Dödshjälpsdebatten är återupplivad

december 19, 2013

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

förbönErfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17

Annonser

Fördöm våldet mot de kristna i Mellanöstern

september 3, 2013

Jublande folkmassor på Tahrirtorget i Egypten, en fallen Muammar Gaddafi i Libyen och demonstrerande ungdomar i en rad länder i Mellanöstern gav förhoppningar om en nu annalkande politisk vår i arab­länderna.

I dag är situationen annorlunda. Revolutionen som skulle leda till demokrati och frihet har snarare lett till politisk instabilitet i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Dagliga rapporter om ett Syrien i fullt inbördeskrig, där över hundratusen dödats, miljoner interna flyktingar och över en miljon flytt landet på grund av kriget, och kraftiga våldsamheter mellan den egyptiska militärregimen och Muslimska brödraskapet ger en dyster bild av möjligheterna till demokrati och fred.

Den politiska instabiliteten drabbar hela civilbefolkningen, muslimer, kristna liksom andra grupper och religioner.

Den arabiska våren har förvisso lett till att envåldshärskare, korrumperade ledare, som suttit vid makten i decennier avsatts. Men revolutionerna har lämnat länderna med ett politiskt tomrum till öppning för extrema islamistiska krafter. Följden är bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och en djup inskränkt religionsfrihet, där målet inte är en rättsstat som inkluderar alla invånare i samhället.

Tre fjärdedelar av Mellanösterns kristna bor i dag i Egypten. Av landets befolkning tillhör ungefär tio procent den koptiska minoriteten som tillhör Egypterns urbefolkning.

Efter militärregimens tillslag mot Muslimska brödraskapets läger i Kairo den 14 augusti har våldet mot Egyptens kristna eskalerat.

Brinnande kyrka i EgyptenEnligt Human Rights Watch har över 40 kyrkor stuckits i brand och kopters affärsverksamheter, skolor och barnhem attackerats. Andra medieuppgifter talar om uppåt 70 vandaliserade kyrkor.

Regimen har inte gjort något för att stoppa attackerna. Polis och myndigheter lämnar de utsatta människorna helt oskyddade utan hjälp.

Nyhetsbyrån AP publicerade nyligen en artikel med vittnesmål om hur extremister attackerade en koptisk skola, rev ner korset och ersatte det med en svart al-Qaida-flagga.

Tyvärr är detta en utveckling som inte enbart följer i spåren av oroligheterna i Egypten. Kristna flyr från hela Mellanöstern på grund av förtryck och förföljelse. Risken är stor att vi just nu bevittnar en rensning av religiösa minoriteter.

Globalt sett riskerar 200 miljoner kristna att förföljas för sin tro enligt forskning från Hudson Institute i Washington. Över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad.

Demokrati måste byggas på fasta värderingar om människors okränkbara och absoluta värde och rätt till liv, egendom, åsikt, yttrande och religion. Vi vet av erfarenhet, inte minst från vår egen del av världen, att en demokratisk process kan ta lång tid.

Men en demokrati kan aldrig bygga på extremistiska krafters agenda vars mål är oförenliga med demokratiska värden och principer.

EU har tydligt fördömt våldet och förföljelsen av kristna i Egypten. Nu måste även Arabförbundet tillsammans med det övriga världssamfundet, fördöma våldet och bidra till en snabb stabilisering för att få stopp på det fruktansvärda våld som drabbar befolkningen i regionen.

Sverige och EU bör aktivt trycka på för att Arabförbundet, som har möjligheter att påverka situationen i Egypten aktivt höjer rösten till försvar för de människor som för sin tros skull utsätts för förföljelse, våld och förtryck.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Robert Halef, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-09-03


Vi får aldrig glömma förintelsen

januari 27, 2013

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Den måste stoppas. Samtidigt behöver vi öka anslagen för att höja säkerheten för judiska institutioner och deras medlemmar, skriver Annelie Enochson och Tuve Skånberg (KD).

Hets mot DavidsstjärnanFörintelsens minnesdag är ett viktigt tillfälle att uppmärksamma förintelsens offer. Aldrig får vi glömma förintelsen. Aldrig får det hända igen. Göran Persson beslutade 1997 om initiativet att sprida boken Om detta må ni berätta. Boken syftade till att sprida fakta om förintelsen och att skapa diskussion om alla människors lika värde. Boken har distribuerats i över en miljon exemplar. För att historien aldrig ska upprepas måste vi tyvärr uppmärksamma judarnas situation i dag.

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Under senare år har hotbilden mot den judiska gruppen i Sverige förvärrats. Under 2011 anmäldes 79 hatbrott mot judar. Händelser som misshandel och hot mot enskilda judar samt vandalisering och sabotage mot judiska institutioner inträffar. Utvecklingen är mycket allvarlig.

Ökade säkerhetsinsatser

Utifrån den ökande antisemitismen och den rådande hotbilden mot de judiska församlingarna har behovet av höjd säkerhet uppstått. Det gäller både för församlingarnas medlemmar och institutionerna. Församlingarna tvingas budgetera en allt större del av sina resurser till säkerhetsarrangemang.

Förra året avsatte regeringen ett engångsbelopp på fyra miljoner kronor för att finansiera de löpande säkerhetsinsatserna. Pengarna används till säkerhetshöjande åtgärder som förbättrar det fysiska skyddet vid institutionerna, som kameraövervakning, skyddsglas och förstärkning av dörrar. Vi anser att så länge inte situationen förändras behövs ytterligare medel.

Antisemitismen måste stoppas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör Sveriges judiska grupp kunna leva utan hot och trakasserier. Det är av yttersta vikt att säkerheten upprätthålls för den judiska gruppen för att de fortsatt ska kunna leva och verka fritt. Nu är innehållet i Om detta må ni berätta aktuellt igen och aldrig får historien upprepa sig.

Annelie Enochson (KD)

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamöter

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2013-01-27


Intervju i Radio Kristianstad 10 december 2012

december 10, 2012

Tuve S RiksdagenUnder en halvtimme i Radio Kristianstad blev jag intervjuad om min syn på makt och min möjlighet att påverka, om personval, om familj, barn och ungdomars uppväxtvillkor, om det okränkbara människovärdet och om hur aborter kan bli färre, om kristdemokraternas opinionsläge, hur vi ska vinna valet 2014. Och till sist fick jag frågor om vilken önskan jag hade om jag fick önska bara en sak, vad som är mitt stoltaste ögonblick, vad jag gör om 10 år – och vad jag vill ska vara min sista måltid …

Du lyssnar på intervjun här.


Snedvriden bild av det republikanska partiet

september 12, 2012

Svenska journalister har fel när de rapporterar om det republikanska partiets inställning i abortfrågan. Frågan är om reportrarna omedvetet eller medvetet förvränger fakta, skriver Per Ewert, Claphaminstitutet, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD.

Både republikanerna och demokraterna har nu hållit sina partikonvent, och höstens valrörelse sätter därmed igång på allvar. Svenska journalister i tidningar och etermedier – exempelvis Aftonbladet, Svenska Dagbladet eller P1:s Godmorgon Världen – har gett alarmerande rapporter från republikanernas konvent, med redogörelser om att republikanska partiet har antagit ”en ny formulering i sitt partiprogram”, som innehåller ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”.

Det är bara ett problem med rapporteringen: den är faktamässigt inkorrekt. Det republikanska partiet har sedan 2004 haft nästan identiska texter om aborter i sin valplattform, och de fortsätter samma linje även i år. Det handlar inte – som de svenska medierna rapporterar – om några nya förbudskrav.

Det är självfallet lättare för en journalist att få stor uppmärksamhet om man presenterar något som en omvälvande nyhet. Om man enbart rapporterar att ett parti antagit samma dokument som tidigare blir rubrikerna mindre. Men lockelsen av att presentera en kittlande nyhet får aldrig överstiga journalistens uppdrag att förmedla sanningen.

För om nu republikanerna haft makten över både presidentposten och kongressen under flertalet år sedan 2004, hur är det då möjligt att USA fortfarande har fri abort om partiet velat införa ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”? Svaret är enkelt: därför att det inte är det som partiet föreslår.

Det som republikanerna skriver i sin valplattform är – precis som tidigare – att man lutar sig mot USA:s självständighetsförklaring som slår fast att varje människa äger rätt till liv. Detta vill man förtydliga till att även ”det ofödda barnet har en grundläggande rätt till liv som inte får kränkas”. Denna inställning är den som gäller exempelvis i vårt södra grannland Tyskland, där ofödda människors liv är skyddat i grundlagen, men där riksdagen ändå har makt att tillåta aborter under den första tredjedelen av graviditeten. Tyskland har på detta sätt slagit fast ett högt moraliskt mål från statens sida, men en pragmatisk öppenhet för att aborter ändå kan utföras under första delen av graviditeten. Det är också en sådan skrivning som republikanerna föreslår, och har föreslagit under ett flertal år.

Ingenstans i dokumentet sägs något om de situationer som återgivits i svenska medier, om att man skulle vilja förbjuda aborter efter våldtäkt eller incest. Republikanerna uttrycker dock skarp kritik mot två former av abort, som man uttryckligen vill förbjuda: könsselektiva aborter, och aborter av foster som utvecklats så långt att de kan uppleva smärta.

Allt detta torde för de allra flesta framstå som tämligen oproblematiskt. Motståndet mot flickaborter och mycket sena aborter är ju väl etablerat även här i Sverige och Europa. Även om den svenska abortgränsen sätts sent med Europeiska mått mätt är vi ändå långt restriktivare än vissa amerikanska delstater, som tillåter abort i mycket sena faser av graviditeten.

Även när det gäller könsselektiva aborter ligger den svenska linjen tydlig. Vi kritiserar regelmässigt flickaborter i exempelvis Kina och Indien, och Europarådet antog ifjol en resolution som slog fast att Europas stater anmodas att förbjuda könsselektiva aborter. Svenska ledamöter från hela det politiska spektrat röstade också för denna resolution. Den republikanska inställningen är sålunda väl grundad även i vårt land.

Sammantaget är den svenska medierapporteringen i denna fråga gravt vilseledande, och svenska nyhetskonsumenter får en snedvriden bild av det republikanska partiets inställning på temat människovärde och aborter. Kanske är den osanna rapporteringen avsiktlig. Det vore mycket allvarligt i sig. Kanske är den helt enkelt bara resultatet av att journalister omedvetet låter sina egna värderingar förvränga och nedvärdera företeelser i andra länder och kulturer som man personligen ogillar. Kanske är det ännu allvarligare. Fadäsen kring republikanernas valplattform utgör i vilketdera fallet en nödvändig hemläxa för svenska journalister och nyhetsredaktioner.

PER EWERT

informationssekreterare vid Claphaminstitutet

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i SvD 2012-09-12


Vi kan och bör förhindra självmord

november 7, 2011
Ett samhälle har som viktigaste uppgift att ta hand om de mest utsatta. Människor som, av olika anledningar, har gett upp hoppet om livet tillhör denna grupp. Vi måste göra allt för att hjälpa dem. Det skriver Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot för Skåne läns norra och östra.
 

Förra året dog 1 442 personer över 15 år för egen hand. En tragedi för dem själva, för deras familj och anhöriga. Frågorna är många: vad kunde vi ha gjort för att förhindra detta? Hur ska vi hjälpa människor som plågas av självmordstankar?

Jag menar att man bör införa ett obligatoriskt utbildningsmoment i suicidprevention och omhändertagande av suicidnära personer i alla högskoleutbildningar som leder fram till ett yrke där man möter människor i utsatta situationer.

Suicidfallen i Sverige har minskat i antal, men uppgår fortfarande till cirka 3,5 gånger fler än antalet omkomna i trafiken.

Särskilt oroande är att antalet självmord i åldrarna under 24 år inte minskat sedan 1990-talet. Sveriges regering har formulerat en nollvision om självmord, det vill säga att ingen ska behöva dö i självmord.

Självmord går att förhindra. Tankar om självmord kommer ofta i samband med en personlig kris, exempelvis arbetslöshet, konkurs, ekonomiska svårigheter, skilsmässa eller förlusten av en närstående. Försök till självmord är ofta ett rop på hjälp.

De allra flesta som begår självmord har en psykiatrisk diagnos, men när någon gjort ett självmordsförsök kommer den individen först till en somatisk akutmottagning. Personal inom den somatiska vården har oftast inte specifik utbildning i bemötande och omhändertagande av suicidnära personer.

Innan en person försöker att begå självmord kanske han eller hon uttrycker sin suicidavsikt, direkt eller indirekt, inför personal på skola, socialtjänst, religiöst samfund, polis, primärvård, hemtjänst, äldreboende eller liknande.

Inte heller de anställda inom dessa olika verksamheter har alltid suicidologisk utbildning.

Det vore därför värdefullt om personal utanför den psykiatriska vården som möter suicidnära personer har fått utbildning i bemötande och omhändertagande. På så sätt skulle många suicidala personer få hjälp tidigare, och dödsfall till följd av självmord skulle kunna undvikas i högre grad än i dag.

Jag anser att detta skulle kunna ske genom att samtliga högskoleutbildningar som leder fram till ett yrke där man möter människor i utsatta situationer – utbildning till läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, psykolog, arbetsterapeut, socionom, fritidspedagog, barnskötare, grundskole- och gymnasielärare, präst, pastor, diakon, polis med flera – fick ett obligatoriskt kursmoment i suicidologi som behandlar grundläggande suicidologiska fakta, bemötande och omhändertagande av suicidnära personer.

Utformandet av dessa utbildningar kan uppdras åt Nasp, Nationell prevention av suicid och psykisk ohälsa vid Karolinska Institutet, som är statens expertenhet i suicidologi. Om detta har jag skrivit en motion i riksdagen.

Ett samhälle har som viktigaste uppgift att ta hand om de mest utsatta. Människor som, av olika anledningar, har gett upp hoppet om livet tillhör denna grupp. Vi måste göra allt för att hjälpa dem.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-11-07,  Dagen 2011-11-15, Hemmets Vän 2011-11-18


Samvetsfriheten en självklarhet

juli 13, 2011

Den 2 juli skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet att vårdpersonal bör få välja bort abort. Hon har helt rätt. I dag är berörd vårdpersonal i princip tvingad att medverka vid aborter, även mot sitt samvete. Det största problemet när det gäller samvetsfrihet i Sverige är att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, där samvetsfrihet är en självklarhet, inte efterlevs.

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att ”om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: ”Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: ”Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att ”Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12


%d bloggare gillar detta: