Tondöva, färgblinda och ateister

januari 13, 2010

Det som är dyrbarast i livet kan inte vetenskapen bevisa. Det ligger utanför dess kompetens att yttra sig om en tavlas skönhet, om ett musikstycke är vackert, om kärlek finns eller om Guds omsorg.

Det finns faktiskt människor som saknar förutsättningar att uppleva något av detta. Några är totalt färgblinda, ytterligare fler är färgblinda för skillnaden mellan gult och blått, och 8 procent av män är färgblinda för skillnaden mellan rött och grönt. Medfödd amusi, tondövhet, finns hos en av 25 personer. De kan inte höra skillnad mellan små intervaller, som en halvton, men väl på större tonintervaller. Forskare har uppskattat att upp till 10 procent av befolkningen har en störning i förmågan att känna empati, medkänsla, och uppvisar någon eller flera egenskaper som är starkt förknippade med psykopati. Men ingen som är färgblind, tondöv eller saknar förmåga till empati skulle med trovärdighet kunna förneka förekomsten av skönhet i konst och musik, eller kärlekens verklighet. Trots att inget av detta går att bevisa.

Om Gud finns eller inte kan inte heller bevisas vetenskapligt, om det är både troende och ateister ense. Därför blir det så orimligt när ateister vill hävda sin oförmåga att tro på Gud som det normala, som det som ska vara normerande för oss övriga. Som om ett sekulärt samhälle, ett samhälle utan religion, skulle vara värt att eftersträva.

Antalet människor i världen som säger sig inte kunna tro på Gud eller på ett liv efter detta är mycket litet . Enligt forskaren Robert Sawyer, Calculating God (2000) tror 96 procent av världens befolkning på Gud eller en högre makt. Phil Zuckerman, Atheism: Contemporary Rates and Patterns (2005) beräknar siffran till 92 procent.

I den miljö som under 1900-talet har varit mest utsatt för rationell kritik av religion, den naturvetenskapliga forskningen, är ändå de flesta forskare troende. 75 procent av alla forskare i världen tror på Gud, uppskattar Religion Watch Newsletter (1998, 13:8). Till och med i 1900-talets mest rationalistiska forskningsmiljö, den på amerikanska universitet, har gudstron inte gått tillbaka under de senaste hundra åren.1914 gjorde James Leuba en undersökning bland USA:s forskare om deras syn på Gud. 40 procent trodde på en Gud. 40 procent trodde inte och 20 procent var osäkra. 1996 upprepades undersökningen av Edward Larson och Larry Witham, och då trodde 40 procent på Gud, 45 procent trodde inte på Gud och 15 procent var osäkra. Samma siffror gällde i stort för tron på ett liv efter detta.

Stephen Jay Gould, en av världens främsta evolutionsbiologer, hävdar i boken Rock of Ages (2002) att kristen tro utmärkt kan förenas med att vara en framstående naturvetenskaplig forskare. Han konstaterar att många av de absolut främsta forskarna tror på Gud: ”Antingen är hälften av mina kolleger enormt dumma, eller så är det fullt möjligt att förena darwinismen med konventionell religiös tro – och lika möjligt att förena den med ateism.”

Det är lika orimligt att låta ateisterna vara det nya sekulära samhällets arkitekter som att ha tondöva till musikrecensenter, färgblinda till konstkritiker och empatilösa till vårdpersonal.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-01-13,  Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-01-15

Annonser

Allvarlig inre sekularisering

juli 22, 2009

Vad menas med att man säger att Sverige är ett sekulariserat land? ”Sekularisering” är svårt att definiera, det kan betyda att staten är neutral i religiösa frågor, det kan också betyda att religionens påverkan minskar, men även att färre människor är religiösa. Bäst kanske Marie Demker (1998) har definierat sekularisering som när ”religion betyder allt mindre för allt fler människor inom allt fler samhällsområden”. Mycket pekar på att sekulariseringen har avstannat. SOM-institutets undersökningar visar att under de senaste årtiondena är stadigt drygt tio procent av Sveriges befolkning klart gudstroende, lika många är ateister, och övriga på en skala däremellan. Antalet regelbundna gudstjänstbesökare ligger konstant på cirka tio procent, och en tredjedel av svenskarna tror att Bibeln har ett gudomligt ursprung.

Få kristna skulle väl ifrågasätta rimligheten av att staten är neutral i trosfrågor. Inte heller finns något egentligt sekulariseringstryck på sådana yttre uttryck för det kristna kulturarvet som att vara ledig på kristna helgdagar och söndagar. Ateisternas kamp för att avskaffa religionsfriheten, stänga kristna friskolor och ’skydda’ barn mot föräldrarnas religiösa påverkan ser också fortsatt ut att vara fruktlös.

Den yttre, strukturella sekulariseringen är knappast ett egentligt hot mot kristen tro. Det är däremot den inre sekulariseringen av de troende. I sekulariseringsprocessen finns ett drag av att gå från det offentliga till det privata, från det gemensamma till det individuella, från det för alla iakttagbara och hörbara till det osynliga och tysta. Sekulariseringen hotar inifrån och ut, inte tvärtom.

bordsbönBibeln och andaktsboken har flyttat från köksbordet till nattygsbordet. Bordsbönen har blivit privat, tyst och osynlig, från att ha varit gemensamt sjungen eller bedd. De yttre uttrycken för tron i familj och församling blir färre och otydligare, som att gemensamt be, gemensamt fira kristna högtider som påsk och jul, gå till söndagens gudstjänst. Semester och sommarlov kan bli helt fria från gudstjänstliv.

Nu består förvisso inte tron av dess yttre uttryck. Jesus varnar för att visa upp sin fromhet, fasta, bön och givande. Vi ska tillbe Fadern i ande och sanning. Guds rike är inom oss.

Men om vår inre kristna tro är tyst och osynlig för andra, hur ska då våra barn kunna läsa av den och göra den till sin egen? Om absolut ingenting i livsstil eller yttre bruk skiljer oss från våra ännu inte troende släktingar, grannar och arbetskamrater, hur ska sökare kunna se och finna tron?  En sund iver till kulturell anpassning och hänsynstagande kan överdrivas till försagdhet, trons osynliggörande och en inre sekularisering. Ett trons osynliggörande rimmar dåligt med Jesu ord ”Kom och se!” och med lärjungarnas trotsiga ”Vi kan inte hålla tyst om allt vi sett och hört”.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-07-20


%d bloggare gillar detta: