Människovärdet och det sluttande planet

april 30, 2010

Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03


Vilka normer har ateismen?

april 7, 2010

I den linjeartikel som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderar på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07


Påskens budskap – Kan vi lita på Bibeln?

april 4, 2010

”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.” Kring de orden ur Johannesevangeliet kommer människor i vårt land i hundratusental att samlas i hem och kyrka denna påsk. Men kan man lita på Bibeln, har det den berättar ägt rum?

Inskription i Caesarea som nämner Pontius Pilatus, kejsar Tiberius ståthållare i Judéen 26-36 e.Kr., under vars ämbetstid Jesus blev korsfäst

 Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse—liksom kristendomen själv är historisk—kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historia, eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.

I egenskap av en historisk beskrivning av händelser, har de bibliska utsagorna bevisats vara likvärdiga sumeriska, babyloniska, egyptiska, och kanaaneiska historiska urkunder. Bibelns viktigaste del, Nya Testamentet (NT), har en solid förankring i historien. Somligas åsikt att de nytestamentliga berättelserna är legender, visar endast en djup okunnighet om både historiska fakta och mytbildningens långa process. NT:s tidigaste böcker skrevs cirka 20 år efter Jesu död, när ögonvittnen fortfarande var vid liv. Denna tidsrymd är för kort för mytbildning. Nyare bibelforskning pekar på den muntliga traditionens tillförlitlighet. Redan Jesus kan ha lärt lärjungarna att tradera vissa stycken och mycket av det som sedan skrevs ner hade funnits i det memorerade materialet. Den judiska tekniken att memorera var lika säker som skriftligt material. Det finns därför ingen lucka mellan Jesus och texterna 20 år senare. Ögonvittnena och det memorerade materialet är starka argument för textmaterialets sanningshalt rent historiskt. 

I sin ansedda bok, Roman Society and Roman Law in the New Testament (1963), som tar upp beröringspunkter mellan romerskt samhälle och lag och NT (särskilt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna), säger A.N. Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford: ”Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande … Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt” (s. 189). Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.

En fråga som ofta ställs är: ”Kan vi lita på att Bibelns text har bevarats intakt efter 2000 år och längre?” Vi råkar faktiskt vara i det lyckliga läget att kunna jämföra vidarebefordran av den bibliska texten med den klassiska litteraturens vidarebefordran. De tidigaste manuskripten som vi har till sådana klassiska verk som t.ex. Homeros, Sofokles, Thoukydides, Platon och Demosthenes är skrivna mellan 1200 och 1600 år efter sina original. För NT:s del, finns hela texten bevarad i manuskript skrivna cirka 300 år senare, medan vissa papyrer som innehåller delar av NT:s text, skrevs bara 25-100 år efter originalen. Det finns mer än femtusen manuskript på grekiska med hela eller delar av NT bevarade. Bland antika böcker är ingen annan bok bättre omvittnad än NT.

Äldsta manuskriptfragmentet från Nya Testamentet ca 100-140 e.Kr. Johannesevangeliet kapitel 18, P 52, John Ryland’s Library

Nya Testamentet och dess centrala gestalt, Jesus, har varit måltavla för kritik från hedniska, otroende och ateistiska författare, från Kelsos (2. århundradet e.Kr.) och Porfyrios († c:a 305) till Renan († 1892) och Nietzsche († 1900) och även liberala teologer såsom Biskop John Robinson († 1983), som skrev boken Honest to God (1963) och som i boken But that I Can’t Believe (1967) deklarerade att han inte trodde på bön. Men trots denna spärreld av negativ kritik från alla tänkbara håll har NT inte bara stått orubbad, utan även utgått som segrare och respektingivande. Fem år före sin död svarade samme Robinson på frågan: “Kan vi lita på Nya Testamentet?” med ”Det tror jag fullt och fast att vi kan.” (Can we Trust the New Testament?, 1977, s. 130). I sin Redating the New Testament (1976) och sin postuma The Priority of John (1985), överträffade Robinson de konservativa teologerna i sin tidiga datering av NT:s böcker. Men värdet av denna bok ligger inte så mycket i Robinsons tidiga dateringar utan i det att han visar hur bräckliga deras argument är som försöker datera några av NT:s böcker sent och därmed utesluta apostoliskt författarskap.

Vissa läsare kanske finner att Bibelns tänkesätt och kultur skiljer sig från modernt tänkesätt och kultur. Men detta är helt naturligt, eftersom det ursprungliga budskapet gavs för länge sedan, till folk av en annan kultur och i andra språk än vårt språk. Detta gör emellertid inte Bibeln irrelevant. Tvärtom visar det att budskapet är äkta och givet människor som levde under verkliga omständigheter, och konfronterades av konkreta problem, vilka i grunden liknade våra egna.

Slutligen, medan det är möjligt att undersöka NT:s historiska delar, finns det ingen mänsklig metod som kritiskt kan granska utsagor om Gud eller frälsningen. Således, medan vi kan bevisa historiskt (genom t.ex. citerandet av evangelierna samt de romerska historikerna Tacitus och Suetonius) att Jesus korsfästes i Jerusalem under Tiberius regering, kan vi inte bevisa med våra historiska metoder att Jesus dog för världens synd. Men detta betyder inte att försoningsakten inte var en objektiv, historiskt händelse. Den var visserligen inte öppen för allmänheten att beskåda och verifiera, men den var, inte desto mindre, en händelse som ägde rum mellan Jesus och hans Fader, vars resultat är synliga i den kristna Kyrkan. Detta utgör faktiskt det starkaste beviset för det bibliska budskapets trovärdighet. Personlig tro på Kristi försonande död på korset har förvandlat miljontals människor, lyft syndare ur syndens träsk, gett hopp till de hopplösa, kraft och styrka till de svaga, och visshet om uppståndelse och evigt liv till dem som älskar Gud. Sålunda utgör Kristushändelsen Historiens största faktum.

Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik, Lund

Hans Stiglund, biskop i Luleå stift

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet, adj. professor i kyrkohistoria, Fuller

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-04-04, Kristianstadsbladet 2010-04-01


%d bloggare gillar detta: