Människovärdet är unikt och okränkbart

december 23, 2015

I Dagen har nyligen frågan om aktiv dödshjälp uppmärksammats vilket har lett till vidare debatt, bland annat på insändar- och debattplats. Vi kristdemokrater har en mycket tydlig hållning i frågan. Vi står upp för dagens lagstiftning – aktiv dödshjälp ska inte vara tillåtet. Svensk sjukvård ska vara i patientens och livets tjänst.

Den tekniska och medicinska utvecklingen går allt snabbare i vår tid och samhällsklimatet präglas i allt högre grad av e­ffektivitet, nyttotänkande och jag-fixering. I en sådan värld är det viktigare än någonsin att våga stå emot och vara en etiskt eftertänksam part i debatten om frågor som handlar om liv och död. De etiska frågorna om livets början och slut måste tas på största allvar – livet får inte relativiseras eller kränkas.

Människovärdet är unikt och okränkbart, så ska det vara för alla människor, under hela livet. Det borde råda politisk enighet om detta i stater som vilar på den kristna västerländska traditionen. Men så är det dessvärre inte.

I Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Schweiz samt ett antal delstater i USA är någon form av aktiv dödshjälp tillåten.

I våra grannländer Danmark och Finland finns en majoritet i opinionen för aktiv dödshjälp och här i Sverige ställde sig Miljö­partiet, som första svenska parti, positivt till en utredning om aktiv dödshjälp vid sin kongress tidigare i år.

Trenden är lika sorglig som tydlig och med den riskerar också människovärdet att urholkas. Som Dagen rapporterade (6/11) fick över 5 000 människor i N­ederländerna dödshjälp under förra året och det ökar med cirka 15 procent varje år. Av dessa 5 000 hade ett icke oansenligt antal inte själva begärt att dö, utan andra tog det beslutet. Det är ingen orimlig tanke att det skulle utvecklas likadant om Sverige tog efter den nederländska lagstiftningen.Det är således relevant att ställa frågan om hur förtroendet för sjukvården och läkarkåren skulle te sig på ett par decenniers sikt, när tusentals människor fått dödshjälp? Alltså för de institutioner och professioner som idag har som sin uppgift att värna patienten – bota, lindra och trösta.

Hur kommer själva lidandet att betraktas av medmänniskor och sjukvårdspersonal? Hur kommer man att se på svaghet? På funktionsnedsättningar? Vad händer när människor ser sig själva som en börda för sina nära? Är då aktiv dödshjälp ett alternativ? Är en person helt enkelt värd att leva, eller borde vederbörande ta konsekvensen av sin ålderdom eller sjukdom och välja döden?

Älska din nästa

Människovärdet riskerar att bli ihåligt om vi inte ser konsekvenserna av vad som sker i de länder där aktiv dödshjälp är tillåtet. Det skapas en gradering av livet, värd att leva, inte värd att leva. Utan tvekan påverkar lagstiftningen attityderna i ett samhälle och blir normerande för vad som anses vara accepterat.

Det går inte att förneka att många sjukdomar är mycket smärtsamma – både kroppsligt och själsligt. Men en etik som bygger på respe kten för människans värde och värdighet, måste till varje pris motarbeta en utveckling där aktiv dödshjälp blir tillåtet. Däremot är det av stor etisk betydelse att vi arbetar för en allt bättre palliativ vård och säkrar vården i livets slutskede.

Frågan om aktiv dödshjälp handlar om det unika och okränkbara människovärdet, för oss är det helt centralt att vara en aktiv försvarare av detta värde. Vi kristdemokrater anser att sjukvårdens uppgift är att lindra, bota och trösta, inte att aktivt medverka till att avsluta sitt eget liv.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-12-17


Regeringen investerar inte

september 26, 2015

Regeringen kallar sin budget för ”Investering i Sverige”. En titel som förpliktigar men frågan är vad egentligen regeringen investerar i.

Regeringen investerar åtminstone inte i fler jobb.

Faktum är att regeringens budget innehåller 40 miljarder i skattehöjningar varav hela 80 procent drabbar jobb och företagande. I ett läge där vi behöver satsa mer på jobben slår regeringen till med en skattesmäll på just jobben. Främst drabbas de som står allra längst ifrån arbetsmarknaden där enkla jobb ofta är nyckeln in. Beslutet att försämra RUT-avdragen leder till att många av dessa enkla jobb slås ut.

Här kommer särskilt utrikes födda i kläm, som redan har svårt att få in en fot. Statistik visar att var tredje anställd i RUT-branschen är utrikes född, att nästan var tionde jobb för utomeuropeiskt födda kvinnor finns i RUT-företag. Regeringens budget slår också mot äldres möjlighet till arbete genom att löneskatten återinförs. I ett läge där arbetlivet bör förlängas gör regeringen tvärtom och förkortar det. Dessutom slår regeringens budget mot ungas jobb genom kraftigt höjd arbetsgivaravgift.

Magdalena Andersson (2)

Regeringen investerar åtminstone inte i ett stärkt civilsamhälle.

I en tid då behoven i vår omvärld är som allra störst slår regeringen mot hjälporganisationerna och det civila samhället. Regeringens beslut om att slopa gåvoavdraget innebär 250 miljoner mindre till hjälporganisationernas arbete för utsatta och behövande. När några organisationer själva berättar vad 250 miljoner kronor skulle kunna användas till blir det än mer uppenbart vilka dramatiska konsekvenser ett avskaffande får. Röda Korset skulle kunna ge mat som räcker i en månad till 3 246 753 personer i Syrien, Individuell Människohjälp skulle kunna lyfta fyra miljoner utsatta kvinnor i Indien ur extrem fattigdom och Plan Sverige skulle kunna stoppa en miljon barnäktenskap. Här blir det extra tydligt hur regeringens politik slår mot civilsamhället.

Regeringen investerar inte heller i en politik som stärker familjen.

Den lilla valfrihet som vårdnadsbidraget och en flexibel föräldraförsäkring utgör, tar nu Socialdemokraterna och Miljöpartiet bort. I överförmyndaranda lägger nu regeringen förslag om att skrota vårdnadsbidraget och utöka tvångskvoteringen i föräldraförsäkringen. Men fler öronmärkta mamma-respektive pappamånader ökar knappast familjers möjlighet att klara vardagspusslet och möjliggöra mer tid för barnen. Sammantaget ger detta en bild av en budget som inte investerar i fler jobb, ett starkare civilsamhälle och starkare familjer. Mot detta kommer vi kristdemokrater ta strid.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2015-09-26


Samkönade adoptioner fortfarande inte för barnens bästa

augusti 11, 2015

Frågan om adoptioner för samkönade par har än en gång blivit högaktuell i debatten. Det är nu över tio år sedan lagen kom som gjorde adoption möjlig, tvärtemot vad samtliga remissinstanser med barnperspektiv önskade.

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adoptions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. Dessa instanser såg stora risker med en så genomgripande förändring av adoptionsförfarandet. De såg risker dels för adoptivbarns rätt att få komma till så goda och ursprungslika förhållanden som möjligt, och dels för svårigheter i relationer till adoptionsländer och adoptionsbyråer. Forskningsläget har inte förändrats sedan dess, inte minst på grund av den totala avsaknaden av internationella adoptioner till svenska homosexuella par. Det som inte finns kan inte forskas på.

Ändå är läget inte detsamma som när riksdagsbeslutet togs 2002. Opinionstrycket för att få tveksamma röster att ändra sig har varit enormt. Den som yppat ens en tveksamhet kring barnperspektivet i att placera adoptivbarn i hem med två män eller två kvinnor har blivit hårt bestraffade i media, något som i våras skedde de homosexuella modeskaparna Dolce & Gabbana när de uttryckte sin tveksamhet. Den här starka pressen har fått många att vika sig under trycket och tiga med sin uppfattning, trots att inte att sakskälen i ärendet skulle ha förändrats.

De farhågor som remissinstanserna visade upp 2002 kvarstår minst lika starka som tidigare. Vikten av att ett barn får en nära relation till både en manlig och en kvinnlig förälder, inte minst som identifikationspersoner, lyfts idag fram minst lika mycket som tidigare, inte minst i diskussionen om föräldraförsäkring.

Familj

Att lagen dessutom mer blivit en ideologisk triumf för RFSL, än en praktisk förändring, blir tydligt genom att inga adoptioner hos samkönade par ännu har skett sedan riksdagsbeslutet 2002 då svensk lag tillät homosexuella par att prövas för adoption. Vissa fall har skett där en partner till en biologisk förälder har erkänts som adoptivförälder, något enstaka fall av inhemsk adoption har skett, men utlandsadoptioner – vilka annars är den totalt dominerande formen – har ännu inte kommit ifråga. Vissa länder har också, precis som remissinstanser varnade, satt till bromsen för adoptioner till Sverige, just med hänvisning till att vårt land tillåter att barn adopteras bort till hem bestående av två män eller två kvinnor.

Avsaknaden av faktiska adoptioner, och därmed forskning, ger därför inget stöd för att sådana skulle vara oproblematiska för barnen. Tvärtom har allt fler kritiska röster höjts från nu vuxna barn från så kallade regnbågsfamiljer som kan berätta om vad de faktiskt saknat, hur kärleksfullt deras hem än varit. Heather Barwick från South Carolina som växt upp hos ett lesbiskt par är en av dem som öppenhjärtigt beskrivit hur mycket hon saknat en pappa, och förklarar att ”samkönade äktenskap och föräldraskap undanhåller antingen en mor eller en far från ett barn, och säger till det att det inte spelar någon roll. Att det är likadant. Men det är det inte.”

Alltsedan lagändringen har det hela tiden dock funnits ett riksdagsparti som hållit fast vid att barnperspektivet – ett barns rätt till den bästa uppväxten – måste gå före vuxnas rätt att skaffa barn. KD:s nu gällande principprogram deklarerar under rubriken Familj (kapitel 4.1): ”Vid adoptioner ska eftersträvas att barnet får en ny mamma och pappa som ersättning för de biologiska föräldrarna.”

Det är därför djupt beklagligt att Kristdemokraternas partistyrelse – i konflikt med partiets egen ”grundlag”- valt att böja sig för pressen och anamma en lag som sätter vuxnas intressen före barnens, och än mer anmärkningsvärt: en lag som i praktiken helt saknar aktualitet och praktisk tillämpning, annat än som en tom politiskt korrekt gest. Det som Sverige behöver är även framöver att det finns åtminstone ett ansvarstagande parti som sätter barnens intresse främst.

Varje adoptivbarn har rätt till de bästa förutsättningarna för en god uppväxt, med en mamma och pappa som identifikationspersoner. Inget barn får reduceras till medel, ett experiment för samhället att testa nya familjemodeller på. Barnets behov måste gå före vuxnas önskemål.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i statistiken generellt mer psykisk ohälsa och kriminalitet, och andelen självmord och skilsmässor är högre, än  hos dem som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Johan Semby, adopterad från Sydkorea, leg läkare och ordförande för KLM

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor

Anne-Berit Ekström, med dr, med dr, barn- och ungdomsläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-08-11


Insemineringsförslag strider mot Barnkonventionen

maj 26, 2015

Regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag och samtidigt lagstifta om att ge ensamstående kvinnor rätt att insemineras. De två lagarna kan inte förenas, och regeringen riskerar att bryta mot folkrätten och få kritik av konstitutionsutskottet för att inte ha uppfyllt det grundlagsfästa beredningskravet (7 kap. 2 § RF).

I statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 3 oktober 2014 klargjordes att Barnkonventionen ska göras till svensk lag, ett besked som sedan regeringen har upprepat. I sig ett utmärkt förslag, som det finns brett politiskt stöd för. Sverige ratificerade Barnkonventionen redan 1990, och därmed förpliktade sig staten att följa konventionen. Redan i och med ratificeringen blev konventionen juridiskt bindande för staten, och staten har åtagit sig att införliva den med svensk rätt.

Den förra regeringen beslutade den 19 juni 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att överväga olika sätt att utöka möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar. Till utredare förordnades lagmannen Eva Wendel Rosberg, som nyligen tillsammans med experter lämnat ett delbetänkande, ”Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor” SOU 2014:29. Nuvarande regering beslutade 21 maj att överlämna ett lagförslag till Lagrådet om att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 april 2016.

Det är i kollisionen mellan dessa båda lagförslag som problemet uppstår. Den föreslagna lagstiftningen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor strider mot Barnkonventionens krav att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket också utredningen medger:

”Vid ställningstaganden i frågor som rör assisterad befruktning måste det alltid ske en avvägning mellan olika intressen, varvid principen om barnets bästa bör tillmätas en särskild vikt. Samhället har i dessa fall ett särskilt ansvar för att bevaka och tillvarata det blivande barnets intressen. Huvudregeln bör även fortsättningsvis vara att ett barn ska ha rätt till två föräldrar och dessutom garanteras två rättsliga föräldrar redan från födseln. En reglering om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör således betraktas som ett undantag från det som annars gäller.” SOU 2014:29 s 10

Denna brist understryks i det särskilda yttrande som Jenny Munkelt tillfogat utredningen: ”Utgångspunkten för utredningens uppdrag är vuxnas önskan att få barn vilket innebär att principen om barnets bästa är särskilt viktig att beakta. Det är därför otillfredsställande att de förändringar som föreslås i utredningen saknar en djupare belysning av konsekvenserna på kort och lång sikt för barnet ur ett barnrättsperspektiv.”

familj

Barnkonventionen är tydlig:

Artikel 3, 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Artikel 7, 1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Det är uppenbart att genom lagförslaget om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor får inte barnet rätt till att från sin födelse, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Barnet har fråntagits rätten att få vetskap om sin far och få omvårdnad också av honom. Därmed har inte barnets bästa kommit i främsta rummet vid lagstiftningen. ”Ett undantag från det som annars gäller” som utredningen riktigt konstaterar.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen. Regeringen har gett besked att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Då kan inte samtidigt regeringen initiera annan lagstiftning i strid med den bärande principen i Barnkonventionen att för ”lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Regeringen försätter svenska domstolar och myndigheter i en situation med två kolliderande regelverk.

Enligt regeringsformen har regeringen ett ansvar för att de beslut som regeringen fattar är väl genomarbetade, så att kvaliteten i lagstiftningsarbetet upprätthålls. I det här fallet har regeringen, som framgår ovan, inte djupare belyst konsekvenserna av lagförslaget på kort och lång sikt ur ett barnrättsperspektiv och inte heller belyst konsekvenserna av att Sverige, genom lagförslaget, bryter mot Barnkonventionen. Det är en anmärkningsvärd brist, som borde göra att regeringen inte går vidare med förslaget utan ytterligare, djupgående analys.

Eller vill kanske regeringen chansa, och få saken prövad i konstitutionsutskottet?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SVT Opinion 2015-05-26, Dagen 2015-05-27


Barn har rätt till religion

maj 21, 2015

Förbundet Humanisterna driver just nu en annonskampanj som uppmärksammats i den offentliga debatten, vilket rimligen är just det som förbundet hoppats på. Kampanjen handlar om att barn bör skyddas från religion. Det är dock tämligen otydligt exakt vad kampanjen faktiskt vill föreslå, och Christer Sturmarks förklaringar i medier har inte heller gjort saken helt klar.

Humanisternas annons förkunnar att barn själva ska ges möjlighet att välja vad de ska tro på, vilket är en inställning som i princip alla, inklusive kristna håller med om. Men Humanisterna gör därefter det märkliga tankesprånget till att slå fast ”att stämpla barn med en viss livsåskådning är en kränkning av dem som individer”.

Att ”kränka” någon är i svenska språket ett mycket starkt begrepp som i Svenska Akademiens Ordlista i den här betydelsen definieras som ”våldföra sig på”.

Humanisterna må tycka hur illa som helst om kristendomen eller vilken annan religion som helst, men att jämställa en normal, harmonisk uppväxt med söndagsskola, Barnens Bibel och Gud som haver med att våldföra sig på ett barn går över alla rimliga gränser.

Barn som sjunger

Humanisternas annons fortsätter därefter med att förklara att religionsfrihet också måste gälla barn. Detta är en underlig – och troligen medveten – vantolkning av begreppet religionsfrihet, som i Humanisternas värld innebär friheten att slippa utsättas för religion. Avsikten med rättigheten är i själva verket den motsatta, precis som tryckfrihet och yttrandefrihet innebär rätten att få ge röst åt en övertygelse, inte att slippa ta del av andras. Exakt i vilken grad Humanisterna vill avskaffa religion i barn och ungdomars närvaro är oklart i såväl annonser som i Sturmarks mediesvar. Detta är naturligt, eftersom Humanisterna här är inne och naggar på en av de centrala mänskliga fri- och rättigheterna: religionsfriheten. Det är den enda grundlagsfästa fri-och rättigheten som inte kan begränsas, enligt RF 2 kap 1§, och 20§.

Avsaknaden av konkreta budskap blir att Humanisterna sår en allmän misstänksamhet mot all form av religion under människors uppväxt, och kanske är det också det som är avsikten.

Vi vet också vilka krafter som tar över när en kulturs rötter skärs av. Och det är sällan krafter som i längden bygger upp ett samhälle.

I sin antireligiösa retorik går Humanisterna på tvärs mot internationella överenskommelser som de annars torde hålla högt. FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna föreskriver att det är föräldrarna – inte Humanisterna – som beslutar om barnens utbildning.

Barnkonventionen slår fast att varje barn har rätt till andlig utveckling, och Europakonventionen föreskriver att alla föräldrar har rätt att välja en utbildning för barnen som står i överensstämmelse med föräldrarnas tro.

Enda begränsningen av denna föräldrarätt, är att barn som har fyllt 12 år inte kan inträda i eller utträda ur ett trossamfund utan eget samtycke, enligt Lagen (1998:1593) om trossamfund §4.

Nu vet naturligtvis även Humanisterna att ingen människa formas i ett tomrum. Barn som växer upp i Sverige gör det i det land som i World Values Survey utmärker sig som västvärldens allra mest sekulariserade, där individualismen drivits längre än någon annanstans i vår värld.

Att i det läget i luddiga ordalag uppmana till inskränkningar av grundläggande mänskliga rättigheter och beskriva det som ett problem att det även i vårt land finns familjer som vill fostra sina barn i en kristen eller annan religiös tradition är synnerligen magstarkt. Förutom att det är grundlagsstridigt.

Humanisterna tvekade härom året mellan att verka för allmänna humanistiska värden eller att hänge sig åt religionskritik. Man gjorde sitt vägval. Men det är knappast ett val som gynnar ett öppet samhälle.

Stefan Gustavsson, generalsekreterare i Svenska evangeliska Alliansen

Tuve Skånberg, teol dr och riksdagsledamot KD

Olof Djurfeldt, fil lic i antropologi

Maare Tamm, fil dr i psykologi

Kjell O Lejon, professor i religionsvetenskap

Anna Emdenborg, etiker

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i HV 2015-05-13, Skånska Dagbladet 2015-05-13, Piteå tidningen 2015-05-15, Ystads Allehanda 2015-05- 18, UNT 2015-05-21, Sundsvalls tidning 2015-06-15


Får statsministern ljuga?

februari 3, 2015

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 


Vice statsminister Åsa Romson KU-anmäld för ”utlyst nyval som regeringen har tagit”

december 5, 2014

Idag har jag anmält vice statsminister Åsa Romson (MP) för granskning av Konstitutionsutskottet.

Vid frågestunden igår torsdag 4 december talade hon om” det utlysta nyval som regeringen har tagit”.  Problemet är dock att regeringen inte alls tagit något beslut och utlyst nyval, inte heller får regeringen besluta och utlysa nyval förrän tidigast 29 december. Regeringsformen, som är en del av våra grundlagar, ger besked om det. Anledningen är att under de tre första månaderna av en nyvald riksdag ska man försöka hitta en regeringsbildare, det vill säga en statsminister, som kan leda en regering som accepteras av riksdagen. Hade inte regeln funnits så hade kanske en riksdag gett upp för fort, utan att ha prövat alla vägar först. Och det behövs. Ett nyval, eller extra val som det egentligen heter, är ingen liten sak. Det kostar till exempel en kvarts miljard kronor. Och ett nyval kanske inte löser problemet heller, om det nya valresultatet inte avsevärt skiljer sig från det tidigare. Det är ingen tillfällighet att Sverige hade senaste nyval 1958.

Men nu försöker alltså vice statsministern Åsa Romson förespegla riksdagen, ja, hela svenska folket, att ett nyval är oundvikligt eftersom det är utlyst av regeringen. Men det är alltså fel.

Här följer texten i min KU-anmälan:

Svea rikes lag

Anmälan till KU för granskning av vice statsministerns uttalande om ”utlyst nyval som regeringen har tagit”.

Vid frågestunden i riksdagen 4 december kl. 14-15 refererade vice statsministern Åsa Romson till statsminister Stefans Löfvens besked onsdagskvällen 3 december som” det utlysta nyval som regeringen har tagit”.

Anf 26 ”Men det är en anledning till att jag tror att det är rätt väg för Sverige att säkerställa att folket har en möjlighet att säga någonting om budgeten i det utlysta nyval som regeringen har tagit.” [1]

Enligt Regeringsformens 3 kapitel 11§ får regeringen besluta om extra val till riksdagen mellan ordinarie val, men regeringen får inte besluta om extra val förrän tre månader har gått från den nyvalda riksdagens första sammanträde.

Riksdagen sammanträdde efter valet 14 september första gången 29 september. Följaktligen får inte regeringen besluta och utlysa extraval förrän den 29 december.

Syftet med tremånadersgränsen är att inte extra val ska utlysas i förtid, utan att alla möjligheter till regeringsbildning har prövats. Att därför förespegla kammaren och allmänheten att nyval är utlyst och därför oundvikligt, är att bryta mot såväl regeringsformens bokstav som anda.

Något beslut om att utlysa nyval har de facto heller inte regeringen tagit, så vice statsministerns besked till kammaren om ” det utlysta nyval som regeringen har tagit” bör också prövas mot regeringsformens 7 kap. 3 §, liksom om vice statsministern brustit gentemot saklighetskravet enligt regeringsformen 1 kap. 9 §.

Jag anhåller om att Konstitutionsutskottet granskar om vice statsministerns besked till riksdagens kammare om ”det utlysta nyval som regeringen har tagit” är förenligt med RF 3 kap 11§, 7 kap. 3§ och 1 kap. 9§.

Stockholm 2014-12-05

 

Tuve Skånberg, (KD) bänk 15

 

[1] så ordagrant enligt riksdagens videoupptagning kl 14:24, 1:00:49 http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Fragestunder/Fragestund8/?did=H2C120141204fs#/pos=794  . I riksdagens skriftliga snabbprotokoll har språkvårdaren dock återgivit uttalandet som ”det utlysta nyval som regeringen har aviserat.” Enligt min mening är dock snabbprotokollets återgivande inte sakligt korrekt, eftersom ett beslut som regeringen har aviserat inte är detsamma som ett beslut som regeringen har tagit.

[Anm: 2014-12-12 ändrades texten i riksdagens snabbprotokoll så att den nu lyder: ” Men det är en anledning till att jag tror att det är rätt väg för Sverige att säkerställa att folket har en möjlighet att säga någonting om budgeten i det utlysta nyval som regeringen har tagit.” Anf 26. Det finns alltså nu ingen diskrepans mellan ljudupptagningen och protokollets text.]

KU-anmälan relateras i SVT 2014-12-09, SvD 2014-12-09,  Aftonbladet 2014-12-09, Metro 2014-12-09,  UNT 2014-12-09, DI 2014-12-09, Skånska Dagbladet 2014-12-09, NSK 2014-12-09,  HD 2014-12-09, NSD 2014-12-09, SMP 2014-12-09, Borås Tidning 2014-12-09, Piteå tidningen 2014-12-09, Hela Gotland 2014-12-09, Laholms tidning 2014-12-09, K kuriren  2014-12-09, NLT 2014-12-09


Att erkänna Palestina skulle skada Sverige

oktober 6, 2014

I fredags fick Sverige en ny regering, med åtföljande ny regeringsförklaring. Här finns en mängd inrikespolitiska inslag som kommer att analyseras av partier och kommentatorer. Men det största frågetecknet gäller Sveriges överraskande nya internationella hållning. Stefan Löfvens avsiktsförklaring att erkänna den icke existerande staten Palestina är såväl aningslös som huvudlös.

Under sommarens krig mellan Hamas och Israel gjorde blivande statsminister Stefan Löfven ett kort Facebookinlägg om att våldet måste upphöra och båda parter återgå till förhandlingsbordet. Det han kanske inte var beredd på var den våg av avsky och ren antisemitism som följde på att inlägget även innehöll en i sig oproblematisk formulering om att även Israel har rätt att försvara sig mot angrepp. Kanske är det den protestvågen som nu fått honom att lägga i backväxeln och rusa bakåt utan eftertanke, med att nu göra det diplomatiskt mycket problematiska draget att erkänna en palestinsk stat.

Fredsprocessen palestinier israeler

Detta beslut från den nya rödgröna regeringen har redan höjt många ögonbryn internationellt. Förslaget medför nämligen problem på åtminstone två områden.

Dels folkrättsligt: en stat kan inte rimligen erkännas förrän de folkrättsliga kraven för en statsbildning är uppfyllda. Även om de två tidigare fienderna Fatah och Hamas i somras ingick ett avtal, har löftena om allmänna val inte hållits, och en långsiktigt fungerande regering finns inte. Det palestinska självstyret har heller inte reglerat sina gränskonflikter och saknar en regering som kan uppvisa effektiv kontroll över statens territorium och dess befolkning och kan försvara dem, vare sig på Västbanken eller i Gaza, för att nämna några av de folkrättsliga krav för statsbildningar som inte är uppfyllda. Vilka som är eller skulle vara dess medborgare är inte definierat. Man kan jämföra med Taiwan, som sedan årtionden har allt detta, men som Sverige ändå inte erkänt som stat.

Att erkänna en palestinsk stat innan fredsförhandlingar slutförs är att äventyra staten Israels existens, eftersom inte staten Israels legitima säkerhetsfrågor är lösta. Detta är så mycket mer akut nu med kriget i Syrien i närområdet och IS framryckande.

Socialdemokraterna har alltid lutat sig starkt mot FN som utrikespolitisk ledstjärna, och velat undvika att ta steg utan ett tydligt FN-mandat. Med detta drag ställer Löfven sig dessutom utanför den europeiska samsynen, då inget annat land som medlem av EU valt att erkänna en palestinsk stat. Både FN:s säkerhetsråd och EU har tvärtom tryckt på vikten av att undvika unilaterala handlingar. Här blir det djupt problematiskt om den nya regeringen å ena sidan skulle erkänna en palestinsk stat, men samtidigt förutsätta – som regeringsförklaringen säger – ”ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens.” Just eftersom Hamas inte har någon som helst avsikt att uppfylla detta krav. Det gör regeringens inställning gravt dubbelmoralisk.

Än allvarligare är att en regering där Hamas är tänkt att ingå dessutom skulle innehålla minst ett parti med ett uttalat antisemitiskt program, som tar avstånd från mänskliga fri- och rättigheter och vars huvudmål är att med terror utplåna Israel som stat.

Detta fäster vår uppmärksamhet på att det allvarligaste problemet med Löfven-regeringens avsiktsförklaring kanske ändå är det moraliska. Den skulle ge legitimitet åt en djupt antidemokratisk och antisemitisk terroriströrelse, med uttalad avsikt att med våldet som medel långsamt knäcka sitt grannland, som är regionens enda utvecklade demokrati.

Det folkrättsligt ganska självklara i nuläget är att ingen palestinsk stat kan erkännas utan att den fullt ut erkänt sin granne Israels rätt att existera. En sådan stat måste dessutom formas i samförstånd med Israel, där nödvändiga förhandlingspunkter har kunnat föras i mål för båda parter. Bara på det sättet kan den långsiktiga lösning nås som hela världen önskar. Att i det läget ensidigt erkänna en palestinsk stat vore destruktivt för fredsprocessen, men det skulle också skada Sveriges roll som demokratins försvarare och stöttepelare i världen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare tankesmedjan Claphaminstitutet

Stefan Swärd, fil dr statsvetenskap

Artikeln var publicerad i SvD 2014-10-06, UNT 2014-10-06, Kyrkans tidning 2014-10-06, Piteåtidningen 2014-10-07, Dalarnas tidning 2014-10-07, Skånska Dagbladet 2014-10-12, Ystads Allehanda 2014-10-08, Borås Tidning 2014-10-09, Kristianstadsbladet 2014-10-09, HV 2014-10-09, HD 2014-10-11

Artikeln relaterades på nyhetsplats i ViD 2014-10-06


Varför rösta på Tuve Skånberg (KD) i riksdagsvalet?

september 11, 2014

Tuve Skånberg med valaffisch

Det finns mycket i Sverige som behöver förändras genom politiska beslut. Vi behöver bättre utbildning och skola som ger färdigheter för livet, en politik som skapar sysselsättning, vård och omsorg med kvalitet och tillräckliga resurser, bättre ekonomi för våra pensionärer och mycket mer. Men i botten av allt behövs goda värderingar och en bärande etik.

Jag vill arbeta för att den kristna etiken får genomsyra all politik, med alla människors lika och okränkbara värde från livets naturliga början till dess naturliga slut.  Bara så kan vi få ett mänskligare samhälle. Politiken behöver också präglas av gott förvaltarskap och av solidaritet med dem som behöver vår hjälp, både hemma och genom bistånd utomlands.

En god etik

All politik måste bygga på en god etik. Återupprätta familjen, ge föräldrarna mandat och tid att fostra barnen, låt skolans värdegrund ge eleverna en inre etisk kompass, likaväl som goda kunskaper. Mobbing är oacceptabelt såväl i skolan som på andra arbetsplatser. Ta krafttag mot fusk såväl i Sverige som i EU, för en politik för hederlighet och för att motverka brott, med återupprättelse för brottsoffer. Kännbara straff för brottslingar som avskräcker för brott men ger möjlighet till bättring och en andra chans. En vård och omsorg präglad av etik, som har resurser att ge världens bästa vård.

Familj
Återupprätta familjen

Familjen är samhällets viktigaste brottsförebyggande resurs. All politik måste prövas mot hur den stärker familjen, och hjälper den att hålla samman. Föräldrarna måste själva få bestämma om val av barnomsorg, utan att den som väljer att själv vara hemma med sina små barn diskrimineras. Ge alla familjer i Sverige rätt till ett vårdnadsbidrag värt namnet. Ge föräldrarna tid att älska och fostra sina barn, och ge dem frihet att själva styra över barnens skola och utbildning, utan påtvingat genderperspektiv ; låt pojkar vara pojkar och flickor flickor.

Ett gott förvaltarskap

En god politik måste hushålla med våra ändliga resurser, vare sig det gäller ekonomi eller miljö. Vi måste rädda klimatet och ändå skapa tillväxt. Låt det bli dyrt att förorena, men billigare och möjligare att leva, resa, tillverka och transportera på ett miljövänligt sätt. Politik måste skapa verkliga arbeten och tillväxt; arbetslöshet är dåligt förvaltarskap både av människor och av pengar. Stöd det civila samhället, skapa möjlighet, tid och utrymme för människors engagemang, bland annat genom att skattebefria gåvor till ideella organisationer. Då kan du själv styra vart ditt stöd ska gå.

 

Personvalsfolder Tuve Skånberg 2014

Klicka på bilden så blir den läsvänligt stor. Eller läs här hela Personvalsfolder Tuve Skånberg

Så tycker och svarar jag på medias frågor

Det finns många valkompasser på nätet, med svar från mig och andra riksdagskandidater. Du kan läsa SVT:s valkompass med min profil och mina svar här, tidningen Dagens valkompass här, och  min politiska hemsida hos Kristdemokraterna här.

Vill du veta vad jag gjort i Riksdagen?

Gå in på Riksdagens hemsida, och se vad jag gjort, under ”Sagt och gjort”.  Du hittar över 1200 motioner, frågor och interpellationer. Vill du se och höra mig debattera i Riksdagen? Gå in på min hemsida på riksdagen och rulla ned till ”Anföranden” med videoinspelningar.


Kan de rödgröna vinna valet utan lögner?

september 7, 2014

Den amerikanske politikern Hiram Johnson sa 1917 att ’krigets första offer är sanningen’, ”The first casualty when war comes is truth”. Och det är lika sant också för den svenska valrörelsen 2014.

Vill de rödgröna vinna valet så bör de göra det med blanka vapen, utan lögner.

Korsa fingrarna (2)

Här är några oriktiga påståenden från S, MP och V som hävdats i debatten hittills i valrörelsen:

”Sysselsättningen i Sverige har minskat”

Fel. Enligt SCB är det över 300 000 fler människor som arbetar idag än 2006. Sverige har den högsta sysselsättningsgraden i hela EU, 79,8%, och trots den djupaste lågkonjunkturen sedan 1930-talet har sysselsättningsgraden inte minskat utan ligger på samma nivå som 2006. Eurostat visade i våras att Sverige har lägst andel långtidsarbetslösa i Europa.

”Skattesänkningar urholkar välfärden”.

Fel. Tack vare alliansens skattesänkningar – som har lett till att fler arbetar och betalar skatt – har skatteintäkterna blivit högre än någonsin, och resurserna till välfärden är större än någonsin. 2006 låg de kommunala skatteintäkterna på 454 miljarder kronor, och 2013 hade de stigit till 600 miljarder.

”Skattesänkningarna gynnar bara de rika”.

Fel. Alliansens största reform, jobbskatteavdraget, är utformad just för att gynna lägre inkomstgrupper. Finanspolitiska rådet konstaterade 2013 att ”de största inkomstökningarna äger rum hos dem som har allra lägst inkomst”, och att den tiondel som har lägst inkomst ”får en relativ inkomstökning som är ca tre gånger så hög som för övriga grupper”.

”Utanförskapet har ökat”

Fel. När alliansen tillträdde 2006 var det drygt 1 000 000 människor som försörjdes av sociala ersättningar eller bidrag. 2012 var det cirka 800 000. Enligt SCB var det den lägsta nivån sedan mätningarna började göras 1990.

”Klyftorna i samhället  ökar”.

Fel. Inkomstojämlikheten har visserligen ökat på lång sikt, sedan 1990-talet, men inte under alliansregeringens tid. ”Det är notabelt att Ginikoefficienten har varit i stort sett konstant mellan 2006 och 2012” säger en forskarrapport till Finanspolitiska rådet i år. Den största ökningen av inkomstojämlikheten skedde under regeringen Persson 2002 till 2006.

”Fler människor har osäkra anställningar och deltidsjobb”

Fel. Enligt Riksdagens Utredningstjänst var det 17,5 % av de anställda på arbetsmarknaden 2006 som hade tidsbegränsad anställning. År 2013 var andelen 17 %. Andelen deltidsanställda har minskat från 24 % 2006 till 23 % 2013.

Skola

”Ungdomsarbetslösheten ligger på 25 %”.

Fel. I siffran 25 % ingår heltidsstuderande på gymnasier och högskolor som söker extrajobb. Heltidsstuderande räknar vi ju inte som arbetslösa. SCB har numera ett mått för ungdomar som varken arbetar eller studerar (NEET; Not in Employment, Education or Training) och andelen är lägre i dag än när alliansen kom till makten. Första kvartalet 2007 var NEET 6,9 procent – första kvartalet i år landade på 6,6 procent.

”Pensionärerna har fått det sämre ekonomiskt”

Fel. Riksdagens utredningstjänst har undersökt köpkraften hos olika pensionärsgrupper, de med garantipension, samt de med en pension på 10 000, 15 000 och 20 000 kr per månad. Ingen av dessa pensionärsgrupper har fått minskad köpkraft sedan 2006 när man räknar med både förändringen av pensionerna och sänkningen av skatten. För en garantipensionär har köpkraften ökat mest, elva procent utöver inflationen.

Genom 5 skattesänkningar för pensionärer har garantipensionären fått sammanlagt en hel ytterligare pensionsbetalning mer om året

”De rika betalar allt mindre skatt”

Fel. Den femtedel som tjänar mest i Sverige har ökat sin andel av de sammanlagda skatteinbetalningarna, medan de övriga fyra inkomstgrupperna har minskat sin andel av de samlade skatterna under alliansen, enligt Riksdagens utredningstjänst. Höginkomsttagarna i Sverige betalar fortfarande bland världens högsta marginalskatt, medan de med normal inkomst numera betalar skatt på en genomsnittlig EU-nivå.

”Antalet utbildningsplatser har minskat”

Fel. Andelen vuxna (18–64 år) som är i studier på högskola, vuxenutbildning eller eftergymnasiala utbildningar är större än 2006, enligt Riksdagens utredningstjänst. Inom högskolan har vi idag både fler platser och större andel av befolkningen som studerar än 2006.

”Fattigdomen har ökat i Sverige”

Fel. Sverige har, tillsammans med Luxemburg, den lägsta andelen materiellt fattiga i EU, en andel som dessutom har minskat under alliansen med 40 % sedan 2006. Statistik från SCB visar även att tiondelen med lägst inkomster har fått ökad disponibelinkomst.

”Alliansen har sålt ut välfärden till privata företag”.

Fel. Drygt 10 procent av den offentligt finansierade vården och knappt 14 procent av omsorgen utförs av privata företag. Mindre än 15 procent av grundskoleeleverna går i friskola. På gymnasiet är det cirka 25 procent.

”Pengarna till välfärden går till skatteparadis”.

Fel. Vård- och omsorgsbranschens utdelning avviker inte från det övriga näringslivet: utdelningen är mindre än 3 procent av nettoomsättningen. Var sjätte vårdföretag går inte ens med vinst. Majoriteten av de största företagen avstår från utdelning och återinvesterar i företaget i stället.

”Alliansen har ödelagt statens finanser”

Fel.  Sverige är det enda landet i hela EU som har minskat sin statsskuld i andel av BNP mellan åren 2006 och 2014, med totalt 14 miljarder kr (nominell statsskuld maj 2006 = 1 239 miljarder, maj 2014 = 1 225 miljarder), enligt SCB. Sverige ligger bland de bästa i EU när det gäller starka statsfinanser.

”Välfärden har fått krympande resurser under alliansen”

Fel. I en rapport nyligen från Sveriges Kommuner och Landsting framgår att välfärden aldrig haft så stora resurser som idag. Resurserna har ökat med över 100 miljarder kronor sedan 2006, vilket är mer än vad som behövts för att möta ökade löner och priser och den demografiska utvecklingen. Pengarna har därför även räckt till kvalitetsförstärkningar, exempelvis ges mer resurser till varje elev både i grundskolan och i gymnasiet. Andelen offentliga utgifter av BNP är lika stora idag som 2006.

”Äldreomsorgen gröps ur och våra gamla får det sämre”

Fel. Flera internationella undersökningar pekar på att Sverige är världens bästa land att åldras i och att Sveriges äldreomsorg är en förebild för resten av världen. Organisationen Help Age International jämförde över 90 länder på flera olika områden gällande äldreomsorg och äldres levnadsstandard och i ett sammanvägt index placeras Sverige som etta.

OECD konstaterade också nyligen i en rapport att Sverige inte bara lägger näst mest resurser i världen på äldreomsorg i förhållande till BNP, vi är dessutom en förebild för resten av världen när det gäller hur vi utformat vår äldreomsorg.

”Under alliansregeringen ökar utsläppen av växthusgaser.”

Fel. De svenska utsläppen av växthusgaser fortsätter att minska och nådde 2012 den lägsta nivån sedan basåret 1990, enligt statistik från Naturvårdsverket.

 

Det har blivit bättre under alliansregeringens tid – så varför byta regering?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2014-09-11, i HV 2014-09-11

 

Källor: SCB, Riksdagens utredningstjänst (RUT), Finanspolitiska rådet (rapport), Sveriges Kommuner och Landsting (rapport), Help Age International, OECD (rapport), Naturvårdsverket

Ytterligare att läsa : artiklar i SvD, Aftonbladet, Aftonbladet (2)Dagens Samhälle, DN,  SVT, blogg (1), blogg (2),


Kvinnors kroppar är inte handelsvaror

september 5, 2014

Surrogatmödraskap innebär en form av handel med kvinnors sexualitet och graviditet. Därför säger vi kristdemokrater klart nej till den utredning som Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet drivit igenom, och som i dagarna föreslår att surrogatmödraskap ska tillåtas.

höggravida

Att agera surrogatmoder innebär att man bär och föder andra människors barn. Debatten om denna hantering, som är förbjuden i Sverige, har blivit aktuell i takt med att den tillåtits i länder som exempelvis Storbritannien. I Indien har kliniker som specialiserat sig på att leverera surrogatburna barn blivit bebisfabriker. Kvinnor, som ofta kommer från fattiga förhållanden, bor på klinikerna medan de bär andra människors barn och får ekonomisk ersättning för detta.

För de flesta av oss är längtan efter barn något självklart. Svensk sjukvård bistår årligen tusentals ofrivilligt barnlösa par med assisterad befruktning. Men vi kristdemokrater vill samtidigt vara tydliga med en sak: Barn är inte någon rättighet, och inte någonting man bara kan beställa. Man skaffar inte barn.

Surrogatmödraskap medför en tydlig risk att surrogatmodern görs till medel för andra människors behov. Risken för exploatering av socialt och ekonomiskt utsatta kvinnor är uppenbar. Det sägs leva ett hundratal barn i Sverige, födda av surrogatmödrar. Indien är ett vanligt ursprungsland. Där är det gott om fattiga kvinnor som mot betalning föder barn åt utlänningar. Det kan inte sägas vara frivilligt. Det är inte riskfritt att vara bebismaskin, att föda andras barn för sjunde eller åttonde gången.  Även uttalad eller outtalad press från en syster eller dotter att ”ställa upp” och föda barn riskerar att underminera allt tal om frivillighet och altruism.

I riksdagen har vi även fått stöd från Vänsterpartiet, och många kvinnoorganisationer stöder oss. Det finns en samsyn mellan skilda politiska inriktningar om att surrogatmödraskap är just en form av kvinnohandel.

Utöver risken för exploatering av socialt och ekonomiskt utsatta människor finns det uppenbara risker för barnet. Det finns tyvärr flera exempel på att barn dragits in i smärtsamma konflikter mellan de tänkta föräldrarna och surrogatmodern. Vad händer om någon av parterna ångrar sig, om barnet inte är friskt? Dessutom medför varje graviditet medicinska risker. Om en skada uppkommer i en situation med en surrogatmamma, vem bär då ansvaret för denna? Av just dessa skäl har socialdemokratiska tidigare regeringar varit motståndare till surrogatmödraskap. Att S nu ändrar sig är beklagligt.

Kristdemokraternas hållning bygger på hänsyn till människans värdighet och integritet. Människan är enligt kristdemokratisk syn ett mål i sig. Ingen annan människa får äga henne eller använda henne som ett medel. Denna människosyn brukar kallas personalism: människan är en person, vilket innebär att varje människa är en unik och oersättlig individ och har samma absoluta och okränkbara värde. Det är en konsekvens av den kristna etiken.

Kristdemokraternas svar i fråga om surrogatmödraskap är klart: Kvinnors kroppar är inte handelsvaror. Vår partiledare Göran Hägglund tänker motsätta sig detta. Om riksdagen fattar ett beslut utifrån utredningen så får något annat departement än Socialdepartementet ta ansvaret för det, exempelvis Justitiedepartementet. Han tänker inte ansvara för att lägga fram en sådan proposition.

Det är ett ställningstagande värt att stödja i valet.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2014-09-05


Jämställdhet utan hat

september 3, 2014

Feministiskt initiativ (FI) vill ta patent på hur jämställdhet ska se ut, men de hamnar så snett i sitt hat mot män. Kristdemokraterna är ett parti för jämställdhet mellan män och kvinnor. Vi ser att samhället inte är där idag. Hårda könsroller präglar samtidskulturen om hur kvinnor och män ska vara. Utseendefixering och hårda prestationskrav skapar stress och driver många unga kvinnor mot psykisk ohälsa. Kvinnor tjänar fortfarande mindre än män och når inte i samma utsträckning toppjobben och styrelserummen. Mäns våld mot kvinnor är ett utbrett och allvarligt samhällsproblem. Skillnaden i skolresultat mellan pojkar och flickor oroar och riskerar leda till utslagning av unga män med ofullständig skolgång.

Familj

Till skillnad från FI anser vi att behov, möjligheter och livsbetingelser måste mätas efter de unika människor vi är, inte att vi ses som representanter för vårt kön, klass, läggning, ursprung eller funktionsnedsättning. Att vi människor är unika innebär också att varje människa gör olika val i livet, och dessa val måste respekteras. I ett samhällsklimat som vårt, där de högljudda önskar kvotering och konflikt, är det särskilt viktigt att slå vakt om olikheter. Jämställdhet är en fråga om mänskliga fri- och rättigheter, inte om likriktning, tvång och kvotering.

För dem som önskar strikt likhet mellan könen är politiska tvång det mest effektiva medlet. Vårt mål nås via en annan väg. För oss kristdemokrater är ett jämställt samhälle detsamma som att alla ska ha lika förutsättningar, att undanröja hinder för att kunna göra fria val, att respekteras för sina livsval och att diskriminering inte förekommer, inte på något område.

För att få ett mer jämställt Sverige vill vi se till att offentliga verksamheter har jämställda löner, såväl i stat, region som kommun. Tillsättningar av tjänster och uppdrag ska ske utifrån kompetens – inte utifrån kön, ursprung eller ålder. Vi vill inte med lagtvång besluta om kvotering till styrelser i bolag – det skulle strida mot äganderätten. När det gäller kvotering av föräldraförsäkringen anser vi att alla dagar fritt ska kunna överlåtas mellan föräldrarna, vi säger bestämt nej till kvotering där.

Frihet att välja och etableringsfrihet i välfärden underlättar för entreprenörer i traditionellt kvinnodominerade yrken att starta och driva företag. FI och övriga vänsterns företagarfientliga politik skulle vara ett dråpslag mot dessa företagare. Vi vill trygga stödet för kvinno- och mansjourerna, vi vill att ett krav på samtycke vid sexuella handlingar införs.

Vi vill att för makar med gemensamma barn, som inte fyllt tolv år, ska den totala intjänade premiepensionen fördelas lika dem emellan, om de inte aktivt begär något annat. Det skulle minska skillnaden i pension mellan män och kvinnor.

Tuve Skånberg, Skillinge, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var införd i Ystads Allehanda 2014-09-03


Aldrig mer eller Alltid igen?

augusti 13, 2014

”Aldrig mer!” löd världsledarnas paroll efter andra världskrigets slut. Förintelsen skulle inte få ske igen. Ändå har folkmorden avlöst varandra. Massakrer och etniska rensningar har sedan dess skett i Kambodja, Bosnien, Rwanda, Tibet, Indonesien, Östtimor, Tjetjenien, Uganda, Etiopien, Irak och Sudan.

Men ”Aldrig mer!” verkar ha blivit ”Alltid igen!”. Trots alla ord och löften, alla konventioner och överenskommelser, fortsätter folkmorden. Nu verkar ännu ett vara på väg. Frågan är om Världssamfundet denna gång hinner komma de utsatta till undsättning.

Folkmord (på engelska: genocide) betyder ordagrant dödande av folk/folkslag. Angriparen är inte bara ute efter att vinna; man vill rensa territoriet från människor av en annan etnisk härkomst eller religion. Eliminering av motståndarna är själva syftet.

Islamiska staten

I Syrien och Irak kan vi se hur en växande och allt starkare grupp som kallar sig Islamiska Staten har börjat en etnisk rensning. Kristna i Mosul fick ultimatum: konvertera, betala eller dö. Dagen innan tidsfristen gick ut ändrades detta till ”konvertera eller dö”. Samma ultimatum har sedan getts till andra grupper i fler städer.

Det som skiljer denna synnerligen hårdföra och hänsynslösa islamistgrupps strategi är att de är helt öppna med sina metoder och själva publicerar videor med massakrer på hundratals människor, människor som blir levande begravda och korsfästa, människor som tvingas konvertera för att sedan ändå bli halshuggna. Andra länders medier publicerar också bilder på barn som halshuggits av IS. Istället för att gömma undan massmorden har IS motsatt taktik. När staden Raqqa intagits lät de i avskräckande syfte sätta upp offers halshuggna huvuden på stolpar och staket i staden.

Den ena sidan av detta begynnande folkmord är den humanitära katastrofen. Hundratusentals människor, yazidier och andra, är på flykt och behöver hjälp i detta nu. Omedelbart! Här behöver FN och EU snabbt få till stånd fungerande humanitär hjälp. Ändå räcker inte detta perspektiv. För varje ytterligare oljekälla som Islamiska Staten kontrollerar, för varje stad de intar, växer deras ekonomiska styrka och möjlighet att rekrytera ännu fler som vill strida för deras kalifat.

Den andra sidan handlar om att hindra att Islamiska Staten skaffar större muskler för att kunna utvidga sin etniska resning samt att hejda rekryteringen av potentiella jihadister som från olika länder, även Sverige, vill ansluta sig till IS terroraktiviteter.

Lars Adaktusson och Mikael Oscarsson, båda från kd, har föreslagit aktiv bekämpning av den våldsbejakande islamismen (UNT 29/7), bland annat genom bättre samordning på EU– och nationell nivå och ökad harmonisering av nationell lagstiftning. Med exempel från andra länder pekade de också på möjligheten att dra in socialbidrag och pass för dem som reser för att delta islamistterrorn och även medborgarskapet för dubbla medborgare. Bra förslag men vi menar att man behöver gå ännu längre.

Europas demokratier måste mobilisera med förundersökningar för att rättsligt pröva om några av deras medborgare deltagit i etnisk rensning och folkmord.

Det är inte rimligt att lagligt kunna resa utomlands för att utföra massakrer. Ny lagstiftning som förbjuder detta i EU:s länder och andra demokratier bör snabbt kunna tas fram om viljan finns.

FN och EU måste säkerställa att Islamiska Staten inte förmår sälja olja från de oljefält de nu kontrollerar.

Det måste vara möjligt att snabbare få till stånd militära insatser i länder där minoriteter riskerar att kastas ut eller elimineras. Speciellt när regeringar, som i Irak, begärt sådan hjälp för att kunna stå emot terrororganisationer.

FN:s speciella sändebud till Irak, György Busztin, har begärt att länder i det internationella samfundet erbjuder hjälp till ”Irak och den kurdiska regionen” så att de kan ”bekämpa hoten” från Islamiska Staten samt garantera civila skydd från ”våldets effekter”. Detta måste tolkas som en begäran om både humanitär hjälp och militärt stöd.

Om ”Aldrig mer!” ska vara mer än en slogan, måste Sverige bejaka FN:s begäran om hjälp och agera kraftfullt för att åtminstone denna gång lyckas förhindra ett folkmord.

Rolf Åbjörnsson, advokat, riksdagskandidat (kd) Stockholms län

Leif Hallberg, hederspresident EPP:s seniorförbund ESU, riksdagskandidat (kd) Stockholms stad

Alf Svensson, fd europaparlamentariker (kd), fd biståndsminister

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (kd)

Sune Olofson, fd debattredaktör Svenska Dagbladet

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-08-13


Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.


Var står Vänsterpartiet gällande politiskt våld?

mars 19, 2014

Den gångna helgen hölls en lång rad antirasistiska demonstrationer runt om i Sverige. De hölls med anledning av flera uppmärksammade incidenter där personer ur vit makt-miljön använt våld mot meningsmotståndare.  Fördömandena har varit entydiga från samtliga partier med säte i Sveriges riksdag. Kristdemokraternas inställning är tydlig: Politiskt motiverat våld är i en rättsstat alltid förkastligt och alltid ett hot mot demokratin.

Men vi har tyvärr ett riksdagsparti vars syn på politiskt våld inte verkar vara lika entydigt. Vänsterpartiet skriker högljutt när våldet kommer från rasisterna, men de är tysta när våldet kommer från de autonoma vänstergrupperna. Och mer än så, bland gräsrötter i Vänsterpartiet förekommer öppet stöd av våld från den utomparlamentariska vänstern. Förspelet till helgens manifestationer visar detta mycket tydligt.  Inför en av Ung Vänster arrangerad demonstration i Västerås aviserade Revolutionära Fronten, en gruppering som öppet använder och stöttar våldshandlingar mot meningsmotståndare, sin avsikt att delta. Ung Vänster fick av lokalradion frågan hur de såg på den saken och svarade att de inte avsåg att ”exkludera” Revolutionära Fronten. De till och med räknade med att de skulle bli skyddade av Revolutionära Frontens våld, om polisen inte skyddade dem tillräckligt.

Revolutionära FrontenDet här är inget unikt. I slutet av förra året uteslöts en medlem ur Vänsterpartiet efter att i media allt för ogenerat försvarat Revolutionära Fronten. Efterspelet blev inte, som man kunde tro, en intern debatt i Vänsterpartiet varför sådana personer alls var medlemmar. Istället dominerades efterspelet av vänsterpartistiska gräsrötters kritik mot sin partiledning. Man startade exempelvis twitter-uppropet #uteslutmigmed. Och i ett reportage av SVT menade flera ledande företrädare för ungdomsförbundet att de också hade sympatier med Revolutionära Fronten.

På frågan om Vänsterpartiet tar avstånd från våld svarar partiet jakande. Men det är uppenbart att partiet har en överslätande syn på våld när det utförs av person med en motivbild som ligger nära det egna partiet. När representanter för Vänsterpartiet helt öppet säger att de ska tåga tillsammans med en organisation som använder våld, terror och hot som arbetsredskap är partiledningen tysta. I vilket annat parti som helst, till och med i Sverigedemokraterna, hade det föranlett ett snabbt och tydligt agerande från partiet centralt. Så inte i Vänsterpartiet.

Man kan jämföra Vänsterpartiets, och kanske i synnerhet dess ungdomsförbunds, relation till Revolutionära Fronten med hur vänsternationalistiska partiet Sinn Fein på Nordirland har förhållit sig till IRA. Sinn Fein tog pliktskyldigast avstånd från att bruka våld, men gjorde ingenting i handling för att markera att sympatier med den ena parten skulle vara oförenlig med aktivt medlemskap i den andra. Sinn Fein blev i praktiken under lång tid den politiska grenen av Provisoriska IRA.

Den autonoma vänsterrörelsen betraktas av säkerhetspolisen som det största hotet mot vår demokrati. Vid en eventuell rödgrön valseger, är det sympatisörer till detta hot vi kommer få in i regeringskansliet? Vänsterpartiet har en hel del kvar att bevisa innan de kan sägas besitta en demokratisk trovärdighet.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-03-19, Ystads Allehanda 2014-03-26, Kristdemokraten 2014-03-27


Kristdemokraterna vill förnya och bevara grundlagen

februari 27, 2014

All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare. Det står i regeringsformen – den grundlag som utgör grunden för vår demokrati. Sverige har haft en grundlag sedan 1350-talet och regeringsformen från 1809 ersattes 27 februari 1974 av nuvarande regeringsform, som alltså idag firar 40 år. Kristdemokraterna slår vakt om regeringsformen – men vill också förnya den. Vi bevarar monarkin – och vi vill skydda medborgarnas intressen genom att införa en författningsdomstol.

När den nuvarande regeringsformen trädde i kraft 1974 blev kungen helt utan politisk makt och fick enbart symboliska uppgifter. Kungens makt har successivt minskat genom åren, men monarkens nytta som nationell samlande symbol och som ambassadör för svensk industri har inte det och går omöjligen att ersätta med en president – i synnerhet inte en president med så lite makt som den svenske kungen idag har. För den svenska ekonomin och statsfinanserna har monarkin ett mycket stort värde.

Sverige är en av världens äldsta monarkier och Kristdemokraterna menar att monarkin bör bevaras. Under ungefär halva den tiden har Sverige också varit en arvsmonarki. I och med prinsessan Estelles födelse har vi en framtida regent.

Vår monarki är en viktig symbol för Sverige i omvärlden och något att känna stolthet över. I och med att monarkin står ovanför partipolitiken så kan kungen och kungafamiljen representera hela svenska folket.

Det finns de som hävdar att den konstitutionella monarkin är odemokratisk. Kritiken missar dock att monarkens, statschefens, uppgifter regleras i den demokratiskt beslutade grundlagen. Dessutom har Svenska kungahuset fortfarande starkt folkligt stöd. Folket väljer inte sin monark i direkta val, men gemene man vill fortfarande de facto ha kvar monarkin.

Monarkin vill kristdemokraterna behålla. Men det finns ett annat område vi vill förändra – vi vill öka skyddet för medborgarna från dålig lagstiftning genom att införa en författningsdomstol.

Svea rikes lagAllt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Demokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet

Acko Ankarberg Johansson, partisekreterare (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-02-27, Skånska Dagbladet 2014-02-27, Piteå tidningen 2014-02-27, Landskrona posten 2014-02-27, HD 2014-02-27, Kristdemokraten 2014-03-06


Vänsterpartiet vägrar fördöma vänsterextremt våld

februari 15, 2014

Hans Linde (V) och Christina Höj Larsen (V) anklagar mig (Ystads Allehanda 12 februari) för att utan skäl beskylla Vänsterpartiet för att inte ta avstånd från politiskt våld. De tar sedan med emfas avstånd från att Vänsterpartiet skulle bruka eller förespråka våld. Och fattas bara.  Men de svarar på en fråga jag inte ställt och försvarar sig mot en anklagelse jag inte skyllt dem för.

I artikeln skriver jag: ”Nyligen debatterade Sveriges Riksdag det politiska våldet. Trots mina upprepade frågor ville inte vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen ta avstånd från att samarbeta med grupper som ägnar sig åt politiskt våld. Hon fördömde inte ens de gräsrötter i hennes eget parti som legitimerar politiskt våld. ”

Revolutionära FrontenPrecis som i riksdagsdebatten 21 januari vägrar Christina Höj Larsen, och nu även Vänsterpartiets gruppledare Hans Linde, att ta avstånd från våldsförespråkare som gräsrötter i deras ungdomsförbund Ung Vänster, eller organisationer som Revolutionära fronten, Kommunistiska partiet, autonoma grupper som Antifascistisk aktion (AFA), eller Megafonen i Husby som försvarat bilbränder, stenkastning och tårtning. Detta trots att Säpo hävdar att autonoma vänsteraktivister utgör det största hotet mot demokratin i Sverige.

Så min fråga kvarstår obesvarad:

”Vänsterpartiet uttrycker ofta i den offentliga debatten att vi ska döma Sverigedemokraterna efter hur deras gräsrotsrörelse beter sig i kommentarsfälten på nätet.  Det har de rätt i. Men frågan till Jonas Sjöstedt blir varför vi inte ska döma Vänsterpartiet efter vad deras gräsrotsaktivister har för syn på våld som arbetsredskap?  Fördömer vänsterpartiet samarbete med organisationer och enskilda som brukar politiskt våld?”

Tuve Skånberg, Skillinge, Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2014-02-15 och BT 2014-02-20. V:s replik var publicerad 2014-02-12 i YA och 2014-02-15 i BT. Den första artikeln var publicerad i Ystads Allehanda  2014-02-06 och i BT 2014-02-08


Människovärdet får inte mätas i kronor och ören

februari 10, 2014

Konflikten i Syrien är inne på sitt tredje år. Det besinningslösa våldet har tvingat en befolkning lika stor som Sveriges på flykt. Mer än 2 miljoner människor av dessa har tvingats att lämna sina hem för att söka skydd i andra länder. En miljon av dem är barn, uppger FN:s barnfond Unicef och flyktingorganet UNHCR. Rädda Barnen varnar för att de barn som är kvar inne i landet genomlider krigsbelägringens alla fasor. Barn som är fångade i striderna inne i Syrien dödas, skadas och nekas tillgång till mat och medicin. En liten rännil av alla flyktingar når Sveriges gränser och hoppas på vårt beskydd.

Vitsippspriset2014I lördags delade Kristdemokraterna i Simrishamn ut sitt årliga Vitsippspris, som i år går till Österlens stödförening för flyktingar, med deras eldsjäl och ordförande Anna Lindberg.  Priset uppmärksammar föreningens uthålliga arbete för att visa mänsklig omsorg och omtanke om dem som lämnat allt för att rädda sina liv, inte minst från Syrien.

Varför tar Sverige emot flyktingar? Det är inte för att de är en kortsiktig investering med hög ekonomisk avkastning. Vi tar emot dessa krigsdrabbade människor av humanitära skäl. Det unika, okränkbara och universella människovärdet är den kristdemokratiska ideologins kärnpunkt. Det gäller alla människor oavsett etnicitet, härkomst eller hur lönsamma de är för samhället.

Den kristna etiken gör inte skillnad på människor. Redan i bibelns Tredje Mosebok kan vi läsa ”När en främling bor hos er i ert land, ska ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas såsom en inföding bland er, du skall älska honom som dig själv.”  Flyktingen kunde ha varit du och jag.

”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De bör handla mot varandra i en anda av broderskap.“ Så lyder 1:a artikeln i FN:s allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Det borde vara en självklarhet för alla stater och enskilda att ta emot och behandla sina medmänniskor som just syskon i nöd.

Det barbariska inbördeskriget i Syrien ger oss alla ett tillfälle att ta ställning mot den främlingsfientlighet som håller på att smyga sig in i vårt samhälle. Men det ger också tillfälle till att ta ställning för ett universellt lika värde för alla människor i det vardagliga samtalet.

Tuve Skånberg, Skillinge, Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2014-02-10


Notiser om Tuve Skånberg du missat

februari 9, 2014

Nästan uteslutande består denna blogg av publicerade artiklar som jag skrivit. Men mängder av tidningskommentarer och intervjuer där jag medverkar i nyhetsflödet passerar obemärkt. Här är några lite udda nyhetsnotiser kring mig som jag tror att du garanterat missat. Jag hade det …

Smålandsposten

I en ledare i Smålandsposten tas jag som exempel på hur allvarligt det är med våld mot politiker. http://www.smp.se/ledare/det-ar-vi-som-ar-rattssamhallet(4118088).gm

Thailändska

tidningarna

Holleohren och

Gamsang

Rapporterar utförligt om hur en nomineringsstämma i Skåne lyfte mig från åttonde plats till en topp-placering på riksdagslistan. (Om du inte läser thailändska så kan man klicka på funktionen ’översätt till svenska’. http://holleohren.com/skanberg%E0%B8%88%E0%B8%B0%E0%B8%95%E0%B9%88%E0%B8%AD%E0%B8%AA%E0%B8%B9%E0%B9%89%E0%B9%80%E0%B8%9E%E0%B8%B7%E0%B9%88%E0%B8%AD%E0%B9%81%E0%B8%A5%E0%B8%81%E0%B8%81%E0%B8%B1%E0%B8%9A%E0%B8%97%E0%B8%B5/ http://gamsang.com/tuve-%E0%B8%9B%E0%B8%B5%E0%B8%99%E0%B8%82%E0%B8%B6%E0%B9%89%E0%B8%99%E0%B9%84%E0%B8%9B%E0%B8%95%E0%B8%B3%E0%B9%81%E0%B8%AB%E0%B8%99%E0%B9%88%E0%B8%87%E0%B8%9A%E0%B8%99%E0%B8%AA%E0%B8%B8%E0%B8%94/

Nyhetsmagasinet

Fokus

En artikel om att det kan vara svårt att göra karriär i KD för den som är personvald. http://www.fokus.se/2013/09/ja-till-karriaren/

Provita

Jag och Anneli Enochson tilldelas stiftelsen Provitas pris Ankaret, med motiveringen: ”Ankaret har alltid varit tecknet på hopp, stabilitet och trygghet. Tuve Skånberg och Annelie Enochson har använt sitt förtroende som Riksdagspolitiker för Kristdemokraterna för att på ett föredömligt sätt engagera sig för att stärka människovärdet, familjen och barns rättigheter. Trots ökad kulturradikal kritik av familjeetiska normer har de stått upp för etiska och moraliska grundvärden med barnen och familjen i centrum, även i hårt blåsväder. De har på ett föredömligt sätt arbetat för att skapa en hållbar framtid och förmedla hopp och trygghet för familjen och för nästa generation.” http://provitasweden.org/awards/provitas-pris-ankaret/

Tidningen

Universitetsläraren

”En stor majoritet av riksdagsledamöterna har gått på universitet eller högskola, men det är bara någon handfull som har disputerat eller undervisat på ett lärosäte. – Både akademi och politik fordrar att man måste ligga i för att komma upp på toppen så de är svåra att kombinera, säger Patrik Öhberg, statsvetare vid Göteborgs universitet. Minst ett dussin politiker i den nuvarande riksdagen har ett förflutet som universitetslärare eller har forskarutbildning. Björn von Sydow (s), docent och universitetslektor i statsvetenskap Thomas Östros (s), fil lic nationalekonom Andreas Norlén (m), juris doktor Finn Bengtsson (M), professor/överläkare Patrick Reslow (M), doktorand vid juridiska fakulteten i Lund Per Bill (M), doktor i medicinsk vetenskap Åsa Romson (MP), doktorand på Stockholms universitet Barbro Westerholm (Fp), professor emerita Carl B Hamilton (Fp) professor i internationell ekonomi Ismail Kamil (Fp) har arbetat som universitetslärare. Tuve Skånberg (KD) teologie doktor professor Yvonne Andersson (KD) fil dr i pedagogik och tjl universitetslektor.” http://www.sulf.se/Universitetslararen/Arkiv/2010/Nummer-19-10/Tidningens-innehall/De-flesta-i-riksdagen-har-studerat-vid-ett-larosate/

The Local,

Swedish news

in English

”While Maria Ferm of the Green Party and Christian Democrat Tuve Skånberg said they were open to looking at tougher penalties for political violence, Justice Minister Beatrice Ask of the Moderate Party also expressed her scepticism toward the proposal.” http://www.thelocal.se/20140122/mps-cool-toward-tougher-penalties-for-political-violence

Tidningen

Inblick

”Nomineringsstämman för KD i Skåne visar att det kan finnas stora skillnader mellan makthavarna inom partiet och de som står närmare fotfolket. Den skånska nomineringskommittén hade valt att rata den 57-årige röstmagneten, riksdagsledamoten Tuve Skånberg, med föresatsen att man ville förnya partiet. Man ville ersätta honom med 56-årige Michael Anefur. De två kämpade om riksdagsplatsen även vid valet 2010. Då toppades listan av Anefur med Skånberg som tvåa. Men med över 1 100 personkryss mot Anefurs drygt 300 vann Skånberg riksdagsplatsen. Nu försökte man på nytt att ha Anefur som toppkandidat med Skånberg degraderad till plats åtta. Men fotfolket sa åter igen ifrån. Skånberg lyftes upp som toppkandidat. Det är givetvis vanskligt att spekulera i varför Skånberg är så populär. Men hans starka kristna profil och tydliga värdekonservatism kan inte uteslutas som orsak. Tvärtom är det troligen det som fäller avgörandet. ” http://www.inblick.se/Default.aspx?ID=63&PID=760&Action=1&NewsId=1282

Svenska Dagbladet

Min artikel ’Att vara ateist är inte det givna’ fick rekordnotering 1500 likes på Facebook och 26 blogginlägg länkade till artikeln. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/att-vara-ateist-ar-inte-det-givna_8324880.svd

Språktidningen

”Riksdagsledamot Tuve Skånberg (KD) tog nyligen upp DAL:s framtid i en interpellation till Lena Adelsohn Liljeroth. Han hävdade att en nedläggning skulle innebära ”en stor förlust för södra Sveriges historiska kulturarv” och ”en svår kompetensförlust”. Han ifrågasatte dessutom de ekonomiska konsekvenserna av beslutet och avsaknaden av samråd med universitet och högskolor i regionen: Inte vid något tillfälle under den process som lett fram till beslutet har Isof efterfrågat kontakter med avnämarna till arkivens verksamhet, bland universitet och högskolor i berörda regioner, i Lunds fall också i Danmark. Arkiven har byggts upp kring forskningens behov, men inga diskussioner har förts om hur forskningen kan använda arkiven framöver, alltså inte heller möjligheten av att byta huvudman. Myndigheten har en lång tradition när det gäller dokumentation av och forskning om olika former av immateriella kulturarv. Sammantaget utgör institutets samlingar en dokumentation av stora delar av det immateriella kulturarvet i södra Sverige.” http://spraktidningen.se/tags/tuve-skanberg

Katolska kyrkan

Min föreläsning om 1700-års jubileet av ediktet i Milano och religionsfrihet idag – lite ovanlig vinkel på dagspolitiken, inte sant? http://www.katolskakyrkan.se/1/1.0.1.0/44/Symposium_Edikt_i_milano_program.pdf

Affärsvärlden

”Oppositionen driver igenom ett farligt prejudikat, ansåg Tuve Skånberg (KD).” http://www.affarsvarlden.se/hem/nyheter/article3793477.ece

Expressen

”Och Tuve Skånberg (KD), vädjar till oppositionen och hoppas att ”flera riksdagsledamöter på andra sidan” kan tänka sig att avstå voteringen.” http://www.expressen.se/ekonomi/beslut-om-heta-fragan-som-delar-blocken/

Vasamuseet

Visste du att jag hjälpt Vasamuseet som expert och bomärkesforskare för att bestämma bomärken på Vasa? ”Vissa bomärken är mycket vanliga och förekommer runt om i hela Sverige och andra länder i Europa. Det är alltså inte omöjligt att två eller flera personer ombord på Vasa hade med sig föremål med samma märke. Bomärkesforskaren Tuve Skånberg tror att vid en sådan situation brukade den äldsta personen eller den med högst rang behålla sitt märke medan den lägre stående/yngre besättningsmannen fick byta märke eller lägga till ett bistreck.” http://www.vasamuseet.se/Documents/M%C3%A4rkta%20f%C3%B6rem%C3%A5l%20fr%C3%A5n%20Vasa%20130530.pdf

Dagens juridik

”Samtidigt med att medieanvändningen förändras riktas precis som i slutet av 1960-talet kritik mot den självsanerande verksamheten. KU-ledamoten Tuve Skånberg (KD) menar att ”så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så åberopas alltid mediernas egen förträffliga självsanering” men det är ett system som inte är tillräckligt enligt Skånberg. Tuve Skånberg är inte ensam. Även tunga juridiska instanser som till exempel JO och Svea Hovrätt menar att mediernas egen verksamhet inte är tillräcklig.” http://www.dagensjuridik.se/2013/04/tunga-juridiska-instanser-som-jo-och-svea-hovratt

Statens

medicinsketiska

råd

(SMER)

”Flera debattörer, bl.a. den kristdemokratiske riksdagsledamoten Tuve Skånberg tillsammans med tre läkare, har framhållit att det inte är någon mänsklig rättighet att få barn . Även sjukhusprästen Daniel Brattgård, tidigare sakkunnig i Smer, har betonat att barn enligt kristen tro är en gåva, inte en rättighet. Han varnar för ett instrumentellt tänkande i synen på barn och barnlöshet. Smer anser inte heller att det är en rättighet för barnlösa par att få tillgång till alla metoder inom assisterad befruktning.” http://www.smer.se/nyheter/efter-smers-rapport-livlig-samhallsdebatt-om-assisterad-befruktning/


Stor förföljelse av kristna i världen

februari 6, 2014

Enligt en ny studie av Pew Forum finns det en förhöjd hotbild mot religiösa i vårt land. Det är oroande att religionsfriheten krackelerar. På fem år har det index, SHI, som mäter socialt religiös hotbild ökat från 0,7 till 4,2 vilket innebär att Sverige nu ligger i näst högsta kategorin, där även länder som Iran, Libyen och Saudiarabien befinner sig.

Brinnande kyrka i EgyptenVälkänd är situationen för judarna i Malmö som känner sig alltmer trängda, för muslimer med hakkors ritade på moskéer, men även attityden mot kristna har hårdnat i Sverige. Ett exempel är den debatt som uppstod i samband med utnämningen av Elisabeth Svantesson till minister. Samfundsminister Stefan Attefall är bekymrad och vädjar till allmänheten att i sin vardag visa civilkurage och stå upp för religionsfriheten.

80 procent av världens religionsförföljelse riktar sig mot de kristna. Flera beräkningar visar att 100-200 miljoner kristna lever under förföljelseliknande förhållanden. En miljon har till och med dödats för sin kristna tro under det senaste decenniet, i genomsnitt 100 000 per år. Antalet varierar år från år, är svårt att beräkna exakt men är helt klart betydande.

Att religionsfriheten är hårt beskuren framgår av Open Doors (OD) nya rankinglista över de länder där förföljelsen av de kristna är som värst, World Watch List 2014 (WWL). OD är en internationell kristen organisation vars Sverigekontor ger ut en tidning på svenska om förföljelsen. Västeuropa, Ryssland, Australien och Amerika med undantag för Colombia har hittills klarat sig undan en plats på 50-listan. Betydligt värre ser situationen ut i kommunistiska, postkommunistiska och islamdominerade länder. Geografiskt sträcker sig ”förföljelsebältet” från östra och södra Asien via Mellanöstern till Afrikas norra och centrala delar.

Som ledstjärna har OD kristen tro, och artikel 18 i Deklarationen för de mänskliga rättigheterna: ”Var och en har rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Alla som vill ska ha ”rätt att byta religion eller tro” och ha frihet att öppet visa den.

För tolfte året i rad toppas listan av Nordkorea. ”Den gudsliknande dyrkan som gäller ledaren Kim Jong-Un och hans företrädare lämnar inget utrymme för någon annan religion” skriver OD ”och kristna förtrycks i alla avseenden på ett sätt man inte kan föreställa sig.” Omkring 60 000 kristna är fångar i landets arbetsläger. För sex år sedan låg Kina på ”tio-i-topplistan”, men där har situationen förbättrats till 37:e plats med allt fler kristna, i år 85 miljoner.

Efter Nordkorea listas tolv länder, där islam är dominerande och förföljelsen extrem: Somalia, Syrien, Irak, Afghanistan, Saudiarabien, Maldiverna, Pakistan, Iran, Yemen, Sudan, Eritrea och Libyen. I Somalia lever den kristna minoriteten under svårt förtryck. Muslimska ledare och regeringen understryker att det inte finns plats för dem i detta muslimska land och 2013 dödades tio av en islamistgrupp. I Syrien mördas kristna systematiskt. Kyrkor, nunnekloster och barnhem har bränts ner. Även från Irak och flertalet andra islamdominerade länder rapporteras om svår förföljelse. De som kan emigrerar. Det pågår en etnisk rensning på kristna i Mellanöstern.

Hur kan då förföljelsen stoppas? Open Doors metoder är att distribuera biblar, utveckla kristet ledarskap och be för de förföljda. Andra vägar kan vara att knyta Sveriges och andra västländers bistånd till hur religionsfriheten i mottagarländerna efterlevs. Sverige måste internationellt ta ett större ansvar att kritisera religionsförföljelse.

Carl Anders Breitholtz, civilekonom, ordf. i Organization for the Persecuted Christians

Ivar Gustafsson, docent i matematik, Chalmers

Süleyman Wannes, chorepiskopos i syrisk-ortodoxa kyrkan

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, Konstitutionsutskottet, Kristdemokraternas talesperson för religionsfrihetsfrågor

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2014-02-06, Kyrka och Folk 2014-02-06, Borås tidning 2014-02-10


%d bloggare gillar detta: