Släpp inte ut pedofiler utan medicinsk behandling

januari 22, 2011

 Fallet i Sundsvall med en pedofil som på en permission förgripit sig på barn sätter fokus på samhällets ansvar att skydda allmänheten för människor som är farliga för sig själva och andra.

Samhället måste ta övergrepp på barn på stort allvar och ta sitt ansvar i strävan efter att förhindra brott. Därför är det också viktigt att få pedofiler att bryta mönstret, få dem att sluta med sina brottsliga handlingar och få dem att komma till självinsikt.

För att den dömde pedofilen ska komma till självinsikt anser jag att det ska vara obligatoriskt att delta i programverksamheten på anstalt. Men forskning visar dock att ensidig beteendeterapi inte ger tillräckliga resultat. I fallet i Sundsvall hade pedofilen en historia av 200 terapeutiska samtal.

Medicinskt tidsbegränsad behandling borde därför vara ett krav för att en dömd pedofil ska få villkorlig frigivning. Farmakologisk behandling där man med läkemedel dämpar symptomen genom att sänka förekomsten av manligt könshormon i kombination med psykologisk och social terapi borde kunna användas på pedofiler och våldtäktsmän för att förhindra återfall i brott. Det skulle skapa möjlighet för personer som begått sexuella övergrepp att leva i samhället utan att skada barn eller andra. Den medicinska behandlingen är känd och säker, och används varje dag av tusentals män, eftersom den är en del av behandlingen av prostatacancer. Medicineringen sänker halten av testosteron och därmed risken för tillväxten av cancer.

Vi måste vidta åtgärder för att skapa ett tryggt samhälle. Att säkra barnens trygghet är varje vuxengenerations självklara uppgift. Om nu medicinsk behandling skulle dämpa sexualdriften hos pedofiler och minska risken för ytterligare övergrepp ter det sig oansvarigt att inte kräva denna behandling hos dömda pedofiler

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot, led. Konstitutionsutskottet, ers. Justitieutskottet

Artikeln var publicerad på Newsmill 2011-01-22

Se också inslaget i SVT Debatt 2011-01-20 där jag debatterade medicinsk behandling av pedofiler


Vårdnadsbidraget vinner

januari 12, 2011

En rapport från SCB om vårdnadsbidraget, som funnits i offentlighetens ljus sedan i oktober förra året, har helt plötsligt blivit nyhet i svensk medier. Och den påstås visa att vårdnadsbidraget är ett stort misslyckande. Rapporten visar snarare det rakt motsatta!

Så här ser fakta ut:

Statistik från Sveriges kommuner och landsting visar att kommunerna under hela 2009 betalade ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag, vilket motsvarar 3 750 (helårs och heltids) vårdnadsbidrag. Antalet familjer som under 2009 faktiskt har haft vårdnadsbidraget är sannolikt högre – eftersom många är hemma med vårdnadsbidrag en kortare tid, eller annan period, än under ett helt kalenderår.

Under andra halvåret 2009 var det enligt SCB:s rapport 2837 föräldrar som hade vårdnadsbidrag för 3025 barn.

Under andra halvåret 2009 hade 96 kommuner infört vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bodde då (31 december 2009) 47 procent av befolkningen. Under 2010 års början hade ytterligare 8 kommuner infört vårdnadsbidraget, och därmed har 104 – eller 36 procent – av Sveriges 290 kommuner idag vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bor 48,9 procent av befolkningen. Efter valet har ytterligare kommuner fattat beslut om vårdnadsbidraget – däribland Leksand och Karlskrona – samtidigt som vårdnadsbidraget sannolikt kommer att avskaffas i någon kommun i samband med förändringar efter valet.

Om alla småbarnsföräldrar i alla landets kommuner hade haft tillgång till vårdnadsbidraget – och om andelen som använt vårdnadsbidrag hade varit den samma – skulle detta, hypotetiskt sett, ha inneburit att 7 978 vårdnadsbidrag istället betalts ut, det vill säga i princip 8 000 heltids och helårs vårdnadsbidrag.

Under 2009 betalde kommunerna alltså ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag. Om alla de familjer som döljer sig bakom den siffran istället skulle ha haft förskolebidraget – som för 2008 uppgick till 149 939 kronor för en heltidsplats i förskolan enligt Riksdagens utredningstjänst – skulle det ha kostat kommunerna 562,3 miljoner kronor. Detta är 427,2 miljoner kronor mer – vilket naturligtvis inte kan räknas hem som en motsvarande besparing – men det innebär ändå att vårdnadsbidraget sannolikt kan föras upp som en pluspost i de flesta av kommunerna.

För att få en uppfattning om hur framgångsrikt vårdnadsbidraget redan är, kan det också jämföras med jämställdhetsbonusen. Detta betaldes under 2009 ut till cirka 7 000 föräldrar. Cirka 12 000 föräldrar var genom sitt uttag berättigade till bonusen, men cirka 5 000 valde alltså att inte ansöka/kom in med ansökan för sent. Statistiken för vårdnads- och jämställdhetsbonus går inte att jämföra rakt av eftersom underlaget kan tänkas vara cirka 100 000–150 000 barn för bonusen, eftersom föräldraförsäkringen generellt tas ut under barnets första 18 månader. Vårdnadsbidraget kan ju tas ut för barn som fyllt ett år men inte tre år, vilket motsvarar cirka 200 000 barn.

Försäkringskassan har i en granskning av jämställdhetsbonusens effekt 18 månader efter reformen införts konstaterat att: ”Med andra ord visar inte resultaten att jämställdhetsbonusen påverkat fördelningen av föräldrapenningdagarna mellan mammorna och papporna efter 18 månader.” Lite krasst – och förenklat – kan alltså konstateras att 27,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar gått till föräldrar som ändå hade valt att göra ett mer jämställt uttag. Sett till att uppfylla sitt syfte är jämställdhetsbonusen så här långt ett stort misslyckande.

I motsats till detta kan vårdnadsbidraget verkligen sägas ha blivit en stor framgång, i fråga om att uppfylla sitt syfte, när kanske 4000–5000 familjer verkligen har fått mer tid med varandra. Vårdnadsbidraget vinner.

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SvD 2011-01-12


%d bloggare gillar detta: