Snedvriden bild av det republikanska partiet

september 12, 2012

Svenska journalister har fel när de rapporterar om det republikanska partiets inställning i abortfrågan. Frågan är om reportrarna omedvetet eller medvetet förvränger fakta, skriver Per Ewert, Claphaminstitutet, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD.

Både republikanerna och demokraterna har nu hållit sina partikonvent, och höstens valrörelse sätter därmed igång på allvar. Svenska journalister i tidningar och etermedier – exempelvis Aftonbladet, Svenska Dagbladet eller P1:s Godmorgon Världen – har gett alarmerande rapporter från republikanernas konvent, med redogörelser om att republikanska partiet har antagit ”en ny formulering i sitt partiprogram”, som innehåller ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”.

Det är bara ett problem med rapporteringen: den är faktamässigt inkorrekt. Det republikanska partiet har sedan 2004 haft nästan identiska texter om aborter i sin valplattform, och de fortsätter samma linje även i år. Det handlar inte – som de svenska medierna rapporterar – om några nya förbudskrav.

Det är självfallet lättare för en journalist att få stor uppmärksamhet om man presenterar något som en omvälvande nyhet. Om man enbart rapporterar att ett parti antagit samma dokument som tidigare blir rubrikerna mindre. Men lockelsen av att presentera en kittlande nyhet får aldrig överstiga journalistens uppdrag att förmedla sanningen.

För om nu republikanerna haft makten över både presidentposten och kongressen under flertalet år sedan 2004, hur är det då möjligt att USA fortfarande har fri abort om partiet velat införa ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”? Svaret är enkelt: därför att det inte är det som partiet föreslår.

Det som republikanerna skriver i sin valplattform är – precis som tidigare – att man lutar sig mot USA:s självständighetsförklaring som slår fast att varje människa äger rätt till liv. Detta vill man förtydliga till att även ”det ofödda barnet har en grundläggande rätt till liv som inte får kränkas”. Denna inställning är den som gäller exempelvis i vårt södra grannland Tyskland, där ofödda människors liv är skyddat i grundlagen, men där riksdagen ändå har makt att tillåta aborter under den första tredjedelen av graviditeten. Tyskland har på detta sätt slagit fast ett högt moraliskt mål från statens sida, men en pragmatisk öppenhet för att aborter ändå kan utföras under första delen av graviditeten. Det är också en sådan skrivning som republikanerna föreslår, och har föreslagit under ett flertal år.

Ingenstans i dokumentet sägs något om de situationer som återgivits i svenska medier, om att man skulle vilja förbjuda aborter efter våldtäkt eller incest. Republikanerna uttrycker dock skarp kritik mot två former av abort, som man uttryckligen vill förbjuda: könsselektiva aborter, och aborter av foster som utvecklats så långt att de kan uppleva smärta.

Allt detta torde för de allra flesta framstå som tämligen oproblematiskt. Motståndet mot flickaborter och mycket sena aborter är ju väl etablerat även här i Sverige och Europa. Även om den svenska abortgränsen sätts sent med Europeiska mått mätt är vi ändå långt restriktivare än vissa amerikanska delstater, som tillåter abort i mycket sena faser av graviditeten.

Även när det gäller könsselektiva aborter ligger den svenska linjen tydlig. Vi kritiserar regelmässigt flickaborter i exempelvis Kina och Indien, och Europarådet antog ifjol en resolution som slog fast att Europas stater anmodas att förbjuda könsselektiva aborter. Svenska ledamöter från hela det politiska spektrat röstade också för denna resolution. Den republikanska inställningen är sålunda väl grundad även i vårt land.

Sammantaget är den svenska medierapporteringen i denna fråga gravt vilseledande, och svenska nyhetskonsumenter får en snedvriden bild av det republikanska partiets inställning på temat människovärde och aborter. Kanske är den osanna rapporteringen avsiktlig. Det vore mycket allvarligt i sig. Kanske är den helt enkelt bara resultatet av att journalister omedvetet låter sina egna värderingar förvränga och nedvärdera företeelser i andra länder och kulturer som man personligen ogillar. Kanske är det ännu allvarligare. Fadäsen kring republikanernas valplattform utgör i vilketdera fallet en nödvändig hemläxa för svenska journalister och nyhetsredaktioner.

PER EWERT

informationssekreterare vid Claphaminstitutet

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i SvD 2012-09-12

Annonser

Reinfeldts retorik förvånar

maj 23, 2009

Reinfeldts uttalande nyligen om att ”religion och politik skall hållas isär” är intressant. Förutom att det avslöjar statsministerns bristfälliga politiska reflektion i ämnet, så reser det också en rad frågor. Vad är det som menas och vad är det som ska hållas isär?

När vi dessutom vet att Reinfeldt menar sig ha Ronald Reagan som politisk förebild, förstärks intrycket av förvirrad retorik från Reinfeldts sida. Knappat någon modern företrädare i någon modern demokrati har nämligen varit mer tydlig med att hänvisa till den kristna tron som bas för sitt politiskt agerande än just Reagan, faktiskt långt mer än George W. Bush. Men även den presidentkandidat Reinfeldt stödde i det senaste amerikanska presidentvalet, Barack Obama, är tydlig med att framhålla sin kristna tro och dess betydelse för hans politiska liv.

Obama svärs in med bibel

Ett grundläggande misstag sker om man blandar ihop religion och religion i en enda kompott. De västerländska demokratierna har, som bekant, en bas i den kristna idétraditionen, ur vilka de också har vuxit fram. Detta hade de konservativa i Sverige klart för sig när de lade grunden för det konservativa partiets bildande år 1904, då under namnet Allmänna valmansförbundet. Om man även som allra hastigast läser igenom ideologiska uttalanden i såväl idéprogram som valprogram hos partiet, senare Högerpartiet och numera Moderaterna, ser man en tydlig koppling mellan kristen värdebas och konservativ politik. Om vi tar valprogrammet till riksdagen 1948 sades exempelvis följande: ”Högern vill bygga ett välståndets och trygghetens samhälle på kristen grund.” Två år senare, i valet 1950, kunde man läsa följande: ” ”Femtiotalets första fria val… måste ge uttryck för att vårt land är en del av den kristna och västerländska kulturkretsen…, och vid valet 1952 deklarerade man: ”Du som vill… att kristen och västerländsk hänsyn skall genomsyra vår samlevnad… Du kan lita på högerpartiet.” Om vi hoppar fram till 1978 års idéprogram, konstaterades att ”partiets människosyn bygger på den etik och den tradition av humanism som grundas i kristendomen”, och så sent som i partiprogrammet från år 2002 kan man läsa att ”kristendomen har en särställning i det svenska samhället i kraft av sin hävdvunna roll i vår kultur och vår historia. Vi ska värna om den etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som kristendomen varit och är i förbund med.”

Frågan är alltså vad Reinfeldt menar då han säger att religion och politik ska hållas isär? Tar han avstånd från sitt partis såväl äldre som senare historia?

Hur man än ser på förhållande religion och politik kommer man inte ifrån det som professor John H. Hallowell konstaterar i The Moral Foundation of Democracy, nämligen att det ”bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med mänsklig existens.” Han konstaterar vidare att denna uppfattning oftare är ”underförstådd än klart uttalad”, och att ”även om den inte alltid är klart uttalad så är den alltid fundamental.” Den kristna tron och traditionen har tydliga och positiva kopplingar till Moderaternas historia. Kopplingen mellan religion och politik har varit både fundamental och uttalad. Problemkomplexet är alltså inte svart-vitt som Reinfeldt påstår, och inte heller nödvändigtvis negativ, som Reinfeldts uttalande åtminstone underförstått tycks antyda. Mer nyanserade uttalanden från statsministerns sida efterfrågas därför.

En god och naturlig början till fördjupad reflektion vore därför att studera Ronald Reagans och kanske även Barack Obamas liv och politik. Vid en översiktlig analys av de amerikanska presidenterna framkommer en tydlig bild av en generös attityd gentemot religion som fenomen. Likaså framstår presidenternas personliga tro som viktiga för deras politiska gärning.

Även om inte vår svenska statsminister delar den tro som är viktig för hans politiska förebilder så bör man som lagstiftare ha förståelse för hur troende människor tänker, inte bara som ett utryck för religionsfrihet utan också av respekt för de människor som vill följa sitt samvete. Det skulle även kunna vara på sin plats att erkänna kristendomens positiva inverkan för såväl Sveriges som västvärldens framväxt och välstånd. Historien bekräftar tydligt detta faktum, vilket ger oss en tydlig och positiv signal även för vår framtida samhällsplanering. Istället för att separera religion och politik, och förvisa kristendomen från det offentliga rummet, behöver politiken den kristna värdegrunden och etiken som inspiration, kompass och vägledning.

Artikeln, som var undertecknad av mig tillsammans med Kjell O Lejon och Eva Johnsson, var publicerad i Newsmill 2009-05-19,  Världen idag 2009-05-22, Norrköpings Tidningar 2009-05-25


Ideologin och den säljbara skillnaden

maj 5, 2007

Det är slående vilken mångfald och valfrihet vi har i Sverige jämfört med USA. Nej, jag talar inte om mångfalden i folkslag och ursprung, eller i antalet fabrikat på affärernas hyllor. Förvisso har Los Angeles en större mångfald där. Jag tänker på politiken.

 

Jag undervisar nu de sista veckorna av terminen i en kurs vid Fuller Theological Seminary i Pasadena, LA, om relationen kristen tro och politiskt engagemang. Studenterna i klassen representerar en stor bredd. Här finns den unge mannen i revolt mot sin mellanvästern-bakgrund, med rastaflätor och funderingar på om legalisering av ”lätt” narkotika skulle vara ett mer effektivt sätt att bekämpa narkotikan än det nuvarande sättet med kraftiga polisinsatser. Här finns den äldre mannen som sympatiserar med den agenda som Moral Majority stod för under 1980-talet. Här är den unga kvinnan som redan hunnit vara assistent åt en senator och som väl kan det politiska spelet och hur lobbyister arbetar, liksom den som röstar för första gången. Övriga studenter ligger mellan dessa ytterligheter.

 

Alla är de rörande eniga om att det amerikanska politiska systemet, som i praktiken bara tillåter två partier att tävla om makten, är otillräckligt. De suckar när jag skämtar med dem om att de kan äta mat på restauranger från all världens olika länder, välja kläder från hela världen, eller bilar – men de kan bara välja mellan två olika partier. Det är som gamle Ford sa på 1920-talet: Ni kan få min bil i vilken färg ni vill, bara det är svart.

 

I kursen går vi igenom olika politiska ideologier. Liberalism och konservatism känner studenterna väl, men knappast alls socialdemokrati, grön ekologi, feminism eller kristdemokrati. När vi går igenom de olika politiska ideologierna är intresset stort för europeisk kristdemokratisk ideologi, med dess pelare solidaritet, förvaltarskap, det absoluta och okränkbara människovärdet, personalismen, ofullkomlighetstanken, och den kristna etiken. Även den blygaste kd-ombudsman skulle ha skrivit slut på sitt medlemsvärvar-block efter denna skärskådning av politiska ideologier.

– Det verkar som om kristdemokraterna står för det bästa av vad republikanerna och demokraterna står för, utbrister en student, och noterar kombinationen av engagemang och respekt för livet, för välfärd, för familjen, för dem som behöver samhällets solidaritet.

 

När jag berättar att under den tid som jag var riksdagsledamot, 1991-2006, fanns 8 partier i riksdagen och att ytterligare några har förekommit som tänkbara kandidater, så skakar somliga tvivlande på huvudet. Är det möjligt? Vilken mångfald.

 

När nu allianspartierna efter de första åtta månaderna vid makten har svårt att behålla stödet i opinionen kan inte botemedlet vara att likriktas och hyvla av olikheterna, snarare motsatsen.  Det måste, som i fallet med kristdemokraterna, vara en tydlighet i ideologin som vinner förtroendet åter. Alla förstår – nåja, de allra flesta – att regerandet i en fyrpartikoalition förutsätter kompromisser, och att inte alla hjärtefrågor blir regeringspolitik. Men om den förda politiken går stick i stäv med ideologin mister partiet trovärdigheten, om det så bara handlar om en enda symbolfråga som att ytterligare liberalisera abortlagen. Med den stora rörlighet som finns mellan partierna måste ett parti som vill vinna i längden vara konsekvent och förutsebart, samt troget sina grundvärderingar. Det är ”den säljbara skillnaden”.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-05-23

 

 


När livet ligger framför

april 25, 2007

Vi hade åkt för att möta våren i Kalifornien några dagar i Yosemite nationalpark, när vi nåddes av budet om massakern på Virginia Tech-universitetet via teven i hotellreceptionen. Nyheten att en 23-årig sydkorean Cho Seung-Hui hade dödsskjutit 32 studenter och professorer slog USA och omvärlden med fasa. Flertalet av 300 miljoner amerikaner, och otaliga andra utöver världen, följde minnesstunden på Virginia Tech där 5000 samlats för att sörja tillsammans och fråga sig hur detta kunde hända. President George W. Bush talade vid minnestunden, över hela nationen har flaggorna vajat på halv stång. Tidningar, radio och TV domineras av händelsen.

 

Varför berör massakern så många så djupt? Världen runt finns oroshärdar där mängder av oskyldiga dör. I trafiken dör tusentals, utan att TV stationerna bryter sina ordinarie sändningar. Men våld mot unga upprör människor särskilt. När dödandet är uttänkt, förberett och inriktat på dem som har livet framför sig känner människor över en hel värld att det blir särskilt fasansfullt. Till namn som Columbine High School och West Nickel Mines Amish School läggs nu Virginia Tech, som uttryck för besinningslöst dödande av unga.

 

Lika känsliga som vi är för våld mot unga, lika uppskattande är vi för dem som söker rädda dem. I Virginia Tech dog en 76 årig judisk professor, Livin Librescu, medan han blockerade klassrumsdörren för Cho Seung-Hui. Medan Librescu höll emot dörren lyckades nio studenter hoppa ut genom klassrumsfönstren och rädda sig, innan mördaren trängde in och sköt ihjäl professorn och de två studenter som inte hunnit hoppa. Som 14 åring hade Librescu själv överlevt Förintelsens mardröm och gav nu sitt liv för att rädda sina studenter.

 

En av mina studenter i politik-kursen på Fullerseminariet sände mig en e-post bara tjugo minuter efter ett beslut i den amerikanska Högsta Domstolen. HD hade fattat beslutet, med fem röster mot fyra, att avvisa överklaganden mot lagen mot Partiell Födelse – abort, som president George W Bush undertecknade 2003, sedan den godkänts av den då republikanskt dominerade kongressen. Med omedelbar verkan förbjuds nu dessa särskilt motbjudande aborter som benämns Partiell Födelse – abort. Enligt ett TT-telegram beskrivs metoden som att det fullgångna barnet aborteras genom att det föds med fötterna först, och när bara huvudet återstår att föda fram punkteras skallen med ett vasst instrument. Hjärnan sugs ut och då skallen fallit samman kan hela fostret tas ut.

 

Jag förstår den glädje och tillfredsställelse denne student och mängder av andra amerikaner känner över att detta barbariska avlivande av spädbarn nu äntligen förbjuds i Amerika. Ändå kunde Ruth Bader Ginsburg, en av de fyra domarna som röstade mot förbudet, kalla beslutet för ”alarmerande” i sin reservation.

 

Våren är inne, såväl i Kalifornien som i Sverige, och sommaren och livet ligger framför. Istället för att fokusera på död, mörker och köld i människors sinnen kan vi fokusera på livets seger. På hjältar i livets tjänst som professor Librescu och den amerikanska Högsta Domstolen.  Som den judiska bibelförklaringen Talmud säger, ”Den som räddat livet på en enda, har räddat en hel värld”.

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-04-25


Rapport från Syndens Stad

mars 28, 2007

Lätt omtumlade har jag och hustrun återvänt från ett tredagars besök i Las Vegas, som från Los Angeles ligger fyra timmars bilresa rakt ut i Nevadaöknen längs en sexfilig motorväg. Med sin hundraåriga historia är staden ett fenomen med sina två miljoner invånare, med ständig och stark inflyttning och USA:s snabbast växande ekonomi. Las Vegas besöks årligen av 37 miljoner människor och har 17 av världens 20 största hotell. Det skulle ta 380 år att sova en natt i varje hotellrum i ”Vegas”, som staden kallas i folkmun. Överallt i staden syns enorma hotellbyggnationer med lyftkranar, också längs den berömda huvudgatan ”The Strip”.

 

Inte utan skäl kallas Las Vegas för Syndens Stad; alkohol serveras dygnet runt utan restriktioner, spel i alla tänkbara former erbjuds överallt, nattklubbar och prostituerade erbjuder sina tjänster dygnet runt. Längs huvudgatan delar hela arméer av hallickar ut sina ”visitkort” med foton på flickor som för bara 39 dollar kan infinna sig till vilket hotellrum som helst i staden inom 15 minuter.

 

Det första mötet med det neonskimrande Las Vegas är bländande. Glada, lediga människor i hundratusental vandrar längs ”The Strip” och tar del av attraktionerna, handlar i de tusentals butikerna, solar, badar i poolerna, äter på restaurangerna och ser på showerna.

 

Men plötsligt upptäcker vi att inget i staden är äkta, allt är en skenverklighet; en upplevelse som i Matrix-filmernas värld.

 

las-vegasDen ”bästa Beatlesshowen i världen” kan förstås inte vara äkta, artisterna som imiterar Beatles är bildlika bandet FameFour. Kvarteret Paris med floden Seine och Eiffeltornet, Venedig med Markusplatsen och sina gondoler, New Yorks skyskrapor och Frihetsgudinnan, Egypten med Luxor och Pyramiderna – allt är bara nedskalade kopior. Vulkanen the Mirage erbjuder vulkanutbrott var femtonde minut, men varken fågelsång eller lava är äkta. Även ett seriöst museum över farao Tutankhamons grav har inte ett enda äkta föremål; allt är kopior i plast. Las Vegas har till och med en kopia av Madame Tussauds vaxkabinett i London, med dess kopior av kända personer. Den kultur, den historia och underhållning som erbjuds är genomgående en illusion. Kasinonas löften om snabba vinster är en illusion, med mycket få undantag. Snabbröllop erbjuds för 55 dollar, tar några minuter och kan fås i vilken vigselordning som helst, även förrättat av Elvis Presley. Men lika lite som prostitutionen kan ge kärlek och tillfredsställelse, kan Guds välsignelse tillhandahållas. Las Vegas bröllopen sätter Svenska kyrkans nya vigselordning av homosexuella par i sitt rätta sammanhang. Inget är äkta, allt är bara yta och chimär.

 

Det som faktiskt är äkta är gratis. Att se närbelägna Grand Canyon eller Redrocksbergen, att njuta av den ständiga värmen och solen, att se fontänernas vattenspel eller dricka sig otörstig är fritt.

 

Så vad är då synden i ”Syndens Stad”? Nya testamentets ord för ”synd”, hamartia, betyder ”missa målet”, det som inte är ändamålsenligt. Inte äkta om man så vill. I Las Vegas syns syndens ansikte avklätt och naket: det är att ge sitt liv, sin tid och sina pengar och inte få något äkta igen. Bara det Gud skapat och gett är äkta, varaktigt och välsignat. Vare sig det handlar om nöjen eller samlevnad människor emellan.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-03-28


Ett snyggt avslut

januari 3, 2007

Jag är visserligen ingen stor körsångare, men så mycket har jag lärt mig: första och sista sången i ett framförande ska sitta. Det kan vara lite darrigt här och där emellan. Men första och sista sången ska sitta perfekt. Man ska gå ifrån en konsert med de sista ljuva tonerna kvardröjande, som med en eftersmak av en god dessert.

 

Det är sak samma för försäljare; första intrycket är avgörande, liksom att komma fram till affär. Det är inte mycket mening i att bara växla artighetsfraser. Det gäller att göra ett snyggt avslut.

 

Kanske är det så med livet i stort. Det traditionella firandet av den amerikanska högtiden Thanksgiving i slutet av november är att familjen samlas kring matbordet, håller varandra i hand och berättar var och en om vad de vill tacka för under året som gått. Grandma har sina glädjeämnen, tonårsdottern sina, liksom de yngsta. År efter år övar man sig i att sammanfatta och tacka.

 

Istället för mer eller mindre seriösa nyårslöften skulle kanske vi svenskar ta till oss seden att vid nyår ta varandra i händerna, sammanfatta året som gått och nämna vår tacksamhet, och våra förhoppningar för året som kommer. Öva oss i att göra ett snyggt avslut.

 

Jag har haft anledning att göra ett eget bokslut eftersom jag i höstas slutade mitt uppdrag som riksdagsledamot efter 15 år. Min gode vän Johnny Gylling, som också valde att sluta i riksdagen i och med valet, föreslog att vi skulle sammanfatta våra erfarenheter i en gemensam bok med råd och tips till nya riksdagsledamöter och andra politiskt intresserade. Så för min del blev boken ”I maktens korridorer” ett mycket konkret bokslut att bläddra i på nyårsafton.

 

Jag blir påmind om att så mycket är kvar att göra, så många behov finns att täcka, så mycket kan bli bättre i det land vi tycker så mycket om. Men jag blir också påmind om, och blir tacksam över, att få ha haft en liten del i den bön, längtan och strävan att forma en politik och en framtid mer lik den Gud hade önskat och har i beredskap för vårt land och vår värld.

 

Här har vi alla vår uppgift, vår del i uppdraget att göra världen till en bättre plats att bo i. Grandma, tonårsdottern, liksom de yngsta.

 

Ur tacksamheten för året som gått växer förväntan och glädjen inför året som kommer, inför förmånen att få vara med ett tag till.

 

Det var kanske det som psalm 121 avsåg med löftet ”Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid”.

 

Då blir det ett snyggt avslut. Och ett gott nytt 2007.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-01-03


%d bloggare gillar detta: