Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Tuve Skånberg (KD) riksdagsledamot

John-Gunnar Forsberg, professor em. Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-12-09

Hans ledarskap är för svagt och hans visioner är för otydliga. Vi behöver någon som kan entusiasmera, leda oss och övertyga väljarna på ett annat sätt än vad som har skett de fem senaste valen.

Det finns flera alternativ till ny partiledare, som Mats Odell, Acko Ankarberg och Bengt Germundsson. Det har nämnts flera namn på dugliga personer som Stefan Attefall och Maria Larsson. Det viktiga är att få igång en process där flera personer får tävla, får komma ut på banan, berätta att de kandiderar och få resa kring i landet bland lokalavdelningar, möta media och allmänhet och berätta vilka politiska visioner de har. Sen kommer vi att ha ett val i januari där den bäst lämpade partiledaren väljs.

Vi för inte fram ett alternativt namn till partiledare, vi för fram en process. Vi har tagit stora intryck av centerns och miljöpartiets väldigt genomskinliga process och tycker att den är att föredra framför socialdemokraternas helt slutna.

Om vi inte byter partiledare nu så sitter Göran Hägglund i två år till och då är det alldeles för nära valet 2014 för att byta. En partiledare kan inte bara ha ett år på sig att vinna allmänhetens kännedom och förtroende, det är nu det måste ske. I januari har vi en chans att byta partiledare och företrädare, vi måste ta den.

Intervjun ägde rum i Ekot 2011-10-01

Vi är övertygade om att Sverige skulle sakna de värden och värderingar som Kristdemokraterna bygger sin politik på, om olyckan var framme i valet 2014 och partiet hamnade utanför riksdagen.

Men vi kan också se tecknen att en valseger i EU-val och riksdagsval 2014 inte alls är självklar. Opinionsmätningar kommer och går, och på dem ensamma kan man inte bygga en politisk analys och framförhållning. Men de senaste valresultaten talar sitt tydliga språk.

2002 gav riksdagsvalet 9,1 procent, jämfört med 11,8 procent i valet 1998. Också i det efterföljande EU-valet 2004 minskade partiet; en minskning som sedan fortsatte vid nästa EU-val och i riksdagsvalen 2006 och 2010 , när partiet fick 6,6 procent respektive 5,6 procent. KD har i de fem senaste valen backat med mellan 15 och 27 procent vid varje val. Partiets nuvarande siffror i opinionsundersökningarna visar att endast en av tre väljare från valet 1998 är kvar.

För att säkerställa att Kristdemokraternas röst inte saknas i riksdag och regering efter 2014 är det enligt vår mening uppenbart att vi bör lära av exemplen från andra partier som förlorade i valet 2010, och som nu kommer att möta väljarna med nya partiledare.

Socialdemokraternas slutna process är ingen väg att följa, medan såväl Centerpartiet som Miljöpartiet lyckades få en tydlighet och en demokratisk förankring, som imponerade, attraherade och visade väg. Vi menar därför att Kristdemokraterna fram till sitt nästa riksting 28 januari, då partiledare ska väljas, bör ha en öppen och genomskinlig valprocess, där flera kandidater får göra turnéer i landet och presentera sig och sin politiska vilja för såväl lokalavdelningar som medierna.

Den tid är sedan länge förbi då Henry Ford kunde säga: ”Du kan välja en Ford i vilken färg du vill, bara den är svart.”

MALIN APPELGREN

kommunalråd, Solna

AMANDA AGESTAV

fd riksdagsledamot, Västerås

MAGDA AYOUB

fd riksdagsledamot, Stockholm

HARALD BERGSTRÖM

fd riksdagsledamot, Alvesta

ANDREAS CARLSON

riksdagsledamot, Mullsjö

KJELL ELDENSJÖ

fd riksdagsledamot, Stockholm

ANNELIE ENOCHSON

riksdagsledamot, Göteborg

LEIF HALLBERG

partistyrelsen och seniorförbundets ordf.

EVA JOHNSSON

fd riksdagsledamot, Växjö

ALWA LARSSON

fd riksdagsledamot, Höör

TORSTEN LARSSON

fd kommunstyrelsens ordförande, Vansbro

ANNA-KARIN KLOMP

partistyrelsen, Uppsala

JESSICA NYBERG

kommunalråd, Lidingö

MIKAEL OSCARSSON

riksdagsledamot, Uppsala

TUVE SKÅNBERG

riksdagsledamot, Skillinge

LARS SVENSK

fd riksdagsledamot, Söderfors

ROLAND UTBULT

riksdagsledamot, Uddevalla

ERLING WÄLIVAARA

fd riksdagsledamot, Luleå

ROLF ÅBJÖRNSSON

fd riksdagsledamot, Stockholm

Artikeln var publicerad i Svenska Dagbladet 2011-10-01

Från den 1 januari nästa år blir det som Kristdemokraternas slagits för i så många år verklighet: Alla får göra skatteavdrag på 25 procent för den gåva (på minst 200 kronor) som man skänker till en frivilligorganisation som arbetar med att hjälpa människor eller som främjar vetenskaplig forskning. Det kan exempelvis handla om bidrag till Stadsmissionen eller till Cancerfonden. Men det kan också handla om gåvor till internationellt arbete.

Vi kristdemokrater har alltid värnat det civila samhället. Ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang är ofta det som bidrar till att vi människor växer och utvecklas som personer. Med en avdragsrätt för gåvor kommer det civila samhället att få en riktig injektion. Det har vi kristdemokrater all anledning av vara stolta över.

Vi påstår inte att reformen är färdig, men det var så långt som vi kunde få med oss övriga allianspartier idag. Vi kommer att fortsätta kämpa för att öka möjligheten att få ge med avdragsrätt. I Norge infördes för flera år sedan en avdragsrätt för gåvor på sammanlagt 6 000 norska kronor under ett år, som sedan höjdes till 12 000 kronor. När den norska regeringen fördubblade avdragsrätten på detta sätt, innebar det en 30-procentig ökning av givandet till exempelvis cancerforskning och sociala stödinsatser för utsatta grupper. I exempelvis Tyskland och Estland får avdrag göras för gåvor upp till 5 procent av bruttoinkomsten. I Storbritannien finns inget tak eller golv för hur mycket man kan göra avdrag för.

Nu äntligen får vi i Sverige möjlighet att ge med avdragsrätt till ideell verksamhet. Det är ett genombrott för att ge människor större inflytande, också över sitt givande. Vi behöver mer av det.

Tuve Skånberg, Skillinge, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Helsingborgs Dagblad 2011-09-06, Hemmets Vän 2011-09-08

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att ”om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: ”Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: ”Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att ”Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12

Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31

Drevet och de hittills ostyrkta beskyllningarna om eskapader och dåligt omdöme för ett par decennier sedan, gör att monarkin prövas. I detta gäller för kungen som för varje annan svensk medborgare oskuldspresumtion, att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Vi tror att det är bra för Sverige med monarki, men det innebär också att vi ska kunna ställa krav på kungahuset. Kungahuset ska göra ett bra jobb och förtjäna svenska folkets förtroende. Det ligger också i kungahusets eget intresse.

Några proffstyckare passar nu på och ifrågasätter monarkin. Långt fler ser värdet av den kontinuitet och den förenande nationella känsla kungahuset representerar. Vi var betydligt fler som genomfors av en sällsynt känsla av tillhörighet och gemenskap under förra sommaren då kronprinsessan Viktoria och Daniel ingick äktenskap. Deras ingångna union representerar en anrik kulturbärande institution, äldre än journalistklubbar och opinionsinstitutens dagsnoteringar.

Monarken står över det politiska käbblet. Detta står i kontrast till en folkvald politikers uppdrag att representera sin politiska grupperings agenda och med den påverka folkviljan. Med monarkens avsaknad av politiskt inflytande saknas skäl att oroa sig för säkerhetsrisker på det sätt som nu lyfts fram.

Sverige behöver sin kung mycket mer än kungen behöver sin tron, och monarkin har en stark folklig förankring i Sverige. Monarkin är också en identitetsskapande tradition som betyder mycket för svensk kultur och historia samt för Sverigebilden internationellt. Därför ska Sveriges statsskick även fortsättningsvis vara konstitutionell monarki.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2011-05-28

Till bilden hör att Sverige har haft en historik av hög sjukfrånvaro, faktiskt bland de högsta i världen. En miljon svenskar var långtidssjukskrivna eller förtidspensionerade. Systemen överutnyttjades och på sikt undergrävdes möjligheten att hjälpa den som verkligen behövde hjälp.

När Alliansen tog över makten 2006 var det den verklighet som vi fick ta itu med. En sjukförsäkringsreform genomfördes därför under förra mandatperioden. Sedan dess har sjukskrivningarna halverats och förtidspensionerna har gått från en av Europas högsta nivåer till en av de lägre. Många som tidigare inte fick den hjälp och det stöd de behövde får det i dag.

Men förändringarna har inte varit bra för alla. En del människor har fallit mellan stolarna, trots reformens ambitioner att ge stöd på vägen tillbaka och ge ekonomiskt skydd för den som är för sjuk för att kunna arbeta.

KD har under lång tid följt sjukförsäkringsreformen för att uppmärksamma brister och föreslå nödvändiga korrigeringar för att enskilda inte ska drabbas av felaktigheter. Vi presenterade nyligen en rapport med förslag till förändringar och den överenskommelse Allianspartierna nu gjort bygger till stor del på Kristdemokraternas arbete.

Förändringarna medger ett ökat utrymme för individuella bedömningar av den som når den bortre tidsgränsen på 2,5 år. De som bedöms vara så sjuka att det är oskäligt att arbeta ska inte överföras till arbetsförmedlingen utan bli kvar i sjukförsäkringen.

Vi ökar också den ekonomiska tryggheten för den som lämnar den tidsbegränsade förtidspensionen. Det gäller de så kallade nollklassade som i dag lämnar sjukförsäkringen, men inte kan få sjukpenning eftersom de saknar tidigare inkomst.

De kommer nu att få en ny särskild ersättning som motsvarar den ersättning de får under arbetslivsintroduktionen. De kommer även att kunna få ett bostadsstöd som tar hänsyn till försörjningsbörda redan under perioden hos Arbetsförmedlingen och efteråt för dem som återgår till sjukförsäkringen.

Förändringarna innebär även att stödet från arbetsförmedlingen ska kunna påbörjas redan under sjukpenningperioden och ett bättre samarbete mellan myndigheter. Dessutom kommer Arbetsförmedlingen att få pengar till 3 000 nya platser till personer med nedsatt arbetsförmåga.

Kristdemokraterna har nu fått igenom en rad viktiga förändringar, men vi är inte nöjda förrän vi ser en väl fungerande sjukförsäkring.

Alla som inte kan arbeta ska ha en trygg försörjning och alla som har en arbetsförmåga ska få hjälp och stöd att kunna komma tillbaka.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-04-15

Ett par färska exempel.

För en vecka sedan i New York upplevde sig drottning Silvia hetsad av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier. Hon flydde, föll och skadade sig i handleden och foten. Hovet anser att drottningen blev offer för ofredande.

Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla Fakta inför ett program som de avser att sända i mars. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla Fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla Fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

I onsdagskväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla Faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? -Vad vill ni uppnå? -Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? –Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? -Finns någon från Frälsningsarmén här? -Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Tillvägagångssättet och frågorna påminde om polisens frågor till besökaren till högkvarteret för ett kriminellt motorcykelgäng. Men nu ställs de till kyrkobesökaren vid kyrkans dörr. Nu jagas frälsningssoldaterna, som vore de kriminella, med frågor som om en person som lever ut sin homosexualitet kan bli frälsningssoldat, eller varför inte Frälsningsarmén skriver mer om hur man ser på aborter.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla Fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 dikten

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla Fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Tuve Skånberg

Riksdagsledamot (KD)

Direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-04-11

Vi vill se över undantagen från tidsgränserna i sjukförsäkringen. Fler behöver omfattas av undantagen så att de som är alltför sjuka inte hamnar i kläm. Den som haft tidsbegränsad sjukersättning och fått sin sjukpenninggrundande inkomst satt till noll kronor riskerar idag i vissa lägen att bli utan ersättning. Så kan det inte få vara och det vill vi ändra på. Den som redan är sjukskriven ska inte kunna bli helt utan ersättning.

Kvaliteten på Arbetsförmedlingens åtgärder måste förbättras för dem som på grund av sjukskrivning varit borta länge från arbetsmarknaden. Taket för lönebidrag behöver höjas.

Människor ska inte behöva drabbas av att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av arbetsförmågan. Varje persons situation är förstås unik och bedömningen ska präglas av professionalitet, rättssäkerhet och göras inom en rimlig tid. 

Dessutom måste vi se över bedömningen av en persons framtida arbetsförmåga så att den är rimlig och inte alltför fyrkantig. Vi måste se till varje individ och dess förutsättningar.

Förändringarna Alliansregeringen genomfört i sjukförsäkringen har visserligen till stora delar varit bra och varit nödvändiga. Att en miljon människor var sjukskrivna eller förtidspensionerade var inte rimligt.  Men samtidigt är det uppenbart att inte alla idag kan känna den trygghet som försäkringen ska ge, och somliga kommer i kläm. För oss kristdemokrater är det därför tydligt att förändringar behövs och att de ska genomföras så snart som möjligt.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2011-04-07

”Det är inte ovanligt att riksdagsledamöter bjuds på vin, öl och till och med sprit i utövandet av sitt uppdrag – både i riksdagen och vid externa tillställningar. Dessvärre är möjligheten att dagligen bli serverad alkohol mycket stor under vissa perioder av riksmötet till följd av både egen representation och omfattningen av intresseorganisationers och lobbyisters uppvaktningar. Särskilt för den som ligger i riskzonen för alkoholmissbruk utgör denna praxis ett stort problem. Dessvärre känner alltför många av oss till riksdagskolleger som har alkoholproblem, eller kolleger som varit berusade under det att de utför sitt uppdrag som förtroendevalda.

Vi kan inte heller blunda för att det hos allmänheten finns en irritation över att politiker, på det som faktiskt är deras arbetstid, dricker alkohol på skattebetalarnas bekostnad. Alkoholkonsumtion är inte accepterad på någon svensk arbetsplats och bör naturligtvis inte vara det i Sveriges riksdag heller. Tvärtom borde arbetsplatsen vara en vit zon, i likhet med trafiken, graviditeten och barns uppväxtår.

Regeringen har i dag en alkohol- och drogpolicy som gäller både tjänstemän och politiker. I riksdagen saknas däremot en gemensam policy inom området. Det vore inte fel att riksdagen föregick med gott exempel och valde att riksdagens representation skulle vara helt fri från alkohol. För att underlätta införandet av en alkoholpolicy vore det rimligt att all representation under arbetstid är alkoholfri och att representation vid övriga tillfällen är spritfri. En restriktiv syn på alkohol i politiska sammanhang är en fråga om solidaritet.”

När Konstitutionsutskottet, där jag är en av ledamöterna, behandlade motionen blev den visserligen inte bifallen (i likhet med 95% av alla andra motioner) men den fick ett mycket positivt uttalande i det betänkande som sedan riksdagen ställde sig bakom:

”Utskottet vill på nytt framhålla vikten av en restriktiv alkoholkonsumtion vid representation inom riksdagen och av att det, i de fall alkohol serveras, alltid finns alkoholfria alternativ av god kvalitet. Utskottet vidhåller dock uppfattningen att det inte behövs något tillkännagivande.”

I mitt anförande i riksdagen 16 februari kunde jag konstatera att det nu kommer att finnas alkoholfritt vin som alternativ, och att såväl riksdag, regering som stat och kommun ska vara mycket restriktiv med alkohol i sin representation.

Om denna nyhet skriver tidningen Dagen 2011-02-21:

Samhället måste ta övergrepp på barn på stort allvar och ta sitt ansvar i strävan efter att förhindra brott. Därför är det också viktigt att få pedofiler att bryta mönstret, få dem att sluta med sina brottsliga handlingar och få dem att komma till självinsikt.

För att den dömde pedofilen ska komma till självinsikt anser jag att det ska vara obligatoriskt att delta i programverksamheten på anstalt. Men forskning visar dock att ensidig beteendeterapi inte ger tillräckliga resultat. I fallet i Sundsvall hade pedofilen en historia av 200 terapeutiska samtal.

Medicinskt tidsbegränsad behandling borde därför vara ett krav för att en dömd pedofil ska få villkorlig frigivning. Farmakologisk behandling där man med läkemedel dämpar symptomen genom att sänka förekomsten av manligt könshormon i kombination med psykologisk och social terapi borde kunna användas på pedofiler och våldtäktsmän för att förhindra återfall i brott. Det skulle skapa möjlighet för personer som begått sexuella övergrepp att leva i samhället utan att skada barn eller andra. Den medicinska behandlingen är känd och säker, och används varje dag av tusentals män, eftersom den är en del av behandlingen av prostatacancer. Medicineringen sänker halten av testosteron och därmed risken för tillväxten av cancer.

Vi måste vidta åtgärder för att skapa ett tryggt samhälle. Att säkra barnens trygghet är varje vuxengenerations självklara uppgift. Om nu medicinsk behandling skulle dämpa sexualdriften hos pedofiler och minska risken för ytterligare övergrepp ter det sig oansvarigt att inte kräva denna behandling hos dömda pedofiler

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot, led. Konstitutionsutskottet, ers. Justitieutskottet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2011-01-22

Se också inslaget i SVT Debatt 2011-01-20 där jag debatterade medicinsk behandling av pedofiler

Så här ser fakta ut:

Statistik från Sveriges kommuner och landsting visar att kommunerna under hela 2009 betalade ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag, vilket motsvarar 3 750 (helårs och heltids) vårdnadsbidrag. Antalet familjer som under 2009 faktiskt har haft vårdnadsbidraget är sannolikt högre – eftersom många är hemma med vårdnadsbidrag en kortare tid, eller annan period, än under ett helt kalenderår.

Under andra halvåret 2009 var det enligt SCB:s rapport 2837 föräldrar som hade vårdnadsbidrag för 3025 barn.

Under andra halvåret 2009 hade 96 kommuner infört vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bodde då (31 december 2009) 47 procent av befolkningen. Under 2010 års början hade ytterligare 8 kommuner infört vårdnadsbidraget, och därmed har 104 – eller 36 procent – av Sveriges 290 kommuner idag vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bor 48,9 procent av befolkningen. Efter valet har ytterligare kommuner fattat beslut om vårdnadsbidraget – däribland Leksand och Karlskrona – samtidigt som vårdnadsbidraget sannolikt kommer att avskaffas i någon kommun i samband med förändringar efter valet.

Om alla småbarnsföräldrar i alla landets kommuner hade haft tillgång till vårdnadsbidraget – och om andelen som använt vårdnadsbidrag hade varit den samma – skulle detta, hypotetiskt sett, ha inneburit att 7 978 vårdnadsbidrag istället betalts ut, det vill säga i princip 8 000 heltids och helårs vårdnadsbidrag.

Under 2009 betalde kommunerna alltså ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag. Om alla de familjer som döljer sig bakom den siffran istället skulle ha haft förskolebidraget – som för 2008 uppgick till 149 939 kronor för en heltidsplats i förskolan enligt Riksdagens utredningstjänst – skulle det ha kostat kommunerna 562,3 miljoner kronor. Detta är 427,2 miljoner kronor mer – vilket naturligtvis inte kan räknas hem som en motsvarande besparing – men det innebär ändå att vårdnadsbidraget sannolikt kan föras upp som en pluspost i de flesta av kommunerna.

För att få en uppfattning om hur framgångsrikt vårdnadsbidraget redan är, kan det också jämföras med jämställdhetsbonusen. Detta betaldes under 2009 ut till cirka 7 000 föräldrar. Cirka 12 000 föräldrar var genom sitt uttag berättigade till bonusen, men cirka 5 000 valde alltså att inte ansöka/kom in med ansökan för sent. Statistiken för vårdnads- och jämställdhetsbonus går inte att jämföra rakt av eftersom underlaget kan tänkas vara cirka 100 000–150 000 barn för bonusen, eftersom föräldraförsäkringen generellt tas ut under barnets första 18 månader. Vårdnadsbidraget kan ju tas ut för barn som fyllt ett år men inte tre år, vilket motsvarar cirka 200 000 barn.

Försäkringskassan har i en granskning av jämställdhetsbonusens effekt 18 månader efter reformen införts konstaterat att: ”Med andra ord visar inte resultaten att jämställdhetsbonusen påverkat fördelningen av föräldrapenningdagarna mellan mammorna och papporna efter 18 månader.” Lite krasst – och förenklat – kan alltså konstateras att 27,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar gått till föräldrar som ändå hade valt att göra ett mer jämställt uttag. Sett till att uppfylla sitt syfte är jämställdhetsbonusen så här långt ett stort misslyckande.

I motsats till detta kan vårdnadsbidraget verkligen sägas ha blivit en stor framgång, i fråga om att uppfylla sitt syfte, när kanske 4000–5000 familjer verkligen har fått mer tid med varandra. Vårdnadsbidraget vinner.

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SvD 2011-01-12

Till att börja med måste det ju finnas ett problem innan det behöver lösas. Som amerikanarna säger, ”If it ain’t broken, don’t fix it”. Och här finns inget egentligt problem, redan i dag löser arbetsmarknadens parter behovet av flexibilitet för olika religionsutövare för enstaka religiösa högtider, som ramadan.

Under 2010 har vi 109 arbetsfria dagar enligt den svenska almanackan. Av dessa är 104 lördagar och söndagar, därutöver är fem dagar röda dagar som inte infaller en lördag eller söndag. Tre av dessa dagar – nyårsdagen, 1 maj och nationaldagen – är sekulära medan trettondag jul och långfredagen är kyrkliga helgdagar. De flesta stora kyrkliga helgdagar som juldagen, påskdagen, pingstdagen och midsommardagen infaller på helger.

Skulle man verkligen vilja göra de röda dagarna religionsneutrala skulle själva veckorytmen med arbetsvecka och helg brytas sönder. Som bekant firar muslimerna fredagen som sin gudstjänstdag med fredagsbön, medan judarna håller sabbat på lördagen och söndagen är den kristna gudstjänstdagen. Det faller på sin egen orimlighet att låta de 109 arbetsfria dagarna 2010, tillsammans med fem veckors lagstadgad semester, kunna disponeras av alla efter eget skön. Det går givetvis inte att bedriva skolundervisning eller driva en industri om de anställda har rätt att stanna hemma en tredjedel av året närhelst de önskar.

Att göra almanackan religionsneutral låter sig knappast göras. Världen är full av högtidsdagar. Förutom gudstjänstdagar på fredagar, lördagar eller söndagar finns en bra bit över 100 högtidsdagar runtom vår jord. Frågan är då vilka av dem som är viktigare än andra. Är det världsmiljödagen 5 juni, S:t Patricks Day 17 mars eller Martin Luther King Jr. Day 15 januari?

Tanken att införa en pott av individuella helgdagar, religionsneutrala helgdagskonton, låter liberalt och generöst, men är i själva verket inte mer liberalt än att kräva fri stavning eller befrielse från trafikregler som högertrafik.

Det är sant att våra helger och flera av våra röda dagar vuxit fram ur den kristna traditionen under mer än tusen år i vårt land. De är en del av vårt kristna kulturarv, som också återfinns i lagstiftning, personnamn, konst, litteratur och kultur av olika slag.

Vare sig vi tycker om det eller inte så finns det kristna kulturarvet där, och kan inte tänkas bort, lika lite som vi kan tänka bort bottenvåningen i ett flervåningshus. Det betyder inte att den kristna tron tvingas på någon som får namnet Christer eller Kristina som nyfödd, som är ledig på söndagen i stället för på fredagen, eller som är julledig i stället för att vara ledig vid judiska eller hinduiska högtider.

Ett och annat måste vara gemensamt, och därför beslutas på kollektiv nivå, efter de flestas önskan, ofta efter sed och tradition. Dit hör de röda dagarna.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot i Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-12-27

Vi är många som fascineras över den storslagna och sinnrika naturen. Vetenskapsmännen själva visar ofta både stor upprymdhet och stor ödmjukhet inför hur skapelsen fungerar. Med förundran konstaterar vi att i den moderna fysiken möts det lilla, partikelfysiken, och det stora, kosmologin, inom samma forskningsområde.

När 2006 års nobelpristagare i fysik, professor George Smoot, för första gången såg den efterlängtade bilden av Big Bang, så långt tillbaka i tiden som vi kan se, utbrast han: ”För den troende är detta som att se Guds ansikte”. Detta uttalande säger naturligtvis inget om Smoots egen tro men är ett uttryck för den stora fascinationen.

En av de absolut första forskarna som för cirka 80 år sedan formade tanken om Big Bang var den belgiske professorn Georges Lemaitre. Han var även ordinerad präst i katolska kyrkan. Även om han ofta föreläste i vetenskapliga sammanhang iförd sin prästdräkt, så var han noga med att hålla isär de båda professionerna, tro och vetenskap.

Han protesterade livligt mot påven Pius XII, som hade ordinerat honom, när denne alltför tidigt förklarade Big Bang som en sanning och hävdade att den teorin bäst gick att förena med en biblisk skapelsesyn. Samtidigt var Lemaitre väl medveten om att vetenskapen har en gräns där filosofi, religion och tro får ta vid.

Charles Darwin var enligt egen utsago inte ateist, snarare får han nog betraktas som teistisk evolutionist, enligt hans ”Liv och Brev del 1″, 1889, sid 345. Han skriver bland annat: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst ”.

När det gäller tron på en personlig Gud var Darwin, som de flesta av oss, vacklande och hans tro fick en törn i samband med att han förlorade ett barn.

Sveriges kanske främste naturforskare, Carl von Linné, uttryckte på en resa genom Sverige att han i naturen ”såg Gud på ryggen”.

Vi är inte helt säkra på hur det ska tolkas men det ligger nära till hands att tänka att han menade att det finns ett annat sätt att möta Gud på, mer personligt, ansikte mot ansikte. Han insåg troligen att det finns en gräns för vetenskapen när det gäller fullständig förståelse för hela tillvaron. Därefter tar religion, filosofi och tro över.

Vid denna gräns och över denna gräns skulle vetenskap och tro kunna mötas för att tillsammans bättre kunna få ett helhetsperspektiv och tillsammans kunna förundras över och hylla skapelsen och skaparen.

Detta är en önskan som även den välkände kosmologen Stephen Hawking uttrycker i förordet till boken ”I huvudet på Gud” av Paul Davies, även han kosmolog: ”Om vi emellertid upptäcker en fullständig teori, bör dess allmänna principer med tiden bli begripliga för vem som helst, inte blott för ett litet fåtal naturvetare. Då kan vi alla – filosofer, naturvetenskapsmän och andra – delta i diskussionen om hur det kommer sig att vi och universum existerar. Om vi finner svaret på den frågan, då har det mänskliga förnuftet firat sin slutliga triumf – ty då känner vi Guds tankar”.

Ivar Gustafsson, docent i matematik

Samuel Brohede, fil dr i miljövetenskap

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2010-12-10, Borås tidning 2010-12-12, Dagen 2010-12-22