Ett EU med etik

En företagare från Danmark fick 100 000 euro från EU i bidrag för att bygga en skidbacke på Bornholm. När han blev avslöjad försvarade han sig med att han aldrig kunde tro ”att de skulle stödja något så galet”. Den spanske EU-parlamentarikern Ramón Romera för De Gröna begärde 54 000 euro för en ridskola. I slutändan omvandlades projektet till en bordell. 

Den engelska tankesmedjan Open Europe redovisar i rapporten ”100 examples of EU fraud and waste” de hundra värsta fuskprojekten i EU. Bland de väl dokumenterade exemplen finns vidare den italienske socialdemokraten Filippo Bubbico som fick 10 329 euro för att odla silkesmaskar i en odling som aldrig existerat och som aldrig producerade en silkestråd. Fler än 60 EU-parlamentariker har regelbundet registrerat att de varit närvarande vid den månatliga EU-sessionen i Strasbourg på fredagar – trots att EU-parlamentet inte sammanträder på fredagar. För varje sådan registrering tjänar de 200 euro. 

Årligen anmärker EU:s revisorer på kommissionen för att de betalat ut 30-35 miljarder kronor på felaktiga grunder. Till stor del finns dessa ”felutbetalningar” inom regionalstöden, men även i jordbruksbidragen. Fusket leder sällan till några konsekvenser för kommissionen, i regel beviljas ansvarsfrihet av en majoritet av EU-parlamentarikerna.

Misstankar finns även att ett stort antal svenska företag, kommuner och golf- och ridklubbar får ekonomiskt stöd som de inte har rätt till, liksom att gårdsstöd betalats ut för mark som används för något annat än jordbruk.

Alla EU:s medlemsländer vill att det ska vara en positiv balans mellan vad de betalar i avgift till EU-samarbetet, och vad landet får tillbaka i form av stöd och bidrag. Kanske leder detta till att kontrollen av det egna landets bidrag och stöd blir mindre noggrann.

Vad ska man då göra åt svindleriet? Ska Sverige lämna EU och tro att det blir bättre då? Knappast – svenskar är med bland dem som missbrukar systemet. Vi behöver EU-samarbetet för det fredsprojekt som EU utgör, och för de vinster i bekämpningen av brott och miljöhot som EU faktiskt ger. Vi vill ju inte lämna FN fast vi vet att fusk och svinn finns också där. Men om inte EU kommer till rätta med det storskaliga fusket undergrävs förtroendet för det goda som EU-samarbetet åstadkommer.

Vi behöver därför ett EU med etik: En gemensam värdegrund, där fusk och oegentligheter inte accepteras. Ett regelverk och en revision som är pålitlig och som har muskler att avslöja och stoppa fusket. En solidaritet med den gemensamma EU-ekonomin där också våra skattemedel ingår.

För oss som kandiderar till EU-parlamentet finns ingen mer ängelägen uppgift än att påtala och bekämpa den bristande etiken och kontrollen. EU-parlamentarikerna väljs just för att vara garanter för en god etik och en vilja att stoppa fusket.

Tuve Skånberg, kandidat till EU-parlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-05-25

Exportera den svenska offentlighetsprincipen till EU!

Offentlighetsprincipen i Sverige är inskriven i tryckfrihetsförordningen som är en av våra grundlagar. Vår svenska tryckfrihetsförordning från 1766 är den äldsta i sitt slag i världen. Offentlighetsprincipen ger allmänheten och massmedia goda möjligheter till insyn i myndigheternas verksamhet. Insynen ökar rättssäkerheten, eftersom både domstolar och förvaltningsmyndigheter är väl medvetna om att de arbetar inför öppen ridå.  

 

 

Skillnaden mellan offentligheten i Sverige och inom EU:s institutioner är framför allt att i Sverige har vi en laglig rätt till de flesta allmänna handlingar och en flerhundraårig tradition av öppenhet. Inom EU, och särskilt medlemsländer som Storbritannien och Frankrike, saknas denna tradition och systemet är mycket mer slutet. Inom EU finns ett betydligt större utrymme för skönsmässig bedömning från myndigheternas sida. En annan skillnad är att handlingarna i Sverige i princip aldrig är absolut hemliga, till skillnad från EU-institutionernas handlingar som ofta är obligatoriskt sekretessbelagda. Det sker i EU så att säga ingen skadeprövning i det enskilda fallet utan det blir ett blankt nej till en begäran om att lämna ut en viss handling, trots att ett utlämnande inte skulle ha gjort någon skada.

Ytterligare en viktig skillnad mellan Sverige och EU är diarieföringen. I Sverige skall varje inkommen eller upprättad handling diarieföras så att medborgarna skall kunna ta reda på vad de egentligen letar efter. Inom EU finns inte denna skyldighet. Det medför en ibland omöjlig uppgift för en medborgare i EU att få reda på om det man söker överhuvudtaget finns.

Sveriges krav på öppenhet och insyn i offentlig sektor har skapat problem i harmoniseringen mellan Sveriges och EU:s lagstiftningar.  Förvisso kan offentligheten i Sverige emellanåt vara problematisk men den stora vinsten är en helt annan: den ökar medborgarnas förtroende för myndigheter. Med offentlighetsprincipen motverkas maktmissbruk, eftersom maktmissbruk inte tål det offentliga ljuset. Den förhindrar godtycke genom att det blir möjligt att granska vad som har legat till grund för ett beslut, vilket innebär att beslut som gäller för likvärdiga frågor också bör avgöras likvärdigt, inte för att gynna den ene framför den andre eller för att missgynna och bestraffa någon.

Som kandidat till EU-parlamentet kommer jag att kämpa för att alla handlingar i EU:s offentliga verksamhet ska lämnas ut till den som begär det. Den som begär ut en handling ska ha rätt att vara anonym. Dessutom ska EU:s  myndigheter föra diarier över sina handlingar. Jag vill kämpa för att offentlighetsprincipen i EU ska innebära att möten i politiskt valda församlingar alltid ska vara öppna för allmänheten och att medierna därmed ska ha en fri och granskande roll. Jag vill också arbeta för att EU ska få samma meddelarfrihet som är lagfäst i Sverige, som gör att vem som helst får berätta vad som står i offentliga handlingar för journalister, och till den ett efterforskningförbud, vilket gör det brottsligt för en offentlig företrädare att försöka ta reda på källan till uppgifter i medierna.

Tuve Skånberg, kandidat till Europaparlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2009-05-14, Dagen 2009-05-19

Brott mot upphovsrättslagen

Idag toppar jag nyheterna på en av Skånes största tidningar, Kristianstadsbladet. En dröm kanske, för en kandidat till EU-parlamentet?

Nej, inte alls. Orsaken är att jag brutit mot upphovsrättslagen när jag söndagen 10 maj lade ut en artikel i dess helhet på min blogg. Artikeln var publicerad samma dag i Kristianstadsbladet. Fyra dagar senare, vid kvart i tio på förmiddagen skrev den lokale journalisten ett vänligt men bestämt mejl till mig och påtalade att jag bröt mot upphovsrätten när jag citerade hans text på min blogg. Att jag hade källhänvisning och länk till artikeln på Kristianstadsbladets hemsida samt angav honom som författare gav mig ingen rätt att citera hans artikel. Han yrkade på ett kännbart skadestånd för den skada jag åsamkat honom.

Jag tog omedelbart bort inlägget på min blogg och ringde upp journalisten och bad om ursäkt, och skrev även ett mejl där jag förklarade hur artikeln hade kommit på min blogg, och bad skriftligt om ursäkt. Jag visade också att skadan var begränsad: bloggen hade lästs av 262 personer under de fyra dygnen den legat på min blogg. Han var då tillmötesgående och ändrade sitt krav på skadestånd till sig personligen, till en önskan att jag skulle sända 500 kr till en hjälporganisation. (Jag har nyss sänt 1000 kr  till driften av ett sjukhus i Mpongwe i Zambia.)

Hur kunde det bli så här? Bör inte en tidigare riksdagsledamot känna till att man inte får citera andras verk på sin blogg?

Jag har inga goda förklaringar eller ursäkter för det. Jag hade förstått upphovsrättslagen § 22 som att man har rätt att citera ur offentliggjorda verk ”i enlighet med god sed” och i den omfattning som är motiverat i sammanhanget, och även att lägga ut sådana citat på Internet. Eftersom jag hade angett källan och författaren och lagt en länk till källan, och eftersom citatet inte var långt (172 ord) så trodde jag att jag handlade inom de gränser som upphovsrättslagen sätter upp. Eftersom artikeln i sin helhet bygger på en intervju med mig och de uppgifter jag lämnade till journalisten, och eftersom hälften av artikeln var direkta citat av mig, trodde jag att jag hade rätt att citera.

När journalisten nu påtalade mitt brott mot upphovsrättslagen gav jag honom rätt omedelbart, tog omedelbart bort artikeln i dess helhet, bad muntligt och skriftligt omedelbart reservationslöst om ursäkt och har betalat skadeståndet som han yrkade på för den skada han lidit.

Vad drar jag för slutsatser av detta? Att jag måste avstå från att citera ur tidningsartiklar, även om texten är kort, och att jag inte ens kan citera mig själv. Och om jag trots allt väljer att citera måste citatet vara mycket kort, och jag löper ändå risk för skadestånd, om artikelförfattaren bedömer det så.

Finns det några politiska slutsatser att dra? Till att börja med ger jag journalisten på Kristianstadsbladet reservationslöst rätt till det skadestånd vi kom överens om. Han kan inte ställas till svars för en lagstiftning som är svår att överblicka, tolka och efterleva. Det är lagstiftarens ansvar hur lagar skrivs och tolkas, och genom att jag varit riksdagsledamot och lagstiftare 1991 – 2006 så är jag medskyldig till den lagen, även om denna stränga lagtolkning kommit efter att jag lämnat riksdagen.

Men en politisk slutsats drar jag: om jag är skyldig att betala skadestånd för att jag citerar en kort text som mestadels består av mina egna ord i direkta citat, då behöver lagen ändras. En lag som omöjliggör kortare citat hindrar informationsutbyte och debatt.

Även TT relaterar nyheten om bloggen och brottet mot upphovsrättslagen. Den centerpartistiske Mathias Knutsson skriver tänkvärt på sin blogg om ”Den ofrivillige brottslingen(?)” utifrån detta exempel och ett exempel från Polisens hemsida.