Vad är Kristdemokraterna bra för?

juni 30, 2010

Kristdemokraterna har historiskt haft svårt att hävda sig i opinionsmätningar mellan valen; särskilt i regeringsställning, 1991-94 och 2006-10. Dalarna ligger mellan valen och topparna på valdagen, likt en telefontråd mellan stolparna. Sedan valet 2006 har KD fått färre än 4 procent av rösterna i 28 av Demoskops 46 mätningar, så också i den senaste. Skulle KD lämna riksdagen så lämnar Alliansen över regeringsmakten till den rödgröna oppositionen med Mona Sahlin som statsminister, Thomas Östros som finansminister och Lars Ohly som minister.

Det är illa nog, men vad skulle försvinna från regering och riksdag om olyckan var framme och KD inte kom över 4 procentsspärren? Förutom socialpolitiken, äldreomsorgen och ett etiskt perspektiv skulle särskilt familjepolitiken drabbas. Kristdemokraterna har i årtionden kämpat för rättvisa inom barnomsorgen och möjligheten att själv få välja vem som ska vårda och fostra barnen – föräldrarna, närstående eller dagis. Under den borgerliga regeringen 1991-94 lyckades Kristdemokraterna få igenom ett generellt vårdnadsbidrag för barn mellan ett och tre år på 2 000 kr i månaden. 70 procent av alla småbarnsföräldrar valde 1994 att utnyttja vårdnadsbidraget, trots att beloppet var litet. Man kan jämföra med att en dagisplats subventioneras med över 10 000 kr per månad och barn. Socialdemokraterna avskaffade vårdnadsbidraget direkt efter maktskiftet 1994. Under den borgerliga regeringen 2006-10 har Kristdemokraterna lyckats förhandla fram att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag, i kraft från 1 juli 2008. Denna gång har beloppet ökat till 3 000 kr per månad och barn. Detta vårdnadsbidrag erbjuder nu en tredjedel av landets alla kommuner, där den politiska majoriteten så beslutar.

En bred majoritet av väljarna står bakom valfrihet i barnomsorgen och vårdnadsbidrag. 81 procent vill ha kvar vårdnadsbidraget eller utveckla det enligt en SIFO-undersökning i april i år. Inför valet 2010 lovar vi kristdemokrater att kämpa för att vårdnadsbidraget utökas till att finnas tillgängligt i alla kommuner i landet och att beloppet ökar till 6 000 kr per månad och barn. Det är viktigt steg i riktning mot att göra familjerna självstyrande, och ett skäl så gott som något att ge Kristdemokraterna förnyat mandat i riksdag och regering.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD) 1991-2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-06-24, Borås Tidning 2010-06-30, VLT 2010-06-30, Hallands Nyheter 2010-07-01, Hemmets Vän 2010-07-01, Motala & Vadstena Tidning 2010-07-02, Sundsvalls Tidning 2010-07-12,  Norrköpings Tidningar 2010-07-14,  Piteå-tidningen 2010-07-30, Kristianstadsbladet 2010-08-23

Annonser

Gud behövs i politiken

juni 29, 2010

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28


Politik och etik i valet 2010

juni 28, 2010

Riksdagskandidater för Piratpartiet och Moderaterna fuskar för att komma högt på valsedlar. Två partiledare som kandiderar i valet i höst har kontokortsmissbruk och skattefusk i bagaget.

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 91-06 (KD), kandidat i riksdagsvalet 2010

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2010-04-28, i Norra Skåne 2010-04-29, i Vestmanlands läns tidning 2010-04-30, Barometern 2010-06-01, Kristianstadsbladet 2010-06-28


Sätt gränser för hets mot religion

juni 4, 2010

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11


Behåll kristendomens särställning i skolans religionskunskap

juni 3, 2010

När den socialdemokratiska regeringen 1963 ville ta bort kristendomsämnet i den svenska skolan gjordes en av de i särklass största namninsamlingarna i svensk historia, för att bevara kristendomsämnet i skolan. 2 100 000 personer, i stort sett varannan vuxen, skrev under. Kristendomsämnet blev inte kvar, men i varje läroplan sedan dess har understrukits kristendomens särställning inom religionskunskapen. Men om skolverket får som det vill är det slut med det nu.

Skolverket föreslår i ett remissförslag till ny kursplan i religionskunskap att kristendomens särställning ska försvinna och nämner bara kristendomen i förbigående. Detta skulle beröva eleverna en grundläggande kunskap i den religion som i tusen år format Sverige och de värderingar som vi gemensamt sluter upp kring.  Det strider också mot läroplanen som riksdagen beslutat om.

I den nu gällande kursplanen står specifikt om kristendomen:

”En förståelse av det svenska samhället och dess värderingar fördjupas genom kunskaper om de kristna traditioner som dominerat i Sverige. Sådan kunskap ger också möjlighet till förståelse av västerländsk konst, musik och litteratur.”

och

”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner. En viktig grund för denna förståelse är kunskaper om Bibeln och kyrkoåret. Psalmer, sånger, etiska principer och sedvänjor ger uttryck för kristen tro i olika tider.”

Skolverket föreslår nu att båda dessa texter tas bort. Detta är orimligt av sakliga skäl, men också av rent formella. Skolverkets förslag strider nämligen mot den nu gällande läroplanen för grundskolan och gymnasiet, Lpo 94 och Lpf 94, som formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna Lpo 94 och Lpf 94: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”

I förarbetena till riksdagsbeslutet, regeringens proposition 1992/93:220 En ny läroplan för grundskolan (sid 58) står specificerat hur religionskunskapsämnet ska utformas: ”Kristendomen har haft och har stor betydelse i det svenska samhället och dess inflytande sträcker sig från kultur, värde- och normsystem, lagstiftning och rätts­system, till samhällsmoral, sedvänjor och tradition. Ämnet skall därför ge kunskaper om den kristna trons föreställningsvärld som en grund för förståelse av hur svensk och västerländsk kultur och samhällsutveckling påverkats och påverkas av Bibeln och kristen tro.”

Skolverket föreslår alltså att religionskunskapsämnet släpper kristendomens särställning och dess grundläggande betydelse för vårt land och folk. Det får inte ske. Det skulle innebära att våra ungdomar förmenas ett viktigt idéarv och blir i stor utsträckning kulturlösa. Sverige är numera multietniskt och multireligiöst, men det kristna arvet har format det svenska samhället. Kristendomens värderingar är av största betydelse för ett gott samhälle. Sista datum för att lämna in remissvar och synpunkter till Skolverket är den 5 februari. För den som värnar om den kristna värdegrunden gäller det att reagera snabbt.

Tuve Skånberg, gästprofessor kyrkohistoria, Fuller, riksdagsledamot 91-06 (KD)

Walburga Habsburg Douglas, fil. doktor juridik, riksdagsledamot 06- (M)

Kjell O. Lejon, professor religionsvetenskap, Linköping

Rolf Åbjörnsson, advokat, riksdagsledamot 94-02 (KD)

Ivar Gustafsson, docent matematik, Chalmers

Stefan Swärd, fil. doktor statsvetenskap

Yvonne Maria Werner, professor historia, Lund

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-02-03


Rätt att leva eller rätt att dö?

juni 2, 2010

Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 1991-2006 (KD), kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10


%d bloggare gillar detta: