Sätt gränser för hets mot religion

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11

Rätt att leva eller rätt att dö?

Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 1991-2006 (KD), kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10

Återupptäck kristen etik

Riksdagskandidater för Piratpartiet och Moderaterna fuskar för att komma högt på valsedlar. Två partiledare som kandiderar i valet i höst har kontokortsmissbruk och skattefusk i bagaget.

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-03-08

Reinfeldts retorik förvånar

Reinfeldts uttalande nyligen om att ”religion och politik skall hållas isär” är intressant. Förutom att det avslöjar statsministerns bristfälliga politiska reflektion i ämnet, så reser det också en rad frågor. Vad är det som menas och vad är det som ska hållas isär?

När vi dessutom vet att Reinfeldt menar sig ha Ronald Reagan som politisk förebild, förstärks intrycket av förvirrad retorik från Reinfeldts sida. Knappat någon modern företrädare i någon modern demokrati har nämligen varit mer tydlig med att hänvisa till den kristna tron som bas för sitt politiskt agerande än just Reagan, faktiskt långt mer än George W. Bush. Men även den presidentkandidat Reinfeldt stödde i det senaste amerikanska presidentvalet, Barack Obama, är tydlig med att framhålla sin kristna tro och dess betydelse för hans politiska liv.

Ett grundläggande misstag sker om man blandar ihop religion och religion i en enda kompott. De västerländska demokratierna har, som bekant, en bas i den kristna idétraditionen, ur vilka de också har vuxit fram. Detta hade de konservativa i Sverige klart för sig när de lade grunden för det konservativa partiets bildande år 1904, då under namnet Allmänna valmansförbundet. Om man även som allra hastigast läser igenom ideologiska uttalanden i såväl idéprogram som valprogram hos partiet, senare Högerpartiet och numera Moderaterna, ser man en tydlig koppling mellan kristen värdebas och konservativ politik. Om vi tar valprogrammet till riksdagen 1948 sades exempelvis följande: ”Högern vill bygga ett välståndets och trygghetens samhälle på kristen grund.” Två år senare, i valet 1950, kunde man läsa följande: ” ”Femtiotalets första fria val… måste ge uttryck för att vårt land är en del av den kristna och västerländska kulturkretsen…, och vid valet 1952 deklarerade man: ”Du som vill… att kristen och västerländsk hänsyn skall genomsyra vår samlevnad… Du kan lita på högerpartiet.” Om vi hoppar fram till 1978 års idéprogram, konstaterades att ”partiets människosyn bygger på den etik och den tradition av humanism som grundas i kristendomen”, och så sent som i partiprogrammet från år 2002 kan man läsa att ”kristendomen har en särställning i det svenska samhället i kraft av sin hävdvunna roll i vår kultur och vår historia. Vi ska värna om den etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som kristendomen varit och är i förbund med.”

Frågan är alltså vad Reinfeldt menar då han säger att religion och politik ska hållas isär? Tar han avstånd från sitt partis såväl äldre som senare historia?

Hur man än ser på förhållande religion och politik kommer man inte ifrån det som professor John H. Hallowell konstaterar i The Moral Foundation of Democracy, nämligen att det ”bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med mänsklig existens.” Han konstaterar vidare att denna uppfattning oftare är ”underförstådd än klart uttalad”, och att ”även om den inte alltid är klart uttalad så är den alltid fundamental.” Den kristna tron och traditionen har tydliga och positiva kopplingar till Moderaternas historia. Kopplingen mellan religion och politik har varit både fundamental och uttalad. Problemkomplexet är alltså inte svart-vitt som Reinfeldt påstår, och inte heller nödvändigtvis negativ, som Reinfeldts uttalande åtminstone underförstått tycks antyda. Mer nyanserade uttalanden från statsministerns sida efterfrågas därför.

En god och naturlig början till fördjupad reflektion vore därför att studera Ronald Reagans och kanske även Barack Obamas liv och politik. Vid en översiktlig analys av de amerikanska presidenterna framkommer en tydlig bild av en generös attityd gentemot religion som fenomen. Likaså framstår presidenternas personliga tro som viktiga för deras politiska gärning.

Även om inte vår svenska statsminister delar den tro som är viktig för hans politiska förebilder så bör man som lagstiftare ha förståelse för hur troende människor tänker, inte bara som ett utryck för religionsfrihet utan också av respekt för de människor som vill följa sitt samvete. Det skulle även kunna vara på sin plats att erkänna kristendomens positiva inverkan för såväl Sveriges som västvärldens framväxt och välstånd. Historien bekräftar tydligt detta faktum, vilket ger oss en tydlig och positiv signal även för vår framtida samhällsplanering. Istället för att separera religion och politik, och förvisa kristendomen från det offentliga rummet, behöver politiken den kristna värdegrunden och etiken som inspiration, kompass och vägledning.

Artikeln, som var undertecknad av mig tillsammans med Kjell O Lejon och Eva Johnsson, var publicerad i Newsmill 2009-05-19,  Världen idag 2009-05-22, Norrköpings Tidningar 2009-05-25

Har den politiska visionen om ”Död åt familjen” någon framtid?

Den 1 april 2009 beslutade Sveriges Riksdag att legalisera homosexuella äktenskap. 261 av riksdagsledamöterna röstade ja, medan 22 röstade nej. 16 ledamöter var närvarande, men avstod att rösta, och så många som 50 avstod från att vara närvarande vid voteringen. Av riksdagens sju partier var det enbart ett, Kristdemokraterna, som reserverat sig.

 

Varför detta beslut?

Beslutet hade föregåtts av en massiv kritik, ett enigt fördömande från alla kyrkliga remissinstanser, av omfattande namninsamlingar, och uppvaktningar från företrädare från alla större religioner. Alla remissinstanser med barnexpertis betygade redan 2001 att det ligger i barnens intresse och bästa att växa upp med en mor och far. Trots detta, och trots att denna särlagstiftning enbart berör 300 homosexuella par per år – att jämföra med de över 45.000 äktenskap som ingås varje år mellan män och kvinnor – gick lagstiftningen igenom. Varför?

 

För att förstå detta behöver man ett politiskt och historiskt perspektiv, på samma sätt som en tavla kan uppfattas bättre på några stegs avstånd. Riksdagsbeslutet 1 april var bara en detalj i en större sammanhängande politisk vision om ett samhälle utan traditionella familjers lojalitetsband. Beslutet innebär en ytterligare underminering av äktenskapet mellan man och kvinna och av familjen som institution för att ge barnen trygghet och skydd under deras uppväxt. Men beslutet kom inte oväntat. Det har under den senaste generationen föregåtts av en lång rad delbeslut om att programmatiskt montera ned äktenskap och familj.

 

Den politiska visionen 1968

1968 blev Sverige det första landet i världen med att införa en politik som gick ut på att uppnå jämlikhet mellan könen genom att ändra såväl mäns som kvinnors roller. I ett uttalande till Förenta Nationerna det året deklarerade den svenska regeringen att det inte var tillräckligt att garantera kvinnor deras rättigheter. All lagstiftning och all socialpolitik skulle understödja ett skifte från traditionella familjer till ett samhälle av sinsemellan oberoende individer och av partnerskap, inom vilka alla arbetsuppgifter delades. Några exempel på delmål på vägen dit är att individuell beskattning av makar ersatte sambeskattningen år 1971, skilsmässolagstiftningen liberaliserades 1974, sambolagstiftning infördes 1988, registrerat partnerskap för homosexuella kom 1994, rätt för homosexuella att adoptera barn kom 2003, och 2009 kom alltså könsneutrala äktenskap.

 

Programförklaringen av år 1968 hade föregåtts av att marken beretts av Alva och Gunnar Myrdals bok 1934, Kris i befolkningsfrågan, som argumenterade för en socialistisk familjepolitik. Män och kvinnor skulle ”bli jämlika och oberoende, och sexuell moral … inte definieras av legala normer”. ”Målet var att bryta de band, som privat egendom och traditionella familjeband lade på individens utveckling i ett fritt samhälle”.

 

                

”Död åt familjen!”

Makarna Myrdals ideologiska grund kan ytterst sökas i Karl Marx’ och kommunismens krigsförklaring mot den ”borgerliga familjen”. Det finns alltså en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx’ krav ”Familjens upphävande!”, i kapitel 2 av Det kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav ”Död åt familjen!”, på Centralstationen i Stockholm 1 oktober 2001.

 

Liberalismen – äktenskap som slaveri

Nedmonteringen av familj och äktenskap har inte gjorts enbart med inspiration av Marx, utan ofta med bifall från liberaler med en politik fokuserad på individen. En i grunden negativ syn på äktenskap och familj återfinns till exempel hos liberalismens lärofader John Stuart Mill i hans bok Förtrycket av kvinnorna 1869 där han i kapitel 4 skriver att ”Äktenskapet är det enda egentliga slaveri som vår lag erkänner.”  

 

Familjen lever trots allt

Marx’ politiska vision om att ’upphäva familjen’ har dock visat sig svårgenomförbar. Fortfarande lever 72 procent av alla barn under 17 år tillsammans med sina biologiska föräldrar. Antalet ingångna äktenskap ökar, medan antalet skilsmässor minskar. Opinionsinstitutet Gallup har under 2000-talet undersökt svenskarnas attityder till olika familjetyper. Undersökningarna visar att stödet för den traditionella familjestrukturen är kompakt – i alla åldrar, i alla landsändar och oavsett vilka familjeförhållanden man själv lever i. Även om man själv inte lever i en kärnfamilj är de allra flestas målsättning att någon gång göra det.

 

En politisk kamp mot den traditionella familjen är som ett försök att få vatten att rinna uppströms. Det är dömt att misslyckas. Beslutet 1 april kommer att följas av många andra försök att nedmontera familjen – sannolikt blir nästa förslag att göra äktenskapet antalsneutralt, kanske följt av förslag att göra det åldersneutralt och incestneutralt.  Men om nu ”Äktenskapet är av Gud instiftat” lär det bli svårt att montera ned det.

 

Artikeln var publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev 2009-04-16

Darwins mörka sidor – och ljusare

Den 12 februari fyllde Charles Darwin 200 år och i år är det 150 år sedan hans verk The Origin of Species (1859) (Om arternas uppkomst) gavs ut. I alla medier uppmärksammas Darwins forskning och hans evolutionslära, men det finns sidor hos Darwin och darwinismen som inte är allmänt kända och som få av gratulanterna lyfter fram.

Jag blev inbjuden att debattera Darwin och darwinismen med docent Birgitta Forsman i P1 ”Människor och tro” fredagen 6 februari kl 14.15 med anledning av hennes nyutkomna bok Arvet från Darwin. En vecka senare, 13 februari 14.20 var jag inbjuden till ”Lantz i P4” för ett samtal med journalisten Pontus Enhörning om Darwin. Man kan lyssna på programmen i efterhand på nätet: ”Människor och tro” P1 (gå till 24:44/47:02) och ”Lantz i P4” (gå till 10:24/20:43).

I radioinslagen lyfte jag fram att Darwin visserligen var en banbrytande vetenskapsman, och att en utveckling förvisso kan påvisas, hos till exempel hästar och hundar med deras differentiering i olika raser. Men Darwins mörkare sidor är mer okända och inte så omtalade; Jag citerade Darwins syn på mänskliga raser och rasbiologi, och mannens överlägsenhet över kvinnan, och hans syn att förvärvade egenskaper kan ärvas.

Rasbiologi

Om rasbilologi skrev Darwin i boken The Descent of Man and Selection in Relation to Sex (1871) (Människans härledning) kapitel 6 ”I en framtid, inte så avlägsen att den ska mätas i århundraden, kommer de civiliserade människoraserna att utrota och ersätta de vilda raserna över hela världen. Samtidigt kommer människoaporna utan tvekan att utrotas. Skillnaden mellan människan och hennes närmaste släktingar kommer då att vara än större, så som vi hoppas, än till och med skillnaden mellan vita människor och babianer, än som är fallet nu mellan negrer och australnegrer och gorillor.”

 Om människans raser skriver han i kapitel 7 ”Vad gäller civiliserade folk har den reducerade storleken av käkarna genom att dessa använts mindre, bruket att använda olika muskler för att uttrycka olika känslor, och hjärnans ökade storlek genom större intellektuellt arbete, tillsammans gett deras allmänna utseende en väsentlig skillnad jämfört med vildars.”

I kapitel 21 uppmanade han alla fattiga att avstå från att gifta sig och skaffa barn, ”Mellan alla män skall det råda en öppen tävlan, så att de mest lämpade inte genom lagar och seder förhindras att lyckas väl och avla det största antalet barn.”

Förvärvade egenskaper ärvs

I Människans härledning kapitel 2 skriver han om att han trodde att förvärvade egenskaper kunde nedärvas: ”Jag har nu lagt mig vinn om att visa att somliga av människans distinkta egenskaper förmodligen har förvärvats, antingen direkt, eller mer vanligt indirekt genom naturligt urval.”

Mannens överlägsenhet

I Människans härledning kapitel 19 skriver Darwin ”Mannen är rival gentemot andra män, han njuter av tävlan, och detta leder till ambition, som så lätt övergår i själviskhet. Dessa nämnda egenskaper synes vara hans naturliga och olyckliga födslorätt. Det är allmänt erkänt att hos kvinnor är egenskaper som intuition, snabb uppfattningsförmåga, och kanske fantasi, mer markerade än hos män; men åtminstone några av dessa egenskaper kännetecknar lägre människoraser, och är därför en del av en svunnen och lägre del av civilisationen. Den största skillnaden i intellektuella förmögenheter visar sig i att män når en högre skicklighet i vad de än ägnar sig åt än kvinnor, vare sig det handlar om djupa tankar, logik, eller fantasi, eller enbart i bruket av sinnena och händerna. Om man gjorde upp två listor med de mest framstående männen och kvinnorna inom lyrik, konst, musik – både komposition och utövande – historia, naturvetenskap och filosofi med ett halvt dussin namn under varje rubrik, så skulle listorna inte kunna jämföras …. Den genomsnittsliga mentala kapaciteten hos män är överlägsen den hos kvinnor.”

Socialdarwinismen har alltså sin direkta inspiration och ideologiska grund från Darwin själv, och det är ingen tillfällighet att Hitler 1943 skänkte just Darwins samlade verk i 60 årspresent till Mussolini. Allt detta är åsikter som jag, och varje tänkande människa, måste ta bestämt avstånd från. Den människosyn som Darwin i de angivna citaten gav uttryck för är avskyvärd.

Men finns det då inget positivt i darwinismen att lyfta fram och bejaka? Det skulle kunna vara att han fann det vara en omöjlighet att livet och världen var resultatet av slumpen, utan kommit till av en intelligent design.

Ingen ateist

Ateist var uppenbarligen aldrig Darwin. Han skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).

En tid att tiga, en tid att tala (Pred 3:7)

Under de senaste femton åren har två tendenser löpt parallellt i det svenska samhället. Dels växer sekulariseringens krav på att tro och religion ska hålla sig undan från det offentliga livet och samtalet. Det syns tydligast i agiterande ateisters ofta oemotsagda krav på att religion ska vara en privatsak, ja, till och med att religionsfriheten skall avskaffas. Dels finns en växande andlig nyfikenhet och öppenhet. Tecknen på det är många. Det märks inte minst i de växande skaror som under dessa senaste femton år har gått en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. I världen har 6 miljoner i 150 länder gått Alphakursen, i Sverige har 500 kyrkor i olika samfund som haft kursen haft över 50 000 deltagare. Och det är fler svenskar som under ett år besöker en gudstjänst än är på ett idrottsevenemang, alla idrotter sammantagna. (SCB:s ULF-undersökningar bl.a. publicerad i Kulturrådets omvärldsanalys 2000).

 

Paradoxalt nog minskar den kristna trons påverkan på samhället samtidigt som dess inflytande växer på ett personligt plan för enskilda människor.

 

Hur ska vi återta den plats och det inflytande som kristen tro under gångna sekel har utövat i Sverige, med de positiva följder det inflytandet haft t.ex. på människors rättsmedvetande, solidaritet med sämre lottade, synen på allas lika och okränkbara människovärde och andra kristna värderingar?

 

Paulus varnar oss i Romarbrevet (12:2) för att anpassa oss efter denna världen, eller som 1917 års bibelöversättning uttryckte det: ”Skicka inte er efter denna tidsålders väsende”. Grundtextens ord som på svenska blivit översatt med ’anpassa sig/skicka sig’ betyder ordagrant ’anta samma hållning’. Där har vi sekulariseringens väsen i ett nötskal, både den som sker i samhället i stort och den som sker i kristna församlingar: vi riskerar att anta samma hållning som den icke-troende omvärlden i vårt synsätt, i fråga efter fråga. En sekulariseringens konsensus breder ut sig som en blöt filt, och tystar varje avvikande mening.

 

Upplevelsen av tystnadens blöta filt är inte unik för vår tid. Den brittiske filosofen och statsmannen Edmund Burke (1729 – 1797) skrev i sin Principles in Politics ”Priset som goda människor får betala för sin likgiltighet för det offentliga livet är att bli styrda av onda människor” och han lär ha tillagt ”Allt som behövs för att ondskan ska ha framgång är att goda människor inte gör någonting”.

 

Svaret på hur vi återtar mark för den kristna trons inflytande i vår samtid är kort och gott att vi inte tystnar. Andra röststarka livsåskådningar och politiska synsätt vill marginalisera kristendomen. Om vi väntar på att bli inbjudna till det offentliga rummet och det offentliga samtalet som sker i media och i den politiska världen, och artigt väntar på att vi ska få ordet, så lär vi aldrig få ta till orda. Att vi själva höjer rösten är både vår demokratiska skyldighet och rättighet. ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid” uppmanar Paulus i 2 Tim 4:2.

 

 

Det är den kristna församlingens skyldighet att ge väl genomtänkta och klokt formulerade svar utifrån kristen tro på de frågor som samtiden lever med. Petrus uppmanar oss att alltid vara beredda att ge skäl och besked om den kristna trons svar på framtidsfrågorna, 1 Petr 3:15. Därför får vi inte tiga.

 

Artikeln var publicerad 2008-04-08 i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev och i Världen idag 2008-05-05

Reclaim society

Den s.k. autonoma vänstern har som en av sina demonstrationsformer och slogans ”Reclaim the Streets”. Uttrycket är hämtat från Karl Marx’ ’Det kommunistiska manifestet’ (tillägg). Med variationer som ’Gatans Parlament’ och ’Reclaim the City’ har, ofta genom våldsamma konfrontationer, krävts utrymme i det offentliga rummet. Högst konkret.

Som kristna brukar vi inte hot och våld, men behöver inte stå handfallna inför det ökade trycket att marginalisera kristen tro och förvisa den från det offentliga rummet till den enskildes hem. För två år sedan gick dåvarande folkhälsominister Morgan Johansson under uppseendeväckande former med i ateisternas förbund Humanisterna, och hälsades välkommen av dess ordförande Christer Sturmark. I artiklar har Morgan Johansson, Christer Sturmark och Björn Ulvaeus och andra ateister krävt att det offentliga rummet ska befrias från religion i allmänhet och kristendom i synnerhet. Det mest långtgående kravet har varit att avskaffa religionsfriheten. I följd av den tilltagande opinionsbildningen för ateism har skolavslutningar i kyrkor ifrågasatts och begränsats – särskilt för vad prästen kan och får säga, och om prästen överhuvudtaget får vara närvarande. Kristna friskolor övervakas och utvärderas långt mer än alla kommunala skolor tillsammans. Vänsterpartiet kräver förbud mot dem. Synen att en större intelligens än slumpen skulle ha formgivit skapelsen får inte framföras på skolans naturvetenskapliga lektioner. De hundratals präster som undertecknat prästen Yngve Kallins prästupprop mot att viga homosexuella har haft problem med karriär och möjlighet att medverka i skolor. När Carola uttalade sig att hon ansåg homosexualitet vara onaturligt, och kände homosexuella som fått hjälp att bli heterosexuella, angreps hon av Jonas Gardell med orden ”Carola är en rätt korkad brud med stor pipa och stora tuttar… Carola är onaturlig från början till slut. Hon borde gå att bota med förbön.” (Expressen dec 2001). En sådant sexuellt kränkning passerade okritiserad – och nu skall Jonas Gardell belönas med att bli teologie hedersdoktor för sin folkbildande insats.

Detta är bara några axplock av hur taket sänks, toleransnivån minskar och utrymmet i det offentliga rummet krymper för kristen tro och kristna värderingar.

Vi som evangelikala kristna behöver fatta nytt mod, bli mer frimodiga och kräva det utrymme som andra rörelser tar sig i det offentliga rummet. Vi är också medborgare med demokratiska rättigheter och skyldigheter. Vi måste ge svar på vår samtids frågor och visa på den kristna trons relevans och trovärdighet. Vi om några skulle hävda ”Reclaim society”, eftersom den kristna tron och kristna värderingar historiskt har varit och är grunden för vår lagstiftning, för vår kultur, för vår historia, för vår etik.

Under hösten har, obemärkt och utan medial uppmärksamhet, en mängd kontakter tagits inom den evangelikala delen av svensk kristenhet för att organisera och samordna en genomtänkt offensiv för att presentera kristna svar på samtidens frågor, just för att återta en plats för evangeliet i det offentliga rummet. Denna tankesmedja växer fram mycket på grund av det nätverk som SEA har byggt, och med det ledarskap och den trovärdighet som SEA har. Det närmast liggande exemplet är det konkreta samarbete som ”Bevara äktenskapet” – kommittén haft och som framgångsrikt har kunnat lyfta fram ett alternativt perspektiv på äktenskap och samlevnad än det som blivit det politiskt korrekta.

När alltså kristna från olika kyrkor och fromhetsriktningar möts i det stora opinionsmötet för äktenskapet 14 januari 19 i Sankta Clara kyrka är detta ett steg mot att inta den plats i samhället och i det offentliga samtalet som är omistlig för den som vill leva efter Jesu ord: ”Ni är jordens salt … ni är världens ljus.” (Matt 5:13,14)

Artikeln var publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev 2008-01-07

Till hederlighetens lov

Jag måste medge att jag blivit heltänd på Blocket. För den som till äventyrs inte är bekant med internetsajten www.blocket.se kan nämnas att på detta pryltorg saluför vanliga svenskar över en halv miljon begagnade prylar, alltifrån bilar av förra årets modell till bokmärken med änglar. Allt som kan lagras i ett garage eller hämtas ned från vinden finns där.

Min vurm för Blocket började med en inventering av sommarstugan och förrådet där. Sedan följde vinden och garaget. Tänk så mycket som bara tar plats: tavlor, urvuxna skridskor, bord och stolar, lampor och frimärkssamlingar. För tjugo kronor får man en annons med bild där man utförligt kan beskriva varan man vill sälja. Efter att ha sålt och köpt bilar, bytt ut åtskilliga tavlor mot – i mitt tycke – vackrare konstverk, bytt matsalsmöblemanget mot ett annat trevligare så har jag bara goda saker att säga om Blocket-handeln. Det finns bara en enda liten hake. En lyckad affär står och faller med ärlighet. Både säljaren och köparen måste vara uppriktiga, ärliga och hålla sitt ord.

Självfallet får man inte vara naiv och godtrogen, men min erfarenhet är att alla de många affärer där jag köpt eller sålt prylar på Blocket har gått väl därför att det funnits en ömsesidig vilja till pålitlighet och ärlighet. Jag har en enda erfarenhet av att en betalning uteblivit, men efter att ha ringt och vänligt pratat med köparen några gånger, så flöt också den betalningen in, om också rejält försenad. Svensken i allmänhet vill göra rätt för sig, vill hålla ord. Hederlighet är fortfarande ett honnörsord.

Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte i marknadsekonomin ensam, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith, som var bland de första att formulera genomgripande idéer om avreglerade marknader och frihandel, framhöll i bland annat ”The wealth of nations” (1776) den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekonomi med etik. Han insåg att egennyttan, som är marknadens drivkraft, lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt skulle fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner. Och när varken den ena eller den andra fungerar återhållande mot oärlighet återstår bara lagstiftning som med fruktan för straff tvingar tillbaka ett oärligt beteende. Och som redan den romerske statsmannen Tacitus kunde konstatera: ”Ju mer fördärvad en nation är, dess fler är lagarna.” Modern ekonomisk forskning har bekräftat Adam Smiths teorier om etikens betydelse. 1991 års nobelpristagare i ekonomi, Ronald Coase, har i sina arbeten lyft fram transaktionskostnadernas betydelse för ekonomins funktion och effektivitet. Med transaktionskostnader menas t.ex. sök- och informationskostnader, förhandlings- och beslutskostnader samt kontroll- och genomförandekostnader. Helt enkelt vad kostnaden blir för en vara, utöver de direkta produktionskostnaderna. När en affär ska göras, oavsett om det handlar om en avancerad upphandling eller ett köp på Blocket, krävs vissa arrangemang för att affären ska genomföras. Och kan man lita på varandra hålls kostnaden för affären nere.

Låt oss slå vakt om hederlighet och pålitlighet. Om inte annat så för att kunna sälja och köpa på Blocket.

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-09-30

 

Kristen tro och politik

En välgjord dokumentär ”Jag ska göra abort” i SVT2 sändes härom söndagskvällen, med flera repriser senare. På ett trovärdigt sätt speglades de svårigheter många kvinnor upplever när de går igenom en abort. Även spänningen mellan de som kritiserade nuvarande abortpraxis och de som försvarade den speglades väl och nyanserat. Det var tydligt att abortkritiken från organisationen Ja till Livet, liksom från flera kristna ledare, inte välkomnades från ledande politiskt håll.

 

Mönstret går igen. Makthavare värjer sig från kritiken från kyrkan vare sig det gäller civila dödade i Irak, lönerna för topparna i näringslivet, könsneutrala äktenskap, biståndet till världens fattigaste, dödsstraffet eller tonårsaborterna. Reaktionen tenderar att vara tämligen förutsebar i regimer av alla politiska snitt och fasoner: kristna ska syssla med religion och tro och inte med politik. Mest extremt uttryckte Joseph Goebbels, den tyske ministern för folkupplysning och propaganda 1933 – 1945, saken: ”Präster som blandar sig i politiken skall beakta att deras enda uppgift är att förbereda människor för livet efter detta.”

 

Men ända sedan Petrus ord inför Sanhedrin, den judiska rådsförsamlingen, att ”Man måste lyda Gud mer än människor”, har kristna burit på ett profetiskt arv av samhällskritik.  Låt mig illustrera med ett exempel från kyrkans långa historia.

 

Ambrosius var biskop 374 till sin död 397 i Milano, som då var Romarrikets huvudstad där kejsaren höll hov. Ambrosius var berömd som predikant och en utmärkt administratör och politiker. Hans inflytande i sin samtid var stort, det var han som blev redskapet för Augustinus omvändelse och som döpte honom 387 i Milano.

År 390 inträffade ett upplopp i Thessalonike och den romerske ståthållaren där, Botheric, dödades. Den romerske kejsaren Theodosius blev ursinnig och hämnades på stadens befolkning genom att inbjuda invånarna till tävlingar och underhållning i stadens hippodrom. Väl där lät han slakta 7000 av dem.

 

Ambrosius upprördes av massakern och skrev till kejsar Theodosius och uppmanade honom att offentligt omvända sig och ångra det övergrepp han gjort. Theodosius vägrade. Den kommande söndagen skulle kejsaren delta i mässan i katedralen i Milano, men biskop Ambrosius ställde sig utanför kyrkan och blockerade vägen för honom. Han förkunnade att också kejsaren stod under Guds lag, och måste ödmjuka sig och lyda den lagen. Theodosius lät sig övertygas, tog av sig sina kejserliga insignia, gick in i kyrkan för att offentligt bekänna sin synd i massakern i Thessalonike, och be om förlåtelse. Ambrosius blev kejsarens rådgivare, och kom därmed i en position där han kunde bidra till att den romerska rätten skrevs om och reglerna för en rättslig prövning utformades. Och eftersom den romerska rätten bidragit till hela västerlandets syn på rättsväsendet har vi fortfarande Ambrosius” mod att tacka för våra rättegångars utformning.

 

Kristna varken kan eller får tiga inför sin samtids orättfärdighet. När Jesus kallar sina efterföljare att vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret är det inte ett gott råd i all välmening, utan en marschorder.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-03

Konsten att måla

Uttrycket ”måla in sig i en hörna” tillhör de mer uttrycksfulla av våra talesätt. För den som sett det ske i verkliga livet är det långt mer tragiskt än komiskt. Källartrappan skulle målas om och vad passar bättre än att börja uppifrån? Men med sista penseldraget kommer insikten att här får man sitta till färgen torkat. Målaren har försatt sig i en situation utan utvägar, en situation som hade kunnat förutses och undvikas.

 

Jag kan inte annat än tänka på den olycklige målaren i källaren när jag tar del av nyhetsbevakningen från kristdemokraternas riksting i Sundsvall. Socialministern och tillika partiledaren Göran Hägglund gick till storms mot de starka abortkritiska röster som hörts under våren och som blivit synliggjorda i ett trettiotal motioner på rikstinget. Han rapporteras till och med ha satt sitt partiledarskap i pant på att få rikstingets stöd för en liberalisering av abortlagen som ger rätt för alla världens kvinnor att få en abort utförd i Sverige upp till artonde graviditetsveckan. Om inte rikstinget bejakade nuvarande abortlags tidsgränser med fri abort upp till vecka arton skulle han avgå. Och inför detta hot är det föga förvånande att ingen av rikstingsdelegaterna begärde rösträkning.

 

Hur i all världen kunde en kristdemokratisk partiledare hamna i en sådan situation? Kunde den ha undvikits? Borde den ha undvikits?

 

Att situationen borde ha undvikits framstår som självklart. Med partiets principiellt kritiska syn på aborter, med sin historia av kamp mot abort som preventivmedel, med sitt barnperspektiv, med kärnväljarnas syn på livet som okränkbart och heligt är det ett worst case scenario med en partiledare som ser sig tvungen att driva igenom västvärldens mest liberala abortlag i partiets högsta beslutande organ. Situationen och ställningstagandet var dessutom oväntat. Före valet hade partiet i riksdagen motionerat emot de utländska kvinnornas rätt till abort i Sverige. Ett möjligt tidigareläggande av aborttidsgränsen fanns omnämnd i partiets medicinsk etiska program, ett krav som förre partiledaren ställt sig bakom.

 

Men var inte situationen oundviklig? Var inte Göran Hägglund i händerna på övriga allianspartier i den stund han accepterat socialministerstolen? Inte nödvändigtvis.  Den utredning som låg till grund för den proposition som Hägglund lagt i riksdagen var begränsad och bristfällig. Bland annat belystes inte vilken effekt lagändringen skulle få för grannländerna. Hägglund kunde ha tillsatt en tilläggsutredning och kunde ha gjort den parlamentariskt sammansatt, istället för, som nu var fallet, en enmansutredning. Inte heller hade han behövt insistera på att kristdemokraterna skulle ställa sig bakom nuvarande tidsgränser, med fri abort till och med vecka arton, de liberalaste gränserna i västvärlden. Om den senare tidsgränsen, som han rapporteras ha sagt, skulle leda till färre och mer genomtänkta aborter, än en gräns vid vecka tolv, varför inte senarelägga gränsen ytterligare, till vecka tjugo?

 

Situationen borde och kunde ha undvikits. Nu sitter partiet i källaren och väntar på att färgen ska torka.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-07-11

Svenska Dagbladet och värdekonservatismen

Till tidningar kan man få ett personligt och långvarigt förhållande. Min farfar började läsa Svenska Dagbladet 1896, tolv år efter att den grundades. Det berättas att tidningen kom med bud till kamrersbostället i Oskarström och avnjöts på verandan, då ingen fick störa. Min far växte upp med SvD och med citat från den gode kåsören Hasse Z. Några årtionden senare var det dags för mig att växa upp med samma tidning, då med citat av kåsörerna Kar de Mumma och Viola, son och sonhustru till Hasse Z. Mina barn i sin tur har fått sin beskärda del av citat över filen och tekoppen ur samma tidning, under ledning av herrar von Platen, Torekull och senare Svegfors.

 

Under två världskrig och otaliga dramatiska händelser i och utanför vårt land har tidningen varit den pålitliga nyhetskällan. En tidning läser man för att få tillförlitlig information med ett djup i nyhetsflödet, för att få sina värderingar speglade, belysta och applicerade på ledarsidan och för att få underhållning med klass och kvalitet, ända ner på seriesidan. Jag lärde känna den tecknade seriefiguren Fantomen under namnet Dragos, den pseudonym som han gavs i SvD. Min farfar gladdes åt Albert Engströms tecknade gubbar.

 

Fastän ingen i släkten bott i kungliga huvudstaden lästes familjesidan med största intresse. Där kungjorde släkt och vänner sin entré, sitt val av livskamrat och sin sorti ur jordelivet. De sista åren min far levde läste han alltid familjesidan först; 1983 hamnade han där själv till sist.

 

SvD har alltid räknats som den värdekonservativa borgerlighetens banerförare. Med pregnans och konsistens stod ledarsidorna under de svåra 1960 och 70-talen för ett alternativ till den förhärskande socialiseringen av livets alla områden. Tilltron till individens frihet har parats med den skatt av värden och värderingar som prövats av tidigare generationer och befunnits hålla måttet, med sin förankring i den kristna idétraditionen och etiken. Ledarsidorna har varit i bästa mening värdekonservativa.

 

Men när nu tidningen tagit steget in i sitt tredje sekel, och i min släkts fjärde generation, känner jag igen den allt mindre. Nyhetsartiklarna andas politisk korrekthet. Kulturradikala åsikter gör sig breda. Angrepp på samhällets själva värdegrund står oemotsagda. Enstaka krönikörer står fortfarande upp för familjen, men ledarsidan är i allt mindre utsträckning värdekonservativ.

 

Ett exempel är det olyckliga beslut som moderaternas partistyrelse fattade i veckan att bejaka homosexäktenskap. I årtusenden har äktenskapet varit man och kvinna förunnat, för barnens skull, för kommande släktens skull. Nu överger moderaterna sitt värdekonservativa arv och blir politiskt korrekta när de vill göra äktenskapet könsneutralt. Runt hörnet finns krav på att också göra det antalsneutralt.

 

De nya moderaterna har övergett sin värdekonservativa syn för att tillfredsställa en liten grupps lobbyism, och ställt vuxnas intressen före barnens. Det är illa att SvD inte kritiskt granskat och kommenterat det största paradigmskiftet under de tre sekel vari tidningen verkat.

 

För den värdekonservative finns numera bara ett parti att välja på och även husorganet SvD har ersatts med andra tidningar som värdekonservatismens språkrör.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-06-27

Ideologin och den säljbara skillnaden

Det är slående vilken mångfald och valfrihet vi har i Sverige jämfört med USA. Nej, jag talar inte om mångfalden i folkslag och ursprung, eller i antalet fabrikat på affärernas hyllor. Förvisso har Los Angeles en större mångfald där. Jag tänker på politiken.

 

Jag undervisar nu de sista veckorna av terminen i en kurs vid Fuller Theological Seminary i Pasadena, LA, om relationen kristen tro och politiskt engagemang. Studenterna i klassen representerar en stor bredd. Här finns den unge mannen i revolt mot sin mellanvästern-bakgrund, med rastaflätor och funderingar på om legalisering av ”lätt” narkotika skulle vara ett mer effektivt sätt att bekämpa narkotikan än det nuvarande sättet med kraftiga polisinsatser. Här finns den äldre mannen som sympatiserar med den agenda som Moral Majority stod för under 1980-talet. Här är den unga kvinnan som redan hunnit vara assistent åt en senator och som väl kan det politiska spelet och hur lobbyister arbetar, liksom den som röstar för första gången. Övriga studenter ligger mellan dessa ytterligheter.

 

Alla är de rörande eniga om att det amerikanska politiska systemet, som i praktiken bara tillåter två partier att tävla om makten, är otillräckligt. De suckar när jag skämtar med dem om att de kan äta mat på restauranger från all världens olika länder, välja kläder från hela världen, eller bilar – men de kan bara välja mellan två olika partier. Det är som gamle Ford sa på 1920-talet: Ni kan få min bil i vilken färg ni vill, bara det är svart.

 

I kursen går vi igenom olika politiska ideologier. Liberalism och konservatism känner studenterna väl, men knappast alls socialdemokrati, grön ekologi, feminism eller kristdemokrati. När vi går igenom de olika politiska ideologierna är intresset stort för europeisk kristdemokratisk ideologi, med dess pelare solidaritet, förvaltarskap, det absoluta och okränkbara människovärdet, personalismen, ofullkomlighetstanken, och den kristna etiken. Även den blygaste kd-ombudsman skulle ha skrivit slut på sitt medlemsvärvar-block efter denna skärskådning av politiska ideologier.

- Det verkar som om kristdemokraterna står för det bästa av vad republikanerna och demokraterna står för, utbrister en student, och noterar kombinationen av engagemang och respekt för livet, för välfärd, för familjen, för dem som behöver samhällets solidaritet.

 

När jag berättar att under den tid som jag var riksdagsledamot, 1991-2006, fanns 8 partier i riksdagen och att ytterligare några har förekommit som tänkbara kandidater, så skakar somliga tvivlande på huvudet. Är det möjligt? Vilken mångfald.

 

När nu allianspartierna efter de första åtta månaderna vid makten har svårt att behålla stödet i opinionen kan inte botemedlet vara att likriktas och hyvla av olikheterna, snarare motsatsen.  Det måste, som i fallet med kristdemokraterna, vara en tydlighet i ideologin som vinner förtroendet åter. Alla förstår – nåja, de allra flesta – att regerandet i en fyrpartikoalition förutsätter kompromisser, och att inte alla hjärtefrågor blir regeringspolitik. Men om den förda politiken går stick i stäv med ideologin mister partiet trovärdigheten, om det så bara handlar om en enda symbolfråga som att ytterligare liberalisera abortlagen. Med den stora rörlighet som finns mellan partierna måste ett parti som vill vinna i längden vara konsekvent och förutsebart, samt troget sina grundvärderingar. Det är ”den säljbara skillnaden”.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-05-23

 

 

Den kristna etiken normgivande

Den socialdemokratiska regeringens IT-guru Christer Sturmark går på Svenska Dagbladet Brännpunkt till frontalangrepp mot kristen tro och etik, kyrkornas vigselrätt och rätt att vara huvudman för skolor och de svenska universitetens teologiska utbildning. Mel Gibson, George Bush och Usama Bin Laden buntas ihop med Knutby, New Age, Tarotkort, Sharialagar och tron på älvor, spöken och troll, för att ge grund att sedan avfärda all religion som vidskepelse.

 

Sturmark inleder artikeln med det helt korrekta konstaterandet att religionens roll i politiken och i samhället är mer aktuell än någonsin, för att avsluta artikeln med den halsbrytande och ologiska slutsatsen att det därför skulle vara dags att ”pensionera Gud”. Sturmark må berömma sig av att aldrig ha saknat en utbildning/examen (CSjobb 01-04-27) men någon sakkunskap hade kanske kunnat befria hans artikel från de mest kategoriska uttalandena.

 

Sturmark har politiska ambitioner och har t.ex varit IT-rådgivare åt såväl näringsminister Björn Rosengren, som statsminister Göran Persson som inbjöd honom att följa med till ett möte mellan ledarna inom G7-gruppen. Statsrådet Ulrika Messing har kritiserats hårt för att hon utnämnt Sturmark till ordförande för regeringens IT-strategigrupp. Det är också med en politisk agenda han utan närmare motivering vill frånta kyrkorna deras vigselrätt och huvudmannaskap för skolor.

 

Artikelns bärande tes är att ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle”. Att Sturmark som ledande företrädare för den ateistiska aktiviströrelsen The Brights går till storms mot religionens existensberättigande förvånar kanske inte. Däremot att han underkänner kristendomens roll som normgivare, när han själv anger som sitt livs motto Jesu ord i Matteusevangeliet 7:12 ”Behandla andra som du själv vill bli behandlad” (Mingel.se 02-01-08). I artikeln döms den kristna etiken ut och ska ersättas med hans egen ”sekulära, humanistiska etik”. Att Sturmark nu sadlar om från regeringens IT-guru till etik-guru kanske också förvånar med tanke på hur hårt kritiserad hans egen affärsmoral varit, med en karriär kantad av konkurser, företagslikvidationer, obetalda skulder och spekulationer i hundramiljoner kronors klassen (DN 03-08-04, Affärsvärlden 03-09-04, DI 04-06-01).

 

Kristendomen normgivande

Hur är det alltså – har kristendomen något berättigande som normgivare i Sverige idag? I högsta grad.  Det senaste beslutet i riksdagen ifråga om skolans värdegrund och normgivning är regeringens proposition En ny läroplan m.m. för grundskolan m.fl., 1992/93:220, s. 18. Där står det: ”De normer som skolans verksamhet skall bygga på, såsom respekt för människans värdighet, individens frihet och integritet, jämställdhet mellan kvinnor och män, omsorgen om den som har det svårt, det personliga ansvaret, har en djup förankring i vårt land och vår kultur. Det är normer som således har djupa rötter i vår historiska utveckling. Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism. Skolan har en viktig uppgift i att hävda dessa värden och förklara hur de vuxit fram och förankrats.” Såväl Utbildningsutskottet (1993/94 UbU1, s. 26) som riksdagen beslutade i enlighet med detta. Det är den värdegrund som ännu gäller och som gällande läroplan utgår från.  

Sturmark kritiserar händelserna i Knutby som ”ett avskräckande exempel på hur religionen kan leda människor utför och på helt fel stigar”. Sanningen är ju faktiskt istället raka motsatsen. I Knutby – åtminstone enligt media – ges exempel på hur man brutit mot kristendomen och De tio budorden, som ”Du skall inte dräpa”, ”Du skall inte begå äktenskapsbrott”, ”Du ska inte ha begärelse till din nästas hustru” och ”Hedra din fader och din moder”. När jag, Christer Sturmark eller människor i Knutby misslyckas att följa den kristna etiken är det ju inte den kristna etikens fel att vi misslyckas, lika lite som sjökort och kompass kan anklagas när en seglare far vilse. Vare sig vi är troende eller inte behöver vi vägledas av De tio budorden.  Som författaren Stig Claesson (Slas) helt riktigt påpekar: ”De tio budorden är kanske vårt viktigaste arv. Om budorden överlämnades till människorna av en gud eller inte får var och en tro som han vill men vi kan inte låta bli att tro på De tio budorden för budorden finns.”