Bra med monark som står över det politiska käbblet

maj 28, 2011

Peter Althin, Tommy Wiking och Mona Abou-Jeib Broshammar försöker i SVD 26/5 haka på det lösnummersäljande mediedrevet kring kungen. Republikanska föreningen hoppas få ersätta vårt nuvarande kungahus med färg- och historielösa presidenter i stil med några av våra olyckligt lottade grannländer.

Drevet och de hittills ostyrkta beskyllningarna om eskapader och dåligt omdöme för ett par decennier sedan, gör att monarkin prövas. I detta gäller för kungen som för varje annan svensk medborgare oskuldspresumtion, att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Vi tror att det är bra för Sverige med monarki, men det innebär också att vi ska kunna ställa krav på kungahuset. Kungahuset ska göra ett bra jobb och förtjäna svenska folkets förtroende. Det ligger också i kungahusets eget intresse.

Några proffstyckare passar nu på och ifrågasätter monarkin. Långt fler ser värdet av den kontinuitet och den förenande nationella känsla kungahuset representerar. Vi var betydligt fler som genomfors av en sällsynt känsla av tillhörighet och gemenskap under förra sommaren då kronprinsessan Viktoria och Daniel ingick äktenskap. Deras ingångna union representerar en anrik kulturbärande institution, äldre än journalistklubbar och opinionsinstitutens dagsnoteringar.

Monarken står över det politiska käbblet. Detta står i kontrast till en folkvald politikers uppdrag att representera sin politiska grupperings agenda och med den påverka folkviljan. Med monarkens avsaknad av politiskt inflytande saknas skäl att oroa sig för säkerhetsrisker på det sätt som nu lyfts fram.

Sverige behöver sin kung mycket mer än kungen behöver sin tron, och monarkin har en stark folklig förankring i Sverige. Monarkin är också en identitetsskapande tradition som betyder mycket för svensk kultur och historia samt för Sverigebilden internationellt. Därför ska Sveriges statsskick även fortsättningsvis vara konstitutionell monarki.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2011-05-28


Varför inte Sverigedemokraterna?

juni 22, 2009

Varför bör kristna väljare avstå från att stödja Sverigedemokraterna (SD)? Partiet sammanfattar ju sin politik: ”Vi förespråkar en moralisk upprustning, vi värnar västerlandets kristna etik, och vi vill stärka nationalkänslan, för att på så sätt skapa en större trygghet och gemenskap inom det svenska samhället. Svenska folket måste lära känna sin gemensamma historia, och på så vis också lära sig att känna solidaritet med sina medmänniskor, såväl i Sverige som i omvärlden.” SD beskriver sig som ”… ett värdeorienterat parti … där begrepp som familjen, hembygden och nationen blivit centrala.”

Partiet avvisar homosexuellas möjligheter till adoption och äktenskap samt sluter upp kring den traditionella kärnfamiljen. SD vill slå vakt om en kristen tradition och motverka sekularisering av den svenska kyrkan och vill ytterligare stärka Svenska kyrkans ställning i samhället. Partiet vill förbjuda abort efter tolfte veckan.

Partiet har framgång också. I riksdagsvalet 2006 fick SD 162 463 röster, vilket motsvarar 2,93 procent. Partiet gick framåt även i de kommunala valen. Partiet fick mandat i 144 av Sveriges 290 kommuner, det vill säga nästan hälften. I Eu-valet 7 juni fick SD 103 584 röster vilket motsvarar 3,27 procent.

Så varför inte rösta på SD, om man nu som väljare har en kristen livssyn? Partiet liknar ju de gamla Moderaterna med sin värdekonservativa politik och som ofta hänvisade till kristen tradition, eller KDS som kunde ha uttryckt sig liknande. Vari finns problemet?

Det allt överskuggande problemet med SD för kristna väljare är partiets främlingsfientlighet, som dessutom är partiets huvudbudskap. Man vill sänka antalet asylansökanden som beviljas uppehållstillstånd till ett minimum. Genom en kombinerad återvandrings- och assimileringspolitik vill SD motverka förändringar av den svenska ”befolkningssammansättningen”; medborgarskap ska också, enligt den så kallade nationalitetsprincipen, vara ett ”privilegium avsett för svenskar”. Man vill helt enkelt bevara Sverige svenskt, för att använda en äldre slogan. Begreppet ”svensk” säger partiet sig bygga på kultur och inte etnicitet, vad man kallar kulturell nationalism.

Nu vill förvisso inget svenskt parti öppna Sverige för fri invandring från hela världen. Det är SD:s attityd till främlingen som inte går att förena med ett kristet synsätt.

Jesus som flykting i EgyptenBibeln är tydlig: ”När en främling bor hos er i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Främlingen som bor hos er skall räknas som en infödd bland er, du skall älska honom som dig själv. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land.” Tredje Moseboken 19:33. ”Nu är ingen längre jude eller grek” säger Paulus i Galaterbrevet 3:28. Jesus visade kärlek lika mot en kanaaneisk kvinna från Tyros, en romersk officer i Kafarnaum, en samarisk kvinna vid Sykars brunn. Jesus själv var flykting i Egypten. Då kan inte kristna väljare stödja främlingsfientlighet.

Tuve Skånberg, Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-06-23


Reinfeldts retorik förvånar

maj 23, 2009

Reinfeldts uttalande nyligen om att ”religion och politik skall hållas isär” är intressant. Förutom att det avslöjar statsministerns bristfälliga politiska reflektion i ämnet, så reser det också en rad frågor. Vad är det som menas och vad är det som ska hållas isär?

När vi dessutom vet att Reinfeldt menar sig ha Ronald Reagan som politisk förebild, förstärks intrycket av förvirrad retorik från Reinfeldts sida. Knappat någon modern företrädare i någon modern demokrati har nämligen varit mer tydlig med att hänvisa till den kristna tron som bas för sitt politiskt agerande än just Reagan, faktiskt långt mer än George W. Bush. Men även den presidentkandidat Reinfeldt stödde i det senaste amerikanska presidentvalet, Barack Obama, är tydlig med att framhålla sin kristna tro och dess betydelse för hans politiska liv.

Obama svärs in med bibel

Ett grundläggande misstag sker om man blandar ihop religion och religion i en enda kompott. De västerländska demokratierna har, som bekant, en bas i den kristna idétraditionen, ur vilka de också har vuxit fram. Detta hade de konservativa i Sverige klart för sig när de lade grunden för det konservativa partiets bildande år 1904, då under namnet Allmänna valmansförbundet. Om man även som allra hastigast läser igenom ideologiska uttalanden i såväl idéprogram som valprogram hos partiet, senare Högerpartiet och numera Moderaterna, ser man en tydlig koppling mellan kristen värdebas och konservativ politik. Om vi tar valprogrammet till riksdagen 1948 sades exempelvis följande: ”Högern vill bygga ett välståndets och trygghetens samhälle på kristen grund.” Två år senare, i valet 1950, kunde man läsa följande: ” ”Femtiotalets första fria val… måste ge uttryck för att vårt land är en del av den kristna och västerländska kulturkretsen…, och vid valet 1952 deklarerade man: ”Du som vill… att kristen och västerländsk hänsyn skall genomsyra vår samlevnad… Du kan lita på högerpartiet.” Om vi hoppar fram till 1978 års idéprogram, konstaterades att ”partiets människosyn bygger på den etik och den tradition av humanism som grundas i kristendomen”, och så sent som i partiprogrammet från år 2002 kan man läsa att ”kristendomen har en särställning i det svenska samhället i kraft av sin hävdvunna roll i vår kultur och vår historia. Vi ska värna om den etik och den tradition av humanism och medmänsklighet som kristendomen varit och är i förbund med.”

Frågan är alltså vad Reinfeldt menar då han säger att religion och politik ska hållas isär? Tar han avstånd från sitt partis såväl äldre som senare historia?

Hur man än ser på förhållande religion och politik kommer man inte ifrån det som professor John H. Hallowell konstaterar i The Moral Foundation of Democracy, nämligen att det ”bakom varje politiskt system återfinns en dominerande uppfattning om människans natur och om meningen med mänsklig existens.” Han konstaterar vidare att denna uppfattning oftare är ”underförstådd än klart uttalad”, och att ”även om den inte alltid är klart uttalad så är den alltid fundamental.” Den kristna tron och traditionen har tydliga och positiva kopplingar till Moderaternas historia. Kopplingen mellan religion och politik har varit både fundamental och uttalad. Problemkomplexet är alltså inte svart-vitt som Reinfeldt påstår, och inte heller nödvändigtvis negativ, som Reinfeldts uttalande åtminstone underförstått tycks antyda. Mer nyanserade uttalanden från statsministerns sida efterfrågas därför.

En god och naturlig början till fördjupad reflektion vore därför att studera Ronald Reagans och kanske även Barack Obamas liv och politik. Vid en översiktlig analys av de amerikanska presidenterna framkommer en tydlig bild av en generös attityd gentemot religion som fenomen. Likaså framstår presidenternas personliga tro som viktiga för deras politiska gärning.

Även om inte vår svenska statsminister delar den tro som är viktig för hans politiska förebilder så bör man som lagstiftare ha förståelse för hur troende människor tänker, inte bara som ett utryck för religionsfrihet utan också av respekt för de människor som vill följa sitt samvete. Det skulle även kunna vara på sin plats att erkänna kristendomens positiva inverkan för såväl Sveriges som västvärldens framväxt och välstånd. Historien bekräftar tydligt detta faktum, vilket ger oss en tydlig och positiv signal även för vår framtida samhällsplanering. Istället för att separera religion och politik, och förvisa kristendomen från det offentliga rummet, behöver politiken den kristna värdegrunden och etiken som inspiration, kompass och vägledning.

Artikeln, som var undertecknad av mig tillsammans med Kjell O Lejon och Eva Johnsson, var publicerad i Newsmill 2009-05-19,  Världen idag 2009-05-22, Norrköpings Tidningar 2009-05-25


Tidningen Barometerns väljarguide

maj 18, 2009

Tidningen Barometern skall enligt sina stadgar vara organ ”för kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”.

I dagens nummer av Barometern går tidningens ledarskribent Per Dahl igenom de olika partiernas kandidater för att guida tidningens läsare och underlätta personkryssande. Av de 14 kandidaterna som Barometern lyfter fram under frågan ”Vem skall man då kryssa för?” nämns tre som skulle höra hemma i EPPgruppen i EUparlamentet, den grupp där Barometern har sina sympatier, nämligen Gunnar Hökmark, Christofer Fjellner och Tuve Skånberg. Ledaren skriver bland annat:

”Den som i stället vill stödja en tydligt konservativ kandidat får gå till Tuve Skånberg, onekligen en högoddsare på femte plats på kd-listan. En klassisk företrädare för värdegrunden för Kristen demokratisk samling, som partiets gamla namn var. De som tänkt sig rösta på Lennart Sacrédeus men nu inte kan har här ett givet namn.”

Det känns mycket hedrande och förtroendefullt att bli nämnd i en valguide för Barometerns läsare inför EU-valet, och bli nämnd som en klassisk företrädare för den kristna värdegrund som partiet grundats på. Och förvisso har ledarskribenten rätt i att mitt namn är en högoddsare. Jag står på femte plats på Kristdemokraternas valsedel och det skulle behövas ca 8000 kryss för att möblera om valsedelns ordning och ge mig en chans att bli invald i EU-parlamentet.  (Detta givet att valdeltagandet är detsamma som vid förra valet och att KD får liknande valresultat.) Men eftersom hela Sverige är en enda valkrets i EU-valet så är det möjligt att rösta på en viss kandidat var man än bor i landet. Och det är möjligt att bli inkryssad. Det har andra blivit tidigare.

valsedel


Konsekvenserna av att Lennart Sacrédeus saknas på Kristdemokraternas EP-valsedel

januari 17, 2009

Intervju om konsekvenserna av Lennart Sacrédeus frånvaro på kristdemokraternas EP-valsedel

 

 

– Tuve Skånberg, du är vald till femte platsen på kristdemokraternas lista till EP-valet. Du har följt processen från nominering och provval till debatten om vilka som ska vara på kristdemokraternas EP-valsedel och till beslutet i partifullmäktige igår att inte Lennart Sacrédeus får någon plats på listan. Vilka konsekvenser får beslutet att ställa Sacrédeus utanför listan?

 

– Den mest omedelbara konsekvensen blir ju att han inte kommer att kunna väljas in i Europaparlamentet och inte heller kommer att kunna delta i EP-valrörelsen på samma sätt som om han stod på listan. Många av de mellan 25 – 30 000 som personröstat på honom i tidigare val kommer att känna sig tveksamma på om de ska rösta och i så fall på vem. För partiet är det en stor förlust, där vi har en uppförsbacke i att återvinna dessa väljares förtroende.

 

– Vilka konsekvenser blir det för den politik som partiet kommer att driva i EP?

 

– I sak blir det ingen stor skillnad vem som blir vald till EU-parlamentet för kristdemokraterna. Partiet har ett väl utvecklat EU-politiskt program och alla kandidater förbinder sig att följa det. I det programmet deklareras till exempel att kristdemokraterna inte vill att EU ska utvecklas i riktning mot en mer statsliknande form, betonar EU:s värdegrund och vill få en bred samhällsetisk diskussion om vilka värden som är omistliga för EU:s framtid, kämpar mot människohandel och prostitution, mot narkotika och för en mycket restriktiv alkoholpolitik, och att inte ett svenskt medlemskap i EMU, så att kronan byts mot euro, ska ske utan en folkomröstning. Skillnaderna mellan kandidaterna är inte så mycket i sakpolitik som i prioriteringar, i tonfall, personlighet, erfarenhet och olika kompetens.

 

– Behövdes inte Lennart Sacrédeus kompetens på EP-vallistan?

 

– Jag har röstat på Lennart Sacrédeus i tidigare val och jag hade gärna sett hans namn på EP-vallistan också i detta val. De frågor som han har drivit i EU-parlamentet under sin tid där tycker jag också är viktiga. Men han är inte den ende med denna inriktning och kompetens. Holger Gustafsson, vald till plats 7 på EU-vallistan, har också varit ledamot av EU-parlamentet och har arbetat med EU-frågor i många år i EU-nämnden och Utrikesutskottet i riksdagen. Per Landgren, plats 3, är en god kristdemokratisk ideolog som försvarar den kristna etiken och värdegrunden på ett utmärkt sätt. Ella Bohlin, plats ett, har samma tydliga värdegrund och är dessutom ung, skicklig kvinna, liksom till exempel Ebba Busch, 21 år, och KDU:s vice ordförande, på plats 15. Sofia Modigh, plats 2, har minst samma engagemang som Lennart Sacrédeus i alkoholpolitiska frågor. Annelie Enochson, plats 16, delar Lennarts EU-kritiska hållning mer uttalat än de flesta andra kandidater. Christina Doctare, på plats 4, är en känd läkare och debattör som tillsammans med sin biskop Anders Arborelius stått på barrikaderna och kämpat för att bevara äktenskapet mellan man och kvinna. Den debatten har ju även Rolf Åbjörnsson, plats 11, på ett förtjänstfullt sätt tagit. Då har jag inte nämnt Alf Svensson, plats 9 och Inger Davidson, plats 10, som ju under årtionden gett ansikte åt kristdemokraterna och också varit ministrar i förra borgerliga regeringen. Detta är bara axplock av den stora kompetens som finns bland de 55 namn som listan upptar.

valsedel

 

– Var det alltså skälet till att inte Sacrédeus valdes – att hans kompetens och erfarenhet inte behövdes?

 

– Nej, det tror jag inte alls. Ingen har ifrågasatt hans kompetens, erfarenhet, kristdemokratiska politik eller skicklighet. De personliga sidorna varken kan eller vill jag kommentera, men valberedningen och partiledaren Göran Hägglund lyfte fram vikten av att ha en lagspelare i EP-valet. Och Lennart är den mest uthålliga och målmedvetna maratonlöpare jag känner inom politiken. Valberedningen och partiledningen önskade en annan profil på den som skulle sändas till Europaparlamentet. Och arbetet är förvisso annorlunda att ingå i den förhållandevis stora riksdagsgruppen än att åka en eller två parlamentariker till Bryssel och bygga upp verksamheten där och hålla kontakten hem på avstånd.

 

– Var det inte ojuste att inte ta med Sacrédeus på EP-vallistan?

 

– Jag förstår till fullo den som tycker det, och jag förstår att Lennart själv ser det så. Men jag är övertygad om att inte vare sig valberedningen eller partiledningen ställde Lennart utanför av elakhet, utan för att de menade att det gagnade partiet och valresultatet. Beslutet i partifullmäktige gick också oklanderligt till rent demokratiskt; jag var där och såg. Däremot tycker jag att valberedningen borde ha redovisat sina verkliga skäl till att inte föreslå Lennart, istället för att ta svepskälet om förnyelse av EU-politiker. Lennart bad att skälen skulle redovisas offentligt, och hade det gjorts tidigare hade det kanske varit mindre smärtsamt för alla berörda, än som det nu blev.

 

– Är du inte jävig här, som själv står på femte plats? Utan Lennart på listan blir det ju lättare för dig själv att få personkryss?

 

– Ja, jag kan inte neka till att jag är jävig, jag kandiderar själv. Men jag hade gärna sett att Lennart hade vunnit den omröstningen som skedde om en plats längre ned på listan.

 

– Partiledningen valde att föra fram Alf Svensson och fyra andra partiveteraner, så att de blev inröstade av partifullmäktige på plats 9 till 13. Var det verkligen seriöst? Ingen av dem tänker väl åka till Europaparlamentet om de blir valda?

 

– Det var i högsta grad seriöst, tror jag. Alla kandidaterna, även Alf och de övriga, måste skriva under på att man är beredd att åka till EU om man blir vald. Jag tror att de satte sin egen bekvämlighet och framtidsplaner åt sidan för att göra sitt bästa för att partiet skulle göra ett så gott val som möjligt. Det kan inte ha varit ett lätt beslut.

 

– Lennart Sacrédeus har kallats för värdekonservativ och att skälet till att han inte kom med på listan skulle vara hans politiska åsikter. Stämmer det?

 

– Det tror jag inte. Först och främst brukar inte begreppet ’värdekonservativ’ bli definierat på ett sätt som alla kan vara överens om. Men om man menar att det innebär en betoning på den kristna etiken och värdegrunden som omistlig, eller ett engagemang för att få så få aborter som möjligt och försvara det okränkbara människolivet från livets början till dess naturliga slut, eller att värna familjen och äktenskapet, då är jag lika värdekonservativ som Lennart, och det är svårt att hitta någon på listan som inte skulle passa in i den beskrivningen, mer eller mindre uttalat. Dessa frågor är ju grundläggande i kristdemokratisk ideologi. För min del är dessa frågor om värdegrund och människosyn mycket angelägna, möjligen kan andra prioritera annorlunda. Men varje kristdemokrat står upp för dessa värden.

 

– Hur går det då i EP-valet för kristdemokraterna?

 

– Det vet jag lika lite som någon annan, men jag håller för troligt att Alf Svensson kommer att få flest personkryss, men att flera andra kommer att göra goda resultat, över spärren på fem procent. Jag tror att till följd av detta EP-val kommer två personer från listan att få förtroendet att bli invalda i EU-parlamentet, i synnerhet när Lissabonfördraget har blivit antaget.

 

– Kommer du själv att bli invald i Europaparlamentet? Och varför skulle väljarna kryssa för just dig?

– Det vet jag förstås inte heller, men jag har ställt mig till förfogande och fått förtroendet att stå på femte plats på listan. Säkert kommer åtskilliga att också lägga sina personröster på mig, särskilt i Skåne där jag kommer att bedriva personvalskampanj. Det som kan få någon att välja kristdemokraternas lista i valet och kryssa för just mig skulle kunna vara ett förtroende för mig och min erfarenhet och mina värderingar. Jag har varit riksdagsman för kristdemokraterna 1991 – 2006, varit ledamot av Nordiska rådet 2002-06 där jag har jobbat just med frågor som liknar EU-arbetet. Jag har arbetat internationellt, bland annat var jag FN-delegat 2001, och var gästprofessor vid Fuller Theological Seminary i Los Angeles 2006-2007 och jag sitter sedan 2005 i styrelsen för Dohas Internationella Institut för Familjeforskning och Utveckling, som arbetar på ett FN-uppdrag till Qatar. Skulle jag få förtroendet att bli inkryssad i EU-parlamentet i Bryssel vill jag kämpa för att den kristna etiken och människosynen påverkar besluten, för alla människors lika och okränkbara värde tex vad gäller medicinsk etik, liksom mot trafficking, prostitution och droger, liksom för en mycket restriktiv alkoholpolitik. I miljöfrågor vill jag särskilt arbeta för Östersjöns miljö, som är ett innanhav inom EU. Jag vill också underlätta för tredje världens länder att få bättre handelsvillkor med EU, och att inte EU stänger sina gränser mot omvärlden. Det är också angeläget att EU får samma transparens och offentlighetsprincip som vi värdesätter så högt här i Sverige.

– Var det alltså lika bra att Sacrédeus inte fick någon plats på listan, och att det gick som det gick?

– Nej, att det gick som det gick har skadat partiet och dess trovärdighet. Valberedningen kunde ha hanterat frågan annorlunda. Men nu gäller det att lära av det, gå vidare och visa att kristdemokraterna har kandidater som varje sympatisör kan känna förtroende för och personkryssa.


Sju skäl att inte förändra äktenskapslagstiftningen

oktober 29, 2008

Debatten om samkönade äktenskap går mot ett avgörande. Bilden som media ger oss är att kristdemokraterna står ensamma mot sex andra partier i sitt motstånd, och kommer att bli överkörda.

Men bilden är mer komplex än så. Samtliga kyrkor i Sverige har i sin gemensamma remiss begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökning (2008 ) ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.

Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner. ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, och vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet. Äktenskapsbegreppet äger inte politikerna att fritt hantera efter eget gottfinnande. Vad kyrkorna begär är bara respekt för sin syn på begreppet ”äktenskap”.

 

Proportioner

Den inflammerade konflikten förtjänar också att få rimliga proportioner och att frågan ställs i vems intresse egentligen en könsneutral äktenskapslagstiftning är.

De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.

Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?

 

I samhällets och normbildningens intresse

Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Antropologerna känner bara en enda kultur som inte haft äktenskap mellan man och kvinna: det lilla Na-stamfolket i Younging-bergen i Yunnan-provinsen i sydvästra Kina. Orsaken till att alla andra samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom.  I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.

Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.

 

I de mänskliga rättigheternas intresse

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”

Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.

 

I barnens intresse

Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.

Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.

Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.

Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.

 familj

 

 

I faderskapspresumtionens intresse

Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.

Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.

 

Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.

 

I de barnlösas intresse

Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par.  De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.

 bevara-aktenskapet

I kyrkors och religioners intresse

Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28 ) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6), och utifrån den synen kan ingen annan samlevnad kallas äktenskap. Katolska och ortodoxa kyrkan ser dessutom äktenskapet som ett sakrament, en av Gud instiftad helig handling som förmedlar gemenskap med Gud själv. Även andra religioner som islam och judendomen, ser utifrån sina heliga skrifter äktenskapet som en skapelsegiven institution som Gud instiftat. Av respekt för denna religiösa syn bör begreppet äktenskap inte användas i lagtexter för annat än föreningen mellan man och kvinna.

 

I institutionen äktenskapets intresse

Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: ”Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar man att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste man nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.

Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.

Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 61 253 st. till justitieministern och regeringen.

Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning. 

 

Artikeln var publicerad på nyhets- och debattsajten Newsmill.se 2008-10-29


En liten socialdemokrat i varje moderat

oktober 31, 2007

Vid valet 2006 hade Sverige haft en socialdemokratisk regering 65 år av de senaste 70 åren, vilket lett till ett inflytande över det svenska samhället som väl saknar motstycke i västvärlden.  Det var Alf Svensson som en gång fällde orden att ”Det bor en liten socialdemokrat i varje svensk”.

 

Enbart av detta skäl kunde ett regeringsskifte vara välbefogat. Men föga anade väl någon före valet att det största oppositionspartiet, moderaterna, väl i regeringsställning skulle ersätta sin politik med sina företrädares. I en snabb ström har kursändringar av moderaternas ideologi och politik aviserats. Från att ha varit det mest försvarsvänliga partiet har moderaterna blivit den största påskyndaren av en nedmontering av den svenska försvarskapaciteten under en försvarsminister som är vapenvägrare. Från att tidigare ha förordat kompetens som det avgörande för politiska förtroendeuppdrag har moderaterna på moderatstämman i helgen blivit anhängare av kvotering för kvinnor och invandrare. Fackets blockad av en ung innehaverska av en salladsbar i Göteborg fick moderatstämmans stöd. Från att ha kritiserat den socialdemokratiskt utformade arbetsrätten blev moderaterna dess ivrigaste försvarsadvokat. Vem trodde att moderaterna skulle stå i främsta ledet för att höja bensinskatten och elskatten? Vem anade före valet att en moderat utrikesminister skulle närma sig Hamas och distansera sig från Israel, den enda demokratin i Mellanöstern? På område efter område har de nya moderaterna gjort upp med klassiskt moderat politik, och övertagit sina socialdemokratiska föregångares politiska syn.

 

Det senaste exemplet på moderaternas politikskifte är stämmobeslutet om samkönade äktenskap. Från att tidigare ha varit ett familjevänligt parti som värnat om äktenskapet vill nu partiet göra äktenskapslagstiftningen könsneutral. Att äktenskapet som institution försvagas förbigås med tystnad. Att ändringen av äktenskapslagstiftningen inte är till barnens bästa lämnas obeaktat, trots att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Att principen om faderskapspresumtion inom äktenskapet måste lämnas besvärar inte de nya moderaterna, trots att det inte är i barnens intresse. Ett vuxenperspektiv har ersatt barnperspektivet och försvaret för den lilla människans rättigheter. 1994 var Reinfeldt en av endast två moderater som gick mot partilinjen i riksdagen, och röstade med vänsterpartierna för lagen om registrerat partnerskap. I helgen ledde Reinfeldt moderatstämman i att gå ytterligare ett steg längre, och beslutade att öppna äktenskapet för homosexuella par.

 

Reinfeldt politiska recept kan sammanfattas: ”Kan du inte slå din motståndare, så kan du slå dig ihop med honom.” De nya moderaterna är alltså, när allt kommer omkring, förvillande lika de gamla socialdemokraterna. Det nya arbetarpartiet blir likt det gamla arbetarpartiet. Alf Svensson besannas: ”Det bor en liten socialdemokrat i varje moderat”.

 

Moderaterna står inte längre för den politik som byggt upp partiets namn och förtroende. Kan verkligen moderaterna möta väljarna 2010 under beteckningen ’Moderaterna’ utan att göra sig skyldig till renomésnyltning?

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-31


%d bloggare gillar detta: