En liten socialdemokrat i varje moderat

oktober 31, 2007

Vid valet 2006 hade Sverige haft en socialdemokratisk regering 65 år av de senaste 70 åren, vilket lett till ett inflytande över det svenska samhället som väl saknar motstycke i västvärlden.  Det var Alf Svensson som en gång fällde orden att ”Det bor en liten socialdemokrat i varje svensk”.

 

Enbart av detta skäl kunde ett regeringsskifte vara välbefogat. Men föga anade väl någon före valet att det största oppositionspartiet, moderaterna, väl i regeringsställning skulle ersätta sin politik med sina företrädares. I en snabb ström har kursändringar av moderaternas ideologi och politik aviserats. Från att ha varit det mest försvarsvänliga partiet har moderaterna blivit den största påskyndaren av en nedmontering av den svenska försvarskapaciteten under en försvarsminister som är vapenvägrare. Från att tidigare ha förordat kompetens som det avgörande för politiska förtroendeuppdrag har moderaterna på moderatstämman i helgen blivit anhängare av kvotering för kvinnor och invandrare. Fackets blockad av en ung innehaverska av en salladsbar i Göteborg fick moderatstämmans stöd. Från att ha kritiserat den socialdemokratiskt utformade arbetsrätten blev moderaterna dess ivrigaste försvarsadvokat. Vem trodde att moderaterna skulle stå i främsta ledet för att höja bensinskatten och elskatten? Vem anade före valet att en moderat utrikesminister skulle närma sig Hamas och distansera sig från Israel, den enda demokratin i Mellanöstern? På område efter område har de nya moderaterna gjort upp med klassiskt moderat politik, och övertagit sina socialdemokratiska föregångares politiska syn.

 

Det senaste exemplet på moderaternas politikskifte är stämmobeslutet om samkönade äktenskap. Från att tidigare ha varit ett familjevänligt parti som värnat om äktenskapet vill nu partiet göra äktenskapslagstiftningen könsneutral. Att äktenskapet som institution försvagas förbigås med tystnad. Att ändringen av äktenskapslagstiftningen inte är till barnens bästa lämnas obeaktat, trots att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Att principen om faderskapspresumtion inom äktenskapet måste lämnas besvärar inte de nya moderaterna, trots att det inte är i barnens intresse. Ett vuxenperspektiv har ersatt barnperspektivet och försvaret för den lilla människans rättigheter. 1994 var Reinfeldt en av endast två moderater som gick mot partilinjen i riksdagen, och röstade med vänsterpartierna för lagen om registrerat partnerskap. I helgen ledde Reinfeldt moderatstämman i att gå ytterligare ett steg längre, och beslutade att öppna äktenskapet för homosexuella par.

 

Reinfeldt politiska recept kan sammanfattas: ”Kan du inte slå din motståndare, så kan du slå dig ihop med honom.” De nya moderaterna är alltså, när allt kommer omkring, förvillande lika de gamla socialdemokraterna. Det nya arbetarpartiet blir likt det gamla arbetarpartiet. Alf Svensson besannas: ”Det bor en liten socialdemokrat i varje moderat”.

 

Moderaterna står inte längre för den politik som byggt upp partiets namn och förtroende. Kan verkligen moderaterna möta väljarna 2010 under beteckningen ’Moderaterna’ utan att göra sig skyldig till renomésnyltning?

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-31


Kristen tro och politik

oktober 3, 2007

En välgjord dokumentär ”Jag ska göra abort” i SVT2 sändes härom söndagskvällen, med flera repriser senare. På ett trovärdigt sätt speglades de svårigheter många kvinnor upplever när de går igenom en abort. Även spänningen mellan de som kritiserade nuvarande abortpraxis och de som försvarade den speglades väl och nyanserat. Det var tydligt att abortkritiken från organisationen Ja till Livet, liksom från flera kristna ledare, inte välkomnades från ledande politiskt håll.

 

Mönstret går igen. Makthavare värjer sig från kritiken från kyrkan vare sig det gäller civila dödade i Irak, lönerna för topparna i näringslivet, könsneutrala äktenskap, biståndet till världens fattigaste, dödsstraffet eller tonårsaborterna. Reaktionen tenderar att vara tämligen förutsebar i regimer av alla politiska snitt och fasoner: kristna ska syssla med religion och tro och inte med politik. Mest extremt uttryckte Joseph Goebbels, den tyske ministern för folkupplysning och propaganda 1933 – 1945, saken: ”Präster som blandar sig i politiken skall beakta att deras enda uppgift är att förbereda människor för livet efter detta.”

 

Men ända sedan Petrus ord inför Sanhedrin, den judiska rådsförsamlingen, att ”Man måste lyda Gud mer än människor”, har kristna burit på ett profetiskt arv av samhällskritik.  Låt mig illustrera med ett exempel från kyrkans långa historia.

 

ambrosiusAmbrosius var biskop 374 till sin död 397 i Milano, som då var Romarrikets huvudstad där kejsaren höll hov. Ambrosius var berömd som predikant och en utmärkt administratör och politiker. Hans inflytande i sin samtid var stort, det var han som blev redskapet för Augustinus omvändelse och som döpte honom 387 i Milano.

År 390 inträffade ett upplopp i Thessalonike och den romerske ståthållaren där, Botheric, dödades. Den romerske kejsaren Theodosius blev ursinnig och hämnades på stadens befolkning genom att inbjuda invånarna till tävlingar och underhållning i stadens hippodrom. Väl där lät han slakta 7000 av dem.

 

Ambrosius upprördes av massakern och skrev till kejsar Theodosius och uppmanade honom att offentligt omvända sig och ångra det övergrepp han gjort. Theodosius vägrade. Den kommande söndagen skulle kejsaren delta i mässan i katedralen i Milano, men biskop Ambrosius ställde sig utanför kyrkan och blockerade vägen för honom. Han förkunnade att också kejsaren stod under Guds lag, och måste ödmjuka sig och lyda den lagen. Theodosius lät sig övertygas, tog av sig sina kejserliga insignia, gick in i kyrkan för att offentligt bekänna sin synd i massakern i Thessalonike, och be om förlåtelse. Ambrosius blev kejsarens rådgivare, och kom därmed i en position där han kunde bidra till att den romerska rätten skrevs om och reglerna för en rättslig prövning utformades. Och eftersom den romerska rätten bidragit till hela västerlandets syn på rättsväsendet har vi fortfarande Ambrosius’ mod att tacka för våra rättegångars utformning.

 

Kristna varken kan eller får tiga inför sin samtids orättfärdighet. När Jesus kallar sina efterföljare att vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret är det inte ett gott råd i all välmening, utan en marschorder.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-03


%d bloggare gillar detta: