Kristen tro och politik

En välgjord dokumentär ”Jag ska göra abort” i SVT2 sändes härom söndagskvällen, med flera repriser senare. På ett trovärdigt sätt speglades de svårigheter många kvinnor upplever när de går igenom en abort. Även spänningen mellan de som kritiserade nuvarande abortpraxis och de som försvarade den speglades väl och nyanserat. Det var tydligt att abortkritiken från organisationen Ja till Livet, liksom från flera kristna ledare, inte välkomnades från ledande politiskt håll.

 

Mönstret går igen. Makthavare värjer sig från kritiken från kyrkan vare sig det gäller civila dödade i Irak, lönerna för topparna i näringslivet, könsneutrala äktenskap, biståndet till världens fattigaste, dödsstraffet eller tonårsaborterna. Reaktionen tenderar att vara tämligen förutsebar i regimer av alla politiska snitt och fasoner: kristna ska syssla med religion och tro och inte med politik. Mest extremt uttryckte Joseph Goebbels, den tyske ministern för folkupplysning och propaganda 1933 – 1945, saken: ”Präster som blandar sig i politiken skall beakta att deras enda uppgift är att förbereda människor för livet efter detta.”

 

Men ända sedan Petrus ord inför Sanhedrin, den judiska rådsförsamlingen, att ”Man måste lyda Gud mer än människor”, har kristna burit på ett profetiskt arv av samhällskritik.  Låt mig illustrera med ett exempel från kyrkans långa historia.

 

ambrosiusAmbrosius var biskop 374 till sin död 397 i Milano, som då var Romarrikets huvudstad där kejsaren höll hov. Ambrosius var berömd som predikant och en utmärkt administratör och politiker. Hans inflytande i sin samtid var stort, det var han som blev redskapet för Augustinus omvändelse och som döpte honom 387 i Milano.

År 390 inträffade ett upplopp i Thessalonike och den romerske ståthållaren där, Botheric, dödades. Den romerske kejsaren Theodosius blev ursinnig och hämnades på stadens befolkning genom att inbjuda invånarna till tävlingar och underhållning i stadens hippodrom. Väl där lät han slakta 7000 av dem.

 

Ambrosius upprördes av massakern och skrev till kejsar Theodosius och uppmanade honom att offentligt omvända sig och ångra det övergrepp han gjort. Theodosius vägrade. Den kommande söndagen skulle kejsaren delta i mässan i katedralen i Milano, men biskop Ambrosius ställde sig utanför kyrkan och blockerade vägen för honom. Han förkunnade att också kejsaren stod under Guds lag, och måste ödmjuka sig och lyda den lagen. Theodosius lät sig övertygas, tog av sig sina kejserliga insignia, gick in i kyrkan för att offentligt bekänna sin synd i massakern i Thessalonike, och be om förlåtelse. Ambrosius blev kejsarens rådgivare, och kom därmed i en position där han kunde bidra till att den romerska rätten skrevs om och reglerna för en rättslig prövning utformades. Och eftersom den romerska rätten bidragit till hela västerlandets syn på rättsväsendet har vi fortfarande Ambrosius’ mod att tacka för våra rättegångars utformning.

 

Kristna varken kan eller får tiga inför sin samtids orättfärdighet. När Jesus kallar sina efterföljare att vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret är det inte ett gott råd i all välmening, utan en marschorder.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-03

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: