Till hederlighetens lov

november 30, 2007

Jag måste medge att jag blivit heltänd på Blocket. För den som till äventyrs inte är bekant med internetsajten http://www.blocket.se kan nämnas att på detta pryltorg saluför vanliga svenskar över en halv miljon begagnade prylar, alltifrån bilar av förra årets modell till bokmärken med änglar. Allt som kan lagras i ett garage eller hämtas ned från vinden finns där.

Min vurm för Blocket började med en inventering av sommarstugan och förrådet där. Sedan följde vinden och garaget. Tänk så mycket som bara tar plats: tavlor, urvuxna skridskor, bord och stolar, lampor och frimärkssamlingar. För tjugo kronor får man en annons med bild där man utförligt kan beskriva varan man vill sälja. Efter att ha sålt och köpt bilar, bytt ut åtskilliga tavlor mot – i mitt tycke – vackrare konstverk, bytt matsalsmöblemanget mot ett annat trevligare så har jag bara goda saker att säga om Blocket-handeln. Det finns bara en enda liten hake. En lyckad affär står och faller med ärlighet. Både säljaren och köparen måste vara uppriktiga, ärliga och hålla sitt ord.

Självfallet får man inte vara naiv och godtrogen, men min erfarenhet är att alla de många affärer där jag köpt eller sålt prylar på Blocket har gått väl därför att det funnits en ömsesidig vilja till pålitlighet och ärlighet. Jag har en enda erfarenhet av att en betalning uteblivit, men efter att ha ringt och vänligt pratat med köparen några gånger, så flöt också den betalningen in, om också rejält försenad. Svensken i allmänhet vill göra rätt för sig, vill hålla ord. Hederlighet är fortfarande ett honnörsord.

Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte i marknadsekonomin ensam, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. adam smith WikipediaMarknadsekonomins fader Adam Smith, som var bland de första att formulera genomgripande idéer om avreglerade marknader och frihandel, framhöll i bland annat ”The wealth of nations” (1776) den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekonomi med etik. Han insåg att egennyttan, som är marknadens drivkraft, lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt skulle fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner. Och när varken den ena eller den andra fungerar återhållande mot oärlighet återstår bara lagstiftning som med fruktan för straff tvingar tillbaka ett oärligt beteende. Och som redan den romerske statsmannen Tacitus kunde konstatera: ”Ju mer fördärvad en nation är, dess fler är lagarna.” Modern ekonomisk forskning har bekräftat Adam Smiths teorier om etikens betydelse. Ronald Coase1991 års nobelpristagare i ekonomi, Ronald Coase, har i sina arbeten lyft fram transaktionskostnadernas betydelse för ekonomins funktion och effektivitet. Med transaktionskostnader menas t.ex. sök- och informationskostnader, förhandlings- och beslutskostnader samt kontroll- och genomförandekostnader. Helt enkelt vad kostnaden blir för en vara, utöver de direkta produktionskostnaderna. När en affär ska göras, oavsett om det handlar om en avancerad upphandling eller ett köp på Blocket, krävs vissa arrangemang för att affären ska genomföras. Och kan man lita på varandra hålls kostnaden för affären nere.

Låt oss slå vakt om hederlighet och pålitlighet. Om inte annat så för att kunna sälja och köpa på Blocket.

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-09-30

 

Annonser

Att ta vara på tillfället

september 5, 2007

Den sista delen av Harry Potter–serien har gått från hand till hand i familjen i sommar. Intensiva samtal om hur den uppenbart kristna symboliken i bokserien ska förstås har avbrutits av ilskna utbrott från den som haft oturen att komma senare i turordningen att läsa: ”Tala inte om hur det går!” De sju delarna lär ha sålt över 300 miljoner exemplar hittills. Det är inte utan att man undrar hur det känns för de stora brittiska förlagen som tackade nej till J.K. Rowlings debutverk. Istället grep det lilla förlaget Bloomsbury tillfället i flykten och tackade ja.

 

Ett annat ”kap” ur bokfloden som erbjudits under sommarens konferenser var Marcus Förlagets utgivning av slimline bibeln, en helbibel som med pärmar bara är 15 mm tjock. Alla ville ha den, den har sålt i stora upplagor och jag såg på förlagets hemsida att den har tagit tillfälligt slut i vissa färger. Libris Förlaget lär ha tackat nej till att ge ut den. Och missade tillfället.

 

Det verkar som det är långt värre att missa ett tillfälle än att aldrig ha fått det. Den mänskliga erfarenheten återkommer till det gång på gång i litteraturen. Horatius skrev i Oden sina bekanta ord Carpe diem, grip dagen. Den engelske skalden Robert Herricks skrev ‘Gather ye rosebuds while ye may’ i sin dikt To the Virgins, to Make Much of Time (1648). Ett gammalt engelskt ordspråk varnar ’Tillfället knackar inte två gånger’. Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Att missa ett tillfälle i politiken kan vara långt mer ödesdigert än att missa utgivningen av en bok. I sommar har vi följt det palestinska folkets fortsatta lidande under sina usla ledare, nu i uppdelningen av Gazaremsan under Hamas och Västbanken under Fatah. Det hade inte behövt vara så. I juli 2000 under toppmötet i Camp David erbjöd den israeliske ledaren Ehud Barak Yasser Arafat att erkänna 94 procent av Gaza och Västbanken som en palestinsk stat. De resterande 6 procenten skulle komma efter ytterligare förhandlingar. Men Yasser Arafat sa nej.  ”De missar aldrig ett tillfälle att missa ett tillfälle” som Abba Eban sa redan 1973 om de palestinska ledarna.

 

På det personliga planet är jag glad att jag inte missade tillfället att ta ut föräldraledighet när barnen var små. Mycket kan tas igen i efterhand, men inte tillfället att se sina barn växa upp. Barn går inte i repris. Att få lägga sina barn, prata igenom dagen, berätta sagor och be aftonbönen hör till det dyrbaraste i livet.

 

”Tag väl i akt vart lägligt tillfälle” manar oss Paulus, och bibeln är tydlig på att det dyrbaraste i livet måste gripas i flykten, måste väljas aktivt. ”Så må du då välja livet, för att du och dina efterkommande må leva” uppmanade Mose Israels folk. Det berättas inte ofta att Jesus grät, men Lukas nämner faktiskt att han grät just över dem som avvisade honom och missade tillfället.

 

Mer än det man gjort, kan man komma att ångra det man aldrig gjorde.

 

Artikeln var puplicerad i Världen idag 2007-09-05


Kulturarvet, duger det?

augusti 8, 2007

I essän ”Framför en bokhylla” i Sällskap för en eremit (1939) skriver Frans G. Bengtsson klokt ”Många människor sätter fel böcker på sina hyllor, eller rättare har inte någon princip för vad de sätter dit, utan fyller sina hyllor med allt de råkat få tag i och får därför aldrig någon riktig boksamling. Man skall inte sätta på hyllorna andra böcker än dem man tänker läsa en gång till.”

I sommar har jag haft möjlighet att efterleva dessa råd när jag åtog mig uppgiften att fylla bokhyllan i familjens sommarstuga på en ö i Blekinge skärgård. Inte alldeles olikt att ’skaffa sällskap för en eremit’, eller åtminstone att gardera hushållet för aldrig så regniga somrar. Med denna tomma bokhylla i åtanke har jag med glada steg tittat in på sommarens alla loppisar, lumpbodar och antikvariat.bocker1 Återseendets glädje har varit stor när jag burit hem fulla kassar med västerlandets allra bästa och mest läsvärda böcker ur vårt kulturarv, för att läsa igen. Det var snart fyrtio år sedan jag sist läste om Tom Sawyers och Huckleberry Finns äventyr av Mark Twain eller besökte Robinson Crusoe på hans ö i sällskap med Daniel Defoe. Och visst kom böckerna till glädje denna regniga sommar.

Men i återseendets glädje kan jag ändå inte undgå att göra reflektionen att detta västerlandets kulturarv är så totalt främmande för vår samtid. Helt enkelt inte politiskt korrekt.

Selma Lagerlöf och Karin Boye diskuterar inte med en rad sina sexuella preferenser i de böcker som gjort dem odödliga. De hade nog aldrig hört talas om Pridefestivalens normativa queerteori. Istället bjuder böcker som Jerusalem och Gösta Berlings saga på en brottning med Gud och hans nåd. Inte skulle en bok idag få börja med orden ”Äntligen stod prästen på predikstolen.” I all synnerhet inte på skolavslutningar. En annan nobelpristagare, Sigrid Undsett, skriver i trilogin om Kristin Lavransdotter om ett patriarkaliskt samhälle, och utan att ta avstånd från det. James Hilton beskriver i Goodbye Mr. Chipps bildningsidealet i en engelsk friskola. Lika politiskt inkorrekt.

Alexander Dumas, Jules Verne, Charles Dickens och Conan Doyle skulle alla idag bli bannlysta i den könsneutrala skolan där pojkar inte ska uppfostras till, just det, pojkar. Många är de sidor som den samtida censuren måste klippa ur kulturarvet. Den inträngande skildringen av hur Robinson Crusoe i bön blir frälst i tron på Kristus måste kallas fundamentalism. Skildringen av de första kristnas tro och kamp för sin tro i nobelpristagaren Henryk Sienkievicz bok Qvo vadis får bli exempel på sekterism av värsta slag. Victor Hugos positiva skildring av en präst i Samhällets olycksbarn och av förlåtelsens förvandling kan inte läsas i en sekulär skola. Carl von Linnés och Isaac Newtons fasta tro på en skapare skulle kallas kreationism och ID. Jane Austins charmiga böcker platsar inte för sin kvinnosyn, samhällssyn (och vilken annan syn som helst), lika lite som August Strindbergs verk. Det skratt som Hemsöborna eller Jerome K. Jeromes Tre män i en båt lockar till är reaktionärt.  Inte heller Jorden runt på åttio dagar kan läsas av dagens ungdom. Phileas Fogg har ju sin betjänt Passepartout med på resan. Hushållsnära tjänster i ett klassamhälle.

 

Kort sagt, av sommarstugans fyra löpmeter av västerlandets och humanismens klassiker finns inte en enda som idag är politiskt korrekt. Alla är skrivna av mörkermän och dito kvinnor. Åtminstone om man får tro vad som för tillfället är högsta sanning. Vi har alltså förlorat hela kulturarvet. Man kan undra över vad som blir morgondagens kulturarv att ge nästa generation? Jonas Gardells Ett ufo gör entré ?

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-08-08


När livet ligger framför

april 25, 2007

Vi hade åkt för att möta våren i Kalifornien några dagar i Yosemite nationalpark, när vi nåddes av budet om massakern på Virginia Tech-universitetet via teven i hotellreceptionen. Nyheten att en 23-årig sydkorean Cho Seung-Hui hade dödsskjutit 32 studenter och professorer slog USA och omvärlden med fasa. Flertalet av 300 miljoner amerikaner, och otaliga andra utöver världen, följde minnesstunden på Virginia Tech där 5000 samlats för att sörja tillsammans och fråga sig hur detta kunde hända. President George W. Bush talade vid minnestunden, över hela nationen har flaggorna vajat på halv stång. Tidningar, radio och TV domineras av händelsen.

 

Varför berör massakern så många så djupt? Världen runt finns oroshärdar där mängder av oskyldiga dör. I trafiken dör tusentals, utan att TV stationerna bryter sina ordinarie sändningar. Men våld mot unga upprör människor särskilt. När dödandet är uttänkt, förberett och inriktat på dem som har livet framför sig känner människor över en hel värld att det blir särskilt fasansfullt. Till namn som Columbine High School och West Nickel Mines Amish School läggs nu Virginia Tech, som uttryck för besinningslöst dödande av unga.

 

Lika känsliga som vi är för våld mot unga, lika uppskattande är vi för dem som söker rädda dem. I Virginia Tech dog en 76 årig judisk professor, Livin Librescu, medan han blockerade klassrumsdörren för Cho Seung-Hui. Medan Librescu höll emot dörren lyckades nio studenter hoppa ut genom klassrumsfönstren och rädda sig, innan mördaren trängde in och sköt ihjäl professorn och de två studenter som inte hunnit hoppa. Som 14 åring hade Librescu själv överlevt Förintelsens mardröm och gav nu sitt liv för att rädda sina studenter.

 

En av mina studenter i politik-kursen på Fullerseminariet sände mig en e-post bara tjugo minuter efter ett beslut i den amerikanska Högsta Domstolen. HD hade fattat beslutet, med fem röster mot fyra, att avvisa överklaganden mot lagen mot Partiell Födelse – abort, som president George W Bush undertecknade 2003, sedan den godkänts av den då republikanskt dominerade kongressen. Med omedelbar verkan förbjuds nu dessa särskilt motbjudande aborter som benämns Partiell Födelse – abort. Enligt ett TT-telegram beskrivs metoden som att det fullgångna barnet aborteras genom att det föds med fötterna först, och när bara huvudet återstår att föda fram punkteras skallen med ett vasst instrument. Hjärnan sugs ut och då skallen fallit samman kan hela fostret tas ut.

 

Jag förstår den glädje och tillfredsställelse denne student och mängder av andra amerikaner känner över att detta barbariska avlivande av spädbarn nu äntligen förbjuds i Amerika. Ändå kunde Ruth Bader Ginsburg, en av de fyra domarna som röstade mot förbudet, kalla beslutet för ”alarmerande” i sin reservation.

 

Våren är inne, såväl i Kalifornien som i Sverige, och sommaren och livet ligger framför. Istället för att fokusera på död, mörker och köld i människors sinnen kan vi fokusera på livets seger. På hjältar i livets tjänst som professor Librescu och den amerikanska Högsta Domstolen.  Som den judiska bibelförklaringen Talmud säger, ”Den som räddat livet på en enda, har räddat en hel värld”.

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-04-25


Ett snyggt avslut

januari 3, 2007

Jag är visserligen ingen stor körsångare, men så mycket har jag lärt mig: första och sista sången i ett framförande ska sitta. Det kan vara lite darrigt här och där emellan. Men första och sista sången ska sitta perfekt. Man ska gå ifrån en konsert med de sista ljuva tonerna kvardröjande, som med en eftersmak av en god dessert.

 

Det är sak samma för försäljare; första intrycket är avgörande, liksom att komma fram till affär. Det är inte mycket mening i att bara växla artighetsfraser. Det gäller att göra ett snyggt avslut.

 

Kanske är det så med livet i stort. Det traditionella firandet av den amerikanska högtiden Thanksgiving i slutet av november är att familjen samlas kring matbordet, håller varandra i hand och berättar var och en om vad de vill tacka för under året som gått. Grandma har sina glädjeämnen, tonårsdottern sina, liksom de yngsta. År efter år övar man sig i att sammanfatta och tacka.

 

Istället för mer eller mindre seriösa nyårslöften skulle kanske vi svenskar ta till oss seden att vid nyår ta varandra i händerna, sammanfatta året som gått och nämna vår tacksamhet, och våra förhoppningar för året som kommer. Öva oss i att göra ett snyggt avslut.

 

Jag har haft anledning att göra ett eget bokslut eftersom jag i höstas slutade mitt uppdrag som riksdagsledamot efter 15 år. Min gode vän Johnny Gylling, som också valde att sluta i riksdagen i och med valet, föreslog att vi skulle sammanfatta våra erfarenheter i en gemensam bok med råd och tips till nya riksdagsledamöter och andra politiskt intresserade. Så för min del blev boken ”I maktens korridorer” ett mycket konkret bokslut att bläddra i på nyårsafton.

 

Jag blir påmind om att så mycket är kvar att göra, så många behov finns att täcka, så mycket kan bli bättre i det land vi tycker så mycket om. Men jag blir också påmind om, och blir tacksam över, att få ha haft en liten del i den bön, längtan och strävan att forma en politik och en framtid mer lik den Gud hade önskat och har i beredskap för vårt land och vår värld.

 

Här har vi alla vår uppgift, vår del i uppdraget att göra världen till en bättre plats att bo i. Grandma, tonårsdottern, liksom de yngsta.

 

Ur tacksamheten för året som gått växer förväntan och glädjen inför året som kommer, inför förmånen att få vara med ett tag till.

 

Det var kanske det som psalm 121 avsåg med löftet ”Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid”.

 

Då blir det ett snyggt avslut. Och ett gott nytt 2007.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-01-03


%d bloggare gillar detta: