Dags för en författningsdomstol

mars 3, 2013

Allt som oftast blir det stora nyheter att den tyska författningsdomstolen ger besked att ett EU-direktiv är oförenligt med den tyska grundlagen. Den tyska författningsdomstolen blir ett skydd för det tyska folket – och indirekt ofta även för det svenska folket – mot dålig EU-lagstiftning. Till skillnad från Tyskland, och flera andra europeiska länder, saknar Sverige en författningsdomstol, med det särskilda mandatet att innan lagar antas pröva lagarnas förenlighet med grundlagarna. Varken Lagrådet, domstolarna eller konstitutionsutskottet i Sverige har ett sådant mandat. Vi kristdemokrater anser att även Sverige bör inrätta en författningsdomstol för att förbättra medborgarnas skydd och garantera deras fri- och rättigheter.

Just nu förbereder Island en lagstiftning för att med kinesisk teknik censurera internet från porr. För att i Sverige försäkra oss mot en sådan tänkt lagstiftning skulle en författningsdomstol behövas. FRA-lagen 2008 är ett typexempel på en lagstiftning som kunde – och borde – ha prövats av en författningsdomstol, så som skedde med motsvarande lagstiftning i Tyskland.

Tyska författningsdomstolenDemokratins viktigaste byggstenar är grundlagarna som fastställer statsskicket och medborgarnas fri- och rättigheter. Grundlagarna är navet i den offentliga maktutövning vilken alla andra lagar och förordningar ska överensstämma med. Med en författningsdomstol skulle Sveriges ställning som rättsstat förstärkas och ge viktiga förbättringar:

1. Stärkta fri- och rättigheter för enskilda. Kristdemokraterna värnar den enskildes och familjers frihet och integritet. Vi anser att det finns en gräns där politisk reformvilja ska lämna företräde för människors egna beslut och integritet. Den yttersta gränsen har dragits upp genom skyddet för medborgerliga fri- och rättigheter i regeringsformen och i Europakonventionen. En författningsdomstol innebär en starkare garanti än i dag att enskildas rättigheter respekteras när lagar stiftas och tolkas och stärker enskildas möjlighet att hävda sina fri- och rättigheter gentemot statsmakten.

2. Stärkt maktdelning. Maktdelning mellan de politiska territoriella nivåerna och mellan de lagstiftande, de verkställande och de dömande organen är en god princip för en demokratisk utveckling. Inbyggt i landets maktsystem bör det finnas tydliga korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. I Sverige är den beslutsfattande makten, trots författningsförändringarna 2011, tydligare än i många andra länder koncentrerad till de politiska organen. En författningsdomstol kan förbättra maktbalansen genom att förstärka den juridiska granskningen av de politiska besluten. Då minskas möjligheterna för tillfälliga politiska majoriteter att fatta beslut som kan vara oförenliga med grundlagarna.

3. Förbättrad förhandsprövning. Den prövning av ett lagförslags grundlagsenlighet som görs innan ett lagförslag går till riksdagen är enligt vår mening inte tillräcklig. Remissförfarandet, justitiedepartementets tjänstemäns och Lagrådets konstitutionella granskning är enbart rådgivande. En författningsdomstol har ett betydligt starkare mandat att övervaka att grundlagarna och Europakonventionen efterlevs, eftersom den kan upphäva en lag som strider mot grundlag eller Europakonvention redan innan det blivit aktuellt att tillämpa lagen i ett enskilt fall (abstrakt normprövning). Får författningsdomstolen dessutom möjlighet att förhandspröva lagförslag innan de behandlats i riksdagen kommer inte grundlagsstridiga lagar att stiftas.

4. Ett mer enhetligt rättssystem. En lags grundlagsenlighet kan, enligt RF 11 kap. 14 §, i efterhand prövas av en domstol eller myndighet när frågetecken uppstår i ett enskilt fall, så kallad konkret normprövning. Möjligheterna till detta utökades 2011 i och med att grundlagsstridigheten sedan dess inte längre måste vara ”uppenbar” för att lagen ska få åsidosättas av domstolen. Det innebär att domstolar eller myndigheter kan avstå från att tillämpa en stiftad lag, en regeringsförordning eller en myndighets föreskrift på grund av att den till exempel strider mot en grundlag eller Europakonventionen. En centraliserad lagprövning, utförd av en författningsdomstol, har fördelen att den kan utföras innan en lag antas, av en samlad expertis som utformar en övergripande praxis, och som besitter en kompetens som sällan en enskild domstol har. På så sätt blir det svenska rättssystemet mer kongruent, rättvist och enhetligt, och lagarnas tillämpning förutsebara för medborgarna.

För att ett samhälle ska fungera behövs lagar och regler som bygger på en fast värdegrund. Det krävs också samhällsinstitutioner som upprätthåller lag och ordning och ser till att lagöverträdelser beivras. För oss kristdemokrater är det naturligt att även politiska beslut ska kunna granskas utifrån de demokratiskt fastlagda grundlagarna. Vi är stolta över Sveriges tradition av öppenhet och demokrati. I den andan bör vi förvissa oss om att vi genom en författningsdomstol har de verktyg vi behöver för att stärka medborgarnas skydd och rättigheter.

TUVE SKÅNBERG (KD)

ledamot av konstitutionsutskottet

CAROLINE SZYBER (KD)

ledamot av justitieutskottet

OTTO VON ARNOLD (KD)

ledamot av civilutskottet

artikelförfattarna är riksdagsledamöter och medlemmar i Kristdemokraternas lagkommitté

Artikeln var publicerad på SvD Brännpunkt 2013-03-03

Artikeln rapporterades i SR Ekot 2013-03-03, och av DN 2013-03-03,  Aftonbladet 2013-03-03, SvD 2013-03-03, SVT-text 2013-03-03, och kommenterades på ledarplats i  Norrköpings tidningar 2013-03-04, i Västervikstidningen 2013-03-06, i Barometern 2013-03-06

Annonser

Privatlivet måste skyddas i grundlag

oktober 2, 2012

Nyligen publicerades toplessbilder av prins Williams fru, vilket visar att mediernas självsanering inte räcker. Privat- och familjelivet måste skyddas på grundlagsnivå, skriver Ingvar Svensson och Tuve Skånberg.

Nyligen dömde en fransk domstol tidningen Close för att de publicerat topless-bilder av prins Williams fru Catherine. Bilderna ska ha tagits under parets semester i Provence där de bodde på ett privat slott som ägs prins Williams släkting. Domstolen ålade också tidningen att överlämna bildfilerna till prinsparet inom ett dygn.

Förra veckan publicerade en svensk tidning bilderna utan tveksamheter. Man kan tycka att ett prinspar får vara beredda på att utstå en del men har bilderna verkligen ett berättigat allmänintresse? Så klart inte! Men, med nuvarande lagstiftning i Sverige kan detta passera. Vi tycker det är hög tid att vi får en diskussion om privatlivets skydd.

Vi Kristdemokrater tycker att skyddet för privatlivet är för svagt i Sverige. Tryckfrihetsförordningen saknar ett heltäckande skydd mot intrång i privatlivet avseende foton eller artiklar som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse. Därför reserverade vi oss, som enda parti, då yttrandefrihetskommittén lämnade sitt slutbetänkande den 23 augusti i år.

Så fort diskussionen dyker upp kring mediernas lagmässiga ansvar så åberopas alltid mediernas egen förträffliga självsanering. Rör inte våra grundlagar! är stridsropet. Det gällde till exempel olaga hot, hetslagstiftningen och barnpornografidebatten.

I de pressetiska reglerna står mycket riktigt ”Respektera den personliga integriteten” … ”Överväg noga publicitet som kan kränka privatlivets helgd. Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning”. Men för den som bryter mot regeln är sanktionerna inte speciellt kännbara. Man blir fälld av Pressens Opinionsnämnd, måste publicera fällningen och får betala en billig expeditionsavgift. Den drabbade får däremot inte något skadestånd. Det kostar alltså inte särskilt mycket att kränka någons privat- eller familjeliv. Även granskningsnämnden för radio och tv har motsvarande tandlöshet.

Majoriteten i utredningen tycker att en reglering vore önskvärd utanför det grundlagsskyddade området. Dock har de inte beaktat möjligheterna att medier som ägnar sig åt sådan typ av kränkande verksamhet kan krypa in under grundlagsskyddet, dels genom det frivilliga grundlagsskyddet för databaser dels under stencilregeln i Tryckfrihetsförordningen.

I Europakonventionen, som faktiskt även är svensk lag, är skyddet för privatlivet inskrivit i artikel 8. Publicering av foton eller artiklar som angår en persons privatliv och som inte kan anses utgöra ett bidrag till en diskussion av allmänt intresse utgör en kränkning av personens rätt till skydd för privatlivet.

Kristdemokraternas bedömning är att medierna måste ha ett yttre tryck på sig för att inte överskrida de gränser som innebär att man kränker privatlivets helgd utanför allmänintresset. Utredningens majoritet, som tycker att det nuvarande skyddet är tillräckligt, faller tillbaka på tänkandet att det fungerar bra i dag och att allt står väl till. Men en utredning ska inte bara vara retrospektiv utan även ta i beaktande vad framtiden kan föra med sig. Det finns en utbredd uppfattning i dag om att medierna – i synnerhet vissa medier – kryper allt närmare det som kan uppfattas som kränkningar av den privata sfären.

Diskussionen borde också föras mot bakgrund av att internet har ökat möjligheterna att ge känslig information stor spridning. Att tvärsäkert påstå att svensk lag inte uppfyller Europakonventionen kan möjligen vara vanskligt men vi menar att det rättsliga läget inger tveksamheter på den punkten. Oavsett detta är vår huvudlinje den att ett faktiskt skydd för privat- och familjeliv på grundlagsnivå behövs. Och det kommer vi att fortsätta att kämpa för.

INGVAR SVENSSON

Ingvar Svensson är före detta riksdagsledamot (KD) och ledamot i Yttrandefrihetskommittén.

TUVE SKÅNBERG

Tuve Skånberg är riksdagsledamot (KD) och ledamot i Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i Expressen 2012-10-02


Ett EU med etik

maj 25, 2009

En företagare från Danmark fick 100 000 euro från EU i bidrag för att bygga en skidbacke på Bornholm. När han blev avslöjad försvarade han sig med att han aldrig kunde tro ”att de skulle stödja något så galet”. Den spanske EU-parlamentarikern Ramón Romera för De Gröna begärde 54 000 euro för en ridskola. I slutändan omvandlades projektet till en bordell. 

Den engelska tankesmedjan Open Europe redovisar i rapporten ”100 examples of EU fraud and waste” de hundra värsta fuskprojekten i EU. Bland de väl dokumenterade exemplen finns vidare den italienske socialdemokraten Filippo Bubbico som fick 10 329 euro för att odla silkesmaskar i en odling som aldrig existerat och som aldrig producerade en silkestråd. Fler än 60 EU-parlamentariker har regelbundet registrerat att de varit närvarande vid den månatliga EU-sessionen i Strasbourg på fredagar – trots att EU-parlamentet inte sammanträder på fredagar. För varje sådan registrering tjänar de 200 euro. 

granskaÅrligen anmärker EU:s revisorer på kommissionen för att de betalat ut 30-35 miljarder kronor på felaktiga grunder. Till stor del finns dessa ”felutbetalningar” inom regionalstöden, men även i jordbruksbidragen. Fusket leder sällan till några konsekvenser för kommissionen, i regel beviljas ansvarsfrihet av en majoritet av EU-parlamentarikerna.

Misstankar finns även att ett stort antal svenska företag, kommuner och golf- och ridklubbar får ekonomiskt stöd som de inte har rätt till, liksom att gårdsstöd betalats ut för mark som används för något annat än jordbruk.

Alla EU:s medlemsländer vill att det ska vara en positiv balans mellan vad de betalar i avgift till EU-samarbetet, och vad landet får tillbaka i form av stöd och bidrag. Kanske leder detta till att kontrollen av det egna landets bidrag och stöd blir mindre noggrann.

Vad ska man då göra åt svindleriet? Ska Sverige lämna EU och tro att det blir bättre då? Knappast – svenskar är med bland dem som missbrukar systemet. Vi behöver EU-samarbetet för det fredsprojekt som EU utgör, och för de vinster i bekämpningen av brott och miljöhot som EU faktiskt ger. Vi vill ju inte lämna FN fast vi vet att fusk och svinn finns också där. Men om inte EU kommer till rätta med det storskaliga fusket undergrävs förtroendet för det goda som EU-samarbetet åstadkommer.

Vi behöver därför ett EU med etik: En gemensam värdegrund, där fusk och oegentligheter inte accepteras. Ett regelverk och en revision som är pålitlig och som har muskler att avslöja och stoppa fusket. En solidaritet med den gemensamma EU-ekonomin där också våra skattemedel ingår.

För oss som kandiderar till EU-parlamentet finns ingen mer ängelägen uppgift än att påtala och bekämpa den bristande etiken och kontrollen. EU-parlamentarikerna väljs just för att vara garanter för en god etik och en vilja att stoppa fusket.

Tuve Skånberg, kandidat till EU-parlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-05-25


Exportera den svenska offentlighetsprincipen till EU!

maj 18, 2009

Offentlighetsprincipen i Sverige är inskriven i tryckfrihetsförordningen som är en av våra grundlagar. Vår svenska tryckfrihetsförordning från 1766 är den äldsta i sitt slag i världen. Offentlighetsprincipen ger allmänheten och massmedia goda möjligheter till insyn i myndigheternas verksamhet. Insynen ökar rättssäkerheten, eftersom både domstolar och förvaltningsmyndigheter är väl medvetna om att de arbetar inför öppen ridå.  

 

offentliga rummet 

Skillnaden mellan offentligheten i Sverige och inom EU:s institutioner är framför allt att i Sverige har vi en laglig rätt till de flesta allmänna handlingar och en flerhundraårig tradition av öppenhet. Inom EU, och särskilt medlemsländer som Storbritannien och Frankrike, saknas denna tradition och systemet är mycket mer slutet. Inom EU finns ett betydligt större utrymme för skönsmässig bedömning från myndigheternas sida. En annan skillnad är att handlingarna i Sverige i princip aldrig är absolut hemliga, till skillnad från EU-institutionernas handlingar som ofta är obligatoriskt sekretessbelagda. Det sker i EU så att säga ingen skadeprövning i det enskilda fallet utan det blir ett blankt nej till en begäran om att lämna ut en viss handling, trots att ett utlämnande inte skulle ha gjort någon skada.

Ytterligare en viktig skillnad mellan Sverige och EU är diarieföringen. I Sverige skall varje inkommen eller upprättad handling diarieföras så att medborgarna skall kunna ta reda på vad de egentligen letar efter. Inom EU finns inte denna skyldighet. Det medför en ibland omöjlig uppgift för en medborgare i EU att få reda på om det man söker överhuvudtaget finns.

Sveriges krav på öppenhet och insyn i offentlig sektor har skapat problem i harmoniseringen mellan Sveriges och EU:s lagstiftningar.  Förvisso kan offentligheten i Sverige emellanåt vara problematisk men den stora vinsten är en helt annan: den ökar medborgarnas förtroende för myndigheter. Med offentlighetsprincipen motverkas maktmissbruk, eftersom maktmissbruk inte tål det offentliga ljuset. Den förhindrar godtycke genom att det blir möjligt att granska vad som har legat till grund för ett beslut, vilket innebär att beslut som gäller för likvärdiga frågor också bör avgöras likvärdigt, inte för att gynna den ene framför den andre eller för att missgynna och bestraffa någon.

Som kandidat till EU-parlamentet kommer jag att kämpa för att alla handlingar i EU:s offentliga verksamhet ska lämnas ut till den som begär det. Den som begär ut en handling ska ha rätt att vara anonym. Dessutom ska EU:s  myndigheter föra diarier över sina handlingar. Jag vill kämpa för att offentlighetsprincipen i EU ska innebära att möten i politiskt valda församlingar alltid ska vara öppna för allmänheten och att medierna därmed ska ha en fri och granskande roll. Jag vill också arbeta för att EU ska få samma meddelarfrihet som är lagfäst i Sverige, som gör att vem som helst får berätta vad som står i offentliga handlingar för journalister, och till den ett efterforskningförbud, vilket gör det brottsligt för en offentlig företrädare att försöka ta reda på källan till uppgifter i medierna.

Tuve Skånberg, kandidat till Europaparlamentet (KD), riksdagsman 1991-2006

Artikeln var publicerad i Skånska Dagbladet 2009-05-14, Dagen 2009-05-19


Brott mot upphovsrättslagen

januari 1, 2009

Idag toppar jag nyheterna på en av Skånes största tidningar, Kristianstadsbladet. En dröm kanske, för en kandidat till EU-parlamentet?

Nej, inte alls. Orsaken är att jag brutit mot upphovsrättslagen när jag söndagen 10 maj lade ut en artikel i dess helhet på min blogg. Artikeln var publicerad samma dag i Kristianstadsbladet. Fyra dagar senare, vid kvart i tio på förmiddagen skrev den lokale journalisten ett vänligt men bestämt mejl till mig och påtalade att jag bröt mot upphovsrätten när jag citerade hans text på min blogg. Att jag hade källhänvisning och länk till artikeln på Kristianstadsbladets hemsida samt angav honom som författare gav mig ingen rätt att citera hans artikel. Han yrkade på ett kännbart skadestånd för den skada jag åsamkat honom.

Jag tog omedelbart bort inlägget på min blogg och ringde upp journalisten och bad om ursäkt, och skrev även ett mejl där jag förklarade hur artikeln hade kommit på min blogg, och bad skriftligt om ursäkt. Jag visade också att skadan var begränsad: bloggen hade lästs av 262 personer under de fyra dygnen den legat på min blogg. Han var då tillmötesgående och ändrade sitt krav på skadestånd till sig personligen, till en önskan att jag skulle sända 500 kr till en hjälporganisation. (Jag har nyss sänt 1000 kr  till driften av ett sjukhus i Mpongwe i Zambia.)

Hur kunde det bli så här? Bör inte en tidigare riksdagsledamot känna till att man inte får citera andras verk på sin blogg?

Jag har inga goda förklaringar eller ursäkter för det. Jag hade förstått upphovsrättslagen § 22 som att man har rätt att citera ur offentliggjorda verk ”i enlighet med god sed” och i den omfattning som är motiverat i sammanhanget, och även att lägga ut sådana citat på Internet. Eftersom jag hade angett källan och författaren och lagt en länk till källan, och eftersom citatet inte var långt (172 ord) så trodde jag att jag handlade inom de gränser som upphovsrättslagen sätter upp. Eftersom artikeln i sin helhet bygger på en intervju med mig och de uppgifter jag lämnade till journalisten, och eftersom hälften av artikeln var direkta citat av mig, trodde jag att jag hade rätt att citera.

När journalisten nu påtalade mitt brott mot upphovsrättslagen gav jag honom rätt omedelbart, tog omedelbart bort artikeln i dess helhet, bad muntligt och skriftligt omedelbart reservationslöst om ursäkt och har betalat skadeståndet som han yrkade på för den skada han lidit.

Vad drar jag för slutsatser av detta? Att jag måste avstå från att citera ur tidningsartiklar, även om texten är kort, och att jag inte ens kan citera mig själv. Och om jag trots allt väljer att citera måste citatet vara mycket kort, och jag löper ändå risk för skadestånd, om artikelförfattaren bedömer det så.

Finns det några politiska slutsatser att dra? Till att börja med ger jag journalisten på Kristianstadsbladet reservationslöst rätt till det skadestånd vi kom överens om. Han kan inte ställas till svars för en lagstiftning som är svår att överblicka, tolka och efterleva. Det är lagstiftarens ansvar hur lagar skrivs och tolkas, och genom att jag varit riksdagsledamot och lagstiftare 1991 – 2006 så är jag medskyldig till den lagen, även om denna stränga lagtolkning kommit efter att jag lämnat riksdagen.

Men en politisk slutsats drar jag: om jag är skyldig att betala skadestånd för att jag citerar en kort text som mestadels består av mina egna ord i direkta citat, då behöver lagen ändras. En lag som omöjliggör kortare citat hindrar informationsutbyte och debatt.

Även TT relaterar nyheten om bloggen och brottet mot upphovsrättslagen. Den centerpartistiske Mathias Knutsson skriver tänkvärt på sin blogg om ”Den ofrivillige brottslingen(?)” utifrån detta exempel och ett exempel från Polisens hemsida.


%d bloggare gillar detta: