”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

På det svarade jag:

– Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.

Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.

– Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

– Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?

Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:

”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! …  Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg  jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja.  Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”

Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.

FamiljJag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”.  Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.

Så – anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.

Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.

Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns?  När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?

Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.

Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.

Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.

En kommentar till ”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

  1. tuves skriver:

    Tck för ditt svar och utvecklande av den tanke som kort återgavs i Dagen. Eftersom du citerar min blogg så vill jag gärna fortsätta samtalet så att vi förstår varandra på rätt sätt. Som jag ju också skrev så tror jag att vi i mycket i grunden är överens. En anledning till viss begreppsförvirring var att i den ena delen av citatet användes ordet stöd kopplat till ekonomiska ersättningar, dvs lagstadgat skydd och jämlikhetsprinciper för människor oavsett på vilket sätt vi lever. I det andra stycket användes ordet stödja på det sätt som du nu vidareutvecklar och som jag får en ökad försåelse för hur du tänker, dvs en normöverföring. Alltså inte stödja i begreppet särskilja, favorisera eller premiera. Men jag vill gärna utevckla vidare. Den familjebildning som under en mycket lång tid och i de allra flesta sammanhang i världen, dock inte överallt men har haft företräde och reservationslöst stöd är kärnfamiljen, som ibland består av
    biologiska barn, ibland i något annat konstellation beroende på omständigheter, föräldrars frånfälle, adoption etc. Jag utgår från ditt svar att detta är grunden i även ditt förhållningssätt. Idag står vi inför två olika problem, möjligen beroende av varandra, inte alltid. Dels det ökade antalet skilsmässor, där mitt eget äktenskap är en del i statistiken. En skilsmässa behöver inte vara skadligt för barnen, om inte barn eller någon part far illa. Många berättar om det destruktiva i att leva i ett kärlekslöst förhållande. Det är säkert så. Men det behöver inte motsäga det grundläggande där vi tycks vara helt överens, att det absolut optimala för barnen är att få fortsätta leva, även i vuxen ålder, i en familj där mamma och pappa lever tillsammans. Detta är inte en smärta som bara sitter i så länge barnen bor hemma utan något som de kommer att bära med sig hela livet in i sina egna familjbildningar. Därför ska stöd och
    uppmuntran ges till att stödja äktenskap och försöka förhindra skilsmässor i så hög grad som möjligt. Med barnens fokus i centrum. Kanske är det den växande egoismen att bara se till sin egen lycka som gör att man drar med sig barnen in i ett liv som de själva inte har valt. Så till den andra delen, där vi befinner oss idag, att samhället, regering och rikstag, valt att likställa även alternativa former utanför mamma-pappa barn konstellationen som likvärdiga med det hittillsvarande. Dvs man markerar att det inte spelar någon roll om det finns en mamma eller en pappa i barnets liv. Det är olyckligt. Även om det sekulariserade samhället bestämmer sig för att skapa trygga förutsättningar för alla barn som lever med två parter som älskar varandra (där tycks ju föreligga en finnas en gällande värdegrund, apropå äktenskap med fler parter än två)så kan samhället visa vara tydlig med det som du uttrycker och eftersöker, det reservatioblösa stödet
    för den biologiska kärnfamiljen. Genom att till exempel behålla partnerskapet eller för kyrkan exempelvis låta skapa två olika ritual som uttrycker och förmedlar det unika i respektive relation. Min fråga om förtydligande gällde nog i det sistnämnda sammanhanget, hur reservationslöst stöd, kontra, ”återhållet stöd” till olika familjebildningar skulle kunna se ut. Du talar om normöverföringen, men är det inte så att man i skola redan möter barn som är i dessa relationer, att man på barn- och mödravård möter mammor som redan är på väg att bli föräldrar i dessa relationer? Hur ska man i familjerådgivningen om ett homosexuellt par kommer dit för att få stöd och hjälp hålla samman hjälpa dem? ”Avprogrammering?”. Ett onödigt hårt ord, jag vet. Det finns idag mycket effektiva sätt för denna normöverföring. Det räcker att skicka hem en blankett från skola eller församling och på den skriva underskrift av, telefonnummer till: mamma och pappa
    istället för vårdnadshavare. Och därtill räkna med att barnet bor på en och samma adress alltid. Så har man tydligt slagit fast normen både till barn och föräldrar och sagt vad samhället tycker i frågan. Jag vet att jag lyfter det till sin spetsa. Men dilemmat är att i de sammanhang som du nämner som normöverförande är dessa barn redan närvarande, de finns redan! Och hur kan de uppleva sig annat än diskriminerade? Här det det stora glappet mellan ideal och verklighet. Där samhället preventivt kan påverka och stödja ska det kunna göra det, jag är själv inte på det klara med hur, i de sammanhang där människor finns och lever behöver det uppmuntran och stöd. Regering och riksdag har nu tagit ett beslut att införa könsneutrala äktenskap. Äktenskapet är och förblir intimt förknippat med föräldraskap, det kan vi inte komma ifrån. Den nya synen man nu slagit fast är att istället kärleken bara är den bärande punkten för äktenskapet. På den
    punkten bör könet inte ha någon betydelse på något sätt, kärleken kan vara både heterosexuell och homosexuell, om än oftast heterosexuell. Men för synen på barnens möjligheter och rättigheter skulle man kunnat gå en annan väg. För att göra sig överens med statistik och forskning om vad som är barnens bästa. Så i stora delar, Tuve, är vi överens. Men i de sammanhang där du vill överföra en norm och ett förordande av vilka familjebildningar som är bäst där står vi redan mend familjer i alla regnbågens färger…

    Liselotte Malmqvist

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: