Fördöm våldet mot de kristna i Mellanöstern

Jublande folkmassor på Tahrirtorget i Egypten, en fallen Muammar Gaddafi i Libyen och demonstrerande ungdomar i en rad länder i Mellanöstern gav förhoppningar om en nu annalkande politisk vår i arab­länderna.

I dag är situationen annorlunda. Revolutionen som skulle leda till demokrati och frihet har snarare lett till politisk instabilitet i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Dagliga rapporter om ett Syrien i fullt inbördeskrig, där över hundratusen dödats, miljoner interna flyktingar och över en miljon flytt landet på grund av kriget, och kraftiga våldsamheter mellan den egyptiska militärregimen och Muslimska brödraskapet ger en dyster bild av möjligheterna till demokrati och fred.

Den politiska instabiliteten drabbar hela civilbefolkningen, muslimer, kristna liksom andra grupper och religioner.

Den arabiska våren har förvisso lett till att envåldshärskare, korrumperade ledare, som suttit vid makten i decennier avsatts. Men revolutionerna har lämnat länderna med ett politiskt tomrum till öppning för extrema islamistiska krafter. Följden är bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och en djup inskränkt religionsfrihet, där målet inte är en rättsstat som inkluderar alla invånare i samhället.

Tre fjärdedelar av Mellanösterns kristna bor i dag i Egypten. Av landets befolkning tillhör ungefär tio procent den koptiska minoriteten som tillhör Egypterns urbefolkning.

Efter militärregimens tillslag mot Muslimska brödraskapets läger i Kairo den 14 augusti har våldet mot Egyptens kristna eskalerat.

Enligt Human Rights Watch har över 40 kyrkor stuckits i brand och kopters affärsverksamheter, skolor och barnhem attackerats. Andra medieuppgifter talar om uppåt 70 vandaliserade kyrkor.

Regimen har inte gjort något för att stoppa attackerna. Polis och myndigheter lämnar de utsatta människorna helt oskyddade utan hjälp.

Nyhetsbyrån AP publicerade nyligen en artikel med vittnesmål om hur extremister attackerade en koptisk skola, rev ner korset och ersatte det med en svart al-Qaida-flagga.

Tyvärr är detta en utveckling som inte enbart följer i spåren av oroligheterna i Egypten. Kristna flyr från hela Mellanöstern på grund av förtryck och förföljelse. Risken är stor att vi just nu bevittnar en rensning av religiösa minoriteter.

Globalt sett riskerar 200 miljoner kristna att förföljas för sin tro enligt forskning från Hudson Institute i Washington. Över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad.

Demokrati måste byggas på fasta värderingar om människors okränkbara och absoluta värde och rätt till liv, egendom, åsikt, yttrande och religion. Vi vet av erfarenhet, inte minst från vår egen del av världen, att en demokratisk process kan ta lång tid.

Men en demokrati kan aldrig bygga på extremistiska krafters agenda vars mål är oförenliga med demokratiska värden och principer.

EU har tydligt fördömt våldet och förföljelsen av kristna i Egypten. Nu måste även Arabförbundet tillsammans med det övriga världssamfundet, fördöma våldet och bidra till en snabb stabilisering för att få stopp på det fruktansvärda våld som drabbar befolkningen i regionen.

Sverige och EU bör aktivt trycka på för att Arabförbundet, som har möjligheter att påverka situationen i Egypten aktivt höjer rösten till försvar för de människor som för sin tros skull utsätts för förföljelse, våld och förtryck.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Robert Halef, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-09-03

Dags för en författningsdomstol

Allt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter.

Just nu förbereder Island en lagstiftning för att med kinesisk teknik censurera internet från porr. För att i Sverige försäkra oss mot en sådan tänkt lagstiftning skulle en författningsdomstol behövas. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Demokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

1. Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

2. Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

3. Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

4. Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

TUVE SKÅNBERG (KD)

ledamot av konstitutionsutskottet

CAROLINE SZYBER (KD)

ledamot av justitieutskottet

OTTO VON ARNOLD (KD)

ledamot av civilutskottet

artikelförfattarna är riksdagsledamöter och medlemmar i Kristdemokraternas lagkommitté

Artikeln var publicerad på SvD Brännpunkt 2013-03-03

Artikeln rapporterades i SR Ekot 2013-03-03, och av DN 2013-03-03,  Aftonbladet 2013-03-03, SvD 2013-03-03, SVT-text 2013-03-03, och kommenterades på ledarplats i  Norrköpings tidningar 2013-03-04, i Västervikstidningen 2013-03-06, i Barometern 2013-03-06

Gör hemundervisning möjlig

På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!

I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

Sverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.

Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.

Hemundervisning omskrivs iflera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.

I en studieav Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.

Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot,

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot,

Magnus Göransson, barnläkare,

Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2012-12-13

Hemundervisning har blivit kriminellt

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14

Samvetsfriheten en självklarhet

Den 2 juli skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet att vårdpersonal bör få välja bort abort. Hon har helt rätt. I dag är berörd vårdpersonal i princip tvingad att medverka vid aborter, även mot sitt samvete. Det största problemet när det gäller samvetsfrihet i Sverige är att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, där samvetsfrihet är en självklarhet, inte efterlevs.

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att ”om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: ”Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: ”Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att ”Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12

Vem ska granska granskaren?

I en undersökning från Institutionen för Journalistik och Masskommunikation på Göteborgs Universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som hade störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Ett par färska exempel.

För en vecka sedan i New York upplevde sig drottning Silvia hetsad av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier. Hon flydde, föll och skadade sig i handleden och foten. Hovet anser att drottningen blev offer för ofredande.

Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla Fakta inför ett program som de avser att sända i mars. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla Fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla Fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

I onsdagskväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla Faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? -Vad vill ni uppnå? -Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? –Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? -Finns någon från Frälsningsarmén här? -Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Tillvägagångssättet och frågorna påminde om polisens frågor till besökaren till högkvarteret för ett kriminellt motorcykelgäng. Men nu ställs de till kyrkobesökaren vid kyrkans dörr. Nu jagas frälsningssoldaterna, som vore de kriminella, med frågor som om en person som lever ut sin homosexualitet kan bli frälsningssoldat, eller varför inte Frälsningsarmén skriver mer om hur man ser på aborter.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla Fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 dikten

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla Fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Tuve Skånberg

Riksdagsledamot (KD)

Direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-04-11

Sjukförsäkringen måste gå att lita på

Många har blivit hjälpta ur långtidssjukskrivning och utanförskap genom sjukförsäkringsreformen. Men inte alla. Det duger inte med en sjukförsäkring som inte alla kan lita på. Sjukförsäkringen måste givetvis ge trygghet för alla. Vi kristdemokrater kan inte stillatigande se på när människor hamnar mellan stolarna och far illa i sjukförsäkringen. Vi driver därför på för att rätta till de brister som finns i sjukförsäkringen så att sjuka får rätt stöd. Vi måste helt enkelt få en sjukförsäkring som går att lita på. Därför föreslår vi kristdemokrater en rad förändringar av sjukförsäkringsreformen. 

Vi vill se över undantagen från tidsgränserna i sjukförsäkringen. Fler behöver omfattas av undantagen så att de som är alltför sjuka inte hamnar i kläm. Den som haft tidsbegränsad sjukersättning och fått sin sjukpenninggrundande inkomst satt till noll kronor riskerar idag i vissa lägen att bli utan ersättning. Så kan det inte få vara och det vill vi ändra på. Den som redan är sjukskriven ska inte kunna bli helt utan ersättning.

Kvaliteten på Arbetsförmedlingens åtgärder måste förbättras för dem som på grund av sjukskrivning varit borta länge från arbetsmarknaden. Taket för lönebidrag behöver höjas.

Människor ska inte behöva drabbas av att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av arbetsförmågan. Varje persons situation är förstås unik och bedömningen ska präglas av professionalitet, rättssäkerhet och göras inom en rimlig tid. 

Dessutom måste vi se över bedömningen av en persons framtida arbetsförmåga så att den är rimlig och inte alltför fyrkantig. Vi måste se till varje individ och dess förutsättningar.

Förändringarna Alliansregeringen genomfört i sjukförsäkringen har visserligen till stora delar varit bra och varit nödvändiga. Att en miljon människor var sjukskrivna eller förtidspensionerade var inte rimligt.  Men samtidigt är det uppenbart att inte alla idag kan känna den trygghet som försäkringen ska ge, och somliga kommer i kläm. För oss kristdemokrater är det därför tydligt att förändringar behövs och att de ska genomföras så snart som möjligt.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2011-04-07

Gud behövs i politiken

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28

Sätt gränser för hets mot religion

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11

”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

På det svarade jag:

– Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.

Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.

– Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

– Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?

Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:

”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! …  Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg  jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja.  Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”

Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.

Jag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”.  Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.

Så – anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.

Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.

Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns?  När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?

Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.

Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.

Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.

EU stärker Sveriges roll i världen

EU-samarbetet har förvisso många brister, men också omistliga fördelar. Den viktigaste vinsten är sannolikt att EU så tydligt gett fred i Europa. Efter andra världskrigets slut stod fred i Europa i fokus och det är just vad EU är – ett fredsprojekt. Mycket har hänt sedan EU bildades 1957 och Kalla kriget fick sitt slut i början av 1990-talet. Östutvidgningen av unionen och det nya Lissabonfördraget visar att utvecklingen i Europa saknar motsvarighet i andra delar av världen. Ingen annanstans har olika länders ekonomi och lagstiftning vävts samman som i Europa. I arbetet med att sprida demokratiska ideal och ge stöd till unga demokratier har unionen successivt utvidgats. Under 1980-talet gällde det Grekland, Spanien och Portugal, under inledningen av 2000-talet gällde det länder som lidit under kommunistiskt förtryck. I konfliktområden som Nordirland och norra Spanien har EU-samarbetet bidragit till att avväpna konflikterna.

 

Utvidgningsprocessen är EU:s största framgång. Genom att erbjuda länder medlemskap, och ge stöd på vägen dit för att uppnå kraven, har EU hjälpt en rad länder att gå från diktaturer till öppna demokratier. Utvidgningen har också visat sig vara EU:s effektivaste redskap för att främja säkerhet och stabilitet i vår del av världen. Skyddet av mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, frihet och tolerans är några av europasamarbetets grundvärderingar.

 

Fred i Europa är första prioritet för oss som bor i Europa, men EU ska också principfast och slagkraftigt hävda fred och frihet, trygghet och rättvisa i hela världen. Inom flera områden måste nationalstaterna inom EU agera gemensamt och kraftfullt, för att världen ska kunna bli tryggare och säkrare för oss alla på den globala arenan. I vår del av världen är därför EU den gemenskap och maktfaktor som gör oss mest handlingskraftiga globalt och regionalt i Europa, och som vi bör använda.

 

Respekt för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter är en förutsättning för fred och stabilitet i alla samhällen. Som en global aktör har EU ett särskilt ansvar att främja och skydda de mänskliga rättigheterna. Dessa krav ställer vi kristdemokrater på alla nya medlemsländer och naturligtvis också på EU:s eget agerande i vår omvärld. Genom att erbjuda samarbete och medlemskap kan EU ställa omfattande krav på ansökarländer, bland annat i fråga om respekt för mänskliga rättigheter, skydd för minoriteter, miljöåtgärder, gränstvister och förstås även ekonomiska reformer. Jag har på vid flera samtal med den turkiska regeringen sett hur viktig deras ansökan om medlemskap till EU varit för att påskynda demokratisering och införandet av mänskliga rättigheter I Turkiet.

 

Det är därför jag som kristdemokrat vill vara tydlig med att utvidgningen av EU bör fortsätta. Jag menar inte att man i dagsläget ska fastställa var gränserna för EU:s utvidgning ska dras. Den värdemässiga samhörigheten får avgöra vilka europeiska länder som blir medlemmar. Inom den närmaste tioårsperioden kommer EU:s medlemsantal sannolikt att öka ytterligare, och unionens gränser i öst och sydöst kommer att flyttas närmare potentiella konfliktområden. Nästa steg är integrering av länder i före detta Jugoslavien som bara för några få år sedan var skådeplatsen för vidriga grymheter och krigshandlingar. Ett medlemskap skulle gynna deras och därmed hela Europas säkerhet. Med ett större EU som står upp för skyddet av mänsklig värdighet, mänskliga rättigheter, frihet och tolerans ger oss inte bara ett tryggare EU utan också en tryggare värld.

 

Tuve Skånberg

Kandidat för Kristdemokraterna i Europaparlamentsvalet den 7 juni

 

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2009-04-05