Fasansfull retorik från Torbjörn Tännsjö

oktober 27, 2009

1920 gav juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche ut sin bok Die Freigabe der Vernichtung Lebensunwerten Lebens (Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv). Bokens tankar och terminologi slog rot i det rashygieniskt besatta Europa, och kom att bli bärande inslag i Tredje Rikets massmord av ”livsodugliga” personer. I fredagens Aftonbladet fick dessa tankar nytt liv av filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö. Vi tar avstånd från den mardrömslika människosyn som Tännsjö förkunnar. Aftonbladet bör besinna sitt ansvar när tidningen gör sig till megafon för en ideologi som ger rum bara för starka och friska individer.

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar, som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet, har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.

I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera ”livsodugliga liv”. Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter.  I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

DownsTännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. ”Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med ”utrymme att döda en annan människa”.

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av ”perfekta människor”, där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet (tillsammans med 17 andra undertecknande)

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-10-26


Konst som skönhet

oktober 12, 2009

I kulturprogrammet Kobra i SVT1 6 oktober om kungligt kulturintresse ställdes frågan om vad konst och kultur är. Utan att bli ifrågasatt fick Carl-Erik Grimstad ge uttryck för vår samtids syn på estetik: ”Konst bör i sin grundhållning vara kritisk. Det handlar om makt och inflytande. God konst och kultur utmanar alltid makten.” Konsten reduceras till ett redskap för den radikala kultureliten i klasskampen. Att gestalta skönhet är en främmande tanke. Med den synen kan nedklottring av tunnelbanevagnar och fejkade psykoser kallas konst.

En kristen syn på konst och kultur reducerar dem inte till redskap, utan till självändamål. Människan är skapad av Gud till att vara Guds med-skapare enligt 1 Mosebokens första kapitel ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Gud har skapat skönheten – ”Allt vad Gud har gjort är skönt” skriver Predikaren (3:11). Berättelsen om Guds skapande sammanfattas med ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott”. Paulus betonar att vi är Guds medhjälpare, Guds medarbetare i första Korinthierbrevet (3:9).

Att se det som ännu inte finns och sedan skapa det är att skapa i Guds efterföljd. Det berättas att när Michelangelo 1501 fått uppdraget av staden Florens att hugga statyn av David, kom uppdragsgivarna till verkstaden för att se verket fullbordas. Någon frågade hur Michelangelo visste vad han skulle hugga bort. Mästaren svarade ”Jag ser David i stenen och sedan är det bara att hugga bort allt som inte är David”.

DavidSom i mycket annat har kyrkofadern Augustinus betytt mycket för att utveckla den kristna förståelsen av konst. Han beskriver Gud som den störste konstnären, som i sin skicklighet skapar allt harmoniskt och därmed skönt. Harmonin i Guds skapelse kan beskrivas som talförhållanden, alltså matematiskt. När en konstnär utifrån sin inre bild skapar ett konstverk är det ytterst Gud och hans visdom som är verksam i honom. Konst är alltså det som gestaltar tillvarons harmoni, dess sköna proportioner. Augustinus beskriver Gud som upphovet till varje form av harmoni. Eftersom allt hos Gud är samstämt och harmoniskt är Gud den skönaste av allt och alla. Det sköna är alltså det harmoniska och samstämda, det som har rätt proportioner mellan delarna. Musik, konst, ja, matematik, äger på detta sätt skönhet.

Istället för att se konst och kultur som provokationer mot makten och som redskap i en kulturradikal politisk kamp, är god konst ett gestaltande av det sköna och det goda, att vara Guds medskapare.

Karin Boye skriver om detta:

En målares önskan

Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparens hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att människorna anade Gud!

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-10-12


%d bloggare gillar detta: