Att ta vara på tillfället

september 5, 2007

Den sista delen av Harry Potter–serien har gått från hand till hand i familjen i sommar. Intensiva samtal om hur den uppenbart kristna symboliken i bokserien ska förstås har avbrutits av ilskna utbrott från den som haft oturen att komma senare i turordningen att läsa: ”Tala inte om hur det går!” De sju delarna lär ha sålt över 300 miljoner exemplar hittills. Det är inte utan att man undrar hur det känns för de stora brittiska förlagen som tackade nej till J.K. Rowlings debutverk. Istället grep det lilla förlaget Bloomsbury tillfället i flykten och tackade ja.

 

Ett annat ”kap” ur bokfloden som erbjudits under sommarens konferenser var Marcus Förlagets utgivning av slimline bibeln, en helbibel som med pärmar bara är 15 mm tjock. Alla ville ha den, den har sålt i stora upplagor och jag såg på förlagets hemsida att den har tagit tillfälligt slut i vissa färger. Libris Förlaget lär ha tackat nej till att ge ut den. Och missade tillfället.

 

Det verkar som det är långt värre att missa ett tillfälle än att aldrig ha fått det. Den mänskliga erfarenheten återkommer till det gång på gång i litteraturen. Horatius skrev i Oden sina bekanta ord Carpe diem, grip dagen. Den engelske skalden Robert Herricks skrev ‘Gather ye rosebuds while ye may’ i sin dikt To the Virgins, to Make Much of Time (1648). Ett gammalt engelskt ordspråk varnar ’Tillfället knackar inte två gånger’. Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Att missa ett tillfälle i politiken kan vara långt mer ödesdigert än att missa utgivningen av en bok. I sommar har vi följt det palestinska folkets fortsatta lidande under sina usla ledare, nu i uppdelningen av Gazaremsan under Hamas och Västbanken under Fatah. Det hade inte behövt vara så. I juli 2000 under toppmötet i Camp David erbjöd den israeliske ledaren Ehud Barak Yasser Arafat att erkänna 94 procent av Gaza och Västbanken som en palestinsk stat. De resterande 6 procenten skulle komma efter ytterligare förhandlingar. Men Yasser Arafat sa nej.  ”De missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle” som Abba Eban sa redan 1973 om de palestinska ledarna.

 

På det personliga planet är jag glad att jag inte missade tillfället att ta ut föräldraledighet när barnen var små. Mycket kan tas igen i efterhand, men inte tillfället att se sina barn växa upp. Barn går inte i repris. Att få lägga sina barn, prata igenom dagen, berätta sagor och be aftonbönen hör till det dyrbaraste i livet.

 

”Tag väl i akt vart lägligt tillfälle” manar oss Paulus, och bibeln är tydlig på att det dyrbaraste i livet måste gripas i flykten, måste väljas aktivt. ”Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva” uppmanade Mose Israels folk. Det berättas inte ofta att Jesus grät, men Lukas nämner faktiskt att han grät just över dem som avvisade honom och missade tillfället.

 

Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Artikeln var puplicerad i Världen idag 2007-09-05


Kulturarvet, duger det?

augusti 8, 2007

I essän ”Framför en bokhylla” i Sällskap för en eremit (1939) skriver Frans G. Bengtsson klokt ”Många människor sätter fel böcker på sina hyllor, eller rättare har inte någon princip för vad de sätter dit, utan fyller sina hyllor med allt de råkat få tag i och får därför aldrig någon riktig boksamling. Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till.”

I sommar har jag haft möjlighet att efterleva dessa råd när jag åtog mig uppgiften att fylla bokhyllan i familjens sommarstuga på en ö i Blekinge skärgård. Inte alldeles olikt att ’skaffa sällskap för en eremit’, eller åtminstone att gardera hushållet för aldrig så regniga somrar. Med denna tomma bokhylla i åtanke har jag med glada steg tittat in på sommarens alla loppisar, lumpbodar och antikvariat.bocker1 Återseendets glädje har varit stor när jag burit hem fulla kassar med västerlandets allra bästa och mest läsvärda böcker ur vårt kulturarv, för att läsa igen. Det var snart fyrtio år sedan jag sist läste om Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain eller besökte Robinson Crusoe på hans ö i sällskap med Daniel Defoe. Och visst kom böckerna till glädje denna regniga sommar.

Men i återseendets glädje kan jag ändå inte undgå att göra reflektionen att detta västerlandets kulturarv är så totalt främmande för vår samtid. Helt enkelt inte politiskt korrekt.

Selma Lagerlöf och Karin Boye diskuterar inte med en rad sina sexuella preferenser i de böcker som gjort dem odödliga. De hade nog aldrig hört talas om Pridefestivalens normativa queerteori. Istället bjuder böcker som Jerusalem och Gösta Berlings saga på en brottning med Gud och hans nåd. Inte skulle en bok idag få börja med orden ”Äntligen stod prästen på predikstolen.” I all synnerhet inte på skolavslutningar. En annan nobelpristagare, Sigrid Undsett, skriver i trilogin om Kristin Lavransdotter om ett patriarkaliskt samhälle, och utan att ta avstånd från det. James Hilton beskriver i Goodbye Mr. Chipps bildningsidealet i en engelsk friskola. Lika politiskt inkorrekt.

Alexander Dumas, Jules Verne, Charles Dickens och Conan Doyle skulle alla idag bli bannlysta i den könsneutrala skolan där pojkar inte ska uppfostras till, just det, pojkar. Många är de sidor som den samtida censuren måste klippa ur kulturarvet. Den inträngande skildringen av hur Robinson Crusoe i bön blir frälst i tron på Kristus måste kallas fundamentalism. Skildringen av de första kristnas tro och kamp för sin tro i nobelpristagaren Henryk Sienkievicz bok Qvo vadis får bli exempel på sekterism av värsta slag. Victor Hugos positiva skildring av en präst i Samhällets olycksbarn och av förlåtelsens förvandling kan inte läsas i en sekulär skola. Carl von Linnés och Isaac Newtons fasta tro på en skapare skulle kallas kreationism och ID. Jane Austins charmiga böcker platsar inte för sin kvinnosyn, samhällssyn (och vilken annan syn som helst), lika lite som August Strindbergs verk. Det skratt som Hemsöborna eller Jerome K. Jeromes Tre män i en båt lockar till är reaktionärt.  Inte heller Jorden runt på åttio dagar kan läsas av dagens ungdom. Phileas Fogg har ju sin betjänt Passepartout med på resan. Hushållsnära tjänster i ett klassamhälle.

 

Kort sagt, av sommarstugans fyra löpmeter av västerlandets och humanismens klassiker finns inte en enda som idag är politiskt korrekt. Alla är skrivna av mörkermän och dito kvinnor. Åtminstone om man får tro vad som för tillfället är högsta sanning. Vi har alltså förlorat hela kulturarvet. Man kan undra över vad som blir morgondagens kulturarv att ge nästa generation? Jonas Gardells Ett ufo gör entré ?

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-08-08


%d bloggare gillar detta: