Kristen tro och politik

oktober 3, 2007

En välgjord dokumentär ”Jag ska göra abort” i SVT2 sändes härom söndagskvällen, med flera repriser senare. På ett trovärdigt sätt speglades de svårigheter många kvinnor upplever när de går igenom en abort. Även spänningen mellan de som kritiserade nuvarande abortpraxis och de som försvarade den speglades väl och nyanserat. Det var tydligt att abortkritiken från organisationen Ja till Livet, liksom från flera kristna ledare, inte välkomnades från ledande politiskt håll.

 

Mönstret går igen. Makthavare värjer sig från kritiken från kyrkan vare sig det gäller civila dödade i Irak, lönerna för topparna i näringslivet, könsneutrala äktenskap, biståndet till världens fattigaste, dödsstraffet eller tonårsaborterna. Reaktionen tenderar att vara tämligen förutsebar i regimer av alla politiska snitt och fasoner: kristna ska syssla med religion och tro och inte med politik. Mest extremt uttryckte Joseph Goebbels, den tyske ministern för folkupplysning och propaganda 1933 – 1945, saken: ”Präster som blandar sig i politiken skall beakta att deras enda uppgift är att förbereda människor för livet efter detta.”

 

Men ända sedan Petrus ord inför Sanhedrin, den judiska rådsförsamlingen, att ”Man måste lyda Gud mer än människor”, har kristna burit på ett profetiskt arv av samhällskritik.  Låt mig illustrera med ett exempel från kyrkans långa historia.

 

ambrosiusAmbrosius var biskop 374 till sin död 397 i Milano, som då var Romarrikets huvudstad där kejsaren höll hov. Ambrosius var berömd som predikant och en utmärkt administratör och politiker. Hans inflytande i sin samtid var stort, det var han som blev redskapet för Augustinus omvändelse och som döpte honom 387 i Milano.

År 390 inträffade ett upplopp i Thessalonike och den romerske ståthållaren där, Botheric, dödades. Den romerske kejsaren Theodosius blev ursinnig och hämnades på stadens befolkning genom att inbjuda invånarna till tävlingar och underhållning i stadens hippodrom. Väl där lät han slakta 7000 av dem.

 

Ambrosius upprördes av massakern och skrev till kejsar Theodosius och uppmanade honom att offentligt omvända sig och ångra det övergrepp han gjort. Theodosius vägrade. Den kommande söndagen skulle kejsaren delta i mässan i katedralen i Milano, men biskop Ambrosius ställde sig utanför kyrkan och blockerade vägen för honom. Han förkunnade att också kejsaren stod under Guds lag, och måste ödmjuka sig och lyda den lagen. Theodosius lät sig övertygas, tog av sig sina kejserliga insignia, gick in i kyrkan för att offentligt bekänna sin synd i massakern i Thessalonike, och be om förlåtelse. Ambrosius blev kejsarens rådgivare, och kom därmed i en position där han kunde bidra till att den romerska rätten skrevs om och reglerna för en rättslig prövning utformades. Och eftersom den romerska rätten bidragit till hela västerlandets syn på rättsväsendet har vi fortfarande Ambrosius’ mod att tacka för våra rättegångars utformning.

 

Kristna varken kan eller får tiga inför sin samtids orättfärdighet. När Jesus kallar sina efterföljare att vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret är det inte ett gott råd i all välmening, utan en marschorder.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-03

Annonser

Svenska Dagbladet och värdekonservatismen

juni 27, 2007

Till tidningar kan man få ett personligt och långvarigt förhållande. Min farfar började läsa Svenska Dagbladet 1896, tolv år efter att den grundades. Det berättas att tidningen kom med bud till kamrersbostället i Oskarström och avnjöts på verandan, då ingen fick störa. Min far växte upp med SvD och med citat från den gode kåsören Hasse Z. Några årtionden senare var det dags för mig att växa upp med samma tidning, då med citat av kåsörerna Kar de Mumma och Viola, son och sonhustru till Hasse Z. Mina barn i sin tur har fått sin beskärda del av citat över filen och tekoppen ur samma tidning, under ledning av herrar von Platen, Torekull och senare Svegfors.

 

svenska-dagbladet-1884-wikipediaUnder två världskrig och otaliga dramatiska händelser i och utanför vårt land har tidningen varit den pålitliga nyhetskällan. En tidning läser man för att få tillförlitlig information med ett djup i nyhetsflödet, för att få sina värderingar speglade, belysta och applicerade på ledarsidan och för att få underhållning med klass och kvalitet, ända ner på seriesidan. Jag lärde känna den tecknade seriefiguren Fantomen under namnet Dragos, den pseudonym som han gavs i SvD. Min farfar gladdes åt Albert Engströms tecknade gubbar.

 

Fastän ingen i släkten bott i kungliga huvudstaden lästes familjesidan med största intresse. Där kungjorde släkt och vänner sin entré, sitt val av livskamrat och sin sorti ur jordelivet. De sista åren min far levde läste han alltid familjesidan först; 1983 hamnade han där själv till sist.

 

SvD har alltid räknats som den värdekonservativa borgerlighetens banerförare. Med pregnans och konsistens stod ledarsidorna under de svåra 1960 och 70-talen för ett alternativ till den förhärskande socialiseringen av livets alla områden. Tilltron till individens frihet har parats med den skatt av värden och värderingar som prövats av tidigare generationer och befunnits hålla måttet, med sin förankring i den kristna idétraditionen och etiken. Ledarsidorna har varit i bästa mening värdekonservativa.

 

Men när nu tidningen tagit steget in i sitt tredje sekel, och i min släkts fjärde generation, känner jag igen den allt mindre. Nyhetsartiklarna andas politisk korrekthet. Kulturradikala åsikter gör sig breda. Angrepp på samhällets själva värdegrund står oemotsagda. Enstaka krönikörer står fortfarande upp för familjen, men ledarsidan är i allt mindre utsträckning värdekonservativ.

 

Ett exempel är det olyckliga beslut som moderaternas partistyrelse fattade i veckan att bejaka homosexäktenskap. I årtusenden har äktenskapet varit man och kvinna förunnat, för barnens skull, för kommande släktens skull. Nu överger moderaterna sitt värdekonservativa arv och blir politiskt korrekta när de vill göra äktenskapet könsneutralt. Runt hörnet finns krav på att också göra det antalsneutralt.

 

De nya moderaterna har övergett sin värdekonservativa syn för att tillfredsställa en liten grupps lobbyism, och ställt vuxnas intressen före barnens. Det är illa att SvD inte kritiskt granskat och kommenterat det största paradigmskiftet under de tre sekel vari tidningen verkat.

 

För den värdekonservative finns numera bara ett parti att välja på och även husorganet SvD har ersatts med andra tidningar som värdekonservatismens språkrör.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-06-27


%d bloggare gillar detta: