Snedvriden bild av det republikanska partiet

september 12, 2012

Svenska journalister har fel när de rapporterar om det republikanska partiets inställning i abortfrågan. Frågan är om reportrarna omedvetet eller medvetet förvränger fakta, skriver Per Ewert, Claphaminstitutet, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD.

Både republikanerna och demokraterna har nu hållit sina partikonvent, och höstens valrörelse sätter därmed igång på allvar. Svenska journalister i tidningar och etermedier – exempelvis Aftonbladet, Svenska Dagbladet eller P1:s Godmorgon Världen – har gett alarmerande rapporter från republikanernas konvent, med redogörelser om att republikanska partiet har antagit ”en ny formulering i sitt partiprogram”, som innehåller ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”.

Det är bara ett problem med rapporteringen: den är faktamässigt inkorrekt. Det republikanska partiet har sedan 2004 haft nästan identiska texter om aborter i sin valplattform, och de fortsätter samma linje även i år. Det handlar inte – som de svenska medierna rapporterar – om några nya förbudskrav.

Det är självfallet lättare för en journalist att få stor uppmärksamhet om man presenterar något som en omvälvande nyhet. Om man enbart rapporterar att ett parti antagit samma dokument som tidigare blir rubrikerna mindre. Men lockelsen av att presentera en kittlande nyhet får aldrig överstiga journalistens uppdrag att förmedla sanningen.

För om nu republikanerna haft makten över både presidentposten och kongressen under flertalet år sedan 2004, hur är det då möjligt att USA fortfarande har fri abort om partiet velat införa ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”? Svaret är enkelt: därför att det inte är det som partiet föreslår.

Det som republikanerna skriver i sin valplattform är – precis som tidigare – att man lutar sig mot USA:s självständighetsförklaring som slår fast att varje människa äger rätt till liv. Detta vill man förtydliga till att även ”det ofödda barnet har en grundläggande rätt till liv som inte får kränkas”. Denna inställning är den som gäller exempelvis i vårt södra grannland Tyskland, där ofödda människors liv är skyddat i grundlagen, men där riksdagen ändå har makt att tillåta aborter under den första tredjedelen av graviditeten. Tyskland har på detta sätt slagit fast ett högt moraliskt mål från statens sida, men en pragmatisk öppenhet för att aborter ändå kan utföras under första delen av graviditeten. Det är också en sådan skrivning som republikanerna föreslår, och har föreslagit under ett flertal år.

Ingenstans i dokumentet sägs något om de situationer som återgivits i svenska medier, om att man skulle vilja förbjuda aborter efter våldtäkt eller incest. Republikanerna uttrycker dock skarp kritik mot två former av abort, som man uttryckligen vill förbjuda: könsselektiva aborter, och aborter av foster som utvecklats så långt att de kan uppleva smärta.

Allt detta torde för de allra flesta framstå som tämligen oproblematiskt. Motståndet mot flickaborter och mycket sena aborter är ju väl etablerat även här i Sverige och Europa. Även om den svenska abortgränsen sätts sent med Europeiska mått mätt är vi ändå långt restriktivare än vissa amerikanska delstater, som tillåter abort i mycket sena faser av graviditeten.

Även när det gäller könsselektiva aborter ligger den svenska linjen tydlig. Vi kritiserar regelmässigt flickaborter i exempelvis Kina och Indien, och Europarådet antog ifjol en resolution som slog fast att Europas stater anmodas att förbjuda könsselektiva aborter. Svenska ledamöter från hela det politiska spektrat röstade också för denna resolution. Den republikanska inställningen är sålunda väl grundad även i vårt land.

Sammantaget är den svenska medierapporteringen i denna fråga gravt vilseledande, och svenska nyhetskonsumenter får en snedvriden bild av det republikanska partiets inställning på temat människovärde och aborter. Kanske är den osanna rapporteringen avsiktlig. Det vore mycket allvarligt i sig. Kanske är den helt enkelt bara resultatet av att journalister omedvetet låter sina egna värderingar förvränga och nedvärdera företeelser i andra länder och kulturer som man personligen ogillar. Kanske är det ännu allvarligare. Fadäsen kring republikanernas valplattform utgör i vilketdera fallet en nödvändig hemläxa för svenska journalister och nyhetsredaktioner.

PER EWERT

informationssekreterare vid Claphaminstitutet

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i SvD 2012-09-12


Samvetsfriheten en självklarhet

juli 13, 2011

Den 2 juli skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet att vårdpersonal bör få välja bort abort. Hon har helt rätt. I dag är berörd vårdpersonal i princip tvingad att medverka vid aborter, även mot sitt samvete. Det största problemet när det gäller samvetsfrihet i Sverige är att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, där samvetsfrihet är en självklarhet, inte efterlevs.

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att ”om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: ”Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: ”Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att ”Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12


Människa, vad är du värd?

december 10, 2010

Nils Ferlin skrev en gång en dikt om människans värde. En forskare i hans samtid hade tagit reda på hur mycket de enskilda grundämnena (calcium, natrium, kol etc) kunde vara värda om man tog ut dem ur hennes döda kropp. Ferlin höjde budet generöst från 2:50 till 3:75 (= en dollar). I dag har värdet stigit enormt. På svarta börsen kan en njure kosta en förmögenhet – om den kan transplanteras.

Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08


Exportera inte aborter och homoäktenskap till EU

maj 28, 2009

I RFSU:s EU-barometer 20 maj, med partiernas 41 toppkandidater, svarar 35 att de anser att samkönade äktenskap som ingåtts i Sverige också ska gälla i EU. För 21  är dessutom viljan att exportera homoäktenskap till övriga EU-länder ”mycket stor”.  Bland dessa finns EU-kritiker som Marita Ulvskog (S), Gudrun Schyman (FI) och Ulf Holm (MP) som annars brukar vara noga med att EU inte ska få ökad beslutanderätt. Nu är viljan stor att pådyvla övriga EU-länder vår nationella lagstiftning.

Att vilja exportera svensk lag om samkönade äktenskap till EU är dubbelfel, både sakligt och principiellt. Under femtusen år av skriven historia finns ingen kultur, folk, regim eller religion som praktiserat homoäktenskap. Bland världens 192 nationer accepteras det bara av så få länder att de kan räknas på ena handens fingrar. Med vilken rätt skulle Sverige tvinga på andra länder en lagstiftning som är ett fullskaligt socialt experiment, med barnens bästa som insats?

Principiellt är det också fel att vilja exportera en svensk lagstiftning som inte ligger under de pelare, politiska områden, som EU har beslutanderätt inom. Vi vill inte se EU utvecklas till en federativ stat, ett Europas förenta stater, där EU ska ha beslutanderätt också över civillagstiftning och sociallagstiftning.

Samma sakliga och principiella fel gör alla de EU-kandidater, med Gudrun Schyman i spetsen, som hävdar att abort skulle göras till en ”mänsklig rättighet” och att svensk abortlag skulle exporteras till EU.

Men abort är ingen ”mänsklig rättighet”, utan en tragedi som släcker ett unikt mänskligt liv, och som aldrig kan göras ogjord. Vi vill istället arbeta för så få aborter som möjligt, för en nollvision för aborter, ett Sverige där inte aborter efterfrågas. Den svenska abortlagen med sina vida tidsgränser hör till de liberalaste i världen, det är inget att exportera till EU eller vara stolt över.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheternaAbort kan heller aldrig göras till en ”mänsklig rättighet” utan att kollidera med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som i artikel 3 säger att ”var och en har rätt till liv”, och FN:s barnkonvention som slår fast i paragraf 6 att ”varje barn har en inneboende rätt till livet”, och har rätt till skydd även före födelsen.

Tuve Skånberg, kandidat nummer 5 till EU-parlamentet (KD), riksdagsledamot 1991-2006

Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot (KD), EU-parlamentariker 1999-2004

Artikeln var publicerad i Västervikstidningen 2009-05-28, i Kristianstadsbladet 2009-05-28


Flickabort – en mänsklig rättighet?

februari 26, 2009

Politiker från flera olika partier har inför det kommande valet till Europaparlamentet hävdat att abort är en mänsklig rättighet. Som kandiderande till Europaparlamentet kan jag inte ställa upp på det. Abort ska vara en nödlösning och inte ses som något eftersträvansvärt eller positivt.

En konsekvens av att skälen för abort inte prövas förrän i graviditetsvecka 19, kunde vi tyvärr läsa om nyligen: En kvinna i Eskilstuna har aborterat flera flickor för att hon hellre ville ha en pojke och sjukvårdspersonalen är enligt tidningsuppgifter mycket upprörd över det inträffade och att inte ha möjligheten att slippa medverka till de selektiva flickaborterna.

Inget annat land i EU har en abortlagstiftning som liknar Sveriges. Som enda land tillåts abort, utan att skälen prövas, ända fram till graviditetsvecka 18. Inget annat land tillåter fri abort längre än vecka 12. Att svensk sjukvård öppnar för flickaborter är inte någon nyhet. För flera år sedan skrev läkaren Per Moldin och kuratorn Lotta Broo-Johansson, från Borås lasarett, i en artikel på Dagens Nyheters debattsida om flickaborterna som redan då var kända i Sverige.

flickaborter

Också då var deras erfarenhet att ingen i personalen ville utföra dessa aborter av moraliska skäl och att vare sig sjuksköterskor eller läkare ville delta i vad som kallades för ”könsdiskriminering i moderlivet”.

En doktorsavhandling av Meta Lindström visade häromåret att en majoritet av landets gynekologer ansåg att det borde vara möjligt för gynekologer att av samvetsskäl slippa delta i abortverksamheten. Den gången ställdes frågan allmänt om abortverksamheten som sådan. Man undrar hur stor andel av gynekologer och barnmorskor som anser att de skulle ha rätten att inte behöva medverka till flickaborter?

Är det då möjligt för Sverige att inom nuvarande abortlag undgå avarter som selektiv abort på grund av kön? Svaret på den frågan är utan tvekan ”ja”. Som jag motionerade om i Sveriges riksdag för nästan 10 år sedan behövs det inga stora förändringar.

Genom att inte lämna ut information om fostrets kön före utgången av 20:e graviditetsveckan, om utlämnandet inte kan anses medicinskt motiverat, omöjliggörs att informationen missbrukas.

 

Genom en sådan lagändring behöver samtidigt inte föräldrapar som inte missbrukar fosterdiagnostikens möjligheter stå tillbaka för de föräldrapar som gör detta. De behöver bara vänta till utgången av 20:e graviditetsveckan. Detta torde även lösa den konflikt som många inom sjukvården upplever när det gäller om de ska lämna ut uppgift om fostrets kön eller inte i samband med att fosterdiagnostik utförs. Genom en lagändring kan de hänvisa till att föräldrarna mycket snart får den information de vill ha. Detta är en förändring de flesta torde ha största förståelse för med tanke på missbrukets oacceptabla konsekvenser.

 

Menar vi allvar med jämställdheten kan svensk sjukvård inte fortsätta medverka till flickaborter.

 

Tuve Skånberg

Kandidat till Europaparlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

 

Artikeln var publicerad i Östgöta Correspondenten 2009-02-25, i Borås Tidning 2009-02-26, i Newsmill 2009-02-26, i Norrköpings tidningar 2009-02-27, i Kristianstadsbladet 2009-02-27, i Västerviks tidning 2009-03-02, Dalarnas tidning 2009-03-09


%d bloggare gillar detta: