll och främja en patriotism upplyst av evangelium. Sverigedemokraterna förespråkar en inkluderande patriotism. De som vill dela vår religions- och kulturgemenskap ska vara välkomna att göra det. Kristen tro bejakar patriotism såsom den bejakar strävanden till förmån för det allmänna bästa.”

Vidare säger SD i foldern: ”Det mångkulturalistiska samhällssystemet har medfört stort lidande och oro för många människor” … ”Kyrkan bör spela en aktiv roll i firandet och upprätthållandet av nationella högtider med kristen anknytning.”

Vad Sverigedemokraterna vill uträtta i Svenska kyrkan synes mer bestämt av patriotism, nationalism och värnandet om svenskheten, än värnandet om evangeliet och lydnaden för Jesu ord ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar”. Den världsvida kyrkans gränsöverskridande gemenskap finns inte med i Sverigedemokraternas kyrkosyn. En söndagsskola i SD:s regi skulle knappast lära barnen sjunga: ”Jesus älskar alla barnen, alla barnen på vår jord. Röd och gul och vit och svart gör detsamma har han sagt.”

olika hudfärgSD sticker inte under stol med att partiets egentliga skäl att engagera sig i kyrkovalet ligger i möjligheten att utnyttja en valframgång där, för att lyckas i riksdagsvalet 2010. Man skriver: ”Kyrkovalet kan bli en viktig händelse på vår väg in i riksdagen. Ett starkt resultat i detta val skapar en starkare plattform inför riksdagsvalet 2010. Ju bättre det går i kyrkovalet ju bättre är förutsättningarna inför riksdagsvalet nästa år!”

Men varför skulle inte kristna stödja SD i riksdagsvalet nästa år? Partiet sammanfattar ju sin politik: ”Vi förespråkar en moralisk upprustning, vi värnar västerlandets kristna etik, och vi vill stärka nationalkänslan, för att på så sätt skapa en större trygghet och gemenskap inom det svenska samhället. Svenska folket måste lära känna sin gemensamma historia, och på så vis också lära sig att känna solidaritet med sina medmänniskor, såväl i Sverige som i omvärlden.” SD beskriver sig som ”… ett värdeorienterat parti … där begrepp som familjen, hembygden och nationen blivit centrala.”

Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan och vill ytterligare stärka Svenska kyrkans ställning i samhället. Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.

Partiet har framgång också. I riksdagsvalet 2006 fick SD 162 463 röster, vilket motsvarar 2,93 procent. Partiet gick framåt även i de kommunala valen. Partiet fick mandat i 144 av Sveriges 290 kommuner, det vill säga nästan hälften. I EU-valet 7 juni i år fick SD 103 584 röster vilket motsvarar 3,27 procent.

Så varför inte rösta på SD, om man nu som väljare har en kristen livssyn? Partiet liknar ju de gamla Moderaterna med sin värdekonservativa politik och som ofta hänvisade till kristen tradition, eller KDS som kunde ha uttryckt sig liknande. Vari ligger problemet?

Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, som dessutom är partiets huvudbudskap. Man vill sänka antalet asylansökanden som beviljas uppehållstillstånd till ett minimum. Genom en kombinerad återvandrings- och assimileringspolitik vill SD motverka förändringar av den svenska ”befolkningssammansättningen”; medborgarskap ska också, enligt den så kallade nationalitetsprincipen, vara ett ”privilegium avsett för svenskar”. Man vill helt enkelt bevara Sverige svenskt, för att använda en äldre slogan. Begreppet ”svensk” säger partiet sig bygga på kultur och inte etnicitet, vad man kallar kulturell nationalism.

Nu vill förvisso inget svenskt parti öppna Sverige för fri invandring från hela världen. Det är SD:s attityd till främlingen som inte går att förena med ett kristet synsätt.

Bibeln är tydlig: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Tredje Moseboken 19:33. ”Nu är ingen längre jude eller grek” säger Paulus i Galaterbrevet 3:28. Jesus visade kärlek lika mot en kanaaneisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum, en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Jesus själv var flykting i Egypten.

Därför bör inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet.

Artikeln var publicerad i Hemmets vän 2009-08-27


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: