Var står Vänsterpartiet gällande politiskt våld?

mars 19, 2014

Den gångna helgen hölls en lång rad antirasistiska demonstrationer runt om i Sverige. De hölls med anledning av flera uppmärksammade incidenter där personer ur vit makt-miljön använt våld mot meningsmotståndare.  Fördömandena har varit entydiga från samtliga partier med säte i Sveriges riksdag. Kristdemokraternas inställning är tydlig: Politiskt motiverat våld är i en rättsstat alltid förkastligt och alltid ett hot mot demokratin.

Men vi har tyvärr ett riksdagsparti vars syn på politiskt våld inte verkar vara lika entydigt. Vänsterpartiet skriker högljutt när våldet kommer från rasisterna, men de är tysta när våldet kommer från de autonoma vänstergrupperna. Och mer än så, bland gräsrötter i Vänsterpartiet förekommer öppet stöd av våld från den utomparlamentariska vänstern. Förspelet till helgens manifestationer visar detta mycket tydligt.  Inför en av Ung Vänster arrangerad demonstration i Västerås aviserade Revolutionära Fronten, en gruppering som öppet använder och stöttar våldshandlingar mot meningsmotståndare, sin avsikt att delta. Ung Vänster fick av lokalradion frågan hur de såg på den saken och svarade att de inte avsåg att ”exkludera” Revolutionära Fronten. De till och med räknade med att de skulle bli skyddade av Revolutionära Frontens våld, om polisen inte skyddade dem tillräckligt.

Revolutionära FrontenDet här är inget unikt. I slutet av förra året uteslöts en medlem ur Vänsterpartiet efter att i media allt för ogenerat försvarat Revolutionära Fronten. Efterspelet blev inte, som man kunde tro, en intern debatt i Vänsterpartiet varför sådana personer alls var medlemmar. Istället dominerades efterspelet av vänsterpartistiska gräsrötters kritik mot sin partiledning. Man startade exempelvis twitter-uppropet #uteslutmigmed. Och i ett reportage av SVT menade flera ledande företrädare för ungdomsförbundet att de också hade sympatier med Revolutionära Fronten.

På frågan om Vänsterpartiet tar avstånd från våld svarar partiet jakande. Men det är uppenbart att partiet har en överslätande syn på våld när det utförs av person med en motivbild som ligger nära det egna partiet. När representanter för Vänsterpartiet helt öppet säger att de ska tåga tillsammans med en organisation som använder våld, terror och hot som arbetsredskap är partiledningen tysta. I vilket annat parti som helst, till och med i Sverigedemokraterna, hade det föranlett ett snabbt och tydligt agerande från partiet centralt. Så inte i Vänsterpartiet.

Man kan jämföra Vänsterpartiets, och kanske i synnerhet dess ungdomsförbunds, relation till Revolutionära Fronten med hur vänsternationalistiska partiet Sinn Fein på Nordirland har förhållit sig till IRA. Sinn Fein tog pliktskyldigast avstånd från att bruka våld, men gjorde ingenting i handling för att markera att sympatier med den ena parten skulle vara oförenlig med aktivt medlemskap i den andra. Sinn Fein blev i praktiken under lång tid den politiska grenen av Provisoriska IRA.

Den autonoma vänsterrörelsen betraktas av säkerhetspolisen som det största hotet mot vår demokrati. Vid en eventuell rödgrön valseger, är det sympatisörer till detta hot vi kommer få in i regeringskansliet? Vänsterpartiet har en hel del kvar att bevisa innan de kan sägas besitta en demokratisk trovärdighet.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-03-19, Ystads Allehanda 2014-03-26, Kristdemokraten 2014-03-27

Annonser

Vänsterpartiet vägrar fördöma vänsterextremt våld

februari 15, 2014

Hans Linde (V) och Christina Höj Larsen (V) anklagar mig (Ystads Allehanda 12 februari) för att utan skäl beskylla Vänsterpartiet för att inte ta avstånd från politiskt våld. De tar sedan med emfas avstånd från att Vänsterpartiet skulle bruka eller förespråka våld. Och fattas bara.  Men de svarar på en fråga jag inte ställt och försvarar sig mot en anklagelse jag inte skyllt dem för.

I artikeln skriver jag: ”Nyligen debatterade Sveriges Riksdag det politiska våldet. Trots mina upprepade frågor ville inte vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen ta avstånd från att samarbeta med grupper som ägnar sig åt politiskt våld. Hon fördömde inte ens de gräsrötter i hennes eget parti som legitimerar politiskt våld. ”

Revolutionära FrontenPrecis som i riksdagsdebatten 21 januari vägrar Christina Höj Larsen, och nu även Vänsterpartiets gruppledare Hans Linde, att ta avstånd från våldsförespråkare som gräsrötter i deras ungdomsförbund Ung Vänster, eller organisationer som Revolutionära fronten, Kommunistiska partiet, autonoma grupper som Antifascistisk aktion (AFA), eller Megafonen i Husby som försvarat bilbränder, stenkastning och tårtning. Detta trots att Säpo hävdar att autonoma vänsteraktivister utgör det största hotet mot demokratin i Sverige.

Så min fråga kvarstår obesvarad:

”Vänsterpartiet uttrycker ofta i den offentliga debatten att vi ska döma Sverigedemokraterna efter hur deras gräsrotsrörelse beter sig i kommentarsfälten på nätet.  Det har de rätt i. Men frågan till Jonas Sjöstedt blir varför vi inte ska döma Vänsterpartiet efter vad deras gräsrotsaktivister har för syn på våld som arbetsredskap?  Fördömer vänsterpartiet samarbete med organisationer och enskilda som brukar politiskt våld?”

Tuve Skånberg, Skillinge, Riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2014-02-15 och BT 2014-02-20. V:s replik var publicerad 2014-02-12 i YA och 2014-02-15 i BT. Den första artikeln var publicerad i Ystads Allehanda  2014-02-06 och i BT 2014-02-08


Vänsterpartiet saknar demokratisk trovärdighet

februari 6, 2014

Fördömer Vänsterpartiet samarbete med organisationer och enskilda som brukar politiskt våld? Kristdemokraternas Tuve Skånberg undrar om det finns självkritik angående de egna ”gräsrotsaktivisterna”.

Nyligen debatterade Sveriges Riksdag det politiska våldet. Trots mina upprepade frågor ville inte vänsterpartiets talesperson Christina Höj Larsen ta avstånd från att samarbeta med grupper som ägnar sig åt politiskt våld. Hon fördömde inte ens de gräsrötter i hennes eget parti som legitimerar politiskt våld.

WEB_INRIKESPolitiskt motiverat våld, när det förekommer i en demokratisk rättsstat, är alltid och undantagslöst antidemokratiskt. Därav följer också att de som utövar våld som en del av sitt opinionsbildande arbete är att betrakta som antidemokrater. Politisk terrorism – för det är precis vad det handlar om – är precis lika allvarligt oavsett vem som är avsändaren och vad denna person representerar i övrigt.

Demokratikritik mot Vänsterpartiet är förvisso ingen nyhet. Men det har, med Uppdrag Gransknings specialprogram om partiet hösten 2004 som kulmen, varit inriktat på partiets syn på totalitära regimer i andra länder.  Allt från hur allsköns kommunistiska diktaturer hade representanter närvarande på partiets kongresser in på 90-talet till hur personer som Lars Ohly var medlem i Svensk-Kubanska föreningen flera år in på 2000-talet.  Partiet har, under medialt tryck och med blandad framgång, tagit avstånd från sitt förflutna även om man kan ha synpunkter på hur genuint och uppriktigt detta avståndstagande verkligen varit.

Däremot finns det helt andra aspekter än den diktaturvänliga historien som gör att Vänsterpartiet här har ett demokratiskt trovärdighetsproblem. Det gäller partiets relation till de så kallade autonoma vänstergrupperna, som av säkerhetspolisen klassas som det största inhemska hotet mot demokratin. Hur pass stora delar av partiets gräsrotsaktivister som har en positiv inställning till dessa grupper är inte närmare kartlagt, men vi har fått flera exempel som tyder på att en icke försumbar del av partiets medlemsmatrikel innehåller personer som har överseende med våld så länge det utövas av vänsterkrafter.

I december förra året uteslöts kommunpolitikern och Ung Vänster-ordföranden i Örebro, Markus Allard, ur Vänsterpartiet. Anledningen var att han gillade våldsorganisationen Revolutionära Fronten på Facebook, och sedan stod fast vid att han tyckte det var en bra organisation när media ställde honom till svars. Vänsterpartiet agerade och uteslöt honom. Men många medlemmar och sympatisörer verkar ha en annan uppfattning än partiledningen. I partiets gräsrotskretsar startas twitter-uppropet #uteslutmigmed, till stöd för Revolutionära Fronten och Allard. Och i uppföljande inslag från SVT ställer sig många av Ung Vänsters distriktsordförande runt om i landet på Allards sida. Uppfattningen att Revolutionära Fronten, som har våld och skadegörelse som arbetsmetod, skulle vara en legitim och acceptabel organisation verkar knappast vara en åsikt som är ovanlig i Vänsterpartiet.

Vänsterpartiet uttrycker ofta i den offentliga debatten att vi ska döma Sverigedemokraterna efter hur deras gräsrotsrörelse beter sig i kommentarsfälten på nätet.  Det har de rätt i. Men frågan till Jonas Sjöstedt blir varför vi inte ska döma Vänsterpartiet efter vad deras gräsrotsaktivister har för syn på våld som arbetsredskap?  Fördömer vänsterpartiet samarbete med organisationer och enskilda som brukar politiskt våld?

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i Dagen 2014-02-06, i Ystads Allehanda 2014-02-06, i Borås tidning 2014-02-08


%d bloggare gillar detta: