Naiv analys av pridedeltagande

augusti 19, 2011

Lennart Bondesson och Magnus Ramstrand hävdar (Dagen 17 augusti) att Kristdemokraterna i Stockholm gjorde en viktig insats när de deltog i Prideveckan eftersom ”det visar att partiet står på den enskildes sida, oavsett personens sexuella läggning.” De framhåller att ”tre kristdemokrater, Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö tilldelades festivalens Regnbågspris.” De hävdar också att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” och att ”det är självklart att det går att förena deltagandet i Pridevecka och dialog med människor samtidigt som man inte står bakom alla de olika synsätt och uttrycksätt som fanns under Prideveckan.”

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26

Annonser

Hur värnar vi det öppna samhället?

augusti 11, 2011

Det pluralistiska, öppna och demokratiska samhället är idag utsatt för stor press. Flera bedömare pekar på att hatet växer på Internet och i media. Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11


Kyrkohistorien stöder Bibeln

augusti 5, 2011

Den senaste tiden har Bibelns äkthet och trovärdighet diskuterats intensivt. Det gäller speciellt kärnfrågan huruvida Jesus är en myt, uppdiktad av de första kristna, eller om han faktiskt existerat som historisk person, och i så fall ivilken utsträckning de fyra evangelierna ger en sann beskrivning av hans liv på jorden. Som argument för Bibelns äkthet kan anföras såväl det korta tidsavståndet mellan original och ett jämförelsevis stort antal bevarade kopior, dess tydliga ögonvittneskaraktär och samtida utombibliska källor. Ytterligare ett starkt indicium för Bibelns trovärdighet är Apostlagärningarnas 29:e kapitel, det vill säga kyrkans snart tvåtusenåriga historia.

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05


%d bloggare gillar detta: