Samkönade adoptioner fortfarande inte för barnens bästa

augusti 11, 2015

Frågan om adoptioner för samkönade par har än en gång blivit högaktuell i debatten. Det är nu över tio år sedan lagen kom som gjorde adoption möjlig, tvärtemot vad samtliga remissinstanser med barnperspektiv önskade.

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adoptions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. Dessa instanser såg stora risker med en så genomgripande förändring av adoptionsförfarandet. De såg risker dels för adoptivbarns rätt att få komma till så goda och ursprungslika förhållanden som möjligt, och dels för svårigheter i relationer till adoptionsländer och adoptionsbyråer. Forskningsläget har inte förändrats sedan dess, inte minst på grund av den totala avsaknaden av internationella adoptioner till svenska homosexuella par. Det som inte finns kan inte forskas på.

Ändå är läget inte detsamma som när riksdagsbeslutet togs 2002. Opinionstrycket för att få tveksamma röster att ändra sig har varit enormt. Den som yppat ens en tveksamhet kring barnperspektivet i att placera adoptivbarn i hem med två män eller två kvinnor har blivit hårt bestraffade i media, något som i våras skedde de homosexuella modeskaparna Dolce & Gabbana när de uttryckte sin tveksamhet. Den här starka pressen har fått många att vika sig under trycket och tiga med sin uppfattning, trots att inte att sakskälen i ärendet skulle ha förändrats.

De farhågor som remissinstanserna visade upp 2002 kvarstår minst lika starka som tidigare. Vikten av att ett barn får en nära relation till både en manlig och en kvinnlig förälder, inte minst som identifikationspersoner, lyfts idag fram minst lika mycket som tidigare, inte minst i diskussionen om föräldraförsäkring.

Familj

Att lagen dessutom mer blivit en ideologisk triumf för RFSL, än en praktisk förändring, blir tydligt genom att inga adoptioner hos samkönade par ännu har skett sedan riksdagsbeslutet 2002 då svensk lag tillät homosexuella par att prövas för adoption. Vissa fall har skett där en partner till en biologisk förälder har erkänts som adoptivförälder, något enstaka fall av inhemsk adoption har skett, men utlandsadoptioner – vilka annars är den totalt dominerande formen – har ännu inte kommit ifråga. Vissa länder har också, precis som remissinstanser varnade, satt till bromsen för adoptioner till Sverige, just med hänvisning till att vårt land tillåter att barn adopteras bort till hem bestående av två män eller två kvinnor.

Avsaknaden av faktiska adoptioner, och därmed forskning, ger därför inget stöd för att sådana skulle vara oproblematiska för barnen. Tvärtom har allt fler kritiska röster höjts från nu vuxna barn från så kallade regnbågsfamiljer som kan berätta om vad de faktiskt saknat, hur kärleksfullt deras hem än varit. Heather Barwick från South Carolina som växt upp hos ett lesbiskt par är en av dem som öppenhjärtigt beskrivit hur mycket hon saknat en pappa, och förklarar att ”samkönade äktenskap och föräldraskap undanhåller antingen en mor eller en far från ett barn, och säger till det att det inte spelar någon roll. Att det är likadant. Men det är det inte.”

Alltsedan lagändringen har det hela tiden dock funnits ett riksdagsparti som hållit fast vid att barnperspektivet – ett barns rätt till den bästa uppväxten – måste gå före vuxnas rätt att skaffa barn. KD:s nu gällande principprogram deklarerar under rubriken Familj (kapitel 4.1): ”Vid adoptioner ska eftersträvas att barnet får en ny mamma och pappa som ersättning för de biologiska föräldrarna.”

Det är därför djupt beklagligt att Kristdemokraternas partistyrelse – i konflikt med partiets egen ”grundlag”- valt att böja sig för pressen och anamma en lag som sätter vuxnas intressen före barnens, och än mer anmärkningsvärt: en lag som i praktiken helt saknar aktualitet och praktisk tillämpning, annat än som en tom politiskt korrekt gest. Det som Sverige behöver är även framöver att det finns åtminstone ett ansvarstagande parti som sätter barnens intresse främst.

Varje adoptivbarn har rätt till de bästa förutsättningarna för en god uppväxt, med en mamma och pappa som identifikationspersoner. Inget barn får reduceras till medel, ett experiment för samhället att testa nya familjemodeller på. Barnets behov måste gå före vuxnas önskemål.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i statistiken generellt mer psykisk ohälsa och kriminalitet, och andelen självmord och skilsmässor är högre, än  hos dem som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Johan Semby, adopterad från Sydkorea, leg läkare och ordförande för KLM

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor

Anne-Berit Ekström, med dr, med dr, barn- och ungdomsläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-08-11

Annonser

%d bloggare gillar detta: