Tankar på väg ut ur plenisalen

januari 31, 2007

Det må vara nio timmars tidsskillnad och många hundra mil mellan mig och den interpellation som socialminister Göran Hägglund hade i Sveriges Riksdag på eftermiddagen 16 januari, om abort för utländska kvinnor. Men genom riksdagens hemsida http://www.riksdagen.se så kunde jag ändå följa hans debatt med Lars Ohly (v), Josefin Brink (v) och Christin Hagberg (s) ord för ord. I korthet gav den beskedet att den kristdemokratiske partiledaren ämnar lägga en proposition i riksdagen som ger kvinnor inom EU rätt till fri abort i Sverige upp till artonde veckan. Vad som träffande, målande och varnande har kallats abortturism.

 

Jag kände ett starkt vemod och en stark medkänsla med honom.

 

Jag har genom åren hört kristdemokrater reflektera över Jesusordet ”Varför gick ni ut?” (Luk 7:24). Jag tänker mig att Göran Hägglund också lämnade plenisalen med dessa eller liknande ord ringande i öronen. Vad det verkligen för att lämna besked som detta som kristdemokraterna hade gått till val i höstas, eller en gång hade bildats?

 

Kanske ringde också i hans öron den gamle biskop Bratts ord ”Härtill är jag nödd och tvungen”.  Sverige har genom sitt medlemskap i EU förbundit sig att anpassa svensk lagstiftning till EG-fördraget och andra EU-regler. Sveriges sjukvård måste vara tillgänglig för andra EU medborgare. Danmark har redan gjort det. En utredning har föreslagit det. Övriga allianspartier vill det.

 

Värst måste ha varit att höra det beröm som vänsterpartiets ledare Lars Ohly gav honom. ”Socialministerns svar är i huvudsak bra. Han går ju oss till mötes … Därmed utökas aborträtten och den svenska abortlagstiftningen blir ännu mer liberal. Det är bra.” Ohly sade sig till och med kunna ”känna sig tillfreds” med Hägglunds svar. Sådana ord svider mer än någon kritik.

 

Visst lyckades Göran Hägglund bifoga någon liten brasklapp till protokollet. Abortfrågan är ”en i grunden ganska svår fråga”. ”Aborter är inte alltid lösningen med stort L.” ”Det handlar om en etisk avvägning som måste göras … Det är ett etiskt dilemma som ligger bakom avvägningen.” Men han hade också känt sig tvungen att medge att varken ”han eller någon som han känner till har några som helst planer på att ändra veckogränserna när det gäller abortlagstiftningen.” Han hade inte lyckats problematisera abortfrågan i allmänhet eller abortturismen i synnerhet.

 

Han kan också på sin väg ur plenisalen ha funderat på att den lag som han tvingas lägga i riksdagen blir något mindre dåligt utformad med honom som författare, än med Ohly som författare. Mer genomarbetad, om man säger så. Men det är tröst för tigerhjärtan.

 

Jag kan ju inte veta vilka tankar som rörde sig i Göran Hägglunds inre på hans väg ur kammaren. Men jag har goda skäl att tro att de åtminstone kan ha varit dessa:

 

”Det finns bara en sak som är värre än att inte vara i regeringsställning och inte kunna genomföra sin politik, och det är att vara i regeringsställning och inte kunna genomföra sin politik.”

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-01-31


Ett snyggt avslut

januari 3, 2007

Jag är visserligen ingen stor körsångare, men så mycket har jag lärt mig: första och sista sången i ett framförande ska sitta. Det kan vara lite darrigt här och där emellan. Men första och sista sången ska sitta perfekt. Man ska gå ifrån en konsert med de sista ljuva tonerna kvardröjande, som med en eftersmak av en god dessert.

 

Det är sak samma för försäljare; första intrycket är avgörande, liksom att komma fram till affär. Det är inte mycket mening i att bara växla artighetsfraser. Det gäller att göra ett snyggt avslut.

 

Kanske är det så med livet i stort. Det traditionella firandet av den amerikanska högtiden Thanksgiving i slutet av november är att familjen samlas kring matbordet, håller varandra i hand och berättar var och en om vad de vill tacka för under året som gått. Grandma har sina glädjeämnen, tonårsdottern sina, liksom de yngsta. År efter år övar man sig i att sammanfatta och tacka.

 

Istället för mer eller mindre seriösa nyårslöften skulle kanske vi svenskar ta till oss seden att vid nyår ta varandra i händerna, sammanfatta året som gått och nämna vår tacksamhet, och våra förhoppningar för året som kommer. Öva oss i att göra ett snyggt avslut.

 

Jag har haft anledning att göra ett eget bokslut eftersom jag i höstas slutade mitt uppdrag som riksdagsledamot efter 15 år. Min gode vän Johnny Gylling, som också valde att sluta i riksdagen i och med valet, föreslog att vi skulle sammanfatta våra erfarenheter i en gemensam bok med råd och tips till nya riksdagsledamöter och andra politiskt intresserade. Så för min del blev boken ”I maktens korridorer” ett mycket konkret bokslut att bläddra i på nyårsafton.

 

Jag blir påmind om att så mycket är kvar att göra, så många behov finns att täcka, så mycket kan bli bättre i det land vi tycker så mycket om. Men jag blir också påmind om, och blir tacksam över, att få ha haft en liten del i den bön, längtan och strävan att forma en politik och en framtid mer lik den Gud hade önskat och har i beredskap för vårt land och vår värld.

 

Här har vi alla vår uppgift, vår del i uppdraget att göra världen till en bättre plats att bo i. Grandma, tonårsdottern, liksom de yngsta.

 

Ur tacksamheten för året som gått växer förväntan och glädjen inför året som kommer, inför förmånen att få vara med ett tag till.

 

Det var kanske det som psalm 121 avsåg med löftet ”Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid”.

 

Då blir det ett snyggt avslut. Och ett gott nytt 2007.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-01-03


%d bloggare gillar detta: