Naiv analys av pridedeltagande

augusti 19, 2011

Lennart Bondesson och Magnus Ramstrand hävdar (Dagen 17 augusti) att Kristdemokraterna i Stockholm gjorde en viktig insats när de deltog i Prideveckan eftersom ”det visar att partiet står på den enskildes sida, oavsett personens sexuella läggning.” De framhåller att ”tre kristdemokrater, Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö tilldelades festivalens Regnbågspris.” De hävdar också att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” och att ”det är självklart att det går att förena deltagandet i Pridevecka och dialog med människor samtidigt som man inte står bakom alla de olika synsätt och uttrycksätt som fanns under Prideveckan.”

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26

Annonser

En röst på MP är en röst på polygami

augusti 24, 2010

I P1-morgon 23 augusti kl. 7.46 fick Peter Eriksson frågan om det kan få ingå mer än två människor i ett äktenskap. Peter Eriksson svarade att man kunde tänka sig det, och hänvisade till diskussionen i MP att det ska kunna ingå ytterligare någon person i ett äktenskap.

Kan detta vara sant? Jo, på miljöpartiets kongress 2007 fick partistyrelsen i uppdrag att arbeta fram en både ”köns- och antalsneutral” samlevnadsbalk, och efter ett kongressbeslut 2008 arbetar partistyrelsen med ett lagförslag för mångäktenskap som samhällsnorm.

Ellinor Scheffer, som var språkrör för Grön Ungdom, hävdade: “Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.”

En röst på Miljöpartiet är alltså en röst på polygami. Inte i Afghanistan eller Iran. Utan i Sverige.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD) 1991-2006, riksdagskandidat i valet 2010.

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-08-24, Skånska Dagbladet 2010-08-24, Laholms Tidningen 2010-08-24, Smålandsposten 2010-08-25,  GT 2010-08-27, Expressen 2010-08-27, Dagen 2010-09-08


Gudrun Schyman vid sidan av anständigheten

juni 2, 2009

Idag 2 juni angriper Gudrun Schyman vår artikel  ”Exportera inte aborter och homoäktenskap till EU” i Västervikstidningen 28 maj.

Det är ingen hemlighet att vår och Gudrun Schymans syn på människans värde skiljer sig åt. Hon har samma rätt som andra att föra fram sina åsikter. Men i sitt svar i VT väljer hon att lämna den sansade debatten för att istället hänge sig åt en föraktfull och raljerande ton som ställer henne bredvid vad som är anständigt.

Gudrun Schyman vet mycket väl att vid aborter så stoppas ett hjärta som börjat slå. Hon känner till att ”det” som aborteras är en unik individ av arten homo sapiens, en unik människa, en blivande pojke och man eller flicka och kvinna.

Aborter skulle vara en nödlösning; ”rare but legal” (”sällsynta men lagliga”) löd slagordet från 1970-talet. Abortliberaler har lämnat det idag och ser nu släckandet av fostrets liv som något så absurt som en ”mänsklig rättighet”.

Konventionstexten om de mänskliga rättigheterna där ”varje människas rätt till liv” poängteras, togs långt innan något land i Europa hade fri abort och det är rimligt att anta att även ofödda omfattas av den rättigheten. Endast ett rått samhälle, byggt på våld och den starkes rätt, och utan respekt för livets okränkbarhet,  kan se släckandet av oföddas liv som en ”mänsklig rättighet”. Schyman anser det – och går ännu längre.

Schymans förakt för den kristna etikens försvar för människans okränkbara värde slutar nämligen med ren smutskastning. Hon blir närmast grotesk: ”Att kvinnor i andra delar av världen inte ska ha samma rätt till överlevnad och beslutanderätt över sina kroppar som kvinnor i Sverige har är dessutom rasistiskt”. Kristna värderingar kallas för att ”rasism är bara förnamnet”. 

Inget land i hela Europa har som Sverige en lag med så liten respekt för fostret, den blivande människan. Är man ”rasist” om man inte anser att fri abort fram till vecka 18 är den bästa lagen? Är man ”rasist” om man inte kan se abort som en ”mänsklig rättighet” och kräver att alla länder ska tillåta abort utan att skälen prövas?

Att hävda att försvar för livet är ”rasistiskt” är inte förenligt med den goda ton som kännetecknas av en nyanserad samhällsdebatt. Därför behöver Gudrun Schyman fundera över om det språkbruk hon använder, och det genuina förakt hon uttrycker över grupper och människor, är  rimligt för en talesperson för ett svenskt politiskt parti som vill bli tagit på allvar – och uppfattas som anständigt.

Tuve Skånberg, kandidat (KD) nr 5 i EU-valet, riksdagsman 1991-2006

Lennart Sacredeus, riksdagsman (KD), europaparlamentariker 1999-2004

Artikeln publicerad i Västervikstidningen 2009-06-08


”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

maj 31, 2009

I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

På det svarade jag:

– Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.

Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.

– Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

– Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?

Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:

”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! …  Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg  jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja.  Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”

Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.

FamiljJag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”.  Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.

Så – anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.

Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.

Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns?  När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?

Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.

Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.

Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.


Exportera inte aborter och homoäktenskap till EU

maj 28, 2009

I RFSU:s EU-barometer 20 maj, med partiernas 41 toppkandidater, svarar 35 att de anser att samkönade äktenskap som ingåtts i Sverige också ska gälla i EU. För 21  är dessutom viljan att exportera homoäktenskap till övriga EU-länder ”mycket stor”.  Bland dessa finns EU-kritiker som Marita Ulvskog (S), Gudrun Schyman (FI) och Ulf Holm (MP) som annars brukar vara noga med att EU inte ska få ökad beslutanderätt. Nu är viljan stor att pådyvla övriga EU-länder vår nationella lagstiftning.

Att vilja exportera svensk lag om samkönade äktenskap till EU är dubbelfel, både sakligt och principiellt. Under femtusen år av skriven historia finns ingen kultur, folk, regim eller religion som praktiserat homoäktenskap. Bland världens 192 nationer accepteras det bara av så få länder att de kan räknas på ena handens fingrar. Med vilken rätt skulle Sverige tvinga på andra länder en lagstiftning som är ett fullskaligt socialt experiment, med barnens bästa som insats?

Principiellt är det också fel att vilja exportera en svensk lagstiftning som inte ligger under de pelare, politiska områden, som EU har beslutanderätt inom. Vi vill inte se EU utvecklas till en federativ stat, ett Europas förenta stater, där EU ska ha beslutanderätt också över civillagstiftning och sociallagstiftning.

Samma sakliga och principiella fel gör alla de EU-kandidater, med Gudrun Schyman i spetsen, som hävdar att abort skulle göras till en ”mänsklig rättighet” och att svensk abortlag skulle exporteras till EU.

Men abort är ingen ”mänsklig rättighet”, utan en tragedi som släcker ett unikt mänskligt liv, och som aldrig kan göras ogjord. Vi vill istället arbeta för så få aborter som möjligt, för en nollvision för aborter, ett Sverige där inte aborter efterfrågas. Den svenska abortlagen med sina vida tidsgränser hör till de liberalaste i världen, det är inget att exportera till EU eller vara stolt över.

FNs deklaration om de mänskliga rättigheternaAbort kan heller aldrig göras till en ”mänsklig rättighet” utan att kollidera med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna som i artikel 3 säger att ”var och en har rätt till liv”, och FN:s barnkonvention som slår fast i paragraf 6 att ”varje barn har en inneboende rätt till livet”, och har rätt till skydd även före födelsen.

Tuve Skånberg, kandidat nummer 5 till EU-parlamentet (KD), riksdagsledamot 1991-2006

Lennart Sacrédeus, riksdagsledamot (KD), EU-parlamentariker 1999-2004

Artikeln var publicerad i Västervikstidningen 2009-05-28, i Kristianstadsbladet 2009-05-28


Har den politiska visionen om ”Död åt familjen” någon framtid?

april 7, 2009

sprucken-familj1

Den 1 april 2009 beslutade Sveriges Riksdag att legalisera homosexuella äktenskap. 261 av riksdagsledamöterna röstade ja, medan 22 röstade nej. 16 ledamöter var närvarande, men avstod att rösta, och så många som 50 avstod från att vara närvarande vid voteringen. Av riksdagens sju partier var det enbart ett, Kristdemokraterna, som reserverat sig.

 

Varför detta beslut?

Beslutet hade föregåtts av en massiv kritik, ett enigt fördömande från alla kyrkliga remissinstanser, av omfattande namninsamlingar, och uppvaktningar från företrädare från alla större religioner. Alla remissinstanser med barnexpertis betygade redan 2001 att det ligger i barnens intresse och bästa att växa upp med en mor och far. Trots detta, och trots att denna särlagstiftning enbart berör 300 homosexuella par per år – att jämföra med de över 45.000 äktenskap som ingås varje år mellan män och kvinnor – gick lagstiftningen igenom. Varför?

 

För att förstå detta behöver man ett politiskt och historiskt perspektiv, på samma sätt som en tavla kan uppfattas bättre på några stegs avstånd. Riksdagsbeslutet 1 april var bara en detalj i en större sammanhängande politisk vision om ett samhälle utan traditionella familjers lojalitetsband. Beslutet innebär en ytterligare underminering av äktenskapet mellan man och kvinna och av familjen som institution för att ge barnen trygghet och skydd under deras uppväxt. Men beslutet kom inte oväntat. Det har under den senaste generationen föregåtts av en lång rad delbeslut om att programmatiskt montera ned äktenskap och familj.

 

Den politiska visionen 1968

1968 blev Sverige det första landet i världen med att införa en politik som gick ut på att uppnå jämlikhet mellan könen genom att ändra såväl mäns som kvinnors roller. I ett uttalande till Förenta Nationerna det året deklarerade den svenska regeringen att det inte var tillräckligt att garantera kvinnor deras rättigheter. All lagstiftning och all socialpolitik skulle understödja ett skifte från traditionella familjer till ett samhälle av sinsemellan oberoende individer och av partnerskap, inom vilka alla arbetsuppgifter delades. Några exempel på delmål på vägen dit är att individuell beskattning av makar ersatte sambeskattningen år 1971, skilsmässolagstiftningen liberaliserades 1974, sambolagstiftning infördes 1988, registrerat partnerskap för homosexuella kom 1994, rätt för homosexuella att adoptera barn kom 2003, och 2009 kom alltså könsneutrala äktenskap.

 

Programförklaringen av år 1968 hade föregåtts av att marken beretts av Alva och Gunnar Myrdals bok 1934, Kris i befolkningsfrågan, som argumenterade för en socialistisk familjepolitik. Män och kvinnor skulle ”bli jämlika och oberoende, och sexuell moral … inte definieras av legala normer”. ”Målet var att bryta de band, som privat egendom och traditionella familjeband lade på individens utveckling i ett fritt samhälle”.

 

familjens-upphavande8          dod-at-familjen1      kris-i-befolkningsfragan3

”Död åt familjen!”

Makarna Myrdals ideologiska grund kan ytterst sökas i Karl Marx’ och kommunismens krigsförklaring mot den ”borgerliga familjen”. Det finns alltså en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx’ krav ”Familjens upphävande!”, i kapitel 2 av Det kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav ”Död åt familjen!”, på Centralstationen i Stockholm 1 oktober 2001.

 

Liberalismen – äktenskap som slaveri

Nedmonteringen av familj och äktenskap har inte gjorts enbart med inspiration av Marx, utan ofta med bifall från liberaler med en politik fokuserad på individen. En i grunden negativ syn på äktenskap och familj återfinns till exempel hos liberalismens lärofader John Stuart Mill i hans bok Förtrycket av kvinnorna 1869 där han i kapitel 4 skriver att ”Äktenskapet är det enda egentliga slaveri som vår lag erkänner.”  

 

Familjen lever trots allt

Marx’ politiska vision om att ’upphäva familjen’ har dock visat sig svårgenomförbar. Fortfarande lever 72 procent av alla barn under 17 år tillsammans med sina biologiska föräldrar. Antalet ingångna äktenskap ökar, medan antalet skilsmässor minskar. Opinionsinstitutet Gallup har under 2000-talet undersökt svenskarnas attityder till olika familjetyper. Undersökningarna visar att stödet för den traditionella familjestrukturen är kompakt – i alla åldrar, i alla landsändar och oavsett vilka familjeförhållanden man själv lever i. Även om man själv inte lever i en kärnfamilj är de allra flestas målsättning att någon gång göra det.

 

En politisk kamp mot den traditionella familjen är som ett försök att få vatten att rinna uppströms. Det är dömt att misslyckas. Beslutet 1 april kommer att följas av många andra försök att nedmontera familjen – sannolikt blir nästa förslag att göra äktenskapet antalsneutralt, kanske följt av förslag att göra det åldersneutralt och incestneutralt.  Men om nu ”Äktenskapet är av Gud instiftat” lär det bli svårt att montera ned det.

 

Artikeln var publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev 2009-04-16


Sju skäl att inte förändra äktenskapslagstiftningen

oktober 29, 2008

Debatten om samkönade äktenskap går mot ett avgörande. Bilden som media ger oss är att kristdemokraterna står ensamma mot sex andra partier i sitt motstånd, och kommer att bli överkörda.

Men bilden är mer komplex än så. Samtliga kyrkor i Sverige har i sin gemensamma remiss begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökning (2008 ) ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.

Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner. ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, och vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet. Äktenskapsbegreppet äger inte politikerna att fritt hantera efter eget gottfinnande. Vad kyrkorna begär är bara respekt för sin syn på begreppet ”äktenskap”.

 

Proportioner

Den inflammerade konflikten förtjänar också att få rimliga proportioner och att frågan ställs i vems intresse egentligen en könsneutral äktenskapslagstiftning är.

De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.

Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?

 

I samhällets och normbildningens intresse

Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Antropologerna känner bara en enda kultur som inte haft äktenskap mellan man och kvinna: det lilla Na-stamfolket i Younging-bergen i Yunnan-provinsen i sydvästra Kina. Orsaken till att alla andra samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom.  I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.

Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.

 

I de mänskliga rättigheternas intresse

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”

Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.

 

I barnens intresse

Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.

Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.

Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.

Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.

 familj

 

 

I faderskapspresumtionens intresse

Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.

Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.

 

Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.

 

I de barnlösas intresse

Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par.  De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.

 bevara-aktenskapet

I kyrkors och religioners intresse

Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28 ) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6), och utifrån den synen kan ingen annan samlevnad kallas äktenskap. Katolska och ortodoxa kyrkan ser dessutom äktenskapet som ett sakrament, en av Gud instiftad helig handling som förmedlar gemenskap med Gud själv. Även andra religioner som islam och judendomen, ser utifrån sina heliga skrifter äktenskapet som en skapelsegiven institution som Gud instiftat. Av respekt för denna religiösa syn bör begreppet äktenskap inte användas i lagtexter för annat än föreningen mellan man och kvinna.

 

I institutionen äktenskapets intresse

Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: ”Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar man att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste man nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.

Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.

Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 61 253 st. till justitieministern och regeringen.

Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning. 

 

Artikeln var publicerad på nyhets- och debattsajten Newsmill.se 2008-10-29


%d bloggare gillar detta: