Debatt i P1 om skolavslutningar i kyrkan mellan Christer Sturmark och Tuve Skånberg

juni 15, 2012

I P1 Människor och tro debatterade jag med Christer Sturmark, Humanisterna, om skolavslutningar skulle få vara i kyrkor, och om prästen skulle få medverka. Skolverket vill censurera prästernas manus och Sturmark gick så långt som att prästerna inte ens ska få tjänstgöra i sin egen kyrka. Jag framhöll att skolavslutningar i kyrkan var en gammal och uppskattad tradition, som är oproblematisk för alla utom en handfull militanta nyateister med Christer Sturmark som talesman. Låt skolorna själva bestämma och censurera inte prästerna!

Lyssna till debatten och tyck själv.

Debatten var i P1 Människor och tro 2012-06-15


Avslutning i kyrkan är både välkommet och ofarligt

juni 4, 2012

Lika säkert som att sommaren är här är också att debatten om skolavslutning i kyrkan återigen uppstår.

Det är tråkigt att elevers och föräldrars enkla önskan om att bevara en vacker och högtidlig tradition hamnar i centrum för en proffstyckardebatt om utökad sekularisering. Lite sunt förnuft skulle inte skada.

Strax innan jul satte statsminister Fredrik Reinfeldt ner foten på riksdagens frågestund i frågan om skolavslutningar ska få firas i kyrkan eller inte. Detta efter att Skolverket i sina luddiga direktiv skapat förvirring hos landets rektorer. Statsministerns svar var tydligt; Det finns inga problem alls med att hålla skolavslutningar i kyrkan om man så vill. Beslutet får fattas av den enskilda skolans rektor.

Faktum är att majoriteten av föräldrar och elever, oavsett tro och ursprung, inte ser något konstigt i att fira skolavslutningar i kyrkan. Det är utan tvekan ett problem och en debatt som existerar ovanför deras huvuden och engagerar diverse proffstyckare från alla håll. I debatten är det tydligt att religionsföraktet sällan har varit så utbrett och ökad sekularisering verkar vara den självklara lösningen på en mängd samhällsproblem. Ingenting verkar dessutom vara så farligt som att bevara våra egna kristna traditioner.

Oavsett om man är troende eller inte kan man inte förneka att religionen har haft stor historisk inverkan på framväxten av vårt moderna samhälle och de värderingar som här råder. Sveriges kristna historia avspeglas i dag i såväl grundlag, rådande normer och våra årliga traditioner.

Parallellt med detta har vi genom vår öppenhet mot om-världen och andra kulturer fått en stor blandning av religioner och aktiva religionsutövare i Sverige. Vårt samhälle är i dag baserat på både frihet och tolerans där religion, oavsett trosinriktning, har stor betydelse i många människors vardag.

Många gånger ses ökad sekularisering som en enkel väg att gå för att hantera såväl mångkulturalism som motsättningar mellan yttrandefrihet och religionsfrihet. Men den enkla vägen är sällan den rätta. Ökad sekularisering begränsar inte bara våra individuella mänskliga rättigheter utan skapar även ett värdelöst samhälle där pragmatism får styra över bevarandet av normer och kulturvärden. Religionen har haft, och har fortfarande, en stor inverkan på vår kultur, våra värderingar och vår lagstiftning. Ett samhälle utan värderingar, och en levande diskussion utifrån desamma, blir både principlöst och kallt. Överallt i vårt land finns det elever och föräldrar som, oavsett tro, ser något högtidligt och vackert med att avsluta vårterminen i kyrkan, sjungande ”Den blomstertid nu kommer” och få visdomsord och lyckönskningar om en solig sommar av prästen. En vacker tradition som de flesta vill värna om samtidigt som vi inte kan förneka den historia vi har.

Låt oss inte göra det krångligare än så.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Blekinge Läns Tidning 2012-06-04, Östran 2012-06-04, Kristianstadsbladet 2012-06-05, NWT 2012-06-05


Äntligen avdragsrätt för gåvor

september 6, 2011

I Sverige testamenteras årligen stora belopp till ideella ändamål som forskning och till museiverksamhet, liksom till ideella föreningar som till exempel kyrkor, idrottsföreningar och hjälporganisationer. Skulle det vara möjligt att få ge redan medan man lever och få göra skatteavdrag för gåvan så skulle helt säkert gåvorna bli än större. I dag har alla länder runt omkring oss i Europa gjort det möjligt för enskilda och företag att på något sätt göra avdrag för gåvor och sponsring. Rätten att göra avdrag för ideella gåvor har debatterats i Sveriges riksdag sedan mer än 50 år. Nu äntligen genomför alliansregeringen detta.

Från den 1 januari nästa år blir det som Kristdemokraternas slagits för i så många år verklighet: Alla får göra skatteavdrag på 25 procent för den gåva (på minst 200 kronor) som man skänker till en frivilligorganisation som arbetar med att hjälpa människor eller som främjar vetenskaplig forskning. Det kan exempelvis handla om bidrag till Stadsmissionen eller till Cancerfonden. Men det kan också handla om gåvor till internationellt arbete.

Vi kristdemokrater har alltid värnat det civila samhället. Ett rikt föreningsliv, ett stort ideellt och socialt engagemang är ofta det som bidrar till att vi människor växer och utvecklas som personer. Med en avdragsrätt för gåvor kommer det civila samhället att få en riktig injektion. Det har vi kristdemokrater all anledning av vara stolta över.

Vi påstår inte att reformen är färdig, men det var så långt som vi kunde få med oss övriga allianspartier idag. Vi kommer att fortsätta kämpa för att öka möjligheten att få ge med avdragsrätt. I Norge infördes för flera år sedan en avdragsrätt för gåvor på sammanlagt 6 000 norska kronor under ett år, som sedan höjdes till 12 000 kronor. När den norska regeringen fördubblade avdragsrätten på detta sätt, innebar det en 30-procentig ökning av givandet till exempelvis cancerforskning och sociala stödinsatser för utsatta grupper. I exempelvis Tyskland och Estland får avdrag göras för gåvor upp till 5 procent av bruttoinkomsten. I Storbritannien finns inget tak eller golv för hur mycket man kan göra avdrag för.

Nu äntligen får vi i Sverige möjlighet att ge med avdragsrätt till ideell verksamhet. Det är ett genombrott för att ge människor större inflytande, också över sitt givande. Vi behöver mer av det.

Tuve Skånberg, Skillinge, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Helsingborgs Dagblad 2011-09-06, Hemmets Vän 2011-09-08

 


Kyrkohistorien stöder Bibeln

augusti 5, 2011

Den senaste tiden har Bibelns äkthet och trovärdighet diskuterats intensivt. Det gäller speciellt kärnfrågan huruvida Jesus är en myt, uppdiktad av de första kristna, eller om han faktiskt existerat som historisk person, och i så fall ivilken utsträckning de fyra evangelierna ger en sann beskrivning av hans liv på jorden. Som argument för Bibelns äkthet kan anföras såväl det korta tidsavståndet mellan original och ett jämförelsevis stort antal bevarade kopior, dess tydliga ögonvittneskaraktär och samtida utombibliska källor. Ytterligare ett starkt indicium för Bibelns trovärdighet är Apostlagärningarnas 29:e kapitel, det vill säga kyrkans snart tvåtusenåriga historia.

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05


Bra med monark som står över det politiska käbblet

maj 28, 2011

Peter Althin, Tommy Wiking och Mona Abou-Jeib Broshammar försöker i SVD 26/5 haka på det lösnummersäljande mediedrevet kring kungen. Republikanska föreningen hoppas få ersätta vårt nuvarande kungahus med färg- och historielösa presidenter i stil med några av våra olyckligt lottade grannländer.

Drevet och de hittills ostyrkta beskyllningarna om eskapader och dåligt omdöme för ett par decennier sedan, gör att monarkin prövas. I detta gäller för kungen som för varje annan svensk medborgare oskuldspresumtion, att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Vi tror att det är bra för Sverige med monarki, men det innebär också att vi ska kunna ställa krav på kungahuset. Kungahuset ska göra ett bra jobb och förtjäna svenska folkets förtroende. Det ligger också i kungahusets eget intresse.

Några proffstyckare passar nu på och ifrågasätter monarkin. Långt fler ser värdet av den kontinuitet och den förenande nationella känsla kungahuset representerar. Vi var betydligt fler som genomfors av en sällsynt känsla av tillhörighet och gemenskap under förra sommaren då kronprinsessan Viktoria och Daniel ingick äktenskap. Deras ingångna union representerar en anrik kulturbärande institution, äldre än journalistklubbar och opinionsinstitutens dagsnoteringar.

Monarken står över det politiska käbblet. Detta står i kontrast till en folkvald politikers uppdrag att representera sin politiska grupperings agenda och med den påverka folkviljan. Med monarkens avsaknad av politiskt inflytande saknas skäl att oroa sig för säkerhetsrisker på det sätt som nu lyfts fram.

Sverige behöver sin kung mycket mer än kungen behöver sin tron, och monarkin har en stark folklig förankring i Sverige. Monarkin är också en identitetsskapande tradition som betyder mycket för svensk kultur och historia samt för Sverigebilden internationellt. Därför ska Sveriges statsskick även fortsättningsvis vara konstitutionell monarki.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2011-05-28


Våra röda dagar håller ihop landet

december 27, 2010

Av omsorg om våra invandrare som inte har en kristen bakgrund höjs nu röster för att införa en pott av individuella helgdagar, ett religionsneutralt helgdagskonto, som kan tas ut när man själv så önskar. Då kan troende kristna ta ut julledigt och påskledigt, medan judarna kan fira channuka och pesach och muslimerna ramadan. Övriga kan ta ledigt för älgjakt, farmors 80-årsdag, fotbolls-VM eller när helst man önskar. Är inte det en idealisk problemlösning som kan tillfredsställa allas behov?

Till att börja med måste det ju finnas ett problem innan det behöver lösas. Som amerikanarna säger, ”If it ain’t broken, don’t fix it”. Och här finns inget egentligt problem, redan i dag löser arbetsmarknadens parter behovet av flexibilitet för olika religionsutövare för enstaka religiösa högtider, som ramadan.

Under 2010 har vi 109 arbetsfria dagar enligt den svenska almanackan. Av dessa är 104 lördagar och söndagar, därutöver är fem dagar röda dagar som inte infaller en lördag eller söndag. Tre av dessa dagar – nyårsdagen, 1 maj och nationaldagen – är sekulära medan trettondag jul och långfredagen är kyrkliga helgdagar. De flesta stora kyrkliga helgdagar som juldagen, påskdagen, pingstdagen och midsommardagen infaller på helger.

Skulle man verkligen vilja göra de röda dagarna religionsneutrala skulle själva veckorytmen med arbetsvecka och helg brytas sönder. Som bekant firar muslimerna fredagen som sin gudstjänstdag med fredagsbön, medan judarna håller sabbat på lördagen och söndagen är den kristna gudstjänstdagen. Det faller på sin egen orimlighet att låta de 109 arbetsfria dagarna 2010, tillsammans med fem veckors lagstadgad semester, kunna disponeras av alla efter eget skön. Det går givetvis inte att bedriva skolundervisning eller driva en industri om de anställda har rätt att stanna hemma en tredjedel av året närhelst de önskar.

Att göra almanackan religionsneutral låter sig knappast göras. Världen är full av högtidsdagar. Förutom gudstjänstdagar på fredagar, lördagar eller söndagar finns en bra bit över 100 högtidsdagar runtom vår jord. Frågan är då vilka av dem som är viktigare än andra. Är det världsmiljödagen 5 juni, S:t Patricks Day 17 mars eller Martin Luther King Jr. Day 15 januari?

Tanken att införa en pott av individuella helgdagar, religionsneutrala helgdagskonton, låter liberalt och generöst, men är i själva verket inte mer liberalt än att kräva fri stavning eller befrielse från trafikregler som högertrafik.

Det är sant att våra helger och flera av våra röda dagar vuxit fram ur den kristna traditionen under mer än tusen år i vårt land. De är en del av vårt kristna kulturarv, som också återfinns i lagstiftning, personnamn, konst, litteratur och kultur av olika slag.

Vare sig vi tycker om det eller inte så finns det kristna kulturarvet där, och kan inte tänkas bort, lika lite som vi kan tänka bort bottenvåningen i ett flervåningshus. Det betyder inte att den kristna tron tvingas på någon som får namnet Christer eller Kristina som nyfödd, som är ledig på söndagen i stället för på fredagen, eller som är julledig i stället för att vara ledig vid judiska eller hinduiska högtider.

Ett och annat måste vara gemensamt, och därför beslutas på kollektiv nivå, efter de flestas önskan, ofta efter sed och tradition. Dit hör de röda dagarna.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot i Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-12-27


Sänkt skatt på ideella gåvor

september 3, 2010

Tillhör du dem som gärna skänker en gåva till ideella ändamål? Vill du se gåvan fördubblad?

I Sverige testamenteras årligen stora belopp till ideella ändamål som forskning och till museiverksamhet, liksom till ideella föreningar som till exempel kyrkor, idrottsföreningar och hjälporganisationer. Dessa gåvor skulle bli långt större om det vore möjligt att få ge redan medan man lever och få göra skatteavdrag för gåvan. I dag har alla länder runt omkring oss i Europa gjort det möjligt för enskilda och företag att på något sätt göra avdrag för gåvor och sponsring. Kristdemokraterna har drivit kravet på möjligheten att göra avdrag för ideella gåvor sedan 1960-talet – utan resultat hittills. Men med Kristdemokraterna och alliansregeringen kan äntligen avdrag för ideella gåvor bli en verklighet efter valet.

I Norge infördes för flera år sedan en avdragsrätt för gåvor på sammanlagt 6 000 norska kronor under ett år, som sedan höjdes till 12 000 kronor. När den norska regeringen fördubblade avdragsrätten på detta sätt, innebar det en 30-procentig ökning av givandet till exempelvis cancerforskning och sociala stödinsatser för utsatta grupper. I exempelvis Tyskland och Estland får avdrag göras för gåvor upp till 5 procent av bruttoinkomsten. I Storbritannien finns inget tak eller golv för hur mycket man kan göra avdrag för.

Nu är alltså frågan om avdragsrätt färdigutredd, genom att alliansregeringens utredare Hases Per Sjöholm presenterat en modell för Sverige som kan öka gåvogivandet till den ideella sektorn med cirka 800 miljoner kronor per år. Alla allianspartierna står nu ense med Kristdemokraterna att införa avdragsrätt för ideella gåvor efter valet.

Den modell som Sjöholm i sin utredning föreslår innebär att en privatperson kan få en skattereduktion på max 7 000 kronor per år, och att företag kan få skatten sänkt med max 35 000 kronor i samband med gåvor till ideella organisationer. Precis som avdraget för hushållsnära tjänster, jobbskatteavdraget och rot-avdraget är de samhällsekonomiska goda effekterna av reformen betydligt större än statens kostnader för reformen.

En annan viktig aspekt handlar om arbetsmarknaden. Den ideella sektorn är en del av samhället som har en unik möjlighet att bistå dem som står utanför arbetsmarknaden. Tillsammans med andra reformer skapar avdragsrätten fler möjligheter till arbete inom föreningsliv och den ideella sektorn. Samtidigt bidrar reformen till att fler kan anställas inom andra delar av arbetsmarknaden, exempelvis inom forskarvärlden, eftersom också den föreslås omfattas av reformen.

Även idrottsrörelsen, där 95 procent av arbetet görs på ideell basis, bör finnas med som en del av reformen. Avdragsrätten ska naturligtvis också gälla för gåvor till exempelvis kultur och trossamfund, liksom för forskning.

Om alliansregeringen får makten till hösten kommer Sverige som sista land i Europa äntligen att införa en reform där forskning och den ideella sektorn stärks genom att givandet från privatpersoner och företag uppmuntras.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD) 1991-2006, kandiderar till riksdagen i valet 19 september

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2010-07-21, Vimmerby tidning 2010-07-22,  Kinda-Posten 2010-07-22,  Sundsvalls Tidning 2010-07-23, Södermanlands Nyheter 2010-07-24, Katrineholmskuriren 2010-08-28, Skånska Dagbladet 2010-07-28,  Örnsköldsviks Allehanda 2010-07-29,  Kristianstadsbladet 2010-07-30, Östgöra Correspondeten 2010-07-30, NWT 2010-07-30,  Gefle Dagblad 2010-08-03, Världen idag 2010-08-04, Hemmets vän 2010-08-05,


Konst som skönhet

oktober 12, 2009

I kulturprogrammet Kobra i SVT1 6 oktober om kungligt kulturintresse ställdes frågan om vad konst och kultur är. Utan att bli ifrågasatt fick Carl-Erik Grimstad ge uttryck för vår samtids syn på estetik: ”Konst bör i sin grundhållning vara kritisk. Det handlar om makt och inflytande. God konst och kultur utmanar alltid makten.” Konsten reduceras till ett redskap för den radikala kultureliten i klasskampen. Att gestalta skönhet är en främmande tanke. Med den synen kan nedklottring av tunnelbanevagnar och fejkade psykoser kallas konst.

En kristen syn på konst och kultur reducerar dem inte till redskap, utan till självändamål. Människan är skapad av Gud till att vara Guds med-skapare enligt 1 Mosebokens första kapitel ”Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.” Gud har skapat skönheten – ”Allt vad Gud har gjort är skönt” skriver Predikaren (3:11). Berättelsen om Guds skapande sammanfattas med ”Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott”. Paulus betonar att vi är Guds medhjälpare, Guds medarbetare i första Korinthierbrevet (3:9).

Att se det som ännu inte finns och sedan skapa det är att skapa i Guds efterföljd. Det berättas att när Michelangelo 1501 fått uppdraget av staden Florens att hugga statyn av David, kom uppdragsgivarna till verkstaden för att se verket fullbordas. Någon frågade hur Michelangelo visste vad han skulle hugga bort. Mästaren svarade ”Jag ser David i stenen och sedan är det bara att hugga bort allt som inte är David”.

DavidSom i mycket annat har kyrkofadern Augustinus betytt mycket för att utveckla den kristna förståelsen av konst. Han beskriver Gud som den störste konstnären, som i sin skicklighet skapar allt harmoniskt och därmed skönt. Harmonin i Guds skapelse kan beskrivas som talförhållanden, alltså matematiskt. När en konstnär utifrån sin inre bild skapar ett konstverk är det ytterst Gud och hans visdom som är verksam i honom. Konst är alltså det som gestaltar tillvarons harmoni, dess sköna proportioner. Augustinus beskriver Gud som upphovet till varje form av harmoni. Eftersom allt hos Gud är samstämt och harmoniskt är Gud den skönaste av allt och alla. Det sköna är alltså det harmoniska och samstämda, det som har rätt proportioner mellan delarna. Musik, konst, ja, matematik, äger på detta sätt skönhet.

Istället för att se konst och kultur som provokationer mot makten och som redskap i en kulturradikal politisk kamp, är god konst ett gestaltande av det sköna och det goda, att vara Guds medskapare.

Karin Boye skriver om detta:

En målares önskan

Jag ville måla ett ringa grand
av slitnaste vardag, så nött och grått,
men genomlyst av den eld, som förmått
all världen att springa ur Skaparens hand.
Jag ville visa, hur det vi försmå
är heligt och djupt och Andens skrud.
Jag ville måla en träsked så,
att människorna anade Gud!

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-10-12


Inför avdragsrätt för gåvor

september 23, 2009

I Sverige testamenteras årligen stora belopp till ideella ändamål som forskning och till museiverksamhet, liksom till ideella föreningar som till exempel kyrkor, idrottsföreningar och hjälporganisationer. Dessa gåvor skulle bli långt större om det vore möjligt att få ge redan medan man lever och få göra skatteavdrag för gåvan. I dag har alla länder runt omkring oss i Europa gjort det möjligt för enskilda och företag att på något sätt göra avdrag för gåvor och sponsring. Men rätten att göra avdrag för ideella gåvor har debatterats i Sveriges riksdag sedan mer än 50 år. Utan resultat.

I Norge infördes för flera år sedan en avdragsrätt för gåvor på sammanlagt 6 000 norska kronor under ett år, som sedan höjdes till 12 000 kronor. När den norska regeringen fördubblade avdragsrätten på detta sätt, innebar det en 30-procentig ökning av givandet till exempelvis cancerforskning och sociala stödinsatser för utsatta grupper. I exempelvis Tyskland och Estland får avdrag göras för gåvor upp till 5 procent av bruttoinkomsten. I Storbritannien finns inget tak eller golv för hur mycket man kan göra avdrag för.

Avdragsrätt för gåvorNu har emellertid alliansregeringens utredare Hases Per Sjöholm presenterat en modell för Sverige som kan öka gåvogivandet till den ideella sektorn med cirka 800 miljoner kronor per år. I förhandlingarna inför nästa års budgetproposition driver därför Kristdemokraterna att regeringen ska infria Alliansens löfte från valrörelsen 2006 om att just införa avdragsrätt för ideella gåvor.

Den modell som Sjöholm i sin utredning föreslår innebär att en privatperson kan få en skattereduktion på max 7 000 kronor per år, och att företag kan få skatten sänkt med max 35 000 kronor i samband med gåvor till ideella organisationer. Gåvogivandet bedöms öka med 800 miljoner kronor per år. Precis som avdraget för hushållsnära tjänster, jobbskatteavdraget och rot-avdraget är de samhällsekonomiska goda effekterna av reformen betydligt större än statens kostnader för reformen.

En annan viktig aspekt handlar om arbetsmarknaden. Den ideella sektorn är en del av samhället som har en unik möjlighet att bistå dem som står utanför arbetsmarknaden. Tillsammans med andra reformer skapar avdragsrätten fler möjligheter till arbete inom föreningsliv och den ideella sektorn. Samtidigt bidrar reformen till att fler kan anställas inom andra delar av arbetsmarknaden, exempelvis inom forskarvärlden, eftersom också den föreslås omfattas av reformen.

Även idrottsrörelsen, där 95 procent av arbetet görs på ideell basis, bör finnas med som en del av reformen. Avdragsrätten ska naturligtvis också gälla för gåvor till exempelvis kultur och trossamfund, liksom för forskning.

Med tanke på Sjöholms utredning, och på det löfte som alliansregeringen gett den ideella verksamheten, måste därför finansministern tillsammans med andra berörda departement nu lösa den praktiska utformningen av avdragsrätten. 1 januari 2010 kunde vara ett rimligt datum att sjösätta reformen. Nu måste Sverige som sista land i Europa äntligen införa en reform där forskning och den ideella sektorn stärks genom att givandet från privatpersoner och företag uppmuntras.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD) 1991-2006

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2009-09-23, Norra Skåne 2009-09-29


Kyrkan behövs mitt i byn

februari 8, 2008

I ledaren i Ystads Allehanda 6 februari hävdas att det ”är lätt att argumentera mot mer offentliga bidrag till religiösa samfund. Sverige har inte någon statskyrka. Religionen har inte en framskjuten plats i det sekulära samhället. I stället är religionen i högsta grad en privat angelägenhet. Därför vore det mer rimligt att istället för att ge fler och mer bidrag till religionsutövare göra precis tvärtom: dra in det offentliga stödet till Svenska kyrkans prästutbildning. Om ingen får statligt stöd är det också ett utslag av klassiskt, svenskt rättvisetänkande.”

Ledarskribenten ogillar Leijonborgs förslag att ge statliga bidrag till en svensk imamutbildning för att befrämja muslimers integration i det svenska samhället. I stället föreslås i namn av ”klassiskt, svenskt rättvisetänkande” att dra in alla statliga bidrag till Svenska kyrkans prästutbildning. Som om det skulle lösa muslimernas bristande integration.

 

Det är fler svenskar som under ett år besöker en gudstjänst än är på ett idrottsevenemang, alla idrotter sammantagna. (SCB:s ULF-undersökningar bl.a. publicerad i Kulturrådets omvärldsanalys 2000). Innebär detta ”klassiska, svenska rättvisetänkande” att allt finansiellt stöd till idrotten och dess ledarutbildning bör dras in? Idrotten har ju en mindre framskjuten plats i det sekulära samhället än religionen. Nej, naturligtvis inte. Idrotten gör en stor folkhälsoinsats, skapar gemenskap och fostrar ungdomar till ansvar och teamarbete.

 

I sin önskan att förpassa religionen till ”en i högsta grad privat angelägenhet” missar ledarskribenten hela den samhällsnytta som kyrkor och samfund utför i Sverige, som barn- och ungdomsarbete, arbete med socialt utslagna och missbrukare tex genom DKSN/Hela människan, Frälsningsarmén och LP-verksamheten, besöksverksamhet och diakoni, sjukhuskyrkan, missions- och biståndsarbete. fralsningsarmen-soppkokLåt mig bara nämna nationella katastrofer som Estonia och Tsunamin för att påminna om det ovärderliga stöd i sorgearbete och kriser som bedrevs och bedrivs genom de olika kristna samfunden. Tusentals par blir hjälpta i familjerådgivning med kristna huvudmannaskap. Konfirmationsundervisningen ger en oerhört viktig fostran och normöverföring.

 

Den sekulära delen av västvärlden är en udda minoritet i världen och en historisk parantes. Över 90 procent av världens befolkning bekänner sig till en religiös tro. Det blir en förmäten, snudd på patetisk, svensk imperialism att försöka förpassa tron från det offentliga rummet till en privat sfär.

 

Sverige är en del av världen och världen påverkar oss alltmer genom globaliseringen med allt vad den innebär, inklusive nya svenskar från jordens alla hörn. Både globalt idag och historiskt sett är mänskligheten till sitt väsen religiös. Sverige vore världsfrånvänt och verklighetsförnekande om vi inte förmedlar vårt kristna arv till kommande generationer samt ger kunskap om olika tros- och livsåskådningar.

 

Vi behöver ’kyrkan mitt i byn’. Den kristna tron och kyrkorna tillför vårt samhälle en dimension och ett mervärde som inte kan ersättas av något annat. I en tid då behovet av förståelse för människors religion och olika livstolkningar växer vore det komplett vansinne att lägga ned den teologiska utbildningen vid våra universitet och högskolor. Det är bättre att tänka först, och tala sen. Eller skriva ledare.

 

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2008-02-08


Att ta vara på tillfället

september 5, 2007

Den sista delen av Harry Potter–serien har gått från hand till hand i familjen i sommar. Intensiva samtal om hur den uppenbart kristna symboliken i bokserien ska förstås har avbrutits av ilskna utbrott från den som haft oturen att komma senare i turordningen att läsa: ”Tala inte om hur det går!” De sju delarna lär ha sålt över 300 miljoner exemplar hittills. Det är inte utan att man undrar hur det känns för de stora brittiska förlagen som tackade nej till J.K. Rowlings debutverk. Istället grep det lilla förlaget Bloomsbury tillfället i flykten och tackade ja.

 

Ett annat ”kap” ur bokfloden som erbjudits under sommarens konferenser var Marcus Förlagets utgivning av slimline bibeln, en helbibel som med pärmar bara är 15 mm tjock. Alla ville ha den, den har sålt i stora upplagor och jag såg på förlagets hemsida att den har tagit tillfälligt slut i vissa färger. Libris Förlaget lär ha tackat nej till att ge ut den. Och missade tillfället.

 

Det verkar som det är långt värre att missa ett tillfälle än att aldrig ha fått det. Den mänskliga erfarenheten återkommer till det gång på gång i litteraturen. Horatius skrev i Oden sina bekanta ord Carpe diem, grip dagen. Den engelske skalden Robert Herricks skrev ‘Gather ye rosebuds while ye may’ i sin dikt To the Virgins, to Make Much of Time (1648). Ett gammalt engelskt ordspråk varnar ’Tillfället knackar inte två gånger’. Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Att missa ett tillfälle i politiken kan vara långt mer ödesdigert än att missa utgivningen av en bok. I sommar har vi följt det palestinska folkets fortsatta lidande under sina usla ledare, nu i uppdelningen av Gazaremsan under Hamas och Västbanken under Fatah. Det hade inte behövt vara så. I juli 2000 under toppmötet i Camp David erbjöd den israeliske ledaren Ehud Barak Yasser Arafat att erkänna 94 procent av Gaza och Västbanken som en palestinsk stat. De resterande 6 procenten skulle komma efter ytterligare förhandlingar. Men Yasser Arafat sa nej.  ”De missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle” som Abba Eban sa redan 1973 om de palestinska ledarna.

 

På det personliga planet är jag glad att jag inte missade tillfället att ta ut föräldraledighet när barnen var små. Mycket kan tas igen i efterhand, men inte tillfället att se sina barn växa upp. Barn går inte i repris. Att få lägga sina barn, prata igenom dagen, berätta sagor och be aftonbönen hör till det dyrbaraste i livet.

 

”Tag väl i akt vart lägligt tillfälle” manar oss Paulus, och bibeln är tydlig på att det dyrbaraste i livet måste gripas i flykten, måste väljas aktivt. ”Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva” uppmanade Mose Israels folk. Det berättas inte ofta att Jesus grät, men Lukas nämner faktiskt att han grät just över dem som avvisade honom och missade tillfället.

 

Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Artikeln var puplicerad i Världen idag 2007-09-05


Kulturarvet, duger det?

augusti 8, 2007

I essän ”Framför en bokhylla” i Sällskap för en eremit (1939) skriver Frans G. Bengtsson klokt ”Många människor sätter fel böcker på sina hyllor, eller rättare har inte någon princip för vad de sätter dit, utan fyller sina hyllor med allt de råkat få tag i och får därför aldrig någon riktig boksamling. Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till.”

I sommar har jag haft möjlighet att efterleva dessa råd när jag åtog mig uppgiften att fylla bokhyllan i familjens sommarstuga på en ö i Blekinge skärgård. Inte alldeles olikt att ’skaffa sällskap för en eremit’, eller åtminstone att gardera hushållet för aldrig så regniga somrar. Med denna tomma bokhylla i åtanke har jag med glada steg tittat in på sommarens alla loppisar, lumpbodar och antikvariat.bocker1 Återseendets glädje har varit stor när jag burit hem fulla kassar med västerlandets allra bästa och mest läsvärda böcker ur vårt kulturarv, för att läsa igen. Det var snart fyrtio år sedan jag sist läste om Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain eller besökte Robinson Crusoe på hans ö i sällskap med Daniel Defoe. Och visst kom böckerna till glädje denna regniga sommar.

Men i återseendets glädje kan jag ändå inte undgå att göra reflektionen att detta västerlandets kulturarv är så totalt främmande för vår samtid. Helt enkelt inte politiskt korrekt.

Selma Lagerlöf och Karin Boye diskuterar inte med en rad sina sexuella preferenser i de böcker som gjort dem odödliga. De hade nog aldrig hört talas om Pridefestivalens normativa queerteori. Istället bjuder böcker som Jerusalem och Gösta Berlings saga på en brottning med Gud och hans nåd. Inte skulle en bok idag få börja med orden ”Äntligen stod prästen på predikstolen.” I all synnerhet inte på skolavslutningar. En annan nobelpristagare, Sigrid Undsett, skriver i trilogin om Kristin Lavransdotter om ett patriarkaliskt samhälle, och utan att ta avstånd från det. James Hilton beskriver i Goodbye Mr. Chipps bildningsidealet i en engelsk friskola. Lika politiskt inkorrekt.

Alexander Dumas, Jules Verne, Charles Dickens och Conan Doyle skulle alla idag bli bannlysta i den könsneutrala skolan där pojkar inte ska uppfostras till, just det, pojkar. Många är de sidor som den samtida censuren måste klippa ur kulturarvet. Den inträngande skildringen av hur Robinson Crusoe i bön blir frälst i tron på Kristus måste kallas fundamentalism. Skildringen av de första kristnas tro och kamp för sin tro i nobelpristagaren Henryk Sienkievicz bok Qvo vadis får bli exempel på sekterism av värsta slag. Victor Hugos positiva skildring av en präst i Samhällets olycksbarn och av förlåtelsens förvandling kan inte läsas i en sekulär skola. Carl von Linnés och Isaac Newtons fasta tro på en skapare skulle kallas kreationism och ID. Jane Austins charmiga böcker platsar inte för sin kvinnosyn, samhällssyn (och vilken annan syn som helst), lika lite som August Strindbergs verk. Det skratt som Hemsöborna eller Jerome K. Jeromes Tre män i en båt lockar till är reaktionärt.  Inte heller Jorden runt på åttio dagar kan läsas av dagens ungdom. Phileas Fogg har ju sin betjänt Passepartout med på resan. Hushållsnära tjänster i ett klassamhälle.

 

Kort sagt, av sommarstugans fyra löpmeter av västerlandets och humanismens klassiker finns inte en enda som idag är politiskt korrekt. Alla är skrivna av mörkermän och dito kvinnor. Åtminstone om man får tro vad som för tillfället är högsta sanning. Vi har alltså förlorat hela kulturarvet. Man kan undra över vad som blir morgondagens kulturarv att ge nästa generation? Jonas Gardells Ett ufo gör entré ?

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-08-08


%d bloggare gillar detta: