Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.


Människovärdet får inte mätas i kronor och ören

februari 10, 2014

Konflikten i Syrien är inne på sitt tredje år. Det besinningslösa våldet har tvingat en befolkning lika stor som Sveriges på flykt. Mer än 2 miljoner människor av dessa har tvingats att lämna sina hem för att söka skydd i andra länder. En miljon av dem är barn, uppger FN:s barnfond Unicef och flyktingorganet UNHCR. Rädda Barnen varnar för att de barn som är kvar inne i landet genomlider krigsbelägringens alla fasor. Barn som är fångade i striderna inne i Syrien dödas, skadas och nekas tillgång till mat och medicin. En liten rännil av alla flyktingar når Sveriges gränser och hoppas på vårt beskydd.

Vitsippspriset2014I lördags delade Kristdemokraterna i Simrishamn ut sitt årliga Vitsippspris, som i år går till Österlens stödförening för flyktingar, med deras eldsjäl och ordförande Anna Lindberg.  Priset uppmärksammar föreningens uthålliga arbete för att visa mänsklig omsorg och omtanke om dem som lämnat allt för att rädda sina liv, inte minst från Syrien.

Varför tar Sverige emot flyktingar? Det är inte för att de är en kortsiktig investering med hög ekonomisk avkastning. Vi tar emot dessa krigsdrabbade människor av humanitära skäl. Det unika, okränkbara och universella människovärdet är den kristdemokratiska ideologins kärnpunkt. Det gäller alla människor oavsett etnicitet, härkomst eller hur lönsamma de är för samhället.

Den kristna etiken gör inte skillnad på människor. Redan i bibelns Tredje Mosebok kan vi läsa ”När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas såsom en inföding bland er, du skall älska honom som dig själv.”  Flyktingen kunde ha varit du och jag.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De bör handla mot varandra i en anda av broderskap.“ Så lyder 1:a artikeln i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Det borde vara en självklarhet för alla stater och enskilda att ta emot och behandla sina medmänniskor som just syskon i nöd.

Det barbariska inbördeskriget i Syrien ger oss alla ett tillfälle att ta ställning mot den främlingsfientlighet som håller på att smyga sig in i vårt samhälle. Men det ger också tillfälle till att ta ställning för ett universellt lika värde för alla människor i det vardagliga samtalet.

Tuve Skånberg, Skillinge, Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2014-02-10


Vi får aldrig glömma förintelsen

januari 27, 2013

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Den måste stoppas. Samtidigt behöver vi öka anslagen för att höja säkerheten för judiska institutioner och deras medlemmar, skriver Annelie Enochson och Tuve Skånberg (KD).

Hets mot DavidsstjärnanFörintelsens minnesdag är ett viktigt tillfälle att uppmärksamma förintelsens offer. Aldrig får vi glömma förintelsen. Aldrig får det hända igen. Göran Persson beslutade 1997 om initiativet att sprida boken Om detta må ni berätta. Boken syftade till att sprida fakta om förintelsen och att skapa diskussion om alla människors lika värde. Boken har distribuerats i över en miljon exemplar. För att historien aldrig ska upprepas måste vi tyvärr uppmärksamma judarnas situation i dag.

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Under senare år har hotbilden mot den judiska gruppen i Sverige förvärrats. Under 2011 anmäldes 79 hatbrott mot judar. Händelser som misshandel och hot mot enskilda judar samt vandalisering och sabotage mot judiska institutioner inträffar. Utvecklingen är mycket allvarlig.

Ökade säkerhetsinsatser

Utifrån den ökande antisemitismen och den rådande hotbilden mot de judiska församlingarna har behovet av höjd säkerhet uppstått. Det gäller både för församlingarnas medlemmar och institutionerna. Församlingarna tvingas budgetera en allt större del av sina resurser till säkerhetsarrangemang.

Förra året avsatte regeringen ett engångsbelopp på fyra miljoner kronor för att finansiera de löpande säkerhetsinsatserna. Pengarna används till säkerhetshöjande åtgärder som förbättrar det fysiska skyddet vid institutionerna, som kameraövervakning, skyddsglas och förstärkning av dörrar. Vi anser att så länge inte situationen förändras behövs ytterligare medel.

Antisemitismen måste stoppas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör Sveriges judiska grupp kunna leva utan hot och trakasserier. Det är av yttersta vikt att säkerheten upprätthålls för den judiska gruppen för att de fortsatt ska kunna leva och verka fritt. Nu är innehållet i Om detta må ni berätta aktuellt igen och aldrig får historien upprepa sig.

Annelie Enochson (KD)

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamöter

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2013-01-27


Hur värnar vi det öppna samhället?

augusti 11, 2011

Det pluralistiska, öppna och demokratiska samhället är idag utsatt för stor press. Flera bedömare pekar på att hatet växer på Internet och i media. Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11


Vem ska granska granskaren?

april 11, 2011

I en undersökning från Institutionen för Journalistik och Masskommunikation på Göteborgs Universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som hade störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Ett par färska exempel.

För en vecka sedan i New York upplevde sig drottning Silvia hetsad av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier. Hon flydde, föll och skadade sig i handleden och foten. Hovet anser att drottningen blev offer för ofredande.

Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla Fakta inför ett program som de avser att sända i mars. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla Fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla Fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

I onsdagskväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla Faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? -Vad vill ni uppnå? -Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? –Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? -Finns någon från Frälsningsarmén här? -Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Tillvägagångssättet och frågorna påminde om polisens frågor till besökaren till högkvarteret för ett kriminellt motorcykelgäng. Men nu ställs de till kyrkobesökaren vid kyrkans dörr. Nu jagas frälsningssoldaterna, som vore de kriminella, med frågor som om en person som lever ut sin homosexualitet kan bli frälsningssoldat, eller varför inte Frälsningsarmén skriver mer om hur man ser på aborter.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla Fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 dikten

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla Fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Tuve Skånberg

Riksdagsledamot (KD)

Direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-04-11


Sätt gränser för hets mot religion

juni 4, 2010

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11


Kristendomens betydelse är ett faktum

mars 5, 2010

I vår tid tar jakten på kristendomen alltmer absurda vändningar och det verkar finnas en beröringsskräck för allt vad kristendom heter. Det är knappast troende av andra religioner som står för detta, många muslimer har inget emot traditionell skolavslutning i en kyrka, utan motståndet kommer främst från en nitisk falang av sekulariserade svenskar.

Skolminister Jan Björklund och statsminister Fredrik Reinfeldt har rätt när det säger det självklara att Kristendomen har betytt mycket för västerlandet, att det är en del av vår historia som självklart förtjänar en framskjuten plats i skolundervisningen, det är inget att diskutera. Det betyder inte att det inte skall finnas någon undervisning om andra religioner.

Men Christer Sturmark gillar inte att höra sådant. Han och hans medförfattare ger uttryck för sin tunna osakliga analys av kristendomen och västerlandets historia: Kristendomen har absolut inte betytt något mera väsentligt i vår historia annat än att förse oss med vissa traditioner och seder. När det gäller sådana saker som etik och vetenskap är det en myt att kristendomen haft någon som helst betydelse, skriver man. Detta är rent trams. Det är Sturmark et. al. som ägnar sig åt mytbildning.

Samtidigt är denna historierevisionism förståelig, därför att om man vill rycka upp kristendomen med rötterna ur vårt samhälle, blir det också viktigt att äga den historiska berättelsen. Men det går inte att radera ut kristendomen som en integrerad faktor i den västerländska kulturen med inflytande på en rad områden som vetenskap, kultur, etik etc. Självklart behövs mer omfattande kunskaper om kristendomen än om exempelvis hinduismen som bakgrund till att förstå detta.

Ett grundläggande begrepp i kristendomen är synden, vilket innebär en insikt om att människan är fallen och felbar, vilket är grunden till all självkritik. Man kan inte underskatta den betydelse detta har haft för vetenskapens framväxt i västerlandet, vilket ju hänger samman med att man får ifrågasätta, vilket underlättat omprövning och att ta in ny kunskap. Likaså kan man inte underskatta vad kristendomens syn på människan som skapad till Guds avbild, kärleksbudskapet och barmhärtighetstanken betytt för synen på demokrati och alla människors lika värde.

Att konstatera sådana saker betyder inte att man ger kristendomen en global exklusivitet, det innebär inte att det positiva som andra religioner och kulturer har bidragit med i utvecklingen av den västerländska kulturen nedvärderas. Och visst, det finns mycket mörker i kristendomens historia också, men det finns det också i andra religioner och åskådningar som ändå kan tillerkännas ett positivt inflytande. Ingenting i det mänskliga samhället är antingen svart eller vitt.

Det är upp till var och en vad man tycker om kristendomens inflytande över Sverige, men det är ett faktum att kristendomen spelat en avgörande och positiv roll i skapandet av den svenska kulturen och det svenska välfärdssystemet, som det vore oklokt och farligt att försöka manipulera bort. Historiebeskrivning som propaganda är vanligt i diktatoriska regimer – Sturmark och humanisternas hållning är exempelvis slående lik sovjetdiktaturens. Det innebär att man låter selektiva fakta underordna sig den överliggande ideologi man vill propagera för. Detta är en frestelse för alla; att även kristna rörelser kan falla för detta skall i ärlighetens namn sägas. Skolans uppgift är att utan att manipulera fakta fostra till saklighet och att ta till sig fakta, även sådana som inte omedelbart överensstämmer med den egna världsbilden.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet, adj. professor kyrkohistoria, Fuller

Bengt Malmgren, läkare

Kjell O. Lejon, professor i religionsvetenskap, Linköping

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i SvD 2010-03-05


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: