Samkönade adoptioner fortfarande inte för barnens bästa

augusti 11, 2015

Frågan om adoptioner för samkönade par har än en gång blivit högaktuell i debatten. Det är nu över tio år sedan lagen kom som gjorde adoption möjlig, tvärtemot vad samtliga remissinstanser med barnperspektiv önskade.

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adoptions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare. Dessa instanser såg stora risker med en så genomgripande förändring av adoptionsförfarandet. De såg risker dels för adoptivbarns rätt att få komma till så goda och ursprungslika förhållanden som möjligt, och dels för svårigheter i relationer till adoptionsländer och adoptionsbyråer. Forskningsläget har inte förändrats sedan dess, inte minst på grund av den totala avsaknaden av internationella adoptioner till svenska homosexuella par. Det som inte finns kan inte forskas på.

Ändå är läget inte detsamma som när riksdagsbeslutet togs 2002. Opinionstrycket för att få tveksamma röster att ändra sig har varit enormt. Den som yppat ens en tveksamhet kring barnperspektivet i att placera adoptivbarn i hem med två män eller två kvinnor har blivit hårt bestraffade i media, något som i våras skedde de homosexuella modeskaparna Dolce & Gabbana när de uttryckte sin tveksamhet. Den här starka pressen har fått många att vika sig under trycket och tiga med sin uppfattning, trots att inte att sakskälen i ärendet skulle ha förändrats.

De farhågor som remissinstanserna visade upp 2002 kvarstår minst lika starka som tidigare. Vikten av att ett barn får en nära relation till både en manlig och en kvinnlig förälder, inte minst som identifikationspersoner, lyfts idag fram minst lika mycket som tidigare, inte minst i diskussionen om föräldraförsäkring.

Familj

Att lagen dessutom mer blivit en ideologisk triumf för RFSL, än en praktisk förändring, blir tydligt genom att inga adoptioner hos samkönade par ännu har skett sedan riksdagsbeslutet 2002 då svensk lag tillät homosexuella par att prövas för adoption. Vissa fall har skett där en partner till en biologisk förälder har erkänts som adoptivförälder, något enstaka fall av inhemsk adoption har skett, men utlandsadoptioner – vilka annars är den totalt dominerande formen – har ännu inte kommit ifråga. Vissa länder har också, precis som remissinstanser varnade, satt till bromsen för adoptioner till Sverige, just med hänvisning till att vårt land tillåter att barn adopteras bort till hem bestående av två män eller två kvinnor.

Avsaknaden av faktiska adoptioner, och därmed forskning, ger därför inget stöd för att sådana skulle vara oproblematiska för barnen. Tvärtom har allt fler kritiska röster höjts från nu vuxna barn från så kallade regnbågsfamiljer som kan berätta om vad de faktiskt saknat, hur kärleksfullt deras hem än varit. Heather Barwick från South Carolina som växt upp hos ett lesbiskt par är en av dem som öppenhjärtigt beskrivit hur mycket hon saknat en pappa, och förklarar att ”samkönade äktenskap och föräldraskap undanhåller antingen en mor eller en far från ett barn, och säger till det att det inte spelar någon roll. Att det är likadant. Men det är det inte.”

Alltsedan lagändringen har det hela tiden dock funnits ett riksdagsparti som hållit fast vid att barnperspektivet – ett barns rätt till den bästa uppväxten – måste gå före vuxnas rätt att skaffa barn. KD:s nu gällande principprogram deklarerar under rubriken Familj (kapitel 4.1): ”Vid adoptioner ska eftersträvas att barnet får en ny mamma och pappa som ersättning för de biologiska föräldrarna.”

Det är därför djupt beklagligt att Kristdemokraternas partistyrelse – i konflikt med partiets egen ”grundlag”- valt att böja sig för pressen och anamma en lag som sätter vuxnas intressen före barnens, och än mer anmärkningsvärt: en lag som i praktiken helt saknar aktualitet och praktisk tillämpning, annat än som en tom politiskt korrekt gest. Det som Sverige behöver är även framöver att det finns åtminstone ett ansvarstagande parti som sätter barnens intresse främst.

Varje adoptivbarn har rätt till de bästa förutsättningarna för en god uppväxt, med en mamma och pappa som identifikationspersoner. Inget barn får reduceras till medel, ett experiment för samhället att testa nya familjemodeller på. Barnets behov måste gå före vuxnas önskemål.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i statistiken generellt mer psykisk ohälsa och kriminalitet, och andelen självmord och skilsmässor är högre, än  hos dem som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Johan Semby, adopterad från Sydkorea, leg läkare och ordförande för KLM

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Reinhold Fahlbeck, professor emeritus, juris doktor

Anne-Berit Ekström, med dr, med dr, barn- och ungdomsläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2015-08-11


Insemineringsförslag strider mot Barnkonventionen

maj 26, 2015

Regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag och samtidigt lagstifta om att ge ensamstående kvinnor rätt att insemineras. De två lagarna kan inte förenas, och regeringen riskerar att bryta mot folkrätten och få kritik av konstitutionsutskottet för att inte ha uppfyllt det grundlagsfästa beredningskravet (7 kap. 2 § RF).

I statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 3 oktober 2014 klargjordes att Barnkonventionen ska göras till svensk lag, ett besked som sedan regeringen har upprepat. I sig ett utmärkt förslag, som det finns brett politiskt stöd för. Sverige ratificerade Barnkonventionen redan 1990, och därmed förpliktade sig staten att följa konventionen. Redan i och med ratificeringen blev konventionen juridiskt bindande för staten, och staten har åtagit sig att införliva den med svensk rätt.

Den förra regeringen beslutade den 19 juni 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att överväga olika sätt att utöka möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar. Till utredare förordnades lagmannen Eva Wendel Rosberg, som nyligen tillsammans med experter lämnat ett delbetänkande, ”Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor” SOU 2014:29. Nuvarande regering beslutade 21 maj att överlämna ett lagförslag till Lagrådet om att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 april 2016.

Det är i kollisionen mellan dessa båda lagförslag som problemet uppstår. Den föreslagna lagstiftningen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor strider mot Barnkonventionens krav att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket också utredningen medger:

”Vid ställningstaganden i frågor som rör assisterad befruktning måste det alltid ske en avvägning mellan olika intressen, varvid principen om barnets bästa bör tillmätas en särskild vikt. Samhället har i dessa fall ett särskilt ansvar för att bevaka och tillvarata det blivande barnets intressen. Huvudregeln bör även fortsättningsvis vara att ett barn ska ha rätt till två föräldrar och dessutom garanteras två rättsliga föräldrar redan från födseln. En reglering om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör således betraktas som ett undantag från det som annars gäller.” SOU 2014:29 s 10

Denna brist understryks i det särskilda yttrande som Jenny Munkelt tillfogat utredningen: ”Utgångspunkten för utredningens uppdrag är vuxnas önskan att få barn vilket innebär att principen om barnets bästa är särskilt viktig att beakta. Det är därför otillfredsställande att de förändringar som föreslås i utredningen saknar en djupare belysning av konsekvenserna på kort och lång sikt för barnet ur ett barnrättsperspektiv.”

familj

Barnkonventionen är tydlig:

Artikel 3, 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Artikel 7, 1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Det är uppenbart att genom lagförslaget om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor får inte barnet rätt till att från sin födelse, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Barnet har fråntagits rätten att få vetskap om sin far och få omvårdnad också av honom. Därmed har inte barnets bästa kommit i främsta rummet vid lagstiftningen. ”Ett undantag från det som annars gäller” som utredningen riktigt konstaterar.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen. Regeringen har gett besked att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Då kan inte samtidigt regeringen initiera annan lagstiftning i strid med den bärande principen i Barnkonventionen att för ”lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Regeringen försätter svenska domstolar och myndigheter i en situation med två kolliderande regelverk.

Enligt regeringsformen har regeringen ett ansvar för att de beslut som regeringen fattar är väl genomarbetade, så att kvaliteten i lagstiftningsarbetet upprätthålls. I det här fallet har regeringen, som framgår ovan, inte djupare belyst konsekvenserna av lagförslaget på kort och lång sikt ur ett barnrättsperspektiv och inte heller belyst konsekvenserna av att Sverige, genom lagförslaget, bryter mot Barnkonventionen. Det är en anmärkningsvärd brist, som borde göra att regeringen inte går vidare med förslaget utan ytterligare, djupgående analys.

Eller vill kanske regeringen chansa, och få saken prövad i konstitutionsutskottet?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SVT Opinion 2015-05-26, Dagen 2015-05-27


Inför inte ett tredje kön

april 3, 2013

Regeringen har nyligen lagt fram ett förslag till lagändring för proceduren kring personer som fått tillstånd att genomgå ett könsbyte. Den punkt i lagen som föreslås förändras är ett upphävande av den hävdvunna proceduren att en kvinna som genomgår ett könsbyte till man därmed också opererar bort möjligheten att fortplanta sig som kvinna, och motsvarande för en man.

Den föreslagna lagförändringen får långtgående konsekvenser, av vilka den mest centrala är att Sverige därmed skulle införa möjligheten att skapa ett tredje kön, kallat ”person” i lagtexten – män som föder barn. Detta är ett mycket drastiskt steg som det saknas goda skäl att införa. Därtill finns det stora svagheter i lagens förarbete, och lagförslaget borde därför inte ha lagts fram.

Den statliga Könstillhörighetsutredningen 2007 gjorde en noggrann genomgång av medicinska, psykologiska och juridiska hänsyn beträffande behandling av personer som lider av diagnosen könsidentitetsstörning. Den slog fast att det i grunden är ”rimligt att kräva att en person som har kvinnlig könstillhörighet inte har manliga könskörtlar och tvärtom. Även om det framstår som ett extremt undantagsfall, vill vi undanröja möjligheterna att en person som är folkbokförd som man föder ett barn”.

Thomas Beatie, mannen som födde barnUtredningen beaktade även medicinska skäl till att bibehålla nuvarande lagstiftning på grund av de medicinska riskerna med att behålla de kvinnliga fortplantningsorganen samtidigt som patienten i övrigt opereras om till man. En sådan operation medför med nödvändighet en hormonbehandling, och de ökade riskerna för bland annat cancer hos patienten ansågs av de enhälliga utredarna utgöra goda skäl att avstå från att införa en sådan möjlighet.

Ett argument mot dagens lagkrav på sterilisering vid könsbyte har varit att detta är ett påtvingat oåterkalleligt fysiskt ingrepp. Men steriliseringen är inte påtvingad, och inte heller oåterkallelig, eftersom blockeringen av sädes/äggledare kan återställas. Hormonbehandlingen i sig leder dessutom till sterilitet visar utredningen, ”För både man-till-kvinna-transsexuella och kvinna-till-man-transsexuella gäller att infertilitet normalt uppträder efter en tids hormonterapi”. Fertiliteten kan återkomma om hormonbehandlingen avbryts.

Enbart sterilisering vid könsbyte tillämpas dock så gott som aldrig. I princip alla transsexuella som opereras vill att deras ursprungliga könskörtlar tas bort. Endast en man av över 500 opererade personer sedan 1972 har valt att behålla sina könskörtlar.

Även vad gäller de eventuella barn som skulle födas och växa under dessa omständigheter finns allvarliga frågetecken kring hur ett sådant barn skulle kunna relatera till både sin förälder och sin egen könstillhörighet. Frågetecken som är alltför viktiga för att avfärdas som nedsättande mot den vuxne. Lagstiftaren har alltid att i första hand ta hänsyn till den svagare parten, i det här fallet barnen, i enlighet med FN:s barnkonvention. Utredarna understryker därför också att diskrimineringsargumentet inte på något sätt är tillämpbart i det här fallet: ”Det kan inte anses diskriminerande eller nedsättande på något sätt att konstatera att en förälders transsexualitet sannolikt innebär en viss förvirring för ett barn”.

Rent lagstiftningsmässigt är det också ett problem att det finns en alltför svag beredning av denna proposition som syftar till att införa ett tillstånd där en juridisk man kan föda barn, dvs. skulle ha två kön, både man och kvinna. Konsekvenserna av en sådan dubbel könstillhörighet är inte utredd, varken ur barnets synvinkel, eller ur juridisk synvinkel. Denna svaga beredning strider mot grundlagens krav på lagstiftaren, vilket bekräftas att en jurist i lagrådet riktat skarp kritik mot regeringens proposition med hänvisning till det svaga förarbetet: ”En av Lagrådets centrala uppgifter är att granska hur framlagda förslag förhåller sig till rättsordningen i övrigt (8 kap. 23 § 1 regeringsformen). En förutsättning för att Lagrådet ska kunna göra en sådan granskning är att det i beredningsunderlaget för framlagda förslag finns en analys av denna fråga. Det underlag som finns i detta hänseende när det gäller det nu framlagda förslaget uppfyller uppenbarligen inte heller enligt regeringens bedömning de krav som man normalt bör ställa eftersom man förklarar sig ha för avsikt att tillsätta en utredning med uppgift att utreda de frågor som egentligen borde vara utredda innan ett förslag lades fram. Från de synpunkter som Lagrådet har att beakta måste alltså underlaget för de framlagda förslagen anses vara behäftat med betydande brister”.

Bland de remissinstanser som förordar ytterligare analys av de juridiska konsekvenserna samt uppföljning av rättstillämpningen märks Kammarrätten i Stockholm, Socialstyrelsen, Karolinska institutet, Barnombudsmannen, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet, Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Ungdomsstyrelsen, Södermanlands läns landsting, Västra Götalands läns landsting, Akademikerförbundet SSR och Rädda Barnen.

Riksdagen bör därför avslå propositionen i avvaktan på en mer grundlig beredning.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Lars Gustafsson, riksdagsledamot (KD)

Bengt Malmgren, överläkare psykiatri

Anna Aronsson, barnläkare

Artikeln publicerades i Dagen 2013-04-03, i Hemmets Vän 2013-04-11

Artikeln kommenteras i intervju i SvD 2013-04-03, och av TT 2013-04-03 (här i Aftonbladet och här i SVT), i en intervju 2013-04-03 i Världen idag, i en intervju i Sveriges Radio 2013-04-03. Artikel i The local. Sweden’s news in English 2013-04-03, artikel i Dagens Medicin 2013-04-04, Världen idag 2013-04-05

”Att ha blivit född av sin pappa är en orimlig tanke”, säger Tuve Skånberg, KD, till SvD apropå den uppslitande debatten i partiet om att ta bort kravet på att den som vill byta kön måste sterilisera sig. Utan att ta ställning i KD:s intrikata moraldebatter måste det sägas att Skånbergs resonemang låter rätt rimligt.” Ur ledaren i Östersunds-posten 2013-04-05 ”Heder åt Skånberg och Enochson.” Ur ledaren i Världen idag 2013-04-05

Patientföreningen Benjamin, som organiserar patienter som bytt kön, stöder motionen.

Professor Marc Bygdeman, som själv opererat en stor del av dessa könsbytare, stöder motionen.

Regeringens proposition 2013-03-14 finns  här, och min och Annelie Enochsons motion 2013-04-02 finns här.


Surrogatmödraskap orimligt och ovärdigt

mars 19, 2013

Majoriteten i Statens Medicinsk-Etiska Råd har på ett ovist sätt kört över minoriteten i en etiskt och juridiskt komplicerad fråga och förordar surrogatmödraskap. Vi vill peka på överväldigande skäl att hålla fast vid gällande lagstiftning på området.

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet; dessa rättigheter ligger helt och hållet på barnets sida. FN:s barnkonvention är tydlig med att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. En sådan här lagförändring skulle ge helt nya möjligheter för medicinskt infertila eller naturligt sterila förhållanden att ”skaffa barn”, men det är uppenbart att dessa önskemål utgår från vuxnas intressen istället för barnets.

Barnkonventionen slår vidare fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Ett barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor går miste om den normala anknytning som sker när modern och fadern lever tillsammans under en graviditet, och där barnet känner igen röster och beteendesätt efter förlossningen. Barnpsykologin har funnit att adopterade barn utsätts för en speciell anknytningsproblematik. I surrogatfallen torde detta bli ännu tydligare och mer plågsamt. Ett statligt bejakande av surrogatmödraskap skulle även strida mot barnkonventionens krav på barnets rätt till relation till den kvinna som burit och fött det, det närmaste relation en människa har under hela sitt liv.Jurister har pekat på flera såväl etiska som juridiska frågetecken. Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? Rättstvister pågår redan i USA om situationer som dessa. I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet, varvid domstol gav henne rätt att behålla barnet. Problemen är alltså allt annat än hypotetiska; de är högst reella.

höggravidaIngen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Surrogatmödraskap skulle utsätta närstående för en orimlig press att ”ställa upp” som förvaringsplats för foster. SMER tar visserligen enhälligt avstånd från affärsuppgörelser, men man väljer att bortse från att just detta har skett överallt där surrogatmödraskap förekommer. Det har i praktiken blivit ett slags ”fertilitetsturism”, där såväl kvinnans livmoder som barn blir en handelsvara med ett bestämt pris, och där en redan svag part blir ännu svagare genom att utsättas för ekonomisk eller social påtryckning.

Både surrogatmamman själv och hennes familj får en psykiskt och socialt utsatt situation i samband med graviditet och födsel. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Den största och mest allvarliga risken är att barnen förlorar sin egen mor under en oväntat komplicerad graviditet eller
födsel av någon annans barn. Allt detta är risker om utilitarismen ges fritt spelrum utan att beakta människovärde och omsorg om vår nästa.

Ofrivillig barnlöshet är inte lätt, men surrogatmoderskap är en form av exploatering av en annan människas utsatthet. Att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv. Surrogatmödraskap i ett civiliserat samhälle är däremot både orimligt och ovärdigt. Vi bör här inte styras av en högljudd lobbygrupp som ropar på sina önskemål, utan agera varsamt och med den svaga partens bästa för ögonen.

Bengt Malmgren, överläkare, psykiatri

Bengt Säfsten, med dr, överläkare, invärtes medicin

Anna Aronsson, barnläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Gefle Dagblad 2013-03-19, Västerbottens-Kuriren 2013-03-19, Skånska Dagbladet 2013-03-24, Norrbottens-Kuriren 2013-04-02, Kristianstadsbladet 2013-04-02


Gör hemundervisning möjlig

december 13, 2012

På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!

I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

Fostra barnSverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.

Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.

Hemundervisning omskrivs iflera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.

I en studieav Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.

Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot,

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot,

Magnus Göransson, barnläkare,

Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2012-12-13


Regeringen vill utreda barnkonventionen

oktober 31, 2012

Regeringen har kommit överens om att utreda vad som talar för, och vad som talar emot, att göra barnkonventionen till svensk lag. Kristdemokraterna har drivit frågan om att inkorporera Barnkonventionen under lång tid. Frågan om barns rättigheter måste bli en prioriterad fråga.

Men vi vet att det fortfarande finns brister i hur barn kommer till tals och hur de får skydd och stöd. För en tid sedan samlade Unicef in exempel på de undanflykter som används för att inte ge barn deras rättigheter. BRIS samtalar dagligen med barn som berättar om hur deras rättigheter kränks. Och Rädda Barnen kartlägger barns rädslor som i hög grad skulle kunna undvikas om vuxensamhället lyssnade till barn.

Vi kristdemokrater menar att barns rättigheter bör stärkas ytterligare och därför bör konventionen bli en del av svensk lag. Barnfrågorna behöver sättas högt upp på den politiska agendan. Mycket talar för att en starkare juridisk ställning för Barnkonventionen skulle uppmärksamma barns rättigheter och leda till ett starkare skydd. Erfarenheterna från Norge, som gjorde konventionen till norsk lag 2003, pekar i den riktningen.

Vår övertygelse är att Sverige kan göra mycket bättre. Barn har särskilda rättigheter och behöver särskilt skydd för att de är just barn. Om deras rättigheter sätts högre på den politiska dagordningen och Barnkonventionen blir en del av svensk lag skulle det leda till ett starkare skydd.

MARIA LARSSON (KD)

Barn- och äldreminister

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2012-10-31


Hemundervisning har blivit kriminellt

maj 15, 2012

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14


%d bloggare gillar detta: