Dödshjälpsdebatten är återupplivad

december 19, 2013

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

förbönErfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17

Annonser

%d bloggare gillar detta: