Får statsministern ljuga?

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: