Att erkänna Palestina skulle skada Sverige

oktober 6, 2014

I fredags fick Sverige en ny regering, med åtföljande ny regeringsförklaring. Här finns en mängd inrikespolitiska inslag som kommer att analyseras av partier och kommentatorer. Men det största frågetecknet gäller Sveriges överraskande nya internationella hållning. Stefan Löfvens avsiktsförklaring att erkänna den icke existerande staten Palestina är såväl aningslös som huvudlös.

Under sommarens krig mellan Hamas och Israel gjorde blivande statsminister Stefan Löfven ett kort Facebookinlägg om att våldet måste upphöra och båda parter återgå till förhandlingsbordet. Det han kanske inte var beredd på var den våg av avsky och ren antisemitism som följde på att inlägget även innehöll en i sig oproblematisk formulering om att även Israel har rätt att försvara sig mot angrepp. Kanske är det den protestvågen som nu fått honom att lägga i backväxeln och rusa bakåt utan eftertanke, med att nu göra det diplomatiskt mycket problematiska draget att erkänna en palestinsk stat.

Fredsprocessen palestinier israeler

Detta beslut från den nya rödgröna regeringen har redan höjt många ögonbryn internationellt. Förslaget medför nämligen problem på åtminstone två områden.

Dels folkrättsligt: en stat kan inte rimligen erkännas förrän de folkrättsliga kraven för en statsbildning är uppfyllda. Även om de två tidigare fienderna Fatah och Hamas i somras ingick ett avtal, har löftena om allmänna val inte hållits, och en långsiktigt fungerande regering finns inte. Det palestinska självstyret har heller inte reglerat sina gränskonflikter och saknar en regering som kan uppvisa effektiv kontroll över statens territorium och dess befolkning och kan försvara dem, vare sig på Västbanken eller i Gaza, för att nämna några av de folkrättsliga krav för statsbildningar som inte är uppfyllda. Vilka som är eller skulle vara dess medborgare är inte definierat. Man kan jämföra med Taiwan, som sedan årtionden har allt detta, men som Sverige ändå inte erkänt som stat.

Att erkänna en palestinsk stat innan fredsförhandlingar slutförs är att äventyra staten Israels existens, eftersom inte staten Israels legitima säkerhetsfrågor är lösta. Detta är så mycket mer akut nu med kriget i Syrien i närområdet och IS framryckande.

Socialdemokraterna har alltid lutat sig starkt mot FN som utrikespolitisk ledstjärna, och velat undvika att ta steg utan ett tydligt FN-mandat. Med detta drag ställer Löfven sig dessutom utanför den europeiska samsynen, då inget annat land som medlem av EU valt att erkänna en palestinsk stat. Både FN:s säkerhetsråd och EU har tvärtom tryckt på vikten av att undvika unilaterala handlingar. Här blir det djupt problematiskt om den nya regeringen å ena sidan skulle erkänna en palestinsk stat, men samtidigt förutsätta – som regeringsförklaringen säger – ”ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens.” Just eftersom Hamas inte har någon som helst avsikt att uppfylla detta krav. Det gör regeringens inställning gravt dubbelmoralisk.

Än allvarligare är att en regering där Hamas är tänkt att ingå dessutom skulle innehålla minst ett parti med ett uttalat antisemitiskt program, som tar avstånd från mänskliga fri- och rättigheter och vars huvudmål är att med terror utplåna Israel som stat.

Detta fäster vår uppmärksamhet på att det allvarligaste problemet med Löfven-regeringens avsiktsförklaring kanske ändå är det moraliska. Den skulle ge legitimitet åt en djupt antidemokratisk och antisemitisk terroriströrelse, med uttalad avsikt att med våldet som medel långsamt knäcka sitt grannland, som är regionens enda utvecklade demokrati.

Det folkrättsligt ganska självklara i nuläget är att ingen palestinsk stat kan erkännas utan att den fullt ut erkänt sin granne Israels rätt att existera. En sådan stat måste dessutom formas i samförstånd med Israel, där nödvändiga förhandlingspunkter har kunnat föras i mål för båda parter. Bara på det sättet kan den långsiktiga lösning nås som hela världen önskar. Att i det läget ensidigt erkänna en palestinsk stat vore destruktivt för fredsprocessen, men det skulle också skada Sveriges roll som demokratins försvarare och stöttepelare i världen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare tankesmedjan Claphaminstitutet

Stefan Swärd, fil dr statsvetenskap

Artikeln var publicerad i SvD 2014-10-06, UNT 2014-10-06, Kyrkans tidning 2014-10-06, Piteåtidningen 2014-10-07, Dalarnas tidning 2014-10-07, Skånska Dagbladet 2014-10-12, Ystads Allehanda 2014-10-08, Borås Tidning 2014-10-09, Kristianstadsbladet 2014-10-09, HV 2014-10-09, HD 2014-10-11

Artikeln relaterades på nyhetsplats i ViD 2014-10-06


Låt inte historien upprepas

juli 30, 2014

För exakt ett sekel sedan inleddes det första världskriget. Tio miljoner soldater dog, men det största civila priset betalades av de kristna armenierna, som utsattes för 1900-talets första folkmord. En miljon oskyldiga dödades. Resten av världen var alltför upptagna för att engagera sig tillräckligt mycket för att förhindra brottet. Först efteråt kom diskussionen och fördömandet.

Tre decennier senare var det folkmord som går under namnet Förintelsen ett fullbordat faktum. Den här gången skrevs slutsiffran till den obegripliga summan sex miljoner mördade oskyldiga. Världen grep nämligen inte in i tid den här gången heller. Det handlade ju trots allt bara om judarna – en grupp som världens mäktiga inte var beredda att ställa sig upp till försvar för. Först efteråt kom förtvivlan och ångern.

Brinnande kyrka i EgyptenIdag på 2010-talet trodde vi måhända att världen lagt handlingar som folkmord bakom sig. Men ur en förment upplyst värld har rest sig militanta islamistiska grupper i Irak och Syrien som beslutsamt driver igenom sin ideologi att icke-muslimer ska omvända sig, betala ”straffskatt”, landsförvisas eller dö. Och på Gazaremsan fortsätter Hamas förkunna att de kommer att fortsätta strida till den dag då den judiska staten har förintats.

I historieböcker och i princip all opinionsbildning är omdömet om 1930-talets Nazityskland unisont. Dess grund av diktatur, rasism och antisemitism överskuggar alla övriga eventuella positiva inslag i Tredje Riket. Alla tillbakablickar på Nazityskland används – fullt rimligt – som varnande exempel för att förhindra att något sådant sker igen.

Det är dock lättare att fördöma gårdagen än att ta ställning idag. Kristallnatten 1938 var en konkret illustration av nazismens ondska, och fördöms idag konsekvent. Men ondskan 2014 är dock inte radikalt annorlunda än tidigare. Demonstrationer som officiellt sägs gälla kritik mot Israels aktioner mot Hamas har på flera platser blivit till klassiska pogromer. Formerna för förföljelser förändras, men intoleransen är densamma.

Det våldsamma hat som drabbar kristna och judar i vår tid är inte väsensskilt annorlunda än det som drabbade armenierna under första världskriget eller judarna under det andra. Den stora tragedin just nu är att de ideologier och regimer som idag förespråkar exakt samma sak möts med samma tystnad som Sverige uppvisade före och under andra världskriget, och över vilken vi idag känner djup, rättmätig skam.

Hur världen kan åse den pågående antisemitismen och folkmordet mot assyrier och andra icke-muslimer i Mellanöstern utan att göra mer är obegripligt. Det är angeläget att Sveriges regering på allt sätt, både inom och utom EU, fördömer och aktivt bekämpar den islamistiska ambitionen att fördriva alla judar och kristna i sin omgivning.

 

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Per Ewert, informationssekreterare Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2014-07-30, Skånska Dagbladet 2014-07-30, Hemmets Vän 2014-07-31, VLT 2014-08-01, Kristianstadsbladet 2014-08-01, Sundsvalls tidning 2014-08-06, Kristdemokraten 2014-08-07, Piteå tidningen 2014-08-09, Kyrkans tidning 2014-08-14

 

Innehållet i artikeln är också överlämnat som en skriftlig fråga till utrikesminister Carl Bildt, som kommer att besvara den inom 14 dagar.


Fördöm våldet mot de kristna i Mellanöstern

september 3, 2013

Jublande folkmassor på Tahrirtorget i Egypten, en fallen Muammar Gaddafi i Libyen och demonstrerande ungdomar i en rad länder i Mellanöstern gav förhoppningar om en nu annalkande politisk vår i arab­länderna.

I dag är situationen annorlunda. Revolutionen som skulle leda till demokrati och frihet har snarare lett till politisk instabilitet i stora delar av Mellanöstern och Nordafrika.

Dagliga rapporter om ett Syrien i fullt inbördeskrig, där över hundratusen dödats, miljoner interna flyktingar och över en miljon flytt landet på grund av kriget, och kraftiga våldsamheter mellan den egyptiska militärregimen och Muslimska brödraskapet ger en dyster bild av möjligheterna till demokrati och fred.

Den politiska instabiliteten drabbar hela civilbefolkningen, muslimer, kristna liksom andra grupper och religioner.

Den arabiska våren har förvisso lett till att envåldshärskare, korrumperade ledare, som suttit vid makten i decennier avsatts. Men revolutionerna har lämnat länderna med ett politiskt tomrum till öppning för extrema islamistiska krafter. Följden är bristande respekt för grundläggande mänskliga rättigheter och en djup inskränkt religionsfrihet, där målet inte är en rättsstat som inkluderar alla invånare i samhället.

Tre fjärdedelar av Mellanösterns kristna bor i dag i Egypten. Av landets befolkning tillhör ungefär tio procent den koptiska minoriteten som tillhör Egypterns urbefolkning.

Efter militärregimens tillslag mot Muslimska brödraskapets läger i Kairo den 14 augusti har våldet mot Egyptens kristna eskalerat.

Brinnande kyrka i EgyptenEnligt Human Rights Watch har över 40 kyrkor stuckits i brand och kopters affärsverksamheter, skolor och barnhem attackerats. Andra medieuppgifter talar om uppåt 70 vandaliserade kyrkor.

Regimen har inte gjort något för att stoppa attackerna. Polis och myndigheter lämnar de utsatta människorna helt oskyddade utan hjälp.

Nyhetsbyrån AP publicerade nyligen en artikel med vittnesmål om hur extremister attackerade en koptisk skola, rev ner korset och ersatte det med en svart al-Qaida-flagga.

Tyvärr är detta en utveckling som inte enbart följer i spåren av oroligheterna i Egypten. Kristna flyr från hela Mellanöstern på grund av förtryck och förföljelse. Risken är stor att vi just nu bevittnar en rensning av religiösa minoriteter.

Globalt sett riskerar 200 miljoner kristna att förföljas för sin tro enligt forskning från Hudson Institute i Washington. Över hälften av världens befolkning bor i länder där religionsfriheten är begränsad.

Demokrati måste byggas på fasta värderingar om människors okränkbara och absoluta värde och rätt till liv, egendom, åsikt, yttrande och religion. Vi vet av erfarenhet, inte minst från vår egen del av världen, att en demokratisk process kan ta lång tid.

Men en demokrati kan aldrig bygga på extremistiska krafters agenda vars mål är oförenliga med demokratiska värden och principer.

EU har tydligt fördömt våldet och förföljelsen av kristna i Egypten. Nu måste även Arabförbundet tillsammans med det övriga världssamfundet, fördöma våldet och bidra till en snabb stabilisering för att få stopp på det fruktansvärda våld som drabbar befolkningen i regionen.

Sverige och EU bör aktivt trycka på för att Arabförbundet, som har möjligheter att påverka situationen i Egypten aktivt höjer rösten till försvar för de människor som för sin tros skull utsätts för förföljelse, våld och förtryck.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Robert Halef, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-09-03


Vi får aldrig glömma förintelsen

januari 27, 2013

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Den måste stoppas. Samtidigt behöver vi öka anslagen för att höja säkerheten för judiska institutioner och deras medlemmar, skriver Annelie Enochson och Tuve Skånberg (KD).

Hets mot DavidsstjärnanFörintelsens minnesdag är ett viktigt tillfälle att uppmärksamma förintelsens offer. Aldrig får vi glömma förintelsen. Aldrig får det hända igen. Göran Persson beslutade 1997 om initiativet att sprida boken Om detta må ni berätta. Boken syftade till att sprida fakta om förintelsen och att skapa diskussion om alla människors lika värde. Boken har distribuerats i över en miljon exemplar. För att historien aldrig ska upprepas måste vi tyvärr uppmärksamma judarnas situation i dag.

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Under senare år har hotbilden mot den judiska gruppen i Sverige förvärrats. Under 2011 anmäldes 79 hatbrott mot judar. Händelser som misshandel och hot mot enskilda judar samt vandalisering och sabotage mot judiska institutioner inträffar. Utvecklingen är mycket allvarlig.

Ökade säkerhetsinsatser

Utifrån den ökande antisemitismen och den rådande hotbilden mot de judiska församlingarna har behovet av höjd säkerhet uppstått. Det gäller både för församlingarnas medlemmar och institutionerna. Församlingarna tvingas budgetera en allt större del av sina resurser till säkerhetsarrangemang.

Förra året avsatte regeringen ett engångsbelopp på fyra miljoner kronor för att finansiera de löpande säkerhetsinsatserna. Pengarna används till säkerhetshöjande åtgärder som förbättrar det fysiska skyddet vid institutionerna, som kameraövervakning, skyddsglas och förstärkning av dörrar. Vi anser att så länge inte situationen förändras behövs ytterligare medel.

Antisemitismen måste stoppas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör Sveriges judiska grupp kunna leva utan hot och trakasserier. Det är av yttersta vikt att säkerheten upprätthålls för den judiska gruppen för att de fortsatt ska kunna leva och verka fritt. Nu är innehållet i Om detta må ni berätta aktuellt igen och aldrig får historien upprepa sig.

Annelie Enochson (KD)

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamöter

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2013-01-27


Höjd FN-status för Palestina kan ses som belöning för krig

november 29, 2012

Det senaste kriget i Gaza startade genom en kraftigt upptrappad beskjutning från palestinska grupper i Gaza. Över 120 raketer, en del upp till ett ton tunga med en räckvidd på sju mil, sköts in i Israel. Målen för raketerna var inte israelisk militär, utan som alltid civilbefolkningen.

I kväll, 29 november, röstar Sverige i FN om Palestina ska ges en permanent observatörsplats i organisationen. Sverige bör då rösta nej. Den främsta anledningen är att det skulle ses som en tydlig belöning efter ett genomfört krig. Budskapet skulle bli att om ni passar på att kriga strax innan världssamfundet ska fatta viktiga beslut så ökar chansen att besluten går i er riktning.

Att gå FN-vägen och först öka Palestinas status där och sedan via FN utropade en egen palestinsk stat, är ett brott mot tidigare avtal i fredsprocessen. Där har både den israeliska och den palestinska sidan kommit överens om, och skrivit under på, att vägen till en palestinsk stat går via förhandlingar. Israeler och palestinier måste mellan sig komma överens om territoriet, gränser, huvudstad och andra frågor.

Vi hoppas att både israeler och palestinier ska få leva i fred och frihet i sina egna stater. Då ska inte terrorism belönas, inte heller indirekt, som risken är nu via en upphöjning i FN, och den tidigare överenskomna vägen ska hållas, som innebär förhandlingar mellan Israel och Palestina.

Mathias Sundin (FP), Tuve Skånberg (KD) &  Anneli Enochson (KD)

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter för allianspartierna

Artikeln var publicerad i Newsmill 2012-11-29


Lär av historien angående hotet från Iran

december 12, 2011

München år 1938. En man stiger på ett plan, flyger hem till sitt land och möter den väntande pressen. Han viftar med en papperslapp, och uttalar de hoppfulla orden ”Fred i vår tid”.

Sju år senare låg Europa i ruiner, med miljoner människor som fått ge sina liv i 1900-talets blodigaste krig. Det värsta ödet drabbade det judiska folket: Förintelse.

Dåvarande brittiske premiärministern Neville Chamberlain avfärdas numera som en godtrogen dumbom, enkelt förledd av den listige Hitler.

Välpolerade fraser om fredliga avsikter fick Storbritannien och den övriga världen att ge efter, samtidigt som führerns ambition att inta sina grannländer låg i obehagligt öppen dager.

Den ende som oförtröttligt ropade på ett kraftfullt tryck mot Nazityskland var den ännu marginaliserade Winston Churchill. I eftervärldens ljus finns inget tvivel om vem av de två engelska politikerna som var mest klarsynt.

Historiens domar fälls i efterhand, men dess förlopp kan vi bara påverka i presens. Och vi kan framför allt dra lärdom av dåtidens missbedömningar och felval.

Teheran år 2011. FN:s atomenergiorgan IAEA rapporterar till slut att Iran står på randen till kärnvapenkapacitet. Trots samma gamla lugnande ord om fredliga avsikter, står det nu alltför klart att flera inslag i landets kärnenergiprogram inte kan ha några andra avsikter än militära.

Som om det inte var nog har president Mahmoud Ahmadinejad sedan sin installation varit förfärande tydlig i sin inställning till den judiska staten. Han förnekar Förintelsen, och har gång efter annan klargjort för världen att staten Israel bör utplånas från kartan.

Så frispråkig är den iranske ledaren att västerländska ledare avfärdat honom som löjeväckande munväder. Världens demokratier har gjort det misstaget tidigare. Kan någon bära det moraliska ansvaret att låta det ske ännu en gång?

Där det på 1930-talet talades mer allmänt om en lösning av ”judefrågan” talar Ahmadinejad rakt på sak om sitt hopp om att den judiska statens dagar snart ska vara räknade.

Det tredje årtusendet kommer dock inte att ställa oss inför en karbonkopia av 1930-talets Tyskland. Folkmordet använder inte samma kläder två gånger. Men faran i dag tycks ändå alltför uppenbar.

Ingen förkämpe för mänskligheten kan tiga stilla inför det återupprepade och mycket verkliga hot mot det judiska folket som Irans kärnvapenmöjligheter innebär. Vi för vår del kan inte stillatigande se ännu ett brott mot mänskligheten nalkas utan att agera.

Sverige och världens länder behöver nu mycket snabbt ställa sig enade i försvaret för Israels rätt att existera och använda alla tillgängliga medel för att förhindra att Iran tar det sista steget till kärnvapenmakt.

Med ett mycket fast och enat internationellt tryck kan ett militärt ingripande undvikas, och regimen förmås att ta en annan väg.

Är världen den här gången beredd att visa verkligt mod att på allvar stå upp för en utsatt nation, än en gång hotad av utplåning?

Tuve Skånberg (KD) riksdagsledamot

John-Gunnar Forsberg, professor em. Lunds universitet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-12-09


Att ta vara på tillfället

september 5, 2007

Den sista delen av Harry Potter–serien har gått från hand till hand i familjen i sommar. Intensiva samtal om hur den uppenbart kristna symboliken i bokserien ska förstås har avbrutits av ilskna utbrott från den som haft oturen att komma senare i turordningen att läsa: ”Tala inte om hur det går!” De sju delarna lär ha sålt över 300 miljoner exemplar hittills. Det är inte utan att man undrar hur det känns för de stora brittiska förlagen som tackade nej till J.K. Rowlings debutverk. Istället grep det lilla förlaget Bloomsbury tillfället i flykten och tackade ja.

 

Ett annat ”kap” ur bokfloden som erbjudits under sommarens konferenser var Marcus Förlagets utgivning av slimline bibeln, en helbibel som med pärmar bara är 15 mm tjock. Alla ville ha den, den har sålt i stora upplagor och jag såg på förlagets hemsida att den har tagit tillfälligt slut i vissa färger. Libris Förlaget lär ha tackat nej till att ge ut den. Och missade tillfället.

 

Det verkar som det är långt värre att missa ett tillfälle än att aldrig ha fått det. Den mänskliga erfarenheten återkommer till det gång på gång i litteraturen. Horatius skrev i Oden sina bekanta ord Carpe diem, grip dagen. Den engelske skalden Robert Herricks skrev ‘Gather ye rosebuds while ye may’ i sin dikt To the Virgins, to Make Much of Time (1648). Ett gammalt engelskt ordspråk varnar ’Tillfället knackar inte två gånger’. Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Att missa ett tillfälle i politiken kan vara långt mer ödesdigert än att missa utgivningen av en bok. I sommar har vi följt det palestinska folkets fortsatta lidande under sina usla ledare, nu i uppdelningen av Gazaremsan under Hamas och Västbanken under Fatah. Det hade inte behövt vara så. I juli 2000 under toppmötet i Camp David erbjöd den israeliske ledaren Ehud Barak Yasser Arafat att erkänna 94 procent av Gaza och Västbanken som en palestinsk stat. De resterande 6 procenten skulle komma efter ytterligare förhandlingar. Men Yasser Arafat sa nej.  ”De missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle” som Abba Eban sa redan 1973 om de palestinska ledarna.

 

På det personliga planet är jag glad att jag inte missade tillfället att ta ut föräldraledighet när barnen var små. Mycket kan tas igen i efterhand, men inte tillfället att se sina barn växa upp. Barn går inte i repris. Att få lägga sina barn, prata igenom dagen, berätta sagor och be aftonbönen hör till det dyrbaraste i livet.

 

”Tag väl i akt vart lägligt tillfälle” manar oss Paulus, och bibeln är tydlig på att det dyrbaraste i livet måste gripas i flykten, måste väljas aktivt. ”Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva” uppmanade Mose Israels folk. Det berättas inte ofta att Jesus grät, men Lukas nämner faktiskt att han grät just över dem som avvisade honom och missade tillfället.

 

Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Artikeln var puplicerad i Världen idag 2007-09-05


%d bloggare gillar detta: