En tid att tiga, en tid att tala (Pred 3:7)

Under de senaste femton åren har två tendenser löpt parallellt i det svenska samhället. Dels växer sekulariseringens krav på att tro och religion ska hålla sig undan från det offentliga livet och samtalet. Det syns tydligast i agiterande ateisters ofta oemotsagda krav på att religion ska vara en privatsak, ja, till och med att religionsfriheten skall avskaffas. Dels finns en växande andlig nyfikenhet och öppenhet. Tecknen på det är många. Det märks inte minst i de växande skaror som under dessa senaste femton år har gått en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. I världen har 6 miljoner i 150 länder gått Alphakursen, i Sverige har 500 kyrkor i olika samfund som haft kursen haft över 50 000 deltagare. Och det är fler svenskar som under ett år besöker en gudstjänst än är på ett idrottsevenemang, alla idrotter sammantagna. (SCB:s ULF-undersökningar bl.a. publicerad i Kulturrådets omvärldsanalys 2000).

 

Paradoxalt nog minskar den kristna trons påverkan på samhället samtidigt som dess inflytande växer på ett personligt plan för enskilda människor.

 

Hur ska vi återta den plats och det inflytande som kristen tro under gångna sekel har utövat i Sverige, med de positiva följder det inflytandet haft t.ex. på människors rättsmedvetande, solidaritet med sämre lottade, synen på allas lika och okränkbara människovärde och andra kristna värderingar?

 

Paulus varnar oss i Romarbrevet (12:2) för att anpassa oss efter denna världen, eller som 1917 års bibelöversättning uttryckte det: ”Skicka inte er efter denna tidsålders väsende”. Grundtextens ord som på svenska blivit översatt med ’anpassa sig/skicka sig’ betyder ordagrant ’anta samma hållning’. Där har vi sekulariseringens väsen i ett nötskal, både den som sker i samhället i stort och den som sker i kristna församlingar: vi riskerar att anta samma hållning som den icke-troende omvärlden i vårt synsätt, i fråga efter fråga. En sekulariseringens konsensus breder ut sig som en blöt filt, och tystar varje avvikande mening.

 

edmund-burke2Upplevelsen av tystnadens blöta filt är inte unik för vår tid. Den brittiske filosofen och statsmannen Edmund Burke (1729 – 1797) skrev i sin Principles in Politics ”Priset som goda människor får betala för sin likgiltighet för det offentliga livet är att bli styrda av onda människor” och han lär ha tillagt ”Allt som behövs för att ondskan ska ha framgång är att goda människor inte gör någonting”.

 

Svaret på hur vi återtar mark för den kristna trons inflytande i vår samtid är kort och gott att vi inte tystnar. Andra röststarka livsåskådningar och politiska synsätt vill marginalisera kristendomen. Om vi väntar på att bli inbjudna till det offentliga rummet och det offentliga samtalet som sker i media och i den politiska världen, och artigt väntar på att vi ska få ordet, så lär vi aldrig få ta till orda. Att vi själva höjer rösten är både vår demokratiska skyldighet och rättighet. ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid” uppmanar Paulus i 2 Tim 4:2.

 

 

Det är den kristna församlingens skyldighet att ge väl genomtänkta och klokt formulerade svar utifrån kristen tro på de frågor som samtiden lever med. Petrus uppmanar oss att alltid vara beredda att ge skäl och besked om den kristna trons svar på framtidsfrågorna, 1 Petr 3:15. Därför får vi inte tiga.

 

Artikeln var publicerad 2008-04-08 i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev och i Världen idag 2008-05-05

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: