Insemineringsförslag strider mot Barnkonventionen

maj 26, 2015

Regeringen vill göra Barnkonventionen till svensk lag och samtidigt lagstifta om att ge ensamstående kvinnor rätt att insemineras. De två lagarna kan inte förenas, och regeringen riskerar att bryta mot folkrätten och få kritik av konstitutionsutskottet för att inte ha uppfyllt det grundlagsfästa beredningskravet (7 kap. 2 § RF).

I statsminister Stefan Löfvens regeringsförklaring 3 oktober 2014 klargjordes att Barnkonventionen ska göras till svensk lag, ett besked som sedan regeringen har upprepat. I sig ett utmärkt förslag, som det finns brett politiskt stöd för. Sverige ratificerade Barnkonventionen redan 1990, och därmed förpliktade sig staten att följa konventionen. Redan i och med ratificeringen blev konventionen juridiskt bindande för staten, och staten har åtagit sig att införliva den med svensk rätt.

Den förra regeringen beslutade den 19 juni 2013 att tillkalla en särskild utredare med uppdraget att överväga olika sätt att utöka möjligheterna för ofrivilligt barnlösa att bli föräldrar. Till utredare förordnades lagmannen Eva Wendel Rosberg, som nyligen tillsammans med experter lämnat ett delbetänkande, ”Assisterad befruktning för ensamstående kvinnor” SOU 2014:29. Nuvarande regering beslutade 21 maj att överlämna ett lagförslag till Lagrådet om att ensamstående kvinnor ska ges möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Lagförslaget föreslås träda i kraft den 1 april 2016.

Det är i kollisionen mellan dessa båda lagförslag som problemet uppstår. Den föreslagna lagstiftningen om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor strider mot Barnkonventionens krav att barnets bästa ska komma i främsta rummet, vilket också utredningen medger:

”Vid ställningstaganden i frågor som rör assisterad befruktning måste det alltid ske en avvägning mellan olika intressen, varvid principen om barnets bästa bör tillmätas en särskild vikt. Samhället har i dessa fall ett särskilt ansvar för att bevaka och tillvarata det blivande barnets intressen. Huvudregeln bör även fortsättningsvis vara att ett barn ska ha rätt till två föräldrar och dessutom garanteras två rättsliga föräldrar redan från födseln. En reglering om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor bör således betraktas som ett undantag från det som annars gäller.” SOU 2014:29 s 10

Denna brist understryks i det särskilda yttrande som Jenny Munkelt tillfogat utredningen: ”Utgångspunkten för utredningens uppdrag är vuxnas önskan att få barn vilket innebär att principen om barnets bästa är särskilt viktig att beakta. Det är därför otillfredsställande att de förändringar som föreslås i utredningen saknar en djupare belysning av konsekvenserna på kort och lång sikt för barnet ur ett barnrättsperspektiv.”

familj

Barnkonventionen är tydlig:

Artikel 3, 1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

Artikel 7, 1. Barnet skall registreras omedelbart efter födelsen och skall ha rätt från födelsen till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och så långt det är möjligt, rätt att få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.

Det är uppenbart att genom lagförslaget om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor får inte barnet rätt till att från sin födelse, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem. Barnet har fråntagits rätten att få vetskap om sin far och få omvårdnad också av honom. Därmed har inte barnets bästa kommit i främsta rummet vid lagstiftningen. ”Ett undantag från det som annars gäller” som utredningen riktigt konstaterar.

Sverige har ratificerat Barnkonventionen. Regeringen har gett besked att Barnkonventionen ska bli svensk lag. Då kan inte samtidigt regeringen initiera annan lagstiftning i strid med den bärande principen i Barnkonventionen att för ”lagstiftande organ skall barnets bästa komma i främsta rummet.” Regeringen försätter svenska domstolar och myndigheter i en situation med två kolliderande regelverk.

Enligt regeringsformen har regeringen ett ansvar för att de beslut som regeringen fattar är väl genomarbetade, så att kvaliteten i lagstiftningsarbetet upprätthålls. I det här fallet har regeringen, som framgår ovan, inte djupare belyst konsekvenserna av lagförslaget på kort och lång sikt ur ett barnrättsperspektiv och inte heller belyst konsekvenserna av att Sverige, genom lagförslaget, bryter mot Barnkonventionen. Det är en anmärkningsvärd brist, som borde göra att regeringen inte går vidare med förslaget utan ytterligare, djupgående analys.

Eller vill kanske regeringen chansa, och få saken prövad i konstitutionsutskottet?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SVT Opinion 2015-05-26, Dagen 2015-05-27

Annonser

Får statsministern ljuga?

februari 3, 2015

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 


Vice statsminister Åsa Romson KU-anmäld för ”utlyst nyval som regeringen har tagit”

december 5, 2014

Idag har jag anmält vice statsminister Åsa Romson (MP) för granskning av Konstitutionsutskottet.

Vid frågestunden igår torsdag 4 december talade hon om” det utlysta nyval som regeringen har tagit”.  Problemet är dock att regeringen inte alls tagit något beslut och utlyst nyval, inte heller får regeringen besluta och utlysa nyval förrän tidigast 29 december. Regeringsformen, som är en del av våra grundlagar, ger besked om det. Anledningen är att under de tre första månaderna av en nyvald riksdag ska man försöka hitta en regeringsbildare, det vill säga en statsminister, som kan leda en regering som accepteras av riksdagen. Hade inte regeln funnits så hade kanske en riksdag gett upp för fort, utan att ha prövat alla vägar först. Och det behövs. Ett nyval, eller extra val som det egentligen heter, är ingen liten sak. Det kostar till exempel en kvarts miljard kronor. Och ett nyval kanske inte löser problemet heller, om det nya valresultatet inte avsevärt skiljer sig från det tidigare. Det är ingen tillfällighet att Sverige hade senaste nyval 1958.

Men nu försöker alltså vice statsministern Åsa Romson förespegla riksdagen, ja, hela svenska folket, att ett nyval är oundvikligt eftersom det är utlyst av regeringen. Men det är alltså fel.

Här följer texten i min KU-anmälan:

Svea rikes lag

Anmälan till KU för granskning av vice statsministerns uttalande om ”utlyst nyval som regeringen har tagit”.

Vid frågestunden i riksdagen 4 december kl. 14-15 refererade vice statsministern Åsa Romson till statsminister Stefans Löfvens besked onsdagskvällen 3 december som” det utlysta nyval som regeringen har tagit”.

Anf 26 ”Men det är en anledning till att jag tror att det är rätt väg för Sverige att säkerställa att folket har en möjlighet att säga någonting om budgeten i det utlysta nyval som regeringen har tagit.” [1]

Enligt Regeringsformens 3 kapitel 11§ får regeringen besluta om extra val till riksdagen mellan ordinarie val, men regeringen får inte besluta om extra val förrän tre månader har gått från den nyvalda riksdagens första sammanträde.

Riksdagen sammanträdde efter valet 14 september första gången 29 september. Följaktligen får inte regeringen besluta och utlysa extraval förrän den 29 december.

Syftet med tremånadersgränsen är att inte extra val ska utlysas i förtid, utan att alla möjligheter till regeringsbildning har prövats. Att därför förespegla kammaren och allmänheten att nyval är utlyst och därför oundvikligt, är att bryta mot såväl regeringsformens bokstav som anda.

Något beslut om att utlysa nyval har de facto heller inte regeringen tagit, så vice statsministerns besked till kammaren om ” det utlysta nyval som regeringen har tagit” bör också prövas mot regeringsformens 7 kap. 3 §, liksom om vice statsministern brustit gentemot saklighetskravet enligt regeringsformen 1 kap. 9 §.

Jag anhåller om att Konstitutionsutskottet granskar om vice statsministerns besked till riksdagens kammare om ”det utlysta nyval som regeringen har tagit” är förenligt med RF 3 kap 11§, 7 kap. 3§ och 1 kap. 9§.

Stockholm 2014-12-05

 

Tuve Skånberg, (KD) bänk 15

 

[1] så ordagrant enligt riksdagens videoupptagning kl 14:24, 1:00:49 http://www.riksdagen.se/sv/Debatter–beslut/Fragestunder/Fragestund8/?did=H2C120141204fs#/pos=794  . I riksdagens skriftliga snabbprotokoll har språkvårdaren dock återgivit uttalandet som ”det utlysta nyval som regeringen har aviserat.” Enligt min mening är dock snabbprotokollets återgivande inte sakligt korrekt, eftersom ett beslut som regeringen har aviserat inte är detsamma som ett beslut som regeringen har tagit.

[Anm: 2014-12-12 ändrades texten i riksdagens snabbprotokoll så att den nu lyder: ” Men det är en anledning till att jag tror att det är rätt väg för Sverige att säkerställa att folket har en möjlighet att säga någonting om budgeten i det utlysta nyval som regeringen har tagit.” Anf 26. Det finns alltså nu ingen diskrepans mellan ljudupptagningen och protokollets text.]

KU-anmälan relateras i SVT 2014-12-09, SvD 2014-12-09,  Aftonbladet 2014-12-09, Metro 2014-12-09,  UNT 2014-12-09, DI 2014-12-09, Skånska Dagbladet 2014-12-09, NSK 2014-12-09,  HD 2014-12-09, NSD 2014-12-09, SMP 2014-12-09, Borås Tidning 2014-12-09, Piteå tidningen 2014-12-09, Hela Gotland 2014-12-09, Laholms tidning 2014-12-09, K kuriren  2014-12-09, NLT 2014-12-09


%d bloggare gillar detta: