Tuve Skånberg blev troende – mot alla odds

september 23, 2013

Han växte upp som ”suddig” ateist. Men så läste han – först motsträvigt – Bibeln.
– Och jag insåg att det som stod där ju var sant, att det stämde, säger Tuve Skånberg.

Det var i ungdomen inte mycket som talade för att den i dag 57-årige pastorn, teologie doktorn, riksdagsledamoten, direktorn – för att nu bara saxa något ur hans omfångsrika CV – skulle bli troende. Oddsen för en sådan utveckling måste i själva verket ha varit skyhöga. För i föräldrahemmet i Lyckeby, halvannan mil öster om örlogsstaden Karlskrona, fanns ingen större plats för Gud, även om han någon enstaka gång fick vara med på ett hörn.
– Pappa tyckte om att gå i kyrkan på julottan och till påsk. Det hade han väl fått från min farfar, som var kantor i Oskarsström. Fast han gick inte dit av religiösa skäl, utan helt enkelt bara därför att han kunde spela. Men min mamma var helt sekulariserad, säger Tuve Skånberg, sommarledigt avslappnad vid fikabordet hemma på Skillinge, det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.
Julottorna i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia tyckte Tuve Skånberg bara var tråkiga och de gav ingen mersmak. Hela kristendomen var – i likhet med prästen – svart. Och inte blev bilden mycket glättigare när husets näst yngste son skickades till söndagsskolan:
– Jag fick en ängel med glitter på. Det räckte för att avskräcka mig, så det blev bara en gång.
Konfirmation blev det, i alla fall. Tuve Skånberg berättar att han på lägret i Bräkne-Hoby fick en del kunskaper som ”i alla fall inte kunde skada”. Trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen fångade hans uppmärksamhet.
– I övrigt var jag mest intresserad av flickorna, säger han.

Tuve Skånberg 2101, foto Annica Skenberg1970 briserade dock inget mindre än en bomb i det Skånbergska hemmet. Yngste sonen Svante kom hem och förkunnade att han hade blivit frälst i EFS. Stor förvirring uppstod. Frälst – vad innebär det? Ingen visste.
– Jag fick uppdraget att tala honom till rätta och få honom att inse hur dumt detta var, säger den ett och ett halvt år äldre brodern.
Projektet misslyckades, men familjen kunde ändå notera en viss – om än liten – förändring till det bättre.
– Han torkade disken. Och det räckte för att vi skulle förundras.
Så blev det dags för militärtjänstgöring, vilket för Tuve Skånbergs del innebar 13 månader i kustartilleriets uniform. En del av den tiden var han placerad i Fårösund. Lillebror Svante tyckte att bibelstudium kunde vara en lämplig sysselsättning för en som låg i lumpen, och stack därför Nya Testamentet i händerna på sin högst ointresserade och ateistiske bror.
– Men jag läste ändå, mycket för att kunna tillbakavisa Svante. Så där satt jag i ett litet rum i Fårösund, med Bibeln i ena handen och tio starköl på kylning ute i snön, eftersom det skulle vara fest på kvällen, berättar Tuve Skånberg.

Först gick han i genom Nya Testa­mentet. Sedan hela Bibeln, från pärm till pärm – först en gång, sedan en gång till… och då hände något.
– Jag tänkte: Tänk om jag har missat något som Svante har funnit? Tänk om Jesus inte är som jag har föreställt mig? Tänk om Gud finns och om Svante har rätt?
Han fortsätter:
– Och för första gången bad jag. Jag bad: Gud, om du finns, vill jag ha kontakt med dig. Där började så sakteliga en dialog med Gud. Innan hade jag väl mest talat med mig själv, men sedan tog Gud över den inre dialogen och blev en ledning, en god röst.
Omvändelsen var inte plötslig och dramatisk. Snarare var det en årslång process, som slutade i en insikt som han också beslutade sig för att bejaka:
– Jag insåg att detta är sant, att det stämmer.

Den 1 mars 1975 är ett datum av särskild betydelse för Tuve Skån­berg. Efter att ha festat kvällen innan, slog han för första gången i sitt liv upp predikoturerna i husorganet, Blekinge Läns Tidning. Där läste han att riksevangelist Berthil Paulsson (1911-2008) skulle tala i Marie­dalskyrkan, då Missions­kyrkan, numera en del av Equmenia­kyrkan.
– Jag gick dit. Det var nog 200 människor där, men det var som om han talade direkt till mig.
Efter att ha presenterat sig blev den då 19-årige Lyckebypojken väl omhändertagen av kyrkan, och engagerades som hjälplärare åt konfirmanderna. Skriftlärd var han ju – det hade bibelstudierna i Fårösund borgat för. Därtill hade han en historia som fångade ungdomarna.
Det hela gick så bra att han sedan fick vara konfirmations­lärare på ett läger i Halland, något som kom att förändra hela hans liv. För det första mötte han Eva, flickan från Småland, som sedan 35 år tillbaka är hans hustru, för det andra tackade han ja till jobbet som ungdomsledare i Hestra, Evas hemort. Tillbaka hos föräldrarna berättade han om både flicka och ungdomsledar­jobb. Det senare var inte populärt.
– De grät, berättar Tuve Skån­berg.

Med frälsningen – som han beskriver som ett i grunden medvetet beslut efter en längre tids bearbetning, då allt successivt klarnade – kom också insikten att han skulle förkunna. Därmed övergav han planerna på medicinstudier och i stället blev det teologi i Lund, något som inte alls togs väl emot av föräldrarna.
– De hade till nöds kunnat förlika sig med tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan, men nu kom jag och sa att jag ville bli pastor i Missionskyrkan, berättar Tuve Skånberg.
– Ja, så blev de ledsna igen, för frikyrkan var det värsta de kunde tänka sig.

1980 var de relativt nygifta makarna Skånberg klara med sina respektive utbildningar i Lund, han med sin teol. kand. och hon med sin socionomexamen. Den unge teologen ordinerades i Stockholm samma år och därefter blev det pastorstjänst i Kiruna, den då inte bara nordligaste, utan även minsta, missionsförsamlingen med bara 15 aktiva medlemmar.
Men den växte och pastor Skånberg insåg att han passade som pionjär. Så föll blicken på Skåne och Skillinge, som väl svarade till makarnas vision om en plats med få kristna.
Och för att göra en lång historia kort: Baptistkyrkan, Örebro­missionens lokala församling och Missionskyrkan gick samman och blev Simrishamns­bygd­ens frikyrkoförsamling – numera känt som Skillinge missionshus – och Tuve Skånberg blev pastor på halvtid 1986.
– Heltid fanns inte ekonomiskt utrymme för, så resterande halvtid jobbade jag som sjukvårds­biträde, berättar han.

Numera fungerar Tuve Skånberg som andrepastor och predikar en till två gånger i månaden. Förste­pastor är Kalle Spetz.
– Jag ville gärna koppla av med något på mina lediga måndagar, så det blev början till forskarstudierna, säger han som en förklaring till varför han 2003 blev teologie doktor i Lund, på avhandlingen Glömda Gudstecken.

Den kristna tron förde honom också in i politiken. Han var visserligen medlem, men inte särskilt aktiv, då han fick frågan om han ville kandidera för KD till riksdagsvalet 1991. Han tackade nej, men frågan kom tillbaka. Han åkte till Stockholm och samtalade där med FP-riksdagsmannen Jan-Erik Wikström. Hans ord, att riksdagen behöver fler kristna avgjorde saken – och resten är historia. Med sina hittills sammanlagt 18 år är Tuve Skånberg den tionde äldsta ledamoten i tjänst i Sveriges högsta beslutande församling.

Men hur kan han argumentera för sin sak i det sekulariserade Sverige, som han själv beskriver som ”ett land med brist på etisk kompass”?
– Att diskutera politik i religiösa termer går inte och att hänvisa till Bibeln skulle bara vara kontraproduktivt. Budordet: Du ska inte dräpa är inget argument som bär i till exempel abortfrågan. Däremot kan man hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger han och fortsätter:
– Jag måste överväga hur mina ord blir så konstruktiva som möjligt. Ateistens grundläggande värderingar sammanfaller ofta med den kristna trons och jag har inga problem med människor med annan livsåskådning, bara vi drar åt samma håll, säger Tuve Skånberg, mannen som en gång var ateist, men som kom fram till en helt annan övertygelse, att Bibeln är sann.
– Jag blev klar över att Jesus är Guds son, den han säger sig vara. Han blev min Frälsare, inte bara någons frälsare i allmänhet. Och Gud gick från att vara en teori till en personlig Gud som jag dag­ligen talar med, säger han.

Annica Skenberg

Artikeln var publicerad i Världen idag 2013-09-23


Kristendomen och välfärdsstaten

mars 25, 2013

Nyligen publicerades World Economic Forum’s jämlikhetsrapport 2012. Där rankades 135 länder utifrån olika jämställdhetskriterier. Island intar främsta position, följt av Finland, Norge och Sverige. Danmark placeras som sjua efter Irland och Nya Zeeland. Sist placeras Pakistan och Yemen.

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

nordiskaflaggorEn orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28


Gud behövs i politiken

juni 29, 2010

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28


Behåll kristendomens särställning i skolans religionskunskap

juni 3, 2010

När den socialdemokratiska regeringen 1963 ville ta bort kristendomsämnet i den svenska skolan gjordes en av de i särklass största namninsamlingarna i svensk historia, för att bevara kristendomsämnet i skolan. 2 100 000 personer, i stort sett varannan vuxen, skrev under. Kristendomsämnet blev inte kvar, men i varje läroplan sedan dess har understrukits kristendomens särställning inom religionskunskapen. Men om skolverket får som det vill är det slut med det nu.

Skolverket föreslår i ett remissförslag till ny kursplan i religionskunskap att kristendomens särställning ska försvinna och nämner bara kristendomen i förbigående. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det får inte ske. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Sista datum för att lämna in remissvar och synpunkter till Skolverket är den 5 februari. För den som värnar om den kristna värdegrunden gäller det att reagera snabbt.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD)

Walburga Habsburg Douglas, fil. doktor juridik, riksdagsledamot 06- (M)

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap, Linköping

Rolf Åbjörnsson, advokat, riksdagsledamot 94-02 (KD)

Ivar Gustafsson, docent matematik, Chalmers

Stefan Swärd, fil. doktor statsvetenskap

Yvonne Maria Werner, professor historia, Lund

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-03


Röster om debatten i Almedalen mellan kristna och ateister

juli 9, 2009

Debatten i Almedalen 8 juli mellan företrädare för ateisterna och kristna kommenteras här:

Stefans Swärds Blogg ”Allt mellan himmel och jord”

Nu är det sen torsdagkväll i Visby, och en ny dag på Almedalsveckan går mot sitt slut. Det blev en intensiv och spännande debatt som vi ordnade med Humanisterna under torsdag sen eftermiddag. Det kom en hel del folk (en bra bit över genomsnittet för Almedalsseminarier) och Tuve Skånberg och Stefan Gustavsson var på ena laget, och Christer Sturmark och Sara Larsson var på “andra laget”. En tät och intensiv debatt mellan kunniga personer, som ändå var vänlig i tonen. Och massor av publikfrågor. Min bedömning var att en majoritet av publiken hade inte någon kristen bakgrund eller tillhörighet. Gustavsson och Skånberg försvarade kristna tron på ett bra sätt mot den omfattande kritiken från Humanisterna. En kul grej i Almedalen är också att en massa intressanta människor kan dyka upp i en tillställning av detta slag, på andra raden satt t.ex. rektorn för Lunds universitet, skådespelaren Rasmus Troedsson fanns med, liksom skatteutskottets Lennart Sacrédeus, efteråt pratade jag med den ledande socialdemokraten Stefan Edman, tidigare statsminister Göran Perssons miljörådgivare, som tyckte att det var ett mycket intressant arrangemang. Både tidningen Dagen och Världen Idag var där.

De närvarande fick höra när Stefan Gustavsson och Tuve Skånberg berättade om sin kristna tro, och svarade på den omfattande kritiken mot kristna tron. Min uppgift var att vara moderator, vilket inte var helt lätt, debatten var ytterst engagerad, och publiken var ytterst engagerad, och många ville ställa frågor och hålla inlägg.

Men det var nödvändigt, vi som är kristna ledare och företräder kristna organisationer, det är ju i dessa miljöer vi ska vara och berätta om vår tro. För mig är det en högre prioritet än alla våra internkristna konferenser.

Tidningen Dagen ordnade ett seminarium under torsdag förmiddag som jag hade möjlighet att besöka, och det var också en mycket intressant debatt om hur kristna röstar. Statsvetaren Magnus Hagevi stod för fakta, och han är ju mycket kunnig på området. Niklas Piensoho gjorde en bra insats. En mycket intressant medverkande var Tomas Idergard, tidigare ordförande för Moderata Ungdomsförbundet, som är ganska nyfrälst och nykonverterad katolik, men han var mycket tydlig i sin kristna tro på ett sätt som ingen nyanserad och lagom utslätad frikyrkoledare skulle vara. I jämförelse med Idergard känner jag mig som pastor Jansson, skärpning Stefan Swärd, var inte för utslätad, försiktig och nyanserad.

Svenska Evangeliska Alliansen fredag 9 jul 2010

Viktig debatt i Almedalen

Almedalsveckan har utvecklats till en institution för samhällsdebatt. Ursprunget är ett improviserat möte den 25 juli 1968 då Olof Palme talade från ett lastbilsflak i Almedalen. I år består Almedalsveckan av 1396 (!) registrerade evenemang, som bevakas av omkring 400 journalister och som besöks av sammanlagt tusentals deltagare och åhörare. Almedalsveckan är den självklart största mötesplatsen i Sverige för seminarier och debatt kring aktuella samhällsfrågor. Därför var också SEA där igår.

Vår debatt på temat ”Gud i politiken – bra eller dåligt” samlade 70 personer; efter Almedals mått mätt riktigt stor publik! De som kom fick vara med om en livlig och intensiv debatt mellan Christer Sturmark och Sara Larsson från Förbundet Humanisterna å ena sidan och Tuve Skånberg från Claphaminstitutet och undertecknad från SEA å den andra sidan.

En viktig fråga som debatterades – och där samtalet fortsatte efter det att debatten formellt avslutats – gällde frågan om religionsfrihet. Christer Sturmark har i olika sammanhang drivit tesen att religiösa argument inte har någon plats i den politiska debatten (se t ex intervjun med Bengt Westerberg i tidningen Humanisten). I den gemensamma debatten ska det bara finnas vad Sturmark karakteriserar som ”rationella” argument – vilket innebär argument som utgår från Humanismen!

Problemet med detta synsätt är att Sturmark definierar de demokratiska spelreglerna utifrån sin egen livsåskådning och menar att alla – oavsett egen livsåskådning – ska underordna sig de spelreglerna. Men det är ett odemokratiskt synsätt. Demokrati betyder en person en röst; och det är personen själv som bestämmer vad rösten ska uttrycka. För den som är övertygad om att Gud finns är det rationellt att uttrycka uppfattningar som ytterst går tillbaka till tron på Gud. För den som menar att det finns goda skäl att se Bibeln som en uppenbarelse är det rationellt att uttrycka uppfattningar som bygger på den uppenbarelsen. Och man är i sin fulla rätt att formulera det i den politiska debatten, oavsett hur många som håller med eller säger emot.

Pragmatiskt, i ett sekulärt land som Sverige, kan kristna utgå från den gemensamma verkligheten som alla delar. Vi är inte begränsade till att argumentera utifrån Bibeln (den särskilda uppenbarelsen), eftersom Bibelns undervisning i många frågor är förståelig utifrån verkligheten själv (den allmänna uppenbarelsen). Men vi ska inte vara förhindrade av systemet att också ta vårt avstamp i tron på Gud eller tron på Bibeln.

I en demokrati är det majoriteten som avgör och i ett sekulärt land som Sverige kommer många av Sturmarks uppfattningar att få majoritet. Men de andra rösterna och de argumentationslinjer som idag är i minoritet har en självklar rätt till full delaktighet i den politiska debatten. Annars blir demokratin ett sken, som i DDR: Deutsche Demokratische Republik. Det kallades demokrati, men spelreglerna var satta utifrån en bestämd livsåskådning och ett bestämt politiskt perspektiv.

Sverige ska inte gå från ett land med en statsreligion (kristendom) till en ny statsreligion (sekulär humanism), utan vi måste idag bejaka att vi är ett pluralistiskt land. Där ska alla röster ha rätten att höras. Det fick vi ett bra samtal om i Almedalen.

STEFAN GUSTAVSSON
Generalsekreterare
Svenska Evangeliska Alliansen

Världen idag  2010-07-09 10:11

Gud tog plats i Almedalen

Är det bra eller dåligt med Gud i politiken? Kring den frågan samlades humanister och kristna i Almedalen under torsdagen.
Ett relativt lugnt samtal trappades upp till en engagerad debatt.
 

- Det mesta under Almedalsveckan handlar om materiella saker, men nu ska vi dyka djupare och prata om Gud, inledde moderatorn Stefan Swärd och bad paneldeltagarna berätta hur de kommit fram till sin övertygelse om Guds existens eller icke existens.
Den tidigare ateisten Tuve Skånberg berättade hur han som 20-åring fick ett Nya Testamente under sin tid i lumpen.
- Med stor tveksamhet läste jag och tänkte att jag möjligen missat något i livet. Jag började be, vilket är lite udda för en ateist, berättade Skånberg, som nu är direktör för tankesmedjan Claphaminstitutet.  …

Läs hela artikel i Världen idag

Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna skriver:

Gud i Almedalen

I Torsdags arrangerade den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet en debatt med Humanisterna om religionens roll i politiken. På den kristna sidan var bland andra Kristdemokraternas riksdagskandidat Tuve Skånberg. Den famösa handskakningsdomen kom på tal i debatten, den där diskrimineringsombudsmannen drev ett rättsfall om skadestånd till en ung muslim som vägrade ta sin tilltänkta kvinnliga chef i hand och därmed inte fick jobbet. Arbetslöshetskassan drog in hans understöd, men dömdes att betala 60.000 kr i skadestånd till den unge mannen.

Tuve Skånberg lämnade ovanligt tydliga svar på hur han såg på domen. Den var helt riktigt enligt Skånberg. Han anser dessutom att staten ska betala arbetslöshetunderstöd till alla de som gör sig svåranställda genom att inte vilja ha kroppskontakt med människor av andra “kategorier”. Den som inte vill ta homosexuella eller svarta i hand, och därmed får svårt att få anställning, skall inte behöva lida för det. Staten ska ta väl hand om alla apartheidivrare, oavsett om det avser hudfärg, kön eller sexuell läggning.

Sturmarks blogginlägg hittar du här.

Kommentar:

Det är korrekt att jag svarade Sturmark att ingen kan påtvingas att acceptera fysisk kontakt av typen handskakning, kram eller kindkyssar, därför att sed, konvenans och etikett kan kräva det. Oavsett vilket skäl som kan ligga bakom ens önskan att vägra kroppskontakt. Enda skälet att bryta mot denna självklara rätt till integritet skulle väl vara säkerhetsskäl och kroppsvisitering av myndighetspersoner.

Att jag själv tar starkt avstånd från att någon vägrar skaka hand med någon annan, av vad skäl det vara må, är en annan sak. Jag vill inte tvinga någon till det genom lag, förordning eller regelverk för arbetslöshetsunderstöd.

Dagen 2010-07-21

Påhoppad rektor känner sig inte diskriminerad

För två år sedan ifrågasatte forskare pingstvännen Per Erikssons utnämning till rektor vid Lunds universitet – i dag tackar han sina belackare: Vi har de bästa relationer.

Lunds rektor Per Eriksson förstår att hans namn kan komma upp som slagträ i debatten mellan kristna och humanister. Men tro inte att han känner sig diskriminerad. – Tvärtom. Jag tycker att debatten som kom ut av det blev väldigt bra, säger han nu.

För snart två år sedan utnämndes Per Eriksson till ny rektor vid Lunds universitet. Omedelbart kom kritik och forskare ifrågasatte valet eftersom han har pingstbakgrund.

Händelsen väckte en livlig debatt om acceptansen för en personlig tro i dagens samhälle. Senast kom fallet upp i avslutningen av samtalet på Almedalen mellan de kristna organisationerna Claphaminstituet och Svenska evangeliska alliansen och Humanisterna.

En fråga från publiken – omedveten om att Per Eriksson själv satt längst fram i lokalen – tog upp exemplet. Att det är uttalanden från Christer Sturmark och andra om att ju högre bildningsgrad desto färre tror på Gud som skapar det samhällsklimatet.

Sturmark gick för övrigt själv, tillsammans med Almedalsdebattens moderator Stefan Swärd, ut och tog avstånd från ifrågasättandet.

Christer Sturmark förklarade att han hade undersökningar som gav stöd åt påståendet, men att det inte kan ses som ett skäl att diskriminera någon för sin tros skull.

Claphaminstitutets Tuve Skånberg menar ändå att händelsen signalerar något allvarligt:

- Vi är på väg in i gränstrakterna att kristna diskrimineras på grund av sin tro. Exemplet från Lund tangerar detta. Bara att frågan kunde ställas av sex disputerade forskare är mycket oroväckande, säger han.  . . .

Läs hela artikeln i Dagen .


Krafttag mot alkohol och prostitution under Sveriges EU-ordförandeskap!

juli 9, 2009

Från den 1 juli är Sverige EU:s ordförandeland. Från Claphaminstitutet kräver vi att Sverige driver frågan att sänka införselkvoterna för alkohol.

18 november 2008 beslutade Europaparlamentet att sänka införselkvoterna för alkohol till hälften. Någon praktisk betydelse har inte beslutet – införselkvoterna är en skattefråga och där har inte parlamentet något medbestämmande i EU-systemet. Den svenska regeringen har länge sagt sig arbeta i EU-sammanhang för att det ska bli möjligt att sänka införselkvoterna.

ungdomar drickerRegeringen har också deklarerat att Sverige ska arbeta för en mer restriktiv syn på alkohol inom EU. Det är viktigt mot bakgrund av att vi i Europa har den i särklass högsta alkoholkonsumtionen i världen med våra 11 L per vuxen/år, vilket leder till att uppskattningsvis 23 miljoner européer är alkoholberoende och att 195 000 dödsfall årligen orsakas av alkohol.

Vid Sveriges EU-inträde fanns det en gräns på 1 L sprit, 5 L vin och 15 L öl för privatpersoner vid utlandsresor. Vi kräver att Sverige ensidigt återinför dessa införselkvoter istället för dagens 230 liter alkoholhaltiga drycker.

I Europa faller över 500 000 personer offer varje år för sexhandel. 120 000 kvinnor och barn förs varje år in i EU från andra delar av världen för sexuellt utnyttjande. Till Sverige transporteras årligen mellan 400 och 600 kvinnor, därutöver ett okänt antal barn.  I jämförelse med andra former av organiserad brottslighet växer sexslavhandeln snabbast. Detta mönster måste brytas. Hittills gjorda lagändringar och polisiära insatser har varit otillräckliga för att stoppa sexslavhandeln och sexturismen.

Svenskar tänker sig kanske prostitution som isolerad till red light districts i Amsterdam. I själva verket accepteras prostitution i stort sett i alla länder i EU utom i Sverige, även om koppleri ofta är förbjudet. I länder som Danmark, Tyskland, Holland och Belgien ses prostitution som vilket yrke som helst, med sjukförsäkring och a-kassa när man inte kan utföra sina sexuella tjänster och med pension efter fullbordat yrkesliv. I Holland, Österrike och Tyskland är bordeller tillåtna. I till exempel Tyskland blev prostitution laglig år 2002 . Legalisering av prostitution ökar acceptansen och därmed efterfrågan på prostituerade, vilket skapar en lukrativ marknad för sexslavhandlare och ett enormt lidande för alla som faller offer för människohandeln.

Man måste också fråga dem som anser att prostitution är som vilket arbete som helst: skulle du vilja att din arbetslösa dotter anvisades ett jobb på en legal bordell inte långt ifrån ert hem, med risk att förlora A-kassan om hon nekar att ställa upp på att sälja sin kropp? Om inte, varför då?

Det är dock inte alla länder i EU som har en allt mer liberal syn på sexhandel; i Finland, ja, även i Frankrike, har ett förbud efter svensk modell diskuterats. Under Sveriges ordförandeskap måste vi öka trycket inom EU för att straffbelägga köp av sexuella tjänster i EU:s ramlagstiftning mot människohandel.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, ordförande för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2009-07-09


Gud i politiken – bra eller dåligt?

juli 6, 2009
Gud i politiken – bra eller dåligt?

 

Debatt mellan Humanisterna och de kristna organisationerna Claphaminstitutet och Svenska Evangeliska Alliansen

 

Almedalsveckan, Visby:

torsdag 8 juli kl 16:30 – 18:15

Lokal B25 Högskolan

Behöver vi prata om Gud i valrörelsen? Är kristendomen och religionen i allmänhet bara privata angelägenheter eller berör det samhället i stort?

I denna debatt möts företrädare för två kristna organisationer och Humanisterna. Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten kommer bland annat att handla om tro och vetenskap, om religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt. Åsikterna kommer att brytas och två alternativa synsätt kommer att presenteras.

Medverkande:
Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna

Sara Larsson, redaktör tidskriften Humanisten

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet och f.d. riksdagsledamot för kristdemokraterna

Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen

 

Moderator: Stefan Swärd, ordförande Claphaminstitutet

       


Skulle moder Teresa vara en bakåtsträvare?

juni 27, 2009

Det pågår en ”humanistisk” offensiv med spets mot i stort sett allt vad religion heter. På midsommaraftonen publicerade tolv kända svenska intellektuella ett manifest i Dagens Nyheter där de vände sig mot allt förtryck av mänskliga rättigheter som sker i religionernas namn. Själva tar de ställning för ”humanismens mål att återupprätta människan som myndig varelse med förmåga att ta ansvar för sitt eget liv”.

Vi som skriver den här artikeln har det gemensamt att vi bekänner en personlig tro och är verksamma i olika kyrkor och samfund.  Vi är alla vana vid kritiskt tänkande och har inte upplevt att tron tvingats på oss. Vi är heller inte anhängare av religiöst tvång. Religiös tro kan missbrukas . Detta gäller också kristendomen. I förbund med den politiska makten har majoritetskyrkor alltför ofta gjort sig skyldiga till svåra övergrepp inte bara emot icke troende utan också emot religiösa minoriteter, såväl kristna som icke kristna. Det gäller katoliker, ortodoxa, lutheraner och puritaner. Erfarenheten är att kristendomen oerhört lätt korrumperas när den går i armkrok med statsmakten. Därför vill också vi ha en i viss mening sekulär stat.
I DN-artikeln klumpas alla religioner ihop och alla beskrivs som maktens redskap.  Bilden av religionen får dock inte förenklas.  Också i majoritetskyrkorna lever den kristna kärleken och omsorgen, och deras insats för att bygga sjukhus, sprida läskunnighet och bygga bildningsanstalter är historiskt sett epokbildande. Många av dagens aktiva svenska kristna har sina rötter i inomkyrkliga eller frikyrkliga väckelserörelser vilkas pionjärer ofta fått kämpa hårt för att få frihet att dyrka Gud i enlighet med sitt samvete och sin bibeltolkning. Det är allmänt erkänt att dessa rörelser har betytt oerhört mycket för framväxten av demokratiskt tänkande och demokratiska institutioner i Sverige. Vi instämmer gärna i tanken att ”lagarna skall formuleras av demokratiska institutioner och normer styras av kritiskt tänkande och fri argumentation i öppna samtal”. Men vi vill samtidigt betona att det västerländska rättssamhället och demokratiska system har en tydlig grund och ett historiskt ursprung i kristen människosyn och dess betoning av allas lika värde.
Humanistiska förbundet vill skapa bilden av en strid mellan tro och förnuft, mellan vidskepelse och upplysning. Vi vill betona kristendomens historiska roll för utveckling, vetenskap, kultur och mänsklig gemenskap. Vi menar att det är ovedersägligt att kristendomen har utgjort en grund för den utveckling som skett i västvärlden och övriga världen, och vi menar att en tillbakagång från kristna värderingar leder till en andlig, rättslig och kulturell nedgång som i sin förlängning får även ekonomiska och sociala konsekvenser.

I likhet med manifestets författare är det även för oss av fundamental ideologisk betydelse att religionsfriheten inte missbrukas till förfång för andras rättigheter. Vi tror också att det är riktigt att barnen genom det obligatoriska programmet i av staten stödda friskolor ges en med alla gemensam kunskapsbas. Å andra sidan hör det till föräldrarnas lagfästa rätt att fostra sina barn enligt sin tro och sina värderingar. Att kristna, muslimer, judar och buddister gör detta är inte märkvärdigare än att ateister, agnostiker och humanister gör det eller att socialdemokrater, kommunister, liberaler, moderater för sina värderingar vidare till sina barn. Till mognandet in i vuxenvärlden hör det sedan att det inlärda prövas, förkastas, bekräftas eller fördjupas.
I manifestet får religionen också skulden för att 70 000 kvinnor världen över årligen dör i följderna av illegala aborter, att homosexuella förföljs, att stamcellsforskning bromsas och att ”rätten till en värdig död” begränsas. Det kan bara konstateras att den slagordsmässiga tonen i det här manifestet, och i mycket av den offentliga debatten, förhindrar ett avspänt meningsutbyte. Annars skulle det vara rimligt att diskutera om det verkligen är förenligt med ett humant samhälle att miljoner ofödda varje år dödas av helt legala aborter och att befruktade foster blir mänskliga försöksdjur. Det skulle också kunna föras en debatt om det enkönade äktenskapets berättigande utan att alla motståndare beskylldes för att vara homofober och för att sympatisera med dem som tar till våld mot homosexuella.
Moder TeresaFör de tolv i manifestet är både katoliker och evangeliska kristna ”religiösa krafter som vill vrida tiden tillbaka”.  I konsekvens med det skulle alltså Martin Luther King i sin kamp mot rasåtskillnaden, moder Teresa i sin solidaritet med Indiens allra fattigaste, och den FN-belönade kristne läkaren Dennis Mukwege i sitt engagemang för de våldförda kvinnorna i östra Kongo, vara bakåtsträvare.

Olof Djurfeldt, fil lic i socialantropologi, Dagens tidigare chefredaktör

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Annelie Enochson, arkitekt, riksdagsledamot

Bengt Malmgren, läkare

Maria Roginskaya, docent i matematik

Tuve Skånberg, teol dr, direktor för Claphaminstitutet

Stefan Swärd, fil dr, ordförande för Evangeliska Frikyrkan

Yvonne Maria Werner, professor i historia

Rolf Åbjörnsson, advokat

Siewert Öholm, journalist, redaktör Världen idag

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i DN 2009-06-27


Varför inte Sverigedemokraterna?

juni 22, 2009

Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)? Partiet sammanfattar ju sin politik: ”Vi förespråkar en moralisk upprustning, vi värnar västerlandets kristna etik, och vi vill stärka nationalkänslan, för att på så sätt skapa en större trygghet och gemenskap inom det svenska samhället. Svenska folket måste lära känna sin gemensamma historia, och på så vis också lära sig att känna solidaritet med sina medmänniskor, såväl i Sverige som i omvärlden.” SD beskriver sig som ”… ett värdeorienterat parti … där begrepp som familjen, hembygden och nationen blivit centrala.”

Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan och vill ytterligare stärka Svenska kyrkans ställning i samhället. Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.

Partiet har framgång också. I riksdagsvalet 2006 fick SD 162 463 röster, vilket motsvarar 2,93 procent. Partiet gick framåt även i de kommunala valen. Partiet fick mandat i 144 av Sveriges 290 kommuner, det vill säga nästan hälften. I Eu-valet 7 juni fick SD 103 584 röster vilket motsvarar 3,27 procent.

Så varför inte rösta på SD, om man nu som väljare har en kristen livssyn? Partiet liknar ju de gamla Moderaterna med sin värdekonservativa politik och som ofta hänvisade till kristen tradition, eller KDS som kunde ha uttryckt sig liknande. Vari finns problemet?

Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, som dessutom är partiets huvudbudskap. Man vill sänka antalet asylansökanden som beviljas uppehållstillstånd till ett minimum. Genom en kombinerad återvandrings- och assimileringspolitik vill SD motverka förändringar av den svenska ”befolkningssammansättningen”; medborgarskap ska också, enligt den så kallade nationalitetsprincipen, vara ett ”privilegium avsett för svenskar”. Man vill helt enkelt bevara Sverige svenskt, för att använda en äldre slogan. Begreppet ”svensk” säger partiet sig bygga på kultur och inte etnicitet, vad man kallar kulturell nationalism.

Nu vill förvisso inget svenskt parti öppna Sverige för fri invandring från hela världen. Det är SD:s attityd till främlingen som inte går att förena med ett kristet synsätt.

Jesus som flykting i EgyptenBibeln är tydlig: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Tredje Moseboken 19:33. ”Nu är ingen längre jude eller grek” säger Paulus i Galaterbrevet 3:28. Jesus visade kärlek lika mot en kanaaneisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum, en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Jesus själv var flykting i Egypten. Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-06-23


Principiellt fel exportera aborter och homoäktenskap till EU

juni 1, 2009

I RFSU:s EU-barometer 20 maj, med partiernas 41 toppkandidater, svarar 35 att de anser att samkönade äktenskap som ingåtts i Sverige också ska gälla i EU. För 21  är dessutom viljan att exportera homoäktenskap till övriga EU-länder ”mycket stor”.  Bland dessa finns EU-kritiker som Marita Ulvskog (S), Gudrun Schyman (FI) och Ulf Holm (MP) som annars brukar vara noga med att EU inte ska få ökad beslutanderätt. Nu är viljan stor att pådyvla övriga EU-länder vår nationella lagstiftning.

Att vilja exportera svensk lag om samkönade äktenskap till EU är dubbelfel, både sakligt och principiellt. Under femtusen år av skriven historia finns ingen kultur, folk, regim eller religion som praktiserat homoäktenskap. Bland världens 192 nationer accepteras det bara av så få länder att de kan räknas på ena handens fingrar. Med vilken rätt skulle Sverige tvinga på andra länder en lagstiftning som är ett fullskaligt socialt experiment, med barnens bästa som insats?

Principiellt är det också fel att vilja exportera en svensk lagstiftning som inte ligger under de pelare, politiska områden, som EU har beslutanderätt inom. Vi vill inte se EU utvecklas till en federativ stat, ett Europas förenta stater, där EU ska ha beslutanderätt också över civillagstiftning och sociallagstiftning.

EU ett fredsprojektSamma sakliga och principiella fel gör alla de EU-kandidater, med Gudrun Schyman i spetsen, som hävdar att abort skulle göras till en ”mänsklig rättighet” och att svensk abortlag skulle exporteras till EU.

Men abort är ingen ”mänsklig rättighet”, utan en tragedi som släcker ett unikt mänskligt liv, och som aldrig kan göras ogjord. Vi vill istället arbeta för så få aborter som möjligt, för en nollvision för aborter, ett Sverige där inte aborter efterfrågas. Den svenska abortlagen med sina vida tidsgränser hör till de liberalaste i världen, det är inget att exportera till EU eller vara stolt över.

Abort kan heller aldrig göras till en ”mänsklig rättighet” utan att kollidera med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som i artikel 3 säger att ”var och en har rätt till liv”, och FN:s barnkonvention som slår fast i paragraf 6 att ”varje barn har en inneboende rätt till livet”, och har rätt till skydd även före födelsen.

Tuve Skånberg, kandidat nummer 5 till EU-parlamentet (KD), riksdagsledamot 1991-2006

Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot (KD), EU-parlamentariker 1999-2004

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-06-01


”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

maj 31, 2009

I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

På det svarade jag:

- Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.

Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.

- Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

- Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?

Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:

”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! …  Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg  jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja.  Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”

Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.

FamiljJag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”.  Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.

Så - anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.

Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.

Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns?  När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?

Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.

Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.

Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.


Radiointervju i Nyhetsmagasinet Arena P4

maj 29, 2009

Under fredagen var jag i Örkelljunga i nordvästra Skåne och gjorde studiebesök på systembolaget och på socialkontoret. Kristdemokraterna går till val i EU-valet på en mer restriktiv alkoholpolitik, och jag ville möta verkligheten i en mindre skånsk kommun för att matcha vårt valbudskap mot verkligheten av smuggelsprit och langning, och förebyggande arbete.

Skylt ÖrkelljungaPå systembolaget gjorde Radio Kristianstad en intervju med mig som sänts som nyhetsinslag och som en del av Nyhetsmagasinet Arena. Du kan lyssna till vad jag vill göra i EUparlamentet i alkoholfrågor, frågor om trafficking och sexhandel och hur den kristna etiken och människosynen kan vägleda politiska beslut här.


Förtidsröstning och personkryss – så går det till

maj 21, 2009

EU-valet är söndagen den 7  juni, men redan sedan den 20 maj går det att förtidsrösta. Valdeltagandet blir högre om många går och förtidsröstar – då är man oberoende av hälsa, väder och omständigheter den 7 juni. Alltså – gå och rösta redan nu!

Förtidsröstning Gunnel LarssonHur gör man? Man tar med sitt röstkort, som har kommit med posten, sin legitimation och går in på en ett förtidsröstningskontor var som helst i landet. Kontoret brukar vara på kommunhuset och på stadsbiblioteken. Själva röstningen går till som val till riksdag, landsting och kommun: man väljer valsedel för det parti man vill rösta för. Valsedlar för de partier som nu finns i EU-parlamentet finns på plats – du behöver inte ha med dig egna. Man har också möjlighet att personkryssa den kandidat man vill förorda. Om hans eller hennes personkryss passerar fem procent av partiets sammanlagda antal röster kastas valsedelns ordningsföljd om. Partiets mandat går till den eller de som har flest antal personkryss.

Tuve Skånberg kryssadLåt oss ta ett exempel. Gunnel Larsson i Viken i Skåne är ‘general’ för min personvalskampanj på Facebook. Den 20 maj blev det möjligt att förtidsrösta. Då röstade Gunnel på förtidsröstningskontoret. Hon ville också personkryssa, och satte därför ett kryss framför den kandidat hon föredrog; i detta fallet alltså Tuve Skånberg. Valsedeln stoppade hon i ett valkuvert och lämnade det igenklistrade kuvertet till valförrättaren.

Har hennes röst någon påverkan? Ja, absolut. Hon valde att rösta på Kristdemokraterna och om partiet passerar 4,5 – 5 procent får partiet sitt första mandat. Hon valde att personkryssa nr 5 på valsedeln, Tuve Skånberg, och om ca 8000 andra gör samma sak så passerar alltså dessa personkryss fem procent, och jag är med i en tävlan om Kristdemokraternas mandat i EU-parlamentet med andra som eventuellt har passerat fem-procentsgränsen.

Gunnel Larsson röstarSå gå alltså och rösta – din röst gör skillnad! Vill du se vilka frågor som just jag driver i valrörelsen, så klicka på rutan ovan ”Kryssa Tuve i EU-valet / Facebook”.


Tuves fanclub på Facebook startad av Gunnel i Viken

maj 8, 2009

På Facebook  finns nu en fanclub för de som vill rösta på Tuve Skånberg i EU-valet! Det är Gunnel Larsson i Viken i Skåne som startat den gruppen.

Med rejäla ansträngningar (Gunnel är helförlamad sedan många år) har hon knåpat ihop en jättefin hemsida där hon samlat olika saker jag sagt och gjort som har med EU-valet att göra. Fantastiskt!

Gunnel i Viken

Gunnel i Viken är känd som debattör i handikappfrågor och framför allt i frågor om dödshjälp som hon fortsatt vill se förbjudet. Hon är på goda grunder rädd att handikappade kommer att utsättas för tryck att ”försvinna” om dödshjälp någonsin skulle införas i Sverige. Hon är en förkämpe för det okränkbara människolivet och för kristen etik.

Efter att ha funnits någon dag har gruppen redan 15 medlemmar! (Jo, jag är stödmedlem…). Du uppmuntrar Gunnel som startat sidan mycket – och mig förstås – om du ville gå in på den och kommentera och ge ditt stöd!

Jag kunde inte få en bättre ‘general’ för min valkampanj än Gunnel i Viken! Tack Gunnel!


EU måste rädda Östersjön

april 20, 2009

Östersjön är omistlig för oss svenskar. I sommar kommer en tredjedel av oss att färdas med fritidsbåt på Östersjön, ännu fler bor, badar och semestrar längs strandlinjen som mäter mer än 4000 mil, med de nära 100 000 öarnas strandlinje inräknad. Bara Stockholms skärgård har 29 000 öar.

 

Men vi vet att Östersjöns miljö är allvarligt hotad. De syrefria bottnarna breder ut sig, och i takt med att vattnet blir varmt kommer också i år enorma algbälten att driva längs våra kuster, med bland annat cyanobakterier. Stränderna fylls med drivor av slemmiga alger och tång. Oljeutsläpp hotar stränder och sjöfågel. Fisket blir allt sämre. Åtgärder brådskar – det tar det 38 år för Östersjöns vatten att bytas ut genom att nytt vatten rinner till. Enligt en kartläggning av Helsingforskommissionen är 83,4 procent av biotoperna i och kring Östersjön hotade, varav 15 procent är akut hotade.

 img_4374

Pengar kan inte mäta värdet av att kunna meta, bada, sola, kanota och segla i ett friskt Östersjön – men om katastrofen fortgår kan vi lätt ana de enorma ekonomiska belopp som går förlorade i vikande turism och fiskenäring, fallande huspriser, minskande service, arbetslöshet och förlorade rekreationsmöjligheter. Det är våra hus och sommarstugor det gäller, det är våra barns och barnbarns framtid det handlar om. Vi har inte råd att förlora Östersjön.

 

Ensamma förmår vi 9 miljoner svenskar inte rädda Östersjön, hur väl vi än renar vårt avlopp. 84 miljoner människor i fjorton länder bor i avrinningsområdet till Östersjön, ett avrinningsområde som är fyra gånger större än själva havet. Vi måste samarbeta inom EU för att rädda Östersjön, som ju är ett innanhav i EU.

 

Den 7 juni är det val till Europaparlamentet. Vi kristdemokrater går till val på att rädda Östersjön genom EU-samarbetet. Om jag får förtroende att bli vald till Europaparlamentet finns det flera konkreta åtgärder jag kommer att driva i Bryssel:

 

Sverige har redan förbud mot fosfater i tvättmedel, det bör också hela EU ha. Fosfater i maskindiskmedel måste också förbjudas. Detta får en direkt positiv effekt på övergödningssituationen i Östersjön.

 

Vi kristdemokrater välkomnar överenskommelsen mellan östersjöländerna att begränsa utsläppen av kväve och fosfater från jordbruket som genom avrinningen når Östersjön. Men åtgärderna måste göras också, och det måste finnas sanktioner mot att underlåta att göra dem. Konkreta åtgärder för att minska mängden fosfor- och kväveföreningar i Östersjön är att förbättra reningsverk och initiera algskörd för biogasproduktion. För att fånga upp gödningsmedel kan man etablera våtmarker, ha odlingsfria zoner längs vattendrag, och anlägga översilningsängar. I havet kan man etablera musselodlingar som fångar upp näringsämnen och aktivt renar vattnet från närsalter. Drivorna av tång och alger längs våra stränder kan komposteras och återvinnas.

 

För att förhindra avsiktliga oljeutsläpp, och förebygga olyckor vill Kristdemokraterna ha DNA märkning på all olja som transporteras i Östersjön, och att fartyg som trafikerar Östersjön ska har dubbla skrov. Man kan också införa en obligatorisk miljöavgift för fartyg som inte har den senaste reningstekniken.

 

Så gå och rösta i EU-valet – för Östersjöns skull!

 

Tuve Skånberg, kandidat till Europaparlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

 

Artikeln var publicerad i Blekinge Läns Tidning 2009-04-20, Tidningen Ångermanland 2009-04-20, Gotlands Allehanda 2009-04-21, Östran 2009-04-21, Sundsvalls Tidning 2009-04-27, Motala & Vadstena Tidning 2009-04-27, Västerviks-tidningen 2009-05-04


Låt oss gå och rösta redan 20 maj!

april 19, 2009

Det kommer rapporter om att EU-valet 7 juni kommer att få rekordlågt deltagande.

 

”64 procent av väljarna i Sveriges Radios undersökning svarar att de är helt eller ganska ointresserade av valet.

48 procent säger att de tänker rösta i valet. Även det tyder på ett lågt valdeltagande. Det är nämligen exakt lika många som sade inför det förra EU-valet 2004 att de skulle rösta. Sedan blev deltagandet under 40 procent och betraktades som en katastrof av många politiker och statsvetare.”

 

Även statistik från SCB bekräftar det väntade dåliga valdeltagandet. Hälften av svenskarna tänker gå och rösta vid Europaparlamentsvalet den 7 juni. En fjärdedel säger att de inte ska rösta och en fjärdedel vet inte.

Enligt SCB säger 49,3 procent av svenskarna att de ska rösta i 2009 års Europaparlamentsval. 26,8 procent har bestämt sig för att inte rösta och 23,9 procent vet inte om de ska lämna sin röst.

 

Valdeltagandet vid valen till Europaparlamentet har minskat stadigt sedan de första valen hölls år 1979. Valdeltagandet har legat på ungefär 40 procent vid samtliga svenska val till Europaparlamentet. Prognosen inför årets val tyder på fortsatt lågt valdeltagande.

 

Prognosen är oroväckande. Att rösta är en medborgerlig skyldighet och möjlighet, det är vår demokratiska plikt och rättighet att få rösta om vem som ska föra vår talan och representera våra värderingar i politiska församlingar. Om inte du röstar, får någon annans röst och värderingar dubbel tyngd i valet.

 

Jag har fått förtroendet att stå på femte plats på Kristdemokraternas valsedel till Europaparlamentet, och jag vill göra mitt bästa för att de som har samma värdegrund som jag ska gå och rösta i valet. Får jag väljarnas personkryss och förtroende i valet och verkligen skulle bli invald till Europaparlamentet i Bryssel känns det oerhört angeläget att valdeltagandet och antalet röster var stort. Det ger legitimitet och mandat att stå upp för värderingarna i EU-parlamentet.

 

Det går att förtidsrösta redan 20 maj – låt oss gå och göra det!

 

BHUTAN-POLITICS-VOTE

En bild från det första demokratiska valet i Bhutan år 2007. Andra har fått kämpa för demokratin – vi får inte ta den för given!


Kristen tro och samhällsengagemang

mars 21, 2009

Bör kristna engagera sig i samhället och delta i den offentliga debatten?

 

Edmund Burke (1729 – 1797) konstaterade: ”Priset som goda människor får betala för sin likgiltighet för det offentliga livet är att de blir styrda av onda människor.” ”Allt som krävs för att ondskan ska segra är att goda människor inte gör någonting.”

 

Vad driver då kristna till samhällsengagemang? Först och främst är det en följd av den kristna tron, att Jesus själv uppmanar till att engagera sig för andra. Det är helt enkelt en följd av den kristna etiken – den som i Jesu undervisning funnit det som är gott, sant och rättfärdigt vill förändra världen i den riktningen. I Bergspredikan ger Jesus motivationen också till kristet samhällsarbete i ord som ” Saliga de som hungrar och törstar efter rättfärdighet … Ni är jordens salt … Ni är jordens ljus. En stad uppe på ett berg kan inte döljas, och när man tänder en lampa sätter man den inte under sädesmåttet utan på hållaren så att den lyser för alla i huset….Du skall älska din nästa … Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden såsom i himlen … Sök först Guds rike och hans rättfärdighet … Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem … Den som hör dessa mina ord och handlar efter dem är som en klok man som byggde sitt hus på berggrund”. (Matteus 5: 6,13, 14, 6:10, 33, 7:12, 24)

 pastor-martin-luther-king-i-demonstration2

I bibeln finner kristna varken stöd för att politiskt sträva efter anarki eller utopi på jorden. Bibelns författare konstaterar bara att en världslig makt som skapar ordning och lag är en förutsättning för att människor ska kunna leva ett värdigt liv i fred och frihet. Därför kan Paulus uppmana ”till förbön för alla människor, för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt” (1 Tim 2:2). Det är viktigt att det är de rättfärdiga som ”kommer till makt” (Ords 28:12, 28 29:2 Pred 10:5). Att ett samhällsansvar är själva grundvalen för ett gott liv framgår också av profeten Jeremias ord till judarna som förts bort i den babylonska fångenskapen: ”Gör allt för att den stad jag har deporterat er till skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång är er välgång” (Jer 29:7).

 

Kristna i alla tider har funnit vägledning inte bara för sig själva, utan för hela sitt samhälle i den etik som kommer till uttryck i De tio budorden (2 Mos 20) och Jesu ord att ”du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

 

Det är viktigt och berömvärt att enskilda kristna engagerar sig politiskt, men det är knappast den kristna församlingens uppgift att ta partipolitisk ställning. Ändå kan inte Kristi församling vara tyst inför orättfärdighet och avfall från de värderingar som följer ur den kristna tron, som alla människors lika och okränkbara värde, förvaltarskapstanken och omsorg om den som behöver hjälp. I det tomrum som finns mellan kyrkans inre liv och det partipolitiska livet har alltför få röster höjts för att värna om de goda värderingar som kommer ur den kristna tron.

 

För ett år sedan bildades därför stiftelsen Claphaminstitutet som kristen tankesmedja av drygt 80 stiftare från hela den svenska kristenheten, däribland kyrkoledare från olika kyrkor och samfund. Avsikten, enligt stadgarna, är ”att stimulera utbildning, undervisning och vetenskaplig forskning om och i kristen tro, i ekumenisk anda och med Lausannedeklarationen (1974) som utgångspunkt, arbeta för den kristna trons tillämpning på kultur-, tros- och samhällsförhållanden i Sverige och i världen, samt sprida kunskap, forma nätverk och bilda opinion för detta ändamål.”

 

Namnet Claphaminstitutet valdes efter förebild från Claphamgruppen i London, en kristen bönegemenskap inom anglikanska kyrkan i det tidiga 1800-talet, som kämpade för slaveriets avskaffande och för kvinnors och barns arbetsmiljö. Deras företrädare William Wilberforce, som var parlamentsledamot, kämpade i underhuset för slaveriets avskaffande och fick också se det avskaffat innan han dog. Lausannedeklarationen är en evangelikal trosbekännelse som utgår från den klassiska kristna tron, och som bibeltroende från alla kyrkor kan stå bakom.

 

Claphaminstitutet har under sitt första år framför allt verkat genom att skriva tidningsartiklar och medverka i radio och teve. Under året har 45 artiklar i olika ämnen publicerats i ett tjugotal tidningar, som DN, Svenska Dagbladet, Expressen och Sydsvenskan och som kan läsas på www.claphaminstitutet.se . Ofta har artiklarna fått stor uppmärksamhet och resulterat i en intensiv debatt, inte minst artikeln 23 juli i DN om att förebygga skilsmässor, eller artikeln i Sydsvenskan 16 februari där sju läkare argumenterade mot dödshjälp. Artiklarna i dagspressen har skrivits av över fyrtio medarbetare, så kallade Fellows, med många kända och respekterade namn. Teveprogrammet Existens ägnade en hel timme 23 september åt debatten mellan ateisternas intresseorganisation Humanisterna och Claphaminstitutet, och inför Charles Darwins 200 årsdag har både radions P1 och P4 gett Claphaminstitutet möjlighet att medverka och lyfta fram tron på en skapare istället för en blind slump.

 

Artiklarna har alla mycket kompetenta författare som utifrån klassisk kristen tro ger skäl och argument för tron och kristna värderingar. Syftet är att motverka den marginalisering av kristen tro som sekulariseringen gett och som Christer Sturmark och Humanisterna påskyndar, och att ge genomtänkta och hållbara skäl för den kristna tron i de frågor som vi lever med i vår samtid.

 

Tuve Skånberg Direktor för Claphaminstitutet

 

Artikel var publicerad i Svensk Pastoraltidskrift nr 6 2009


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: