Sätt gränser för hets mot religion

juni 4, 2010

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11


Rätt att leva eller rätt att dö?

juni 2, 2010

Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 1991-2006 (KD), kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10


Återupptäck kristen etik

mars 8, 2010

Riksdagskandidater för Piratpartiet och Moderaterna fuskar för att komma högt på valsedlar. Två partiledare som kandiderar i valet i höst har kontokortsmissbruk och skattefusk i bagaget.

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-03-08


Reinfeldts retorik förvånar

maj 23, 2009

Reinfeldts uttalande nyligen om att ”religion och politik skall hållas isär” är intressant. Förutom att det avslöjar statsministerns bristfälliga politiska reflektion i ämnet, så reser det också en rad frågor. Vad är det som menas och vad är det som ska hållas isär?

När vi dessutom vet att Reinfeldt menar sig ha Ronald Reagan som politisk förebild, förstärks intrycket av förvirrad retorik från Reinfeldts sida. Knappat någon modern företrädare i någon modern demokrati har nämligen varit mer tydlig med att hänvisa till den kristna tron som bas för sitt politiskt agerande än just Reagan, faktiskt långt mer än George W. Bush. Men även den presidentkandidat Reinfeldt stödde i det senaste amerikanska presidentvalet, Barack Obama, är tydlig med att framhålla sin kristna tro och dess betydelse för hans politiska liv.

Obama svärs in med bibel

Ett grundläggande misstag sker om man blandar ihop religion och religion i en enda kompott. De västerländska demokratierna har, som bekant, en bas i den kristna idétraditionen, ur vilka de också har vuxit fram. Detta hade de konservativa i Sverige klart för sig när de lade grunden för det konservativa partiets bildande år 1904, då under namnet Allmänna valmansförbundet. Om man även som allra hastigast läser igenom ideologiska uttalanden i såväl idéprogram som valprogram hos partiet, senare Högerpartiet och numera Moderaterna, ser man en tydlig koppling mellan kristen värdebas och konservativ politik. Om vi tar valprogrammet till riksdagen 1948 sades exempelvis följande: ”Högern vill bygga ett välståndets och trygghetens samhälle på kristen grund.” Två år senare, i valet 1950, kunde man läsa följande: ” ”Femtiotalets första fria val… måste ge uttryck för att vårt land är en del av den kristna och västerländska kulturkretsen…, och vid valet 1952 deklarerade man: ”Du som vill… att kristen och västerländsk hänsyn skall genomsyra vår samlevnad… Du kan lita på högerpartiet.” Om vi hoppar fram till 1978 års idéprogram, konstaterades att ”partiets människosyn bygger på den etik och den tradition av humanism som grundas i kristendomen”, och så sent som i partiprogrammet från år 2002 kan man läsa att ”kristendomen har en särställning i det svenska samhället i kraft av sin hävdvunna roll i vår kultur och vår historia. Vi ska värna om den etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som kristendomen varit och är i förbund med.”

Frågan är alltså vad Reinfeldt menar då han säger att religion och politik ska hållas isär? Tar han avstånd från sitt partis såväl äldre som senare historia?

Hur man än ser på förhållande religion och politik kommer man inte ifrån det som professor John H. Hallowell konstaterar i The Moral Foundation of Democracy, nämligen att det ”bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med mänsklig existens.” Han konstaterar vidare att denna uppfattning oftare är ”underförstådd än klart uttalad”, och att ”även om den inte alltid är klart uttalad så är den alltid fundamental.” Den kristna tron och traditionen har tydliga och positiva kopplingar till Moderaternas historia. Kopplingen mellan religion och politik har varit både fundamental och uttalad. Problemkomplexet är alltså inte svart-vitt som Reinfeldt påstår, och inte heller nödvändigtvis negativ, som Reinfeldts uttalande åtminstone underförstått tycks antyda. Mer nyanserade uttalanden från statsministerns sida efterfrågas därför.

En god och naturlig början till fördjupad reflektion vore därför att studera Ronald Reagans och kanske även Barack Obamas liv och politik. Vid en översiktlig analys av de amerikanska presidenterna framkommer en tydlig bild av en generös attityd gentemot religion som fenomen. Likaså framstår presidenternas personliga tro som viktiga för deras politiska gärning.

Även om inte vår svenska statsminister delar den tro som är viktig för hans politiska förebilder så bör man som lagstiftare ha förståelse för hur troende människor tänker, inte bara som ett utryck för religionsfrihet utan också av respekt för de människor som vill följa sitt samvete. Det skulle även kunna vara på sin plats att erkänna kristendomens positiva inverkan för såväl Sveriges som västvärldens framväxt och välstånd. Historien bekräftar tydligt detta faktum, vilket ger oss en tydlig och positiv signal även för vår framtida samhällsplanering. Istället för att separera religion och politik, och förvisa kristendomen från det offentliga rummet, behöver politiken den kristna värdegrunden och etiken som inspiration, kompass och vägledning.

Artikeln, som var undertecknad av mig tillsammans med Kjell O Lejon och Eva Johnsson, var publicerad i Newsmill 2009-05-19,  Världen idag 2009-05-22, Norrköpings Tidningar 2009-05-25


Har den politiska visionen om ”Död åt familjen” någon framtid?

april 7, 2009

sprucken-familj1

Den 1 april 2009 beslutade Sveriges Riksdag att legalisera homosexuella äktenskap. 261 av riksdagsledamöterna röstade ja, medan 22 röstade nej. 16 ledamöter var närvarande, men avstod att rösta, och så många som 50 avstod från att vara närvarande vid voteringen. Av riksdagens sju partier var det enbart ett, Kristdemokraterna, som reserverat sig.

 

Varför detta beslut?

Beslutet hade föregåtts av en massiv kritik, ett enigt fördömande från alla kyrkliga remissinstanser, av omfattande namninsamlingar, och uppvaktningar från företrädare från alla större religioner. Alla remissinstanser med barnexpertis betygade redan 2001 att det ligger i barnens intresse och bästa att växa upp med en mor och far. Trots detta, och trots att denna särlagstiftning enbart berör 300 homosexuella par per år – att jämföra med de över 45.000 äktenskap som ingås varje år mellan män och kvinnor – gick lagstiftningen igenom. Varför?

 

För att förstå detta behöver man ett politiskt och historiskt perspektiv, på samma sätt som en tavla kan uppfattas bättre på några stegs avstånd. Riksdagsbeslutet 1 april var bara en detalj i en större sammanhängande politisk vision om ett samhälle utan traditionella familjers lojalitetsband. Beslutet innebär en ytterligare underminering av äktenskapet mellan man och kvinna och av familjen som institution för att ge barnen trygghet och skydd under deras uppväxt. Men beslutet kom inte oväntat. Det har under den senaste generationen föregåtts av en lång rad delbeslut om att programmatiskt montera ned äktenskap och familj.

 

Den politiska visionen 1968

1968 blev Sverige det första landet i världen med att införa en politik som gick ut på att uppnå jämlikhet mellan könen genom att ändra såväl mäns som kvinnors roller. I ett uttalande till Förenta Nationerna det året deklarerade den svenska regeringen att det inte var tillräckligt att garantera kvinnor deras rättigheter. All lagstiftning och all socialpolitik skulle understödja ett skifte från traditionella familjer till ett samhälle av sinsemellan oberoende individer och av partnerskap, inom vilka alla arbetsuppgifter delades. Några exempel på delmål på vägen dit är att individuell beskattning av makar ersatte sambeskattningen år 1971, skilsmässolagstiftningen liberaliserades 1974, sambolagstiftning infördes 1988, registrerat partnerskap för homosexuella kom 1994, rätt för homosexuella att adoptera barn kom 2003, och 2009 kom alltså könsneutrala äktenskap.

 

Programförklaringen av år 1968 hade föregåtts av att marken beretts av Alva och Gunnar Myrdals bok 1934, Kris i befolkningsfrågan, som argumenterade för en socialistisk familjepolitik. Män och kvinnor skulle ”bli jämlika och oberoende, och sexuell moral … inte definieras av legala normer”. ”Målet var att bryta de band, som privat egendom och traditionella familjeband lade på individens utveckling i ett fritt samhälle”.

 

familjens-upphavande8          dod-at-familjen1      kris-i-befolkningsfragan3

”Död åt familjen!”

Makarna Myrdals ideologiska grund kan ytterst sökas i Karl Marx’ och kommunismens krigsförklaring mot den ”borgerliga familjen”. Det finns alltså en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx’ krav ”Familjens upphävande!”, i kapitel 2 av Det kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav ”Död åt familjen!”, på Centralstationen i Stockholm 1 oktober 2001.

 

Liberalismen – äktenskap som slaveri

Nedmonteringen av familj och äktenskap har inte gjorts enbart med inspiration av Marx, utan ofta med bifall från liberaler med en politik fokuserad på individen. En i grunden negativ syn på äktenskap och familj återfinns till exempel hos liberalismens lärofader John Stuart Mill i hans bok Förtrycket av kvinnorna 1869 där han i kapitel 4 skriver att ”Äktenskapet är det enda egentliga slaveri som vår lag erkänner.”  

 

Familjen lever trots allt

Marx’ politiska vision om att ’upphäva familjen’ har dock visat sig svårgenomförbar. Fortfarande lever 72 procent av alla barn under 17 år tillsammans med sina biologiska föräldrar. Antalet ingångna äktenskap ökar, medan antalet skilsmässor minskar. Opinionsinstitutet Gallup har under 2000-talet undersökt svenskarnas attityder till olika familjetyper. Undersökningarna visar att stödet för den traditionella familjestrukturen är kompakt – i alla åldrar, i alla landsändar och oavsett vilka familjeförhållanden man själv lever i. Även om man själv inte lever i en kärnfamilj är de allra flestas målsättning att någon gång göra det.

 

En politisk kamp mot den traditionella familjen är som ett försök att få vatten att rinna uppströms. Det är dömt att misslyckas. Beslutet 1 april kommer att följas av många andra försök att nedmontera familjen – sannolikt blir nästa förslag att göra äktenskapet antalsneutralt, kanske följt av förslag att göra det åldersneutralt och incestneutralt.  Men om nu ”Äktenskapet är av Gud instiftat” lär det bli svårt att montera ned det.

 

Artikeln var publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev 2009-04-16


Darwins mörka sidor – och ljusare

februari 14, 2009

Den 12 februari fyllde Charles Darwin 200 år och i år är det 150 år sedan hans verk The Origin of Species (1859) (Om arternas uppkomst) gavs ut. I alla medier uppmärksammas Darwins forskning och hans evolutionslära, men det finns sidor hos Darwin och darwinismen som inte är allmänt kända och som få av gratulanterna lyfter fram.

Jag blev inbjuden att debattera Darwin och darwinismen med docent Birgitta Forsman i P1 ”Människor och tro” fredagen 6 februari kl 14.15 med anledning av hennes nyutkomna bok Arvet från Darwin. En vecka senare, 13 februari 14.20 var jag inbjuden till ”Lantz i P4” för ett samtal med journalisten Pontus Enhörning om Darwin. Man kan lyssna på programmen i efterhand på nätet: ”Människor och tro” P1 (gå till 24:44/47:02) och ”Lantz i P4” (gå till 10:24/20:43).

I radioinslagen lyfte jag fram att Darwin visserligen var en banbrytande vetenskapsman, och att en utveckling förvisso kan påvisas, hos till exempel hästar och hundar med deras differentiering i olika raser. Men Darwins mörkare sidor är mer okända och inte så omtalade; Jag citerade Darwins syn på mänskliga raser och rasbiologi, och mannens överlägsenhet över kvinnan, och hans syn att förvärvade egenskaper kan ärvas.

Rasbiologi charles-darwin1

martin-luther-king1aborigin2gorillababianOm rasbilologi skrev Darwin i boken The Descent of Man and Selection in Relation to Sex (1871) (Människans härledning) kapitel 6 ”I en framtid, inte så avlägsen att den ska mätas i århundraden, kommer de civiliserade människoraserna att utrota och ersätta de vilda raserna över hela världen. Samtidigt kommer människoaporna utan tvekan att utrotas. Skillnaden mellan människan och hennes närmaste släktingar kommer då att vara än större, så som vi hoppas, än till och med skillnaden mellan vita människor och babianer, än som är fallet nu mellan negrer och australnegrer och gorillor.”

 Om människans raser skriver han i kapitel 7 ”Vad gäller civiliserade folk har den reducerade storleken av käkarna genom att dessa använts mindre, bruket att använda olika muskler för att uttrycka olika känslor, och hjärnans ökade storlek genom större intellektuellt arbete, tillsammans gett deras allmänna utseende en väsentlig skillnad jämfört med vildars.”

I kapitel 21 uppmanade han alla fattiga att avstå från att gifta sig och skaffa barn, ”Mellan alla män skall det råda en öppen tävlan, så att de mest lämpade inte genom lagar och seder förhindras att lyckas väl och avla det största antalet barn.”

Förvärvade egenskaper ärvs

I Människans härledning kapitel 2 skriver han om att han trodde att förvärvade egenskaper kunde nedärvas: ”Jag har nu lagt mig vinn om att visa att somliga av människans distinkta egenskaper förmodligen har förvärvats, antingen direkt, eller mer vanligt indirekt genom naturligt urval.”

Mannens överlägsenhet

I Människans härledning kapitel 19 skriver Darwin ”Mannen är rival gentemot andra män, han njuter av tävlan, och detta leder till ambition, som så lätt övergår i själviskhet. Dessa nämnda egenskaper synes vara hans naturliga och olyckliga födslorätt. Det är allmänt erkänt att hos kvinnor är egenskaper som intuition, snabb uppfattningsförmåga, och kanske fantasi, mer markerade än hos män; men åtminstone några av dessa egenskaper kännetecknar lägre människoraser, och är därför en del av en svunnen och lägre del av civilisationen. Den största skillnaden i intellektuella förmögenheter visar sig i att män når en högre skicklighet i vad de än ägnar sig åt än kvinnor, vare sig det handlar om djupa tankar, logik, eller fantasi, eller enbart i bruket av sinnena och händerna. Om man gjorde upp två listor med de mest framstående männen och kvinnorna inom lyrik, konst, musik – både komposition och utövande – historia, naturvetenskap och filosofi med ett halvt dussin namn under varje rubrik, så skulle listorna inte kunna jämföras …. Den genomsnittsliga mentala kapaciteten hos män är överlägsen den hos kvinnor.”

Socialdarwinismen har alltså sin direkta inspiration och ideologiska grund från Darwin själv, och det är ingen tillfällighet att Hitler 1943 skänkte just Darwins samlade verk i 60 årspresent till Mussolini. Allt detta är åsikter som jag, och varje tänkande människa, måste ta bestämt avstånd från. Den människosyn som Darwin i de angivna citaten gav uttryck för är avskyvärd.

Men finns det då inget positivt i darwinismen att lyfta fram och bejaka? Det skulle kunna vara att han fann det vara en omöjlighet att livet och världen var resultatet av slumpen, utan kommit till av en intelligent design.

Ingen ateist

Ateist var uppenbarligen aldrig Darwin. Han skrev i ett brev från 1879 (Charles Darwins liv och brev, del 1, 1889)”Vilken livsåskådning jag för min del omfattar är en fråga utan någon betydelse för andra än för mig själv. Men eftersom du frågar mig om det, vill jag påpeka att jag ofta är mycket vacklande i mina åsikter … Men under allt vacklande hit och dit har jag dock aldrig varit ateist i den meningen att jag förnekat att Gud finns.” Han skriver vidare: ” En annan källa till tron på Guds existens, en tro som inte är en följd av känslor utan av rationellt tänkande, förefaller mig vara av långt större vikt. Det är den utomordentliga svårigheten, eller rättare sagt omöjligheten, som är förbunden med att föreställa sig denna vidunderliga och förunderliga värld, med människan och hennes möjlighet att se långt tillbaka och långt framåt i tiden, som resultatet av slumpens tillfällighet eller nödvändighet. Sådana tankar tvingar mig till att se en första orsak hos ett rationellt förstånd, som för en del liknar människans, och jag är då närmast teist. Denna övertygelse hyste jag, så vitt jag kan komma ihåg, den gången jag skrev Om arternas uppkomst .” (Charles Darwins liv och brev del 1, 1889, sid 354) Han nämner att han mer och mer gått mot att vara agnostiker, men skriver ändå i ett brev 1878: ”Jag vill tillägga att då för många år sedan då jag samlade material för “Arternas ursprung” var min tro på vad som kallas en personlig Gud lika fast som den som Dr. Pursey själv har.” (Charles Darwins liv och brev del 3, 1889, sid 236, brev 28 nov 1878).


En tid att tiga, en tid att tala (Pred 3:7)

maj 5, 2008

Under de senaste femton åren har två tendenser löpt parallellt i det svenska samhället. Dels växer sekulariseringens krav på att tro och religion ska hålla sig undan från det offentliga livet och samtalet. Det syns tydligast i agiterande ateisters ofta oemotsagda krav på att religion ska vara en privatsak, ja, till och med att religionsfriheten skall avskaffas. Dels finns en växande andlig nyfikenhet och öppenhet. Tecknen på det är många. Det märks inte minst i de växande skaror som under dessa senaste femton år har gått en Alphakurs, en grundkurs i kristen tro. I världen har 6 miljoner i 150 länder gått Alphakursen, i Sverige har 500 kyrkor i olika samfund som haft kursen haft över 50 000 deltagare. Och det är fler svenskar som under ett år besöker en gudstjänst än är på ett idrottsevenemang, alla idrotter sammantagna. (SCB:s ULF-undersökningar bl.a. publicerad i Kulturrådets omvärldsanalys 2000).

 

Paradoxalt nog minskar den kristna trons påverkan på samhället samtidigt som dess inflytande växer på ett personligt plan för enskilda människor.

 

Hur ska vi återta den plats och det inflytande som kristen tro under gångna sekel har utövat i Sverige, med de positiva följder det inflytandet haft t.ex. på människors rättsmedvetande, solidaritet med sämre lottade, synen på allas lika och okränkbara människovärde och andra kristna värderingar?

 

Paulus varnar oss i Romarbrevet (12:2) för att anpassa oss efter denna världen, eller som 1917 års bibelöversättning uttryckte det: ”Skicka inte er efter denna tidsålders väsende”. Grundtextens ord som på svenska blivit översatt med ’anpassa sig/skicka sig’ betyder ordagrant ’anta samma hållning’. Där har vi sekulariseringens väsen i ett nötskal, både den som sker i samhället i stort och den som sker i kristna församlingar: vi riskerar att anta samma hållning som den icke-troende omvärlden i vårt synsätt, i fråga efter fråga. En sekulariseringens konsensus breder ut sig som en blöt filt, och tystar varje avvikande mening.

 

edmund-burke2Upplevelsen av tystnadens blöta filt är inte unik för vår tid. Den brittiske filosofen och statsmannen Edmund Burke (1729 – 1797) skrev i sin Principles in Politics ”Priset som goda människor får betala för sin likgiltighet för det offentliga livet är att bli styrda av onda människor” och han lär ha tillagt ”Allt som behövs för att ondskan ska ha framgång är att goda människor inte gör någonting”.

 

Svaret på hur vi återtar mark för den kristna trons inflytande i vår samtid är kort och gott att vi inte tystnar. Andra röststarka livsåskådningar och politiska synsätt vill marginalisera kristendomen. Om vi väntar på att bli inbjudna till det offentliga rummet och det offentliga samtalet som sker i media och i den politiska världen, och artigt väntar på att vi ska få ordet, så lär vi aldrig få ta till orda. Att vi själva höjer rösten är både vår demokratiska skyldighet och rättighet. ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid” uppmanar Paulus i 2 Tim 4:2.

 

 

Det är den kristna församlingens skyldighet att ge väl genomtänkta och klokt formulerade svar utifrån kristen tro på de frågor som samtiden lever med. Petrus uppmanar oss att alltid vara beredda att ge skäl och besked om den kristna trons svar på framtidsfrågorna, 1 Petr 3:15. Därför får vi inte tiga.

 

Artikeln var publicerad 2008-04-08 i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev och i Världen idag 2008-05-05


%d bloggare gillar detta: