Människovärdet är unikt och okränkbart

december 23, 2015

I Dagen har nyligen frågan om aktiv dödshjälp uppmärksammats vilket har lett till vidare debatt, bland annat på insändar- och debattplats. Vi kristdemokrater har en mycket tydlig hållning i frågan. Vi står upp för dagens lagstiftning – aktiv dödshjälp ska inte vara tillåtet. Svensk sjukvård ska vara i patientens och livets tjänst.

Den tekniska och medicinska utvecklingen går allt snabbare i vår tid och samhällsklimatet präglas i allt högre grad av e­ffektivitet, nyttotänkande och jag-fixering. I en sådan värld är det viktigare än någonsin att våga stå emot och vara en etiskt eftertänksam part i debatten om frågor som handlar om liv och död. De etiska frågorna om livets början och slut måste tas på största allvar – livet får inte relativiseras eller kränkas.

Människovärdet är unikt och okränkbart, så ska det vara för alla människor, under hela livet. Det borde råda politisk enighet om detta i stater som vilar på den kristna västerländska traditionen. Men så är det dessvärre inte.

I Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz samt ett antal delstater i USA är någon form av aktiv dödshjälp tillåten.

I våra grannländer Danmark och Finland finns en majoritet i opinionen för aktiv dödshjälp och här i Sverige ställde sig Miljö­partiet, som första svenska parti, positivt till en utredning om aktiv dödshjälp vid sin kongress tidigare i år.

Trenden är lika sorglig som tydlig och med den riskerar också människovärdet att urholkas. Som Dagen rapporterade (6/11) fick över 5 000 människor i N­ederländerna dödshjälp under förra året och det ökar med cirka 15 procent varje år. Av dessa 5 000 hade ett icke oansenligt antal inte själva begärt att dö, utan andra tog det beslutet. Det är ingen orimlig tanke att det skulle utvecklas likadant om Sverige tog efter den nederländska lagstiftningen.Det är således relevant att ställa frågan om hur förtroendet för sjukvården och läkarkåren skulle te sig på ett par decenniers sikt, när tusentals människor fått dödshjälp? Alltså för de institutioner och professioner som idag har som sin uppgift att värna patienten – bota, lindra och trösta.

Hur kommer själva lidandet att betraktas av medmänniskor och sjukvårdspersonal? Hur kommer man att se på svaghet? På funktionsnedsättningar? Vad händer när människor ser sig själva som en börda för sina nära? Är då aktiv dödshjälp ett alternativ? Är en person helt enkelt värd att leva, eller borde vederbörande ta konsekvensen av sin ålderdom eller sjukdom och välja döden?

Älska din nästa

Människovärdet riskerar att bli ihåligt om vi inte ser konsekvenserna av vad som sker i de länder där aktiv dödshjälp är tillåtet. Det skapas en gradering av livet, värd att leva, inte värd att leva. Utan tvekan påverkar lagstiftningen attityderna i ett samhälle och blir normerande för vad som anses vara accepterat.

Det går inte att förneka att många sjukdomar är mycket smärtsamma – både kroppsligt och själsligt. Men en etik som bygger på respe kten för människans värde och värdighet, måste till varje pris motarbeta en utveckling där aktiv dödshjälp blir tillåtet. Däremot är det av stor etisk betydelse att vi arbetar för en allt bättre palliativ vård och säkrar vården i livets slutskede.

Frågan om aktiv dödshjälp handlar om det unika och okränkbara människovärdet, för oss är det helt centralt att vara en aktiv försvarare av detta värde. Vi kristdemokrater anser att sjukvårdens uppgift är att lindra, bota och trösta, inte att aktivt medverka till att avsluta sitt eget liv.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-12-17


Regeringen investerar inte

september 26, 2015

Regeringen kallar sin budget för ”Investering i Sverige”. En titel som förpliktigar men frågan är vad egentligen regeringen investerar i.

Regeringen investerar åtminstone inte i fler jobb.

Faktum är att regeringens budget innehåller 40 miljarder i skattehöjningar varav hela 80 procent drabbar jobb och företagande. I ett läge där vi behöver satsa mer på jobben slår regeringen till med en skattesmäll på just jobben. Främst drabbas de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden där enkla jobb ofta är nyckeln in. Beslutet att försämra RUT-avdragen leder till att många av dessa enkla jobb slås ut.

Här kommer särskilt utrikes födda i kläm, som redan har svårt att få in en fot. Statistik visar att var tredje anställd i RUT-branschen är utrikes född, att nästan var tionde jobb för utomeuropeiskt födda kvinnor finns i RUT-företag. Regeringens budget slår också mot äldres möjlighet till arbete genom att löneskatten återinförs. I ett läge där arbetlivet bör förlängas gör regeringen tvärtom och förkortar det. Dessutom slår regeringens budget mot ungas jobb genom kraftigt höjd arbetsgivaravgift.

Magdalena Andersson (2)

Regeringen investerar åtminstone inte i ett stärkt civilsamhälle.

I en tid då behoven i vår omvärld är som allra störst slår regeringen mot hjälporganisationerna och det civila samhället. Regeringens beslut om att slopa gåvoavdraget innebär 250 miljoner mindre till hjälporganisationernas arbete för utsatta och behövande. När några organisationer själva berättar vad 250 miljoner kronor skulle kunna användas till blir det än mer uppenbart vilka dramatiska konsekvenser ett avskaffande får. Röda Korset skulle kunna ge mat som räcker i en månad till 3 246 753 personer i Syrien, Individuell Människohjälp skulle kunna lyfta fyra miljoner utsatta kvinnor i Indien ur extrem fattigdom och Plan Sverige skulle kunna stoppa en miljon barnäktenskap. Här blir det extra tydligt hur regeringens politik slår mot civilsamhället.

Regeringen investerar inte heller i en politik som stärker familjen.

Den lilla valfrihet som vårdnadsbidraget och en flexibel föräldraförsäkring utgör, tar nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet bort. I överförmyndaranda lägger nu regeringen förslag om att skrota vårdnadsbidraget och utöka tvångskvoteringen i föräldraförsäkringen. Men fler öronmärkta mamma-respektive pappamånader ökar knappast familjers möjlighet att klara vardagspusslet och möjliggöra mer tid för barnen. Sammantaget ger detta en bild av en budget som inte investerar i fler jobb, ett starkare civilsamhälle och starkare familjer. Mot detta kommer vi kristdemokrater ta strid.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2015-09-26


Samkönade adoptioner fortfarande inte för barnens bästa

augusti 11, 2015

Frågan om adoptioner för samkönade par har än en gång blivit högaktuell i debatten. Det är nu över tio år sedan lagen kom som gjorde adoption möjlig, tvärtemot vad samtliga remissinstanser med barnperspektiv önskade.

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adoptions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. Dessa instanser såg stora risker med en så genomgripande förändring av adoptionsförfarandet. De såg risker dels för adoptivbarns rätt att få komma till så goda och ursprungslika förhållanden som möjligt, och dels för svårigheter i relationer till adoptionsländer och adoptionsbyråer. Forskningsläget har inte förändrats sedan dess, inte minst på grund av den totala avsaknaden av internationella adoptioner till svenska homosexuella par. Det som inte finns kan inte forskas på.

Ändå är läget inte detsamma som när riksdagsbeslutet togs 2002. Opinionstrycket för att få tveksamma röster att ändra sig har varit enormt. Den som yppat ens en tveksamhet kring barnperspektivet i att placera adoptivbarn i hem med två män eller två kvinnor har blivit hårt bestraffade i media, något som i våras skedde de homosexuella modeskaparna Dolce & Gabbana när de uttryckte sin tveksamhet. Den här starka pressen har fått många att vika sig under trycket och tiga med sin uppfattning, trots att inte att sakskälen i ärendet skulle ha förändrats.

De farhågor som remissinstanserna visade upp 2002 kvarstår minst lika starka som tidigare. Vikten av att ett barn får en nära relation till både en manlig och en kvinnlig förälder, inte minst som identifikationspersoner, lyfts idag fram minst lika mycket som tidigare, inte minst i diskussionen om föräldraförsäkring.

Familj

Att lagen dessutom mer blivit en ideologisk triumf för RFSL, än en praktisk förändring, blir tydligt genom att inga adoptioner hos samkönade par ännu har skett sedan riksdagsbeslutet 2002 då svensk lag tillät homosexuella par att prövas för adoption. Vissa fall har skett där en partner till en biologisk förälder har erkänts som adoptivförälder, något enstaka fall av inhemsk adoption har skett, men utlandsadoptioner – vilka annars är den totalt dominerande formen – har ännu inte kommit ifråga. Vissa länder har också, precis som remissinstanser varnade, satt till bromsen för adoptioner till Sverige, just med hänvisning till att vårt land tillåter att barn adopteras bort till hem bestående av två män eller två kvinnor.

Avsaknaden av faktiska adoptioner, och därmed forskning, ger därför inget stöd för att sådana skulle vara oproblematiska för barnen. Tvärtom har allt fler kritiska röster höjts från nu vuxna barn från så kallade regnbågsfamiljer som kan berätta om vad de faktiskt saknat, hur kärleksfullt deras hem än varit. Heather Barwick från South Carolina som växt upp hos ett lesbiskt par är en av dem som öppenhjärtigt beskrivit hur mycket hon saknat en pappa, och förklarar att ”samkönade äktenskap och föräldraskap undanhåller antingen en mor eller en far från ett barn, och säger till det att det inte spelar någon roll. Att det är likadant. Men det är det inte.”

Alltsedan lagändringen har det hela tiden dock funnits ett riksdagsparti som hållit fast vid att barnperspektivet – ett barns rätt till den bästa uppväxten – måste gå före vuxnas rätt att skaffa barn. KD:s nu gällande principprogram deklarerar under rubriken Familj (kapitel 4.1): ”Vid adoptioner ska eftersträvas att barnet får en ny mamma och pappa som ersättning för de biologiska föräldrarna.”

Det är därför djupt beklagligt att Kristdemokraternas partistyrelse – i konflikt med partiets egen ”grundlag”- valt att böja sig för pressen och anamma en lag som sätter vuxnas intressen före barnens, och än mer anmärkningsvärt: en lag som i praktiken helt saknar aktualitet och praktisk tillämpning, annat än som en tom politiskt korrekt gest. Det som Sverige behöver är även framöver att det finns åtminstone ett ansvarstagande parti som sätter barnens intresse främst.

Varje adoptivbarn har rätt till de bästa förutsättningarna för en god uppväxt, med en mamma och pappa som identifikationspersoner. Inget barn får reduceras till medel, ett experiment för samhället att testa nya familjemodeller på. Barnets behov måste gå före vuxnas önskemål.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i statistiken generellt mer psykisk ohälsa och kriminalitet, och andelen självmord och skilsmässor är högre, än  hos dem som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Johan Semby, adopterad från Sydkorea, leg läkare och ordförande för KLM

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor

Anne-Berit Ekström, med dr, med dr, barn- och ungdomsläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-08-11


Insemineringsförslag strider mot Barnkonventionen

maj 26, 2015

Regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag och samtidigt lagstifta om att ge ensamstående kvinnor rätt att insemineras. De två lagarna kan inte förenas, och regeringen riskerar att bryta mot folkrätten och få kritik av konstitutionsutskottet för att inte ha uppfyllt det grundlagsfästa beredningskravet (7 kap. 2 § RF).

I statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 3 oktober 2014 klargjordes att Barnkonventionen ska göras till svensk lag, ett besked som sedan regeringen har upprepat. I sig ett utmärkt förslag, som det finns brett politiskt stöd för. Sverige ratificerade Barnkonventionen redan 1990, och därmed förpliktade sig staten att följa konventionen. Redan i och med ratificeringen blev konventionen juridiskt bindande för staten, och staten har åtagit sig att införliva den med svensk rätt.

Den förra regeringen beslutade den 19 juni 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att överväga olika sätt att utöka möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar. Till utredare förordnades lagmannen Eva Wendel Rosberg, som nyligen tillsammans med experter lämnat ett delbetänkande, ”Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor” SOU 2014:29. Nuvarande regering beslutade 21 maj att överlämna ett lagförslag till Lagrådet om att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 april 2016.

Det är i kollisionen mellan dessa båda lagförslag som problemet uppstår. Den föreslagna lagstiftningen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor strider mot Barnkonventionens krav att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket också utredningen medger:

”Vid ställningstaganden i frågor som rör assisterad befruktning måste det alltid ske en avvägning mellan olika intressen, varvid principen om barnets bästa bör tillmätas en särskild vikt. Samhället har i dessa fall ett särskilt ansvar för att bevaka och tillvarata det blivande barnets intressen. Huvudregeln bör även fortsättningsvis vara att ett barn ska ha rätt till två föräldrar och dessutom garanteras två rättsliga föräldrar redan från födseln. En reglering om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör således betraktas som ett undantag från det som annars gäller.” SOU 2014:29 s 10

Denna brist understryks i det särskilda yttrande som Jenny Munkelt tillfogat utredningen: ”Utgångspunkten för utredningens uppdrag är vuxnas önskan att få barn vilket innebär att principen om barnets bästa är särskilt viktig att beakta. Det är därför otillfredsställande att de förändringar som föreslås i utredningen saknar en djupare belysning av konsekvenserna på kort och lång sikt för barnet ur ett barnrättsperspektiv.”

familj

Barnkonventionen är tydlig:

Artikel 3, 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Artikel 7, 1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Det är uppenbart att genom lagförslaget om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor får inte barnet rätt till att från sin födelse, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Barnet har fråntagits rätten att få vetskap om sin far och få omvårdnad också av honom. Därmed har inte barnets bästa kommit i främsta rummet vid lagstiftningen. ”Ett undantag från det som annars gäller” som utredningen riktigt konstaterar.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen. Regeringen har gett besked att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Då kan inte samtidigt regeringen initiera annan lagstiftning i strid med den bärande principen i Barnkonventionen att för ”lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Regeringen försätter svenska domstolar och myndigheter i en situation med två kolliderande regelverk.

Enligt regeringsformen har regeringen ett ansvar för att de beslut som regeringen fattar är väl genomarbetade, så att kvaliteten i lagstiftningsarbetet upprätthålls. I det här fallet har regeringen, som framgår ovan, inte djupare belyst konsekvenserna av lagförslaget på kort och lång sikt ur ett barnrättsperspektiv och inte heller belyst konsekvenserna av att Sverige, genom lagförslaget, bryter mot Barnkonventionen. Det är en anmärkningsvärd brist, som borde göra att regeringen inte går vidare med förslaget utan ytterligare, djupgående analys.

Eller vill kanske regeringen chansa, och få saken prövad i konstitutionsutskottet?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SVT Opinion 2015-05-26, Dagen 2015-05-27


Barn har rätt till religion

maj 21, 2015

Förbundet Humanisterna driver just nu en annonskampanj som uppmärksammats i den offentliga debatten, vilket rimligen är just det som förbundet hoppats på. Kampanjen handlar om att barn bör skyddas från religion. Det är dock tämligen otydligt exakt vad kampanjen faktiskt vill föreslå, och Christer Sturmarks förklaringar i medier har inte heller gjort saken helt klar.

Humanisternas annons förkunnar att barn själva ska ges möjlighet att välja vad de ska tro på, vilket är en inställning som i princip alla, inklusive kristna håller med om. Men Humanisterna gör därefter det märkliga tankesprånget till att slå fast ”att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer”.

Att ”kränka” någon är i svenska språket ett mycket starkt begrepp som i Svenska Akademiens Ordlista i den här betydelsen definieras som ”våldföra sig på”.

Humanisterna må tycka hur illa som helst om kristendomen eller vilken annan religion som helst, men att jämställa en normal, harmonisk uppväxt med söndagsskola, Barnens Bibel och Gud som haver med att våldföra sig på ett barn går över alla rimliga gränser.

Barn som sjunger

Humanisternas annons fortsätter därefter med att förklara att religionsfrihet också måste gälla barn. Detta är en underlig – och troligen medveten – vantolkning av begreppet religionsfrihet, som i Humanisternas värld innebär friheten att slippa utsättas för religion. Avsikten med rättigheten är i själva verket den motsatta, precis som tryckfrihet och yttrandefrihet innebär rätten att få ge röst åt en övertygelse, inte att slippa ta del av andras. Exakt i vilken grad Humanisterna vill avskaffa religion i barn och ungdomars närvaro är oklart i såväl annonser som i Sturmarks mediesvar. Detta är naturligt, eftersom Humanisterna här är inne och naggar på en av de centrala mänskliga fri- och rättigheterna: religionsfriheten. Det är den enda grundlagsfästa fri-och rättigheten som inte kan begränsas, enligt RF 2 kap 1§, och 20§.

Avsaknaden av konkreta budskap blir att Humanisterna sår en allmän misstänksamhet mot all form av religion under människors uppväxt, och kanske är det också det som är avsikten.

Vi vet också vilka krafter som tar över när en kulturs rötter skärs av. Och det är sällan krafter som i längden bygger upp ett samhälle.

I sin antireligiösa retorik går Humanisterna på tvärs mot internationella överenskommelser som de annars torde hålla högt. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna föreskriver att det är föräldrarna – inte Humanisterna – som beslutar om barnens utbildning.

Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till andlig utveckling, och Europakonventionen föreskriver att alla föräldrar har rätt att välja en utbildning för barnen som står i överensstämmelse med föräldrarnas tro.

Enda begränsningen av denna föräldrarätt, är att barn som har fyllt 12 år inte kan inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke, enligt Lagen (1998:1593) om trossamfund §4.

Nu vet naturligtvis även Humanisterna att ingen människa formas i ett tomrum. Barn som växer upp i Sverige gör det i det land som i World Values Survey utmärker sig som västvärldens allra mest sekulariserade, där individualismen drivits längre än någon annanstans i vår värld.

Att i det läget i luddiga ordalag uppmana till inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter och beskriva det som ett problem att det även i vårt land finns familjer som vill fostra sina barn i en kristen eller annan religiös tradition är synnerligen magstarkt. Förutom att det är grundlagsstridigt.

Humanisterna tvekade härom året mellan att verka för allmänna humanistiska värden eller att hänge sig åt religionskritik. Man gjorde sitt vägval. Men det är knappast ett val som gynnar ett öppet samhälle.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska evangeliska Alliansen

Tuve Skånberg, teol dr och riksdagsledamot KD

Olof Djurfeldt, fil lic i antropologi

Maare Tamm, fil dr i psykologi

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap

Anna Emdenborg, etiker

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i HV 2015-05-13, Skånska Dagbladet 2015-05-13, Piteå tidningen 2015-05-15, Ystads Allehanda 2015-05- 18, UNT 2015-05-21, Sundsvalls tidning 2015-06-15


Får statsministern ljuga?

februari 3, 2015

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 


Vice statsminister Åsa Romson KU-anmäld för ”utlyst nyval som regeringen har tagit”

december 5, 2014

Idag har jag anmält vice statsminister Åsa Romson (MP) för granskning av Konstitutionsutskottet.

Vid frågestunden igår torsdag 4 december talade hon om” det utlysta nyval som regeringen har tagit”.  Problemet är dock att regeringen inte alls tagit något beslut och utlyst nyval, inte heller får regeringen besluta och utlysa nyval förrän tidigast 29 december. Regeringsformen, som är en del av våra grundlagar, ger besked om det. Anledningen är att under de tre första månaderna av en nyvald riksdag ska man försöka hitta en regeringsbildare, det vill säga en statsminister, som kan leda en regering som accepteras av riksdagen. Hade inte regeln funnits så hade kanske en riksdag gett upp för fort, utan att ha prövat alla vägar först. Och det behövs. Ett nyval, eller extra val som det egentligen heter, är ingen liten sak. Det kostar till exempel en kvarts miljard kronor. Och ett nyval kanske inte löser problemet heller, om det nya valresultatet inte avsevärt skiljer sig från det tidigare. Det är ingen tillfällighet att Sverige hade senaste nyval 1958.

Men nu försöker alltså vice statsministern Åsa Romson förespegla riksdagen, ja, hela svenska folket, att ett nyval är oundvikligt eftersom det är utlyst av regeringen. Men det är alltså fel.

Här följer texten i min KU-anmälan:

Svea rikes lag

Anmälan till KU för granskning av vice statsministerns uttalande om ”utlyst nyval som regeringen har tagit”.

Vid frågestunden i riksdagen 4 december kl. 14-15 refererade vice statsministern Åsa Romson till statsminister Stefans Löfvens besked onsdagskvällen 3 december som” det utlysta nyval som regeringen har tagit”.

Anf 26 ”Men det är en anledning till att jag tror att det är rätt väg för Sverige att säkerställa att folket har en möjlighet att säga någonting om budgeten i det utlysta nyval som regeringen har tagit.” [1]

Enligt Regeringsformens 3 kapitel 11§ får regeringen besluta om extra val till riksdagen mellan ordinarie val, men regeringen får inte besluta om extra val förrän tre månader har gått från den nyvalda riksdagens första sammanträde.

Riksdagen sammanträdde efter valet 14 september första gången 29 september. Följaktligen får inte regeringen besluta och utlysa extraval förrän den 29 december.

Syftet med tremånadersgränsen är att inte extra val ska utlysas i förtid, utan att alla möjligheter till regeringsbildning har prövats. Att därför förespegla kammaren och allmänheten att nyval är utlyst och därför oundvikligt, är att bryta mot såväl regeringsformens bokstav som anda.

Något beslut om att utlysa nyval har de facto heller inte regeringen tagit, så vice statsministerns besked till kammaren om ” det utlysta nyval som regeringen har tagit” bör också prövas mot regeringsformens 7 kap. 3 §, liksom om vice statsministern brustit gentemot saklighetskravet enligt regeringsformen 1 kap. 9 §.

Jag anhåller om att Konstitutionsutskottet granskar om vice statsministerns besked till riksdagens kammare om ”det utlysta nyval som regeringen har tagit” är förenligt med RF 3 kap 11§, 7 kap. 3§ och 1 kap. 9§.

Stockholm 2014-12-05

 

Tuve Skånberg, (KD) bänk 15

 

[1] så ordagrant enligt riksdagens videoupptagning kl 14:24, 1:00:49 http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Fragestunder/Fragestund8/?did=H2C120141204fs#/pos=794  . I riksdagens skriftliga snabbprotokoll har språkvårdaren dock återgivit uttalandet som ”det utlysta nyval som regeringen har aviserat.” Enligt min mening är dock snabbprotokollets återgivande inte sakligt korrekt, eftersom ett beslut som regeringen har aviserat inte är detsamma som ett beslut som regeringen har tagit.

[Anm: 2014-12-12 ändrades texten i riksdagens snabbprotokoll så att den nu lyder: ” Men det är en anledning till att jag tror att det är rätt väg för Sverige att säkerställa att folket har en möjlighet att säga någonting om budgeten i det utlysta nyval som regeringen har tagit.” Anf 26. Det finns alltså nu ingen diskrepans mellan ljudupptagningen och protokollets text.]

KU-anmälan relateras i SVT 2014-12-09, SvD 2014-12-09,  Aftonbladet 2014-12-09, Metro 2014-12-09,  UNT 2014-12-09, DI 2014-12-09, Skånska Dagbladet 2014-12-09, NSK 2014-12-09,  HD 2014-12-09, NSD 2014-12-09, SMP 2014-12-09, Borås Tidning 2014-12-09, Piteå tidningen 2014-12-09, Hela Gotland 2014-12-09, Laholms tidning 2014-12-09, K kuriren  2014-12-09, NLT 2014-12-09


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggare gillar detta: