Vänsterpartiet vägrar fördöma vänsterextremt våld

februari 15, 2014

Hans Linde (V) och Christina Höj Larsen (V) anklagar mig (Ystads Allehanda 12 februari) för att utan skäl beskylla Vänsterpartiet för att inte ta avstånd från politiskt våld. De tar sedan med emfas avstånd från att Vänsterpartiet skulle bruka eller förespråka våld. Och fattas bara.  Men de svarar på en fråga jag inte ställt och försvarar sig mot en anklagelse jag inte skyllt dem för.

I artikeln skriver jag: ”Nyligen debatterade Sveriges Riksdag det politiska våldet. Trots mina upprepade frågor ville inte vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen ta avstånd från att samarbeta med grupper som ägnar sig åt politiskt våld. Hon fördömde inte ens de gräsrötter i hennes eget parti som legitimerar politiskt våld. ”

Revolutionära FrontenPrecis som i riksdagsdebatten 21 januari vägrar Christina Höj Larsen, och nu även Vänsterpartiets gruppledare Hans Linde, att ta avstånd från våldsförespråkare som gräsrötter i deras ungdomsförbund Ung Vänster, eller organisationer som Revolutionära fronten, Kommunistiska partiet, autonoma grupper som Antifascistisk aktion (AFA), eller Megafonen i Husby som försvarat bilbränder, stenkastning och tårtning. Detta trots att Säpo hävdar att autonoma vänsteraktivister utgör det största hotet mot demokratin i Sverige.

Så min fråga kvarstår obesvarad:

”Vänsterpartiet uttrycker ofta i den offentliga debatten att vi ska döma Sverigedemokraterna efter hur deras gräsrotsrörelse beter sig i kommentarsfälten på nätet.  Det har de rätt i. Men frågan till Jonas Sjöstedt blir varför vi inte ska döma Vänsterpartiet efter vad deras gräsrotsaktivister har för syn på våld som arbetsredskap?  Fördömer vänsterpartiet samarbete med organisationer och enskilda som brukar politiskt våld?”

Tuve Skånberg, Skillinge, Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2014-02-15 och BT 2014-02-20. V:s replik var publicerad 2014-02-12 i YA och 2014-02-15 i BT. Den första artikeln var publicerad i Ystads Allehanda  2014-02-06 och i BT 2014-02-08


Fördöm våldet mot de kristna i Mellanöstern

september 3, 2013

Jublande folkmassor på Tahrirtorget i Egypten, en fallen Muammar Gaddafi i Libyen och demonstrerande ungdomar i en rad länder i Mellanöstern gav förhoppningar om en nu annalkande politisk vår i arab­länderna.

I dag är situationen annorlunda. Revolutionen som skulle leda till demokrati och frihet har snarare lett till politisk instabilitet i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Dagliga rapporter om ett Syrien i fullt inbördeskrig, där över hundratusen dödats, miljoner interna flyktingar och över en miljon flytt landet på grund av kriget, och kraftiga våldsamheter mellan den egyptiska militärregimen och Muslimska brödraskapet ger en dyster bild av möjligheterna till demokrati och fred.

Den politiska instabiliteten drabbar hela civilbefolkningen, muslimer, kristna liksom andra grupper och religioner.

Den arabiska våren har förvisso lett till att envåldshärskare, korrumperade ledare, som suttit vid makten i decennier avsatts. Men revolutionerna har lämnat länderna med ett politiskt tomrum till öppning för extrema islamistiska krafter. Följden är bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och en djup inskränkt religionsfrihet, där målet inte är en rättsstat som inkluderar alla invånare i samhället.

Tre fjärdedelar av Mellanösterns kristna bor i dag i Egypten. Av landets befolkning tillhör ungefär tio procent den koptiska minoriteten som tillhör Egypterns urbefolkning.

Efter militärregimens tillslag mot Muslimska brödraskapets läger i Kairo den 14 augusti har våldet mot Egyptens kristna eskalerat.

Brinnande kyrka i EgyptenEnligt Human Rights Watch har över 40 kyrkor stuckits i brand och kopters affärsverksamheter, skolor och barnhem attackerats. Andra medieuppgifter talar om uppåt 70 vandaliserade kyrkor.

Regimen har inte gjort något för att stoppa attackerna. Polis och myndigheter lämnar de utsatta människorna helt oskyddade utan hjälp.

Nyhetsbyrån AP publicerade nyligen en artikel med vittnesmål om hur extremister attackerade en koptisk skola, rev ner korset och ersatte det med en svart al-Qaida-flagga.

Tyvärr är detta en utveckling som inte enbart följer i spåren av oroligheterna i Egypten. Kristna flyr från hela Mellanöstern på grund av förtryck och förföljelse. Risken är stor att vi just nu bevittnar en rensning av religiösa minoriteter.

Globalt sett riskerar 200 miljoner kristna att förföljas för sin tro enligt forskning från Hudson Institute i Washington. Över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad.

Demokrati måste byggas på fasta värderingar om människors okränkbara och absoluta värde och rätt till liv, egendom, åsikt, yttrande och religion. Vi vet av erfarenhet, inte minst från vår egen del av världen, att en demokratisk process kan ta lång tid.

Men en demokrati kan aldrig bygga på extremistiska krafters agenda vars mål är oförenliga med demokratiska värden och principer.

EU har tydligt fördömt våldet och förföljelsen av kristna i Egypten. Nu måste även Arabförbundet tillsammans med det övriga världssamfundet, fördöma våldet och bidra till en snabb stabilisering för att få stopp på det fruktansvärda våld som drabbar befolkningen i regionen.

Sverige och EU bör aktivt trycka på för att Arabförbundet, som har möjligheter att påverka situationen i Egypten aktivt höjer rösten till försvar för de människor som för sin tros skull utsätts för förföljelse, våld och förtryck.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Robert Halef, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-09-03


Surrogatmödraskap orimligt och ovärdigt

mars 19, 2013

Majoriteten i Statens Medicinsk-Etiska Råd har på ett ovist sätt kört över minoriteten i en etiskt och juridiskt komplicerad fråga och förordar surrogatmödraskap. Vi vill peka på överväldigande skäl att hålla fast vid gällande lagstiftning på området.

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet; dessa rättigheter ligger helt och hållet på barnets sida. FN:s barnkonvention är tydlig med att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. En sådan här lagförändring skulle ge helt nya möjligheter för medicinskt infertila eller naturligt sterila förhållanden att ”skaffa barn”, men det är uppenbart att dessa önskemål utgår från vuxnas intressen istället för barnets.

Barnkonventionen slår vidare fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Ett barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor går miste om den normala anknytning som sker när modern och fadern lever tillsammans under en graviditet, och där barnet känner igen röster och beteendesätt efter förlossningen. Barnpsykologin har funnit att adopterade barn utsätts för en speciell anknytningsproblematik. I surrogatfallen torde detta bli ännu tydligare och mer plågsamt. Ett statligt bejakande av surrogatmödraskap skulle även strida mot barnkonventionens krav på barnets rätt till relation till den kvinna som burit och fött det, det närmaste relation en människa har under hela sitt liv.Jurister har pekat på flera såväl etiska som juridiska frågetecken. Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? Rättstvister pågår redan i USA om situationer som dessa. I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet, varvid domstol gav henne rätt att behålla barnet. Problemen är alltså allt annat än hypotetiska; de är högst reella.

höggravidaIngen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Surrogatmödraskap skulle utsätta närstående för en orimlig press att ”ställa upp” som förvaringsplats för foster. SMER tar visserligen enhälligt avstånd från affärsuppgörelser, men man väljer att bortse från att just detta har skett överallt där surrogatmödraskap förekommer. Det har i praktiken blivit ett slags ”fertilitetsturism”, där såväl kvinnans livmoder som barn blir en handelsvara med ett bestämt pris, och där en redan svag part blir ännu svagare genom att utsättas för ekonomisk eller social påtryckning.

Både surrogatmamman själv och hennes familj får en psykiskt och socialt utsatt situation i samband med graviditet och födsel. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Den största och mest allvarliga risken är att barnen förlorar sin egen mor under en oväntat komplicerad graviditet eller
födsel av någon annans barn. Allt detta är risker om utilitarismen ges fritt spelrum utan att beakta människovärde och omsorg om vår nästa.

Ofrivillig barnlöshet är inte lätt, men surrogatmoderskap är en form av exploatering av en annan människas utsatthet. Att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv. Surrogatmödraskap i ett civiliserat samhälle är däremot både orimligt och ovärdigt. Vi bör här inte styras av en högljudd lobbygrupp som ropar på sina önskemål, utan agera varsamt och med den svaga partens bästa för ögonen.

Bengt Malmgren, överläkare, psykiatri

Bengt Säfsten, med dr, överläkare, invärtes medicin

Anna Aronsson, barnläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Gefle Dagblad 2013-03-19, Västerbottens-Kuriren 2013-03-19, Skånska Dagbladet 2013-03-24, Norrbottens-Kuriren 2013-04-02, Kristianstadsbladet 2013-04-02


Vi får aldrig glömma förintelsen

januari 27, 2013

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Den måste stoppas. Samtidigt behöver vi öka anslagen för att höja säkerheten för judiska institutioner och deras medlemmar, skriver Annelie Enochson och Tuve Skånberg (KD).

Hets mot DavidsstjärnanFörintelsens minnesdag är ett viktigt tillfälle att uppmärksamma förintelsens offer. Aldrig får vi glömma förintelsen. Aldrig får det hända igen. Göran Persson beslutade 1997 om initiativet att sprida boken Om detta må ni berätta. Boken syftade till att sprida fakta om förintelsen och att skapa diskussion om alla människors lika värde. Boken har distribuerats i över en miljon exemplar. För att historien aldrig ska upprepas måste vi tyvärr uppmärksamma judarnas situation i dag.

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Under senare år har hotbilden mot den judiska gruppen i Sverige förvärrats. Under 2011 anmäldes 79 hatbrott mot judar. Händelser som misshandel och hot mot enskilda judar samt vandalisering och sabotage mot judiska institutioner inträffar. Utvecklingen är mycket allvarlig.

Ökade säkerhetsinsatser

Utifrån den ökande antisemitismen och den rådande hotbilden mot de judiska församlingarna har behovet av höjd säkerhet uppstått. Det gäller både för församlingarnas medlemmar och institutionerna. Församlingarna tvingas budgetera en allt större del av sina resurser till säkerhetsarrangemang.

Förra året avsatte regeringen ett engångsbelopp på fyra miljoner kronor för att finansiera de löpande säkerhetsinsatserna. Pengarna används till säkerhetshöjande åtgärder som förbättrar det fysiska skyddet vid institutionerna, som kameraövervakning, skyddsglas och förstärkning av dörrar. Vi anser att så länge inte situationen förändras behövs ytterligare medel.

Antisemitismen måste stoppas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör Sveriges judiska grupp kunna leva utan hot och trakasserier. Det är av yttersta vikt att säkerheten upprätthålls för den judiska gruppen för att de fortsatt ska kunna leva och verka fritt. Nu är innehållet i Om detta må ni berätta aktuellt igen och aldrig får historien upprepa sig.

Annelie Enochson (KD)

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamöter

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2013-01-27


Gör hemundervisning möjlig

december 13, 2012

På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!

I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

Fostra barnSverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.

Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.

Hemundervisning omskrivs iflera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.

I en studieav Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.

Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot,

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot,

Magnus Göransson, barnläkare,

Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2012-12-13


Debatt om Religionsfrihet

december 6, 2012

Jag deltog den 22 november tillsammans med Runar Eldebo, Hans Ingvar Roth, Lena Andersson och Bengt Westerberg i en uppmärksammad paneldebatt på temat religionsfrihet, ett ämne som ligger inom mitt ansvarsområde i riksdagens Konstitutionsutskott.

Poängen i mitt inlägg var att religionsfriheten är garanterad i Sveriges grundlag – den enda fri- och rättigheten som inte får begränsas. Den garanteras också i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna – där den inte heller får begränsas. Dessutom finns den lagfäst i Europakonventionen, som är svensk lag från 1 januari 1995.

Till sist var alla, även Humanisternas företrädare, ense om att inte avskaffa religionsfriheten. Ett steg i rätt riktning.

Moderatorer för debatten var Daniel Grahn och Christer Sturmark. Hela debatten går att se nedan.

http://vimeo.com/54320918


Regeringen vill utreda barnkonventionen

oktober 31, 2012

Regeringen har kommit överens om att utreda vad som talar för, och vad som talar emot, att göra barnkonventionen till svensk lag. Kristdemokraterna har drivit frågan om att inkorporera Barnkonventionen under lång tid. Frågan om barns rättigheter måste bli en prioriterad fråga.

Men vi vet att det fortfarande finns brister i hur barn kommer till tals och hur de får skydd och stöd. För en tid sedan samlade Unicef in exempel på de undanflykter som används för att inte ge barn deras rättigheter. BRIS samtalar dagligen med barn som berättar om hur deras rättigheter kränks. Och Rädda Barnen kartlägger barns rädslor som i hög grad skulle kunna undvikas om vuxensamhället lyssnade till barn.

Vi kristdemokrater menar att barns rättigheter bör stärkas ytterligare och därför bör konventionen bli en del av svensk lag. Barnfrågorna behöver sättas högt upp på den politiska agendan. Mycket talar för att en starkare juridisk ställning för Barnkonventionen skulle uppmärksamma barns rättigheter och leda till ett starkare skydd. Erfarenheterna från Norge, som gjorde konventionen till norsk lag 2003, pekar i den riktningen.

Vår övertygelse är att Sverige kan göra mycket bättre. Barn har särskilda rättigheter och behöver särskilt skydd för att de är just barn. Om deras rättigheter sätts högre på den politiska dagordningen och Barnkonventionen blir en del av svensk lag skulle det leda till ett starkare skydd.

MARIA LARSSON (KD)

Barn- och äldreminister

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2012-10-31


Privatlivet måste skyddas i grundlag

oktober 2, 2012

Nyligen publicerades toplessbilder av prins Williams fru, vilket visar att mediernas självsanering inte räcker. Privat- och familjelivet måste skyddas på grundlagsnivå, skriver Ingvar Svensson och Tuve Skånberg.

Nyligen dömde en fransk domstol tidningen Close för att de publicerat topless-bilder av prins Williams fru Catherine. Bilderna ska ha tagits under parets semester i Provence där de bodde på ett privat slott som ägs prins Williams släkting. Domstolen ålade också tidningen att överlämna bildfilerna till prinsparet inom ett dygn.

Förra veckan publicerade en svensk tidning bilderna utan tveksamheter. Man kan tycka att ett prinspar får vara beredda på att utstå en del men har bilderna verkligen ett berättigat allmänintresse? Så klart inte! Men, med nuvarande lagstiftning i Sverige kan detta passera. Vi tycker det är hög tid att vi får en diskussion om privatlivets skydd.

Vi Kristdemokrater tycker att skyddet för privatlivet är för svagt i Sverige. Tryckfrihetsförordningen saknar ett heltäckande skydd mot intrång i privatlivet avseende foton eller artiklar som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse. Därför reserverade vi oss, som enda parti, då yttrandefrihetskommittén lämnade sitt slutbetänkande den 23 augusti i år.

Så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så åberopas alltid mediernas egen förträffliga självsanering. Rör inte våra grundlagar! är stridsropet. Det gällde till exempel olaga hot, hetslagstiftningen och barnpornografidebatten.

I de pressetiska reglerna står mycket riktigt ”Respektera den personliga integriteten” … ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. Men för den som bryter mot regeln är sanktionerna inte speciellt kännbara. Man blir fälld av Pressens Opinionsnämnd, måste publicera fällningen och får betala en billig expeditionsavgift. Den drabbade får däremot inte något skadestånd. Det kostar alltså inte särskilt mycket att kränka någons privat- eller familjeliv. Även granskningsnämnden för radio och tv har motsvarande tandlöshet.

Majoriteten i utredningen tycker att en reglering vore önskvärd utanför det grundlagsskyddade området. Dock har de inte beaktat möjligheterna att medier som ägnar sig åt sådan typ av kränkande verksamhet kan krypa in under grundlagsskyddet, dels genom det frivilliga grundlagsskyddet för databaser dels under stencilregeln i Tryckfrihetsförordningen.

I Europakonventionen, som faktiskt även är svensk lag, är skyddet för privatlivet inskrivit i artikel 8. Publicering av foton eller artiklar som angår en persons privatliv och som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse utgör en kränkning av personens rätt till skydd för privatlivet.

Kristdemokraternas bedömning är att medierna måste ha ett yttre tryck på sig för att inte överskrida de gränser som innebär att man kränker privatlivets helgd utanför allmänintresset. Utredningens majoritet, som tycker att det nuvarande skyddet är tillräckligt, faller tillbaka på tänkandet att det fungerar bra i dag och att allt står väl till. Men en utredning ska inte bara vara retrospektiv utan även ta i beaktande vad framtiden kan föra med sig. Det finns en utbredd uppfattning i dag om att medierna – i synnerhet vissa medier – kryper allt närmare det som kan uppfattas som kränkningar av den privata sfären.

Diskussionen borde också föras mot bakgrund av att internet har ökat möjligheterna att ge känslig information stor spridning. Att tvärsäkert påstå att svensk lag inte uppfyller Europakonventionen kan möjligen vara vanskligt men vi menar att det rättsliga läget inger tveksamheter på den punkten. Oavsett detta är vår huvudlinje den att ett faktiskt skydd för privat- och familjeliv på grundlagsnivå behövs. Och det kommer vi att fortsätta att kämpa för.

INGVAR SVENSSON

Ingvar Svensson är före detta riksdagsledamot (KD) och ledamot i Yttrandefrihetskommittén.

TUVE SKÅNBERG

Tuve Skånberg är riksdagsledamot (KD) och ledamot i Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i Expressen 2012-10-02


Hemundervisning har blivit kriminellt

maj 15, 2012

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14


Lär av historien angående hotet från Iran

december 12, 2011

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden ”Fred i vår tid”.

Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Tuve Skånberg (KD) riksdagsledamot

John-Gunnar Forsberg, professor em. Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-12-09


Hur värnar vi det öppna samhället?

augusti 11, 2011

Det pluralistiska, öppna och demokratiska samhället är idag utsatt för stor press. Flera bedömare pekar på att hatet växer på Internet och i media. Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

Elakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Kristna, liksom människor med andra religioner, upplever att toleransen mot religion och religiösa värderingar minskar. Det blir mer accepterat att driva med troende och tro. Vad kan vi göra för att bidra till ett samhälle med större tolerans och öppenhet, också mot kristna? Vilka redskap finns i Sverige för att hålla tillbaka hat, hets och missaktning?

Låt oss ta ett färskt exempel.

På tisdagskvällen 2 augusti avslutades det populära underhållningsprogrammet Allsång på Skansen i SVT med att gruppen Grotesco framförde låten ”Det är bögarnas fel”. En kör, som förespeglades bestå av en pastor med bibeln i handen och en frikyrkokör, sjöng att allt ont i världen ”är bögarnas fel”. De backades upp av en doakör bestående av en muslimsk imam, en katolsk nunna i nunnedok och en ortodox jude med kindlockar.

Syftet var uppenbarligen (?) att med satir kritisera religiösa grupper för hållningen att praktiserad homosexualitet inte skulle vara förenlig med deras religion. Denna satir uppfattade inte alla tittare, utan många blev upprörda för vad de menade var ett angrepp mot homosexuella. Någon tittare blev så upprörd så att han polisanmälde programmet för hets mot folkgrupp, ”eftersom en god vän till honom som är homosexuell känt sig kränkt”. Enligt uppgifter senare i media hade SVT blivit nedringt av arga tittare som känt sig och sin kristna tro kränkta för angreppet i allsångsprogrammet. Enligt Expressen skulle det ha blivit ”en tittarstorm” där ”tittarna rasade” mot inslaget. Dagen nämnde att SVT också hade mottagit runt 50 mejl med protester mot programinslaget.

Att satiren och försöket till humor misslyckades framgår väl klart av att såväl de som sångarna ville häckla som de som de ville försvara kände sig angripna, ledsna och kränkta.

Om vi ser som en angelägen uppgift att vårda tonen och klimatet i samhällsdebatten och underlätta för ömsesidig tolerans och respekt för olika meningar, vilka redskap finns? I exemplet med Grotescos sång såg vi två redskap användas: polisanmälan och att protestera till SVT:s ”Klagomur”, programupplysningen@svt.se . På vilken grund gör man då det?

I Sverige garanterar våra grundlagar rätten till yttrandefrihet och tryckfrihet. Yttrande- och tryckfriheten är stor men inte obegränsad, och i Sverige, som i andra demokratiska länder, undantas från yttrandefriheten till exempel hot om våld, ärekränkning eller avslöjande av militära hemligheter. Inte heller får man i Sverige hetsa mot olika folkgrupper.

Enligt 16 kap 8 § brottsbalken, är hets mot folkgrupp att uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning. Den som gör sig skyldig till hets mot folkgrupp döms i svensk domstol till fängelse i högst två år, eller om brottet är ringa, till böter.

Enligt den så kallade straffskärpningsgrunden i 29 kap 2 § sjunde punkten brottsbalken, skall det vid bedömning av straffvärdet anses som en försvårande omständighet om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet.

Det finns alltså en laglig grund för att inte acceptera hets och att människor uttrycker missaktning för en person eller en grupp personer på grund av deras religiösa trosbekännelse. Eller på grund av deras sexuella läggning eller hudfärg.

Det finns också en grund för att klaga på ett radio- eller TV-program, eller på en tidningsartikel som uttrycker missaktning för en religiös trosbekännelse, som visserligen inte har någon grund i svensk lag, men väl i Etiska regler för Press, Radio och TV. Enligt detta regelverk, som media själv har sammanställt och står bakom, sägs i punkt 10 ”Framhäv inte berörda personers ras, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet eller religiös åskådning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande.” I punkt 13 framhålls ”Sträva efter att ge personer, som kritiseras i faktaredovisande material, tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Sträva också efter att återge alla parters ståndpunkter.”

Utifrån dessa etiska regler kan man alltså höra av sig direkt till en tidningsredaktion eller ett radio- eller TV-program och protestera.

Man kan också vända sig till en fristående statlig myndighet, Granskningsnämnden för radio och tv, som kontrollerar att innehållet i radio och TV följer reglerna.

SVT och SR är Public Service-företag, vilket bland annat innebär att de står i allmänhetens tjänst och att deras utbud ska präglas av demokratiska och humanistiska värden, folkbildningsambitioner och mångfald, och att de ska vara opartiska och sakliga.

Att vårda samhällsgemenskapen från hatfulla angrepp är att värna demokrati och religionsfrihet och ett öppet samhälle.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Hemmets Vän 2011-08-11


Samvetsfriheten en självklarhet

juli 13, 2011

Den 2 juli skriver Paulina Neuding i Svenska Dagbladet att vårdpersonal bör få välja bort abort. Hon har helt rätt. I dag är berörd vårdpersonal i princip tvingad att medverka vid aborter, även mot sitt samvete. Det största problemet när det gäller samvetsfrihet i Sverige är att de internationella konventionerna om mänskliga rättigheter, där samvetsfrihet är en självklarhet, inte efterlevs.

Europadomstolen har i ett flertal avgöranden funnit att Sverige kränkt någon av konventionens bestämmelser, vilket föranlett förändringar i svensk lagstiftning. Skulle ett mål om samvetsfrihet inom vården i Sverige bli aktuellt i Europadomstolen, är det mycket i nuläget som talar för en fällande dom.

När Europakonventionen inkorporerades i svensk rätt slogs det fast, att konventionen ska betraktas som ett grundläggande normsystem för Sverige. Dessutom gäller den allmängiltiga principen om fördragskonform lagtolkning av Europakonventionen, det vill säga svensk lag bör så långt som möjligt tolkas så att den överensstämmer med Sveriges internationella åtaganden och den praxis som kan ha utvecklats av konventionsorgan. Detta gäller dock inte i Sverige när det kommer till tillämpning av Europakonventionens artikel 9 om samvetsfrihet.

Den 15 maj i år röstades betänkandet 2010/11:UU12 igenom i riksdagen. Betänkandet går tvärs emot resolution 1763 som Europarådets parlamentariska församling antog i höstas, och innebär att de svenska parlamentarikerna i Europarådet bör verka för att åstadkomma en förändring av resolutionen.

För att tala klarspråk: Resolutionen slår fast den fundamentala rätten till samvetsfrihet och reservationsrätt för vårdpersonal som redan stadgas i Europakonventionen.

Alltså är inte frågan om anställda i vården ska tillerkännas samvetsfrihet eller inte. Sverige är som stat folkrättsligt förpliktat att lojalt fullgöra de åtaganden som följer av Europakonventionen. Därför ska vårdpersonal tillerkännas samvetsfrihet. Detta verkar inte Vårdförbundets vice ordförande, Inger Frisk, ha förstått, när hon hävdar att ”om man har en religiös övertygelse att abort är att döda så kan man inte arbeta som barnmorska”.

I vårt grannland Norge är samvetsfriheten väl reglerad enligt följande: ”Det tas hensyn til helsepersonell som av samvittighetsgrunner ikke onsker å utfore eller assistere ved slike ingrep” och: ”Helsepersonell som av samvittighetsgrunner onsker det, skal fritas fra å utfore eller assistere ved svangerskapsavbrudd.”

Det finns ett flertal läkare, barnmorskor och sjuksköterskor i Sverige som stöder fri abort, men som önskar en sänkning av den övre abortgränsen och upplever de sena aborterna, flickaborterna, utsorteringsaborterna, aborter på grund av Downs syndrom och upprepade aborter som problematiska. Samvetsöm vårdpersonal är en tillgång i svensk vård och ska tillerkännas samvetsfrihet.

Förra året vid KD:s riksting överlämnades en fråga om samvetsfrihet till partistyrelsen för beredning till årets riksting, gällande att ”Rätt till samvetsfrihet ska stadfästas i den svenska lagstiftningen.” Uppenbarligen har partistyrelsen sett detta som problematiskt eftersom de till årets riksting föreslog att yrkande skulle avslås. Årets riksting var inte nöjt med den summariska behandlingen av frågan och ärendet återremitterades till partistyrelsen för att det skulle få en mer gedigen behandling. KD bör nu ta strid om samvetsfrihet inom vården – vem ska annars göra det?

Ruth Nordström, jur. kand. med inriktning på mänskliga rättigheter, styrelseledamot Ja till Livet

Eva Skog, kommunikatör, Styrelseledamot, Ja till Livet

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-07-12


Vem ska granska granskaren?

april 11, 2011

I en undersökning från Institutionen för Journalistik och Masskommunikation på Göteborgs Universitet har allmänheten tillfrågats om vilka samhällsinstitutioner som hade störst makt över dagordningen i Sverige. Under lång tid har medierna klättrat förbi såväl de politiska partierna som regeringen, och ligger nu i en ohotad topposition. Media är inte längre ”tredje statsmakten”, de som granskar makten, media har blivit makten. Och när media är fullt upptagen av att vara makten, vem ställer då media till svars? Vem ska granska granskaren?

Ett par färska exempel.

För en vecka sedan i New York upplevde sig drottning Silvia hetsad av en fotograf från Aftonbladet som ville tvinga sig till fotografier. Hon flydde, föll och skadade sig i handleden och foten. Hovet anser att drottningen blev offer för ofredande.

Under flera månader har Frälsningsarmén belägrats av TV4:s journalister från Kalla Fakta inför ett program som de avser att sända i mars. Frälsningsarmén har besvarat alla de trettiotal frågor som Kalla Fakta ställt via mejl, och också lagt ut alla svaren och hela mejlväxlingen på sin hemsida. Frågorna har centrerats kring Frälsningsarméns syn på abort och homosexualitet, på om homosexuella är välkomna, om de får bli soldater, om muslimer är välkomna. Men Kalla Fakta är inte nöjda med svaren. De vill intervjua kommendör Marie Willermark, de vill få del av den interna ekonomiska redovisningen, de vill filma inne i Frälsningsarméns lokaler och från hjälpverksamheten. När de inte fått som de velat har de belägrat arméns lokaler med filmteam som sökt överraska ledande företrädare för Frälsningsarmén.

I onsdagskväll passade ett filmteam utanför Elimkyrkan i Stockholm. Svenska Evangeliska Alliansen (SEA) hade årsmöte och i årsmötet deltog kommendör Marie Willermark bland många andra SEA-medlemmar ur olika svenska kyrkor och samfund. Kalla Faktas filmteam häckade utanför kyrkdörrarna i närmare fyra timmar med kamera och mikrofon i högsta hugg. Själv blev jag intervjuad tre gånger när jag gick in i och ur kyrkan. Frågorna till mig som kyrkobesökare var lätt bisarra: – Varför samlas ni i kyrkan? -Vad vill ni uppnå? -Varför försöker ni samarbeta mellan olika kyrkor? –Håller ni fortfarande på? Hur stavar du ditt namn? -Finns någon från Frälsningsarmén här? -Säg dem att vi vill intervjua dem och ställa frågor.

Tillvägagångssättet och frågorna påminde om polisens frågor till besökaren till högkvarteret för ett kriminellt motorcykelgäng. Men nu ställs de till kyrkobesökaren vid kyrkans dörr. Nu jagas frälsningssoldaterna, som vore de kriminella, med frågor som om en person som lever ut sin homosexualitet kan bli frälsningssoldat, eller varför inte Frälsningsarmén skriver mer om hur man ser på aborter.

Vi lever i ett fritt samhälle, med en grundlag som garanterar religionsfrihet, föreningsfrihet, yttrandefrihet och åsiktsfrihet. Men taket sänks när media som Kalla Fakta jagar kristna för deras tro och verksamhet.

Prästen Martin Niemöller skrev 1955 dikten

I Tyskland hämtade de först kommunisterna, och jag protesterade inte, för jag var inte kommunist;
Sedan hämtade de de fackanslutna, och jag protesterade inte, för jag var inte fackansluten;
Sedan hämtade de judarna, och jag protesterade inte, för jag var inte jude;
Sedan hämtade de mig, och då fanns ingen kvar som protesterade.

Hur Kalla Fakta behandlar Frälsningsarmén rör oss alla.

Tuve Skånberg

Riksdagsledamot (KD)

Direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2011-04-11


Sjukförsäkringen måste gå att lita på

april 7, 2011

Många har blivit hjälpta ur långtidssjukskrivning och utanförskap genom sjukförsäkringsreformen. Men inte alla. Det duger inte med en sjukförsäkring som inte alla kan lita på. Sjukförsäkringen måste givetvis ge trygghet för alla. Vi kristdemokrater kan inte stillatigande se på när människor hamnar mellan stolarna och far illa i sjukförsäkringen. Vi driver därför på för att rätta till de brister som finns i sjukförsäkringen så att sjuka får rätt stöd. Vi måste helt enkelt få en sjukförsäkring som går att lita på. Därför föreslår vi kristdemokrater en rad förändringar av sjukförsäkringsreformen. 

Vi vill se över undantagen från tidsgränserna i sjukförsäkringen. Fler behöver omfattas av undantagen så att de som är alltför sjuka inte hamnar i kläm. Den som haft tidsbegränsad sjukersättning och fått sin sjukpenninggrundande inkomst satt till noll kronor riskerar idag i vissa lägen att bli utan ersättning. Så kan det inte få vara och det vill vi ändra på. Den som redan är sjukskriven ska inte kunna bli helt utan ersättning.

Kvaliteten på Arbetsförmedlingens åtgärder måste förbättras för dem som på grund av sjukskrivning varit borta länge från arbetsmarknaden. Taket för lönebidrag behöver höjas.

Människor ska inte behöva drabbas av att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av arbetsförmågan. Varje persons situation är förstås unik och bedömningen ska präglas av professionalitet, rättssäkerhet och göras inom en rimlig tid. 

Dessutom måste vi se över bedömningen av en persons framtida arbetsförmåga så att den är rimlig och inte alltför fyrkantig. Vi måste se till varje individ och dess förutsättningar.

Förändringarna Alliansregeringen genomfört i sjukförsäkringen har visserligen till stora delar varit bra och varit nödvändiga. Att en miljon människor var sjukskrivna eller förtidspensionerade var inte rimligt.  Men samtidigt är det uppenbart att inte alla idag kan känna den trygghet som försäkringen ska ge, och somliga kommer i kläm. För oss kristdemokrater är det därför tydligt att förändringar behövs och att de ska genomföras så snart som möjligt.

Tuve Skånberg, Skillinge

Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2011-04-07


Äldres rätt till livskvalitet

september 3, 2010

Denna sommar kommer att gå till historien som den varmaste och soligaste på 150 år. Inte på generationer har vi kunnat glädja oss åt en så underbar sommar. Men inte för alla – många äldre i äldreomsorgen har inte kunnat komma ut en enda dag. Medan fångar på landets fängelser har rätt till en timmes frisk luft varje dag, har inte våra äldre rätt till en minut. Churchill sa 1910 i underhuset: ”Hur samhället behandlar brott och brottslingar är ett av de mest tillförlitliga sätten att pröva hur civiliserat ett land är.” Det bör gälla våra äldre i än högre grad.

Våra äldre behöver en värdighetsgaranti som garanterar rätt att få komma ut varje dag, liksom att inte behöva ligga i sin egen avföring lång tid. De äldre behöver garanteras rätt att ha mer än en maträtt att välja på. Tre av fyra äldreboenden erbjuder bara en rätt idag, och maten är det mest väsentliga för att de äldre ska uppleva livskvalitet visar undersökningar. Det är också ovärdigt att skilja makar åt på äldreboende. Vill de, så måste de kunna få dela slutet av livet tillsammans, så som de delat de yrkesverksamma åren.

I en äldregaranti måste rätt till smärtlindring finnas med och rätten till läkare och vårdpersonal med geriatrisk kompetens, kompetens om just åldrandets sjukdomar.

Kristdemokraterna kräver också en akutgaranti att ingen, inte heller de äldre, ska behöva vänta längre än fyra timmar på en akutmottagning.

Mycket har blivit bättre för de äldre under alliansregeringen, det är sant. Det har skett kvalitetshöjningar inom vård och omsorg, vi har nu fritt val i äldreomsorgen, tillsynsansvaret har överförts till Socialstyrelsen, och kommunens ansvar att erbjuda stöd till anhörigvårdarna har skärpts. Men det räcker inte.

Skatten har sänkts tre gånger för pensionärerna under mandatperioden – men det har ätits upp av lågkonjunkturen. Det är därför nödvändigt att sänka skatten ytterligare för pensionärerna, vilket också kristdemokraterna går till val på.

Vi måste ge mer resurser och garantier om en bättre omsorg och vård för de äldre.  Idag är det våra föräldrars generation, imorgon är det vi själva.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991-2006, riksdagskandidat i valet 2010

Artikeln var publicerad i Barometern 2010-08-11, Sundsvalls tidning 2010-08-13, Piteå Tidningen 2010-08-27, Sändaren nr 16 2010


Sätt gränser för hets mot religion

juni 4, 2010

Just nu håller pastor Terry Jones, ledare för en liten kyrka Dove World Outreach Center i Florida, hela världen i ett gastkramande grepp. Han hotar att bränna islams heliga skrift Koranen om han inte får löfte att det planerade moskébygget vid Ground Zero flyttas till en annan plats. FN:s generalsekreterare Ban Ki-Moon och USA:s president Barack Obama har vädjat till honom att inte bränna boken, därför att man på goda grunder fruktar en världsomspännande våldsvåg mot kristna kyrkor och amerikanska medborgare och intressen om boken bränns. Fördömanden av pastor Jones tilltag, inte minst från kristna ledare utöver världen, har varit massiv.

Från ett svenskt sekulariserat perspektiv tycks hela frågan bisarr. Hur kan en mans bränning av en bok skapa sådana reaktioner? Hur kan pastor Jones ha fått en sådan oerhörd uppmärksamhet av media, så att han ensam kan hålla en värld på sträckbänken? Att verkligen risken är överhängande att bokbränningen skulle leda till omfattande våldsdåd bekräftas av säkerhetsbedömningar från många källor, bland annat Pentagon.

Situationen visar med all tydlighet hur västliga sekulariserade medier är helt oförmögna att hantera hädelse och respekt för det som människor håller heligt. Ingen enda hörbar röst höjs för att pröva om pastors Jones kränkning av muslimernas heliga skrift skulle kunna lagföras. Ingen pläderar för att han borde kunna stoppas med lagliga medel från att försätta en värld i religionskrig.

Sedan ett år tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter. Skulle en sådan lagstiftning ha varit till hjälp för att förhindra att pastor Jones nu ensam kan hålla världen i skräck?

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Så har det inte alltid varit i Sverige, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd vare sig i Sverige eller i andra länder, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse. En sådan lagstiftning hade kunnat förhindra vansinnesdådet i Florida att utspelas.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion, vilket man måste säga är just vad pastor Jones sysslar med. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att försöka stoppa ett moskébygge på en plats där man inte vill ha moskén.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige eller i andra länder. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991 – 2006, kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-09-11


Människovärdet och det sluttande planet

april 30, 2010

Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03


Vilka normer har ateismen?

april 7, 2010

I den linjeartikel som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderar på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07


Fasansfull retorik från Torbjörn Tännsjö

oktober 27, 2009

1920 gav juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche ut sin bok Die Freigabe der Vernichtung Lebensunwerten Lebens (Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv). Bokens tankar och terminologi slog rot i det rashygieniskt besatta Europa, och kom att bli bärande inslag i Tredje Rikets massmord av ”livsodugliga” personer. I fredagens Aftonbladet fick dessa tankar nytt liv av filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö. Vi tar avstånd från den mardrömslika människosyn som Tännsjö förkunnar. Aftonbladet bör besinna sitt ansvar när tidningen gör sig till megafon för en ideologi som ger rum bara för starka och friska individer.

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar, som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet, har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.

I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera ”livsodugliga liv”. Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter.  I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

DownsTännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. ”Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med ”utrymme att döda en annan människa”.

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av ”perfekta människor”, där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet (tillsammans med 17 andra undertecknande)

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-10-26


Så kan hädelselag ge vassare debatt

augusti 20, 2009

Sedan en knapp månad tillbaka är hädelse straffbart på Irland. Den som yttrar sig på ett sådant sätt att religionsutövare känner sig förolämpade kan numer tvingas betala upp till 25 000 euro i böter.

Diskussionerna har sedan dess varit intensiva, även i Sverige. Här har i stort sett alla debattörer varit eniga i sin kritik och bland annat kallat lagen ”medeltida”. Jag försvarar inte lagens utformning, men slås ändå av den totala frånvaron i debatten av förståelse för hur central religionen kan vara för dess utövare. När man själv inte håller något för heligt, verkar det vara svårt att förstå hur sårande vissa uttalanden kan vara.

Den irländska lagen är problematisk eftersom den kränker yttrande- och tryckfriheten, vilka båda är omistliga för vårt samhälle. Liksom religionsfriheten skyddas de i Sverige av grundlagen.

Men det är ändå viktigt att erkänna att det finns en målkonflikt mellan religions- och yttrandefrihet vid hets mot religioner. Enskilda religiösa individer har lagskydd mot hets, men de saknar skydd vid hets och uppvigling mot deras religion.

Hets mot DavidsstjärnanSå har det inte alltid varit, fram till 1970 fanns skydd mot religionskränkning i lagen om trosfrid. Då togs lagen togs bort med hänvisning till att lagen om hets mot folkgrupp i stället skulle ge tillräckligt skydd mot kränkningar av religiösa värden. Tyvärr visade sig det vara en förhastad slutsats. För sedan dess har den religiösa pluralismen ökat och de situationer där olika trosföreställningar förekommer och kan kollidera, har därmed blivit långt fler än vad man kunde förutse för 40 år sedan. Lagen om hets mot folkgrupp har helt enkelt visat sig vara obrukbar för att skydda medborgarnas legitima rätt att slippa hets mot sin religion.

En hädelselag som på Irland är inte önskvärd i Sverige, därtill är yttrandefriheten allt för viktig. I stället är det till Norge vi bör fästa blickarna om vi vill pröva en modern lag som kan garantera medborgarna i ett pluralistiskt samhälle skydd även mot hets mot sin religion.

Den norska blasfemiparagrafen stipulerar att den som ”på ett kränkande och sårande sätt visar ringaktning för någon trosbekännelse” kan dömas till upp till sex månaders fängelse.

Tröskeln för vad som ska ses som hets mot religion måste givetvis sättas högt, det ska vara tillåtet att driva såväl med religion som frånvaron av religion. Uppmärksammade fall som Ecce homoutställningen och de danska Muhammedkarikatyrerna är utryck som religiösa personer helt enkelt måste lära sig leva med. Däremot ska samhället inte tillåta ren hets och uppvigling mot en enskild religion. Därför bör det inte vara tillåtet med organiserade försök att mota tillbaka en specifik religion, exempelvis genom att samla in namnunderskrifter mot ett moskébygge i en stadsdel.

En trosfridslagstiftning i Sverige skulle visserligen få liten praktisk betydelse, i Norge används lagen i stort sett aldrig. Däremot skulle den kunna bli en viktig symbol för att det faktiskt finns en gräns för hur grovt samhället tillåts bli. En sådan lagstiftning skulle enligt min mening inte stå i strid med yttrandefriheten. Redan i dag finns det inskränkningar i vad man får uttrycka om exempelvis homosexuella. Det går att diskutera deras val av livsstil, men gränsen för vad som är acceptabelt går vid att uppvigla, kränka eller misskreditera dem.

En trosfridslag skulle på motsvarande sätt göra situationen lättare för religiösa minoriteter i Sverige. Som en bieffekt kan den förhoppningsvis också leda till större varsamhet i samtalet och till bättre kritik och vassare satir av religionen.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Expressen 2009-08-20


%d bloggare gillar detta: