Tuve Skånberg blev troende – mot alla odds

september 23, 2013

Han växte upp som ”suddig” ateist. Men så läste han – först motsträvigt – Bibeln.
– Och jag insåg att det som stod där ju var sant, att det stämde, säger Tuve Skånberg.

Det var i ungdomen inte mycket som talade för att den i dag 57-årige pastorn, teologie doktorn, riksdagsledamoten, direktorn – för att nu bara saxa något ur hans omfångsrika CV – skulle bli troende. Oddsen för en sådan utveckling måste i själva verket ha varit skyhöga. För i föräldrahemmet i Lyckeby, halvannan mil öster om örlogsstaden Karlskrona, fanns ingen större plats för Gud, även om han någon enstaka gång fick vara med på ett hörn.
– Pappa tyckte om att gå i kyrkan på julottan och till påsk. Det hade han väl fått från min farfar, som var kantor i Oskarsström. Fast han gick inte dit av religiösa skäl, utan helt enkelt bara därför att han kunde spela. Men min mamma var helt sekulariserad, säger Tuve Skånberg, sommarledigt avslappnad vid fikabordet hemma på Skillinge, det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.
Julottorna i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia tyckte Tuve Skånberg bara var tråkiga och de gav ingen mersmak. Hela kristendomen var – i likhet med prästen – svart. Och inte blev bilden mycket glättigare när husets näst yngste son skickades till söndagsskolan:
– Jag fick en ängel med glitter på. Det räckte för att avskräcka mig, så det blev bara en gång.
Konfirmation blev det, i alla fall. Tuve Skånberg berättar att han på lägret i Bräkne-Hoby fick en del kunskaper som ”i alla fall inte kunde skada”. Trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen fångade hans uppmärksamhet.
– I övrigt var jag mest intresserad av flickorna, säger han.

Tuve Skånberg 2101, foto Annica Skenberg1970 briserade dock inget mindre än en bomb i det Skånbergska hemmet. Yngste sonen Svante kom hem och förkunnade att han hade blivit frälst i EFS. Stor förvirring uppstod. Frälst – vad innebär det? Ingen visste.
– Jag fick uppdraget att tala honom till rätta och få honom att inse hur dumt detta var, säger den ett och ett halvt år äldre brodern.
Projektet misslyckades, men familjen kunde ändå notera en viss – om än liten – förändring till det bättre.
– Han torkade disken. Och det räckte för att vi skulle förundras.
Så blev det dags för militärtjänstgöring, vilket för Tuve Skånbergs del innebar 13 månader i kustartilleriets uniform. En del av den tiden var han placerad i Fårösund. Lillebror Svante tyckte att bibelstudium kunde vara en lämplig sysselsättning för en som låg i lumpen, och stack därför Nya Testamentet i händerna på sin högst ointresserade och ateistiske bror.
– Men jag läste ändå, mycket för att kunna tillbakavisa Svante. Så där satt jag i ett litet rum i Fårösund, med Bibeln i ena handen och tio starköl på kylning ute i snön, eftersom det skulle vara fest på kvällen, berättar Tuve Skånberg.

Först gick han i genom Nya Testa­mentet. Sedan hela Bibeln, från pärm till pärm – först en gång, sedan en gång till… och då hände något.
– Jag tänkte: Tänk om jag har missat något som Svante har funnit? Tänk om Jesus inte är som jag har föreställt mig? Tänk om Gud finns och om Svante har rätt?
Han fortsätter:
– Och för första gången bad jag. Jag bad: Gud, om du finns, vill jag ha kontakt med dig. Där började så sakteliga en dialog med Gud. Innan hade jag väl mest talat med mig själv, men sedan tog Gud över den inre dialogen och blev en ledning, en god röst.
Omvändelsen var inte plötslig och dramatisk. Snarare var det en årslång process, som slutade i en insikt som han också beslutade sig för att bejaka:
– Jag insåg att detta är sant, att det stämmer.

Den 1 mars 1975 är ett datum av särskild betydelse för Tuve Skån­berg. Efter att ha festat kvällen innan, slog han för första gången i sitt liv upp predikoturerna i husorganet, Blekinge Läns Tidning. Där läste han att riksevangelist Berthil Paulsson (1911-2008) skulle tala i Marie­dalskyrkan, då Missions­kyrkan, numera en del av Equmenia­kyrkan.
– Jag gick dit. Det var nog 200 människor där, men det var som om han talade direkt till mig.
Efter att ha presenterat sig blev den då 19-årige Lyckebypojken väl omhändertagen av kyrkan, och engagerades som hjälplärare åt konfirmanderna. Skriftlärd var han ju – det hade bibelstudierna i Fårösund borgat för. Därtill hade han en historia som fångade ungdomarna.
Det hela gick så bra att han sedan fick vara konfirmations­lärare på ett läger i Halland, något som kom att förändra hela hans liv. För det första mötte han Eva, flickan från Småland, som sedan 35 år tillbaka är hans hustru, för det andra tackade han ja till jobbet som ungdomsledare i Hestra, Evas hemort. Tillbaka hos föräldrarna berättade han om både flicka och ungdomsledar­jobb. Det senare var inte populärt.
– De grät, berättar Tuve Skån­berg.

Med frälsningen – som han beskriver som ett i grunden medvetet beslut efter en längre tids bearbetning, då allt successivt klarnade – kom också insikten att han skulle förkunna. Därmed övergav han planerna på medicinstudier och i stället blev det teologi i Lund, något som inte alls togs väl emot av föräldrarna.
– De hade till nöds kunnat förlika sig med tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan, men nu kom jag och sa att jag ville bli pastor i Missionskyrkan, berättar Tuve Skånberg.
– Ja, så blev de ledsna igen, för frikyrkan var det värsta de kunde tänka sig.

1980 var de relativt nygifta makarna Skånberg klara med sina respektive utbildningar i Lund, han med sin teol. kand. och hon med sin socionomexamen. Den unge teologen ordinerades i Stockholm samma år och därefter blev det pastorstjänst i Kiruna, den då inte bara nordligaste, utan även minsta, missionsförsamlingen med bara 15 aktiva medlemmar.
Men den växte och pastor Skånberg insåg att han passade som pionjär. Så föll blicken på Skåne och Skillinge, som väl svarade till makarnas vision om en plats med få kristna.
Och för att göra en lång historia kort: Baptistkyrkan, Örebro­missionens lokala församling och Missionskyrkan gick samman och blev Simrishamns­bygd­ens frikyrkoförsamling – numera känt som Skillinge missionshus – och Tuve Skånberg blev pastor på halvtid 1986.
– Heltid fanns inte ekonomiskt utrymme för, så resterande halvtid jobbade jag som sjukvårds­biträde, berättar han.

Numera fungerar Tuve Skånberg som andrepastor och predikar en till två gånger i månaden. Förste­pastor är Kalle Spetz.
– Jag ville gärna koppla av med något på mina lediga måndagar, så det blev början till forskarstudierna, säger han som en förklaring till varför han 2003 blev teologie doktor i Lund, på avhandlingen Glömda Gudstecken.

Den kristna tron förde honom också in i politiken. Han var visserligen medlem, men inte särskilt aktiv, då han fick frågan om han ville kandidera för KD till riksdagsvalet 1991. Han tackade nej, men frågan kom tillbaka. Han åkte till Stockholm och samtalade där med FP-riksdagsmannen Jan-Erik Wikström. Hans ord, att riksdagen behöver fler kristna avgjorde saken – och resten är historia. Med sina hittills sammanlagt 18 år är Tuve Skånberg den tionde äldsta ledamoten i tjänst i Sveriges högsta beslutande församling.

Men hur kan han argumentera för sin sak i det sekulariserade Sverige, som han själv beskriver som ”ett land med brist på etisk kompass”?
– Att diskutera politik i religiösa termer går inte och att hänvisa till Bibeln skulle bara vara kontraproduktivt. Budordet: Du ska inte dräpa är inget argument som bär i till exempel abortfrågan. Däremot kan man hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger han och fortsätter:
– Jag måste överväga hur mina ord blir så konstruktiva som möjligt. Ateistens grundläggande värderingar sammanfaller ofta med den kristna trons och jag har inga problem med människor med annan livsåskådning, bara vi drar åt samma håll, säger Tuve Skånberg, mannen som en gång var ateist, men som kom fram till en helt annan övertygelse, att Bibeln är sann.
– Jag blev klar över att Jesus är Guds son, den han säger sig vara. Han blev min Frälsare, inte bara någons frälsare i allmänhet. Och Gud gick från att vara en teori till en personlig Gud som jag dag­ligen talar med, säger han.

Annica Skenberg

Artikeln var publicerad i Världen idag 2013-09-23


Fördöm våldet mot de kristna i Mellanöstern

september 3, 2013

Jublande folkmassor på Tahrirtorget i Egypten, en fallen Muammar Gaddafi i Libyen och demonstrerande ungdomar i en rad länder i Mellanöstern gav förhoppningar om en nu annalkande politisk vår i arab­länderna.

I dag är situationen annorlunda. Revolutionen som skulle leda till demokrati och frihet har snarare lett till politisk instabilitet i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Dagliga rapporter om ett Syrien i fullt inbördeskrig, där över hundratusen dödats, miljoner interna flyktingar och över en miljon flytt landet på grund av kriget, och kraftiga våldsamheter mellan den egyptiska militärregimen och Muslimska brödraskapet ger en dyster bild av möjligheterna till demokrati och fred.

Den politiska instabiliteten drabbar hela civilbefolkningen, muslimer, kristna liksom andra grupper och religioner.

Den arabiska våren har förvisso lett till att envåldshärskare, korrumperade ledare, som suttit vid makten i decennier avsatts. Men revolutionerna har lämnat länderna med ett politiskt tomrum till öppning för extrema islamistiska krafter. Följden är bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och en djup inskränkt religionsfrihet, där målet inte är en rättsstat som inkluderar alla invånare i samhället.

Tre fjärdedelar av Mellanösterns kristna bor i dag i Egypten. Av landets befolkning tillhör ungefär tio procent den koptiska minoriteten som tillhör Egypterns urbefolkning.

Efter militärregimens tillslag mot Muslimska brödraskapets läger i Kairo den 14 augusti har våldet mot Egyptens kristna eskalerat.

Brinnande kyrka i EgyptenEnligt Human Rights Watch har över 40 kyrkor stuckits i brand och kopters affärsverksamheter, skolor och barnhem attackerats. Andra medieuppgifter talar om uppåt 70 vandaliserade kyrkor.

Regimen har inte gjort något för att stoppa attackerna. Polis och myndigheter lämnar de utsatta människorna helt oskyddade utan hjälp.

Nyhetsbyrån AP publicerade nyligen en artikel med vittnesmål om hur extremister attackerade en koptisk skola, rev ner korset och ersatte det med en svart al-Qaida-flagga.

Tyvärr är detta en utveckling som inte enbart följer i spåren av oroligheterna i Egypten. Kristna flyr från hela Mellanöstern på grund av förtryck och förföljelse. Risken är stor att vi just nu bevittnar en rensning av religiösa minoriteter.

Globalt sett riskerar 200 miljoner kristna att förföljas för sin tro enligt forskning från Hudson Institute i Washington. Över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad.

Demokrati måste byggas på fasta värderingar om människors okränkbara och absoluta värde och rätt till liv, egendom, åsikt, yttrande och religion. Vi vet av erfarenhet, inte minst från vår egen del av världen, att en demokratisk process kan ta lång tid.

Men en demokrati kan aldrig bygga på extremistiska krafters agenda vars mål är oförenliga med demokratiska värden och principer.

EU har tydligt fördömt våldet och förföljelsen av kristna i Egypten. Nu måste även Arabförbundet tillsammans med det övriga världssamfundet, fördöma våldet och bidra till en snabb stabilisering för att få stopp på det fruktansvärda våld som drabbar befolkningen i regionen.

Sverige och EU bör aktivt trycka på för att Arabförbundet, som har möjligheter att påverka situationen i Egypten aktivt höjer rösten till försvar för de människor som för sin tros skull utsätts för förföljelse, våld och förtryck.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Robert Halef, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-09-03


%d bloggare gillar detta: