Tuve Skånberg blev troende – mot alla odds

september 23, 2013

Han växte upp som ”suddig” ateist. Men så läste han – först motsträvigt – Bibeln.
– Och jag insåg att det som stod där ju var sant, att det stämde, säger Tuve Skånberg.

Det var i ungdomen inte mycket som talade för att den i dag 57-årige pastorn, teologie doktorn, riksdagsledamoten, direktorn – för att nu bara saxa något ur hans omfångsrika CV – skulle bli troende. Oddsen för en sådan utveckling måste i själva verket ha varit skyhöga. För i föräldrahemmet i Lyckeby, halvannan mil öster om örlogsstaden Karlskrona, fanns ingen större plats för Gud, även om han någon enstaka gång fick vara med på ett hörn.
– Pappa tyckte om att gå i kyrkan på julottan och till påsk. Det hade han väl fått från min farfar, som var kantor i Oskarsström. Fast han gick inte dit av religiösa skäl, utan helt enkelt bara därför att han kunde spela. Men min mamma var helt sekulariserad, säger Tuve Skånberg, sommarledigt avslappnad vid fikabordet hemma på Skillinge, det idylliska fiskeläget på Österlen i Skåne.
Julottorna i Amiralitetskyrkan Ulrica Pia tyckte Tuve Skånberg bara var tråkiga och de gav ingen mersmak. Hela kristendomen var – i likhet med prästen – svart. Och inte blev bilden mycket glättigare när husets näst yngste son skickades till söndagsskolan:
– Jag fick en ängel med glitter på. Det räckte för att avskräcka mig, så det blev bara en gång.
Konfirmation blev det, i alla fall. Tuve Skånberg berättar att han på lägret i Bräkne-Hoby fick en del kunskaper som ”i alla fall inte kunde skada”. Trosbekännelsen, Fader vår och välsignelsen fångade hans uppmärksamhet.
– I övrigt var jag mest intresserad av flickorna, säger han.

Tuve Skånberg 2101, foto Annica Skenberg1970 briserade dock inget mindre än en bomb i det Skånbergska hemmet. Yngste sonen Svante kom hem och förkunnade att han hade blivit frälst i EFS. Stor förvirring uppstod. Frälst – vad innebär det? Ingen visste.
– Jag fick uppdraget att tala honom till rätta och få honom att inse hur dumt detta var, säger den ett och ett halvt år äldre brodern.
Projektet misslyckades, men familjen kunde ändå notera en viss – om än liten – förändring till det bättre.
– Han torkade disken. Och det räckte för att vi skulle förundras.
Så blev det dags för militärtjänstgöring, vilket för Tuve Skånbergs del innebar 13 månader i kustartilleriets uniform. En del av den tiden var han placerad i Fårösund. Lillebror Svante tyckte att bibelstudium kunde vara en lämplig sysselsättning för en som låg i lumpen, och stack därför Nya Testamentet i händerna på sin högst ointresserade och ateistiske bror.
– Men jag läste ändå, mycket för att kunna tillbakavisa Svante. Så där satt jag i ett litet rum i Fårösund, med Bibeln i ena handen och tio starköl på kylning ute i snön, eftersom det skulle vara fest på kvällen, berättar Tuve Skånberg.

Först gick han i genom Nya Testa­mentet. Sedan hela Bibeln, från pärm till pärm – först en gång, sedan en gång till… och då hände något.
– Jag tänkte: Tänk om jag har missat något som Svante har funnit? Tänk om Jesus inte är som jag har föreställt mig? Tänk om Gud finns och om Svante har rätt?
Han fortsätter:
– Och för första gången bad jag. Jag bad: Gud, om du finns, vill jag ha kontakt med dig. Där började så sakteliga en dialog med Gud. Innan hade jag väl mest talat med mig själv, men sedan tog Gud över den inre dialogen och blev en ledning, en god röst.
Omvändelsen var inte plötslig och dramatisk. Snarare var det en årslång process, som slutade i en insikt som han också beslutade sig för att bejaka:
– Jag insåg att detta är sant, att det stämmer.

Den 1 mars 1975 är ett datum av särskild betydelse för Tuve Skån­berg. Efter att ha festat kvällen innan, slog han för första gången i sitt liv upp predikoturerna i husorganet, Blekinge Läns Tidning. Där läste han att riksevangelist Berthil Paulsson (1911-2008) skulle tala i Marie­dalskyrkan, då Missions­kyrkan, numera en del av Equmenia­kyrkan.
– Jag gick dit. Det var nog 200 människor där, men det var som om han talade direkt till mig.
Efter att ha presenterat sig blev den då 19-årige Lyckebypojken väl omhändertagen av kyrkan, och engagerades som hjälplärare åt konfirmanderna. Skriftlärd var han ju – det hade bibelstudierna i Fårösund borgat för. Därtill hade han en historia som fångade ungdomarna.
Det hela gick så bra att han sedan fick vara konfirmations­lärare på ett läger i Halland, något som kom att förändra hela hans liv. För det första mötte han Eva, flickan från Småland, som sedan 35 år tillbaka är hans hustru, för det andra tackade han ja till jobbet som ungdomsledare i Hestra, Evas hemort. Tillbaka hos föräldrarna berättade han om både flicka och ungdomsledar­jobb. Det senare var inte populärt.
– De grät, berättar Tuve Skån­berg.

Med frälsningen – som han beskriver som ett i grunden medvetet beslut efter en längre tids bearbetning, då allt successivt klarnade – kom också insikten att han skulle förkunna. Därmed övergav han planerna på medicinstudier och i stället blev det teologi i Lund, något som inte alls togs väl emot av föräldrarna.
– De hade till nöds kunnat förlika sig med tanken att jag skulle bli präst i Svenska kyrkan, men nu kom jag och sa att jag ville bli pastor i Missionskyrkan, berättar Tuve Skånberg.
– Ja, så blev de ledsna igen, för frikyrkan var det värsta de kunde tänka sig.

1980 var de relativt nygifta makarna Skånberg klara med sina respektive utbildningar i Lund, han med sin teol. kand. och hon med sin socionomexamen. Den unge teologen ordinerades i Stockholm samma år och därefter blev det pastorstjänst i Kiruna, den då inte bara nordligaste, utan även minsta, missionsförsamlingen med bara 15 aktiva medlemmar.
Men den växte och pastor Skånberg insåg att han passade som pionjär. Så föll blicken på Skåne och Skillinge, som väl svarade till makarnas vision om en plats med få kristna.
Och för att göra en lång historia kort: Baptistkyrkan, Örebro­missionens lokala församling och Missionskyrkan gick samman och blev Simrishamns­bygd­ens frikyrkoförsamling – numera känt som Skillinge missionshus – och Tuve Skånberg blev pastor på halvtid 1986.
– Heltid fanns inte ekonomiskt utrymme för, så resterande halvtid jobbade jag som sjukvårds­biträde, berättar han.

Numera fungerar Tuve Skånberg som andrepastor och predikar en till två gånger i månaden. Förste­pastor är Kalle Spetz.
– Jag ville gärna koppla av med något på mina lediga måndagar, så det blev början till forskarstudierna, säger han som en förklaring till varför han 2003 blev teologie doktor i Lund, på avhandlingen Glömda Gudstecken.

Den kristna tron förde honom också in i politiken. Han var visserligen medlem, men inte särskilt aktiv, då han fick frågan om han ville kandidera för KD till riksdagsvalet 1991. Han tackade nej, men frågan kom tillbaka. Han åkte till Stockholm och samtalade där med FP-riksdagsmannen Jan-Erik Wikström. Hans ord, att riksdagen behöver fler kristna avgjorde saken – och resten är historia. Med sina hittills sammanlagt 18 år är Tuve Skånberg den tionde äldsta ledamoten i tjänst i Sveriges högsta beslutande församling.

Men hur kan han argumentera för sin sak i det sekulariserade Sverige, som han själv beskriver som ”ett land med brist på etisk kompass”?
– Att diskutera politik i religiösa termer går inte och att hänvisa till Bibeln skulle bara vara kontraproduktivt. Budordet: Du ska inte dräpa är inget argument som bär i till exempel abortfrågan. Däremot kan man hänvisa till FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, säger han och fortsätter:
– Jag måste överväga hur mina ord blir så konstruktiva som möjligt. Ateistens grundläggande värderingar sammanfaller ofta med den kristna trons och jag har inga problem med människor med annan livsåskådning, bara vi drar åt samma håll, säger Tuve Skånberg, mannen som en gång var ateist, men som kom fram till en helt annan övertygelse, att Bibeln är sann.
– Jag blev klar över att Jesus är Guds son, den han säger sig vara. Han blev min Frälsare, inte bara någons frälsare i allmänhet. Och Gud gick från att vara en teori till en personlig Gud som jag dag­ligen talar med, säger han.

Annica Skenberg

Artikeln var publicerad i Världen idag 2013-09-23

Annonser

Kristendomen och välfärdsstaten

mars 25, 2013

Nyligen publicerades World Economic Forum’s jämlikhetsrapport 2012. Där rankades 135 länder utifrån olika jämställdhetskriterier. Island intar främsta position, följt av Finland, Norge och Sverige. Danmark placeras som sjua efter Irland och Nya Zeeland. Sist placeras Pakistan och Yemen.

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

nordiskaflaggorEn orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28


Inga fler stoppade julavslutningar

januari 13, 2013

Nu har det hänt igen. En skola i Skövde har anmälts till Skolinspektionen sedan elever på lågstadiet innan jul besökt en kyrka. Enligt lokala medier skulle de ha ”sjungit psalmer” där. Även ”bibelord” hade förekommit. Skolinspektionens jurist kräver nu in ett svar från kommunen med besked om det verkligen förekommit ”konfessionella inslag” i julavslutningen. 

Man tar sig för pannan. Är det vårt Sverige som detta händer i, och inte i kalla krigets Sovjet eller Albanien?

Sker detta av omsorg om troende från andra religioner? Knappast. Jag hör ingen företrädare för de stora världsreligio­nerna säga sig vara kränkt av att vi firar svenska traditioner. Snarast tvärtom. Både barn och föräldrar med en annan bakgrund än den kristna, tycks mena att respekten för deras särart grundläggs genom kunskap om vår egen. Debatten verkar snarare drivas av aggressiva ateister, värde­relativister och vänster­radikaler som ivrigt slår menings­motståndarna i huvudet med konstruerade resonemang om att personer med annan religion borde känna sig kränkta och med Skolverkets uttolkningar av lagstiftningen. Ingenting, tycks det, är lika farligt som kristna traditioner.

KyrkaLåt oss då för ett ögonblick ­anta att de debattörer som varnar för sommarpsalmer och julhälsningar faktiskt skulle ha rätt. Att en del människor, i det här fallet barn, skulle känna sig kränkta, diskriminerade och förtryckta av behöva höra sånger som ’Stilla natt’ eller ’Härlig är jorden’, eller att möta begrepp som bön, kärlek och Gud. Är det då verkligen skolans uppgift att bejaka en sådan reaktion? Bör rektorer och lärare verkligen anstränga sig för att undanröja alla de inslag som möjligen, möjligen skulle kunna uppfattas som stötande för människor av en annan bakgrund, kultur, tro­ eller otro? Ska Skolverket kanske skicka ut ett dekret om vilka sånger som får sjungas, och ord som är till­åtna att använda? Eller böcker som man får citera?

Kristdemokraterna menar att det bör vara en av skolans ­centrala uppgifter att undervisa barn i ­behovet av ömsesidig respekt. ­Inte den sorts ’tolerans’ som hävdar att vi alla tycker lika och att ingen därför har rätt att passionerat tycka annorlunda. Utan den sorts tolerans som respekterar och högaktar olikheter. Naturligtvis är det viktigt att skolans undervisning ­eftersträvar objektivitet och saklighet. Men det är också av vikt att vi ödmjukt vågar erkänna att vi ­alla, på ett eller annat sätt, är färgade och formade av vår bakgrund. Faktorer som religion, ­kultur, uppväxt och ideologisk övertygelse påverkar oss och de val vi gör. Och vi har all rätt att förvalta och vara stolta över vårt arv och bakgrund.

Att inte vilja låtsas om det, ­eller tro att man agerar i barnens intresse genom att försöka radera våra kristna traditioner, är dumdristigt, på gränsen till farligt. Objektivitet, om än välment, kan aldrig på ett rent ­teoretiskt plan förmå skapa respekt för oliktänkande. Det är i stället i mötet med den enskilda personens övertygelse och passion som vi övar oss i ödmjukhet och lyssnande.

När nu skolor i dag blir anmälda och somliga därför avstår från ­traditionella skolavslutningar i kyrkan – trots att både barn, föräldrar och rektorer föredrar dem – måste lagen förändras. Därför vill vi Kristdemokrater ändra ­lagstiftningen så att de traditioner vi förvaltat i decennier inte förbjuds i rädsla för Skolverkets pekpinnar. Vi bor trots allt i ett land där allt ifrån lagstiftning till kultur och människosyn är präglad av ­kristendomen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2013-01-11, Norra Skåne 2013-01-11, Hemmets Vän 2013-01-17, Gefle Dagblad 2013-01-20, Katrineholmskuriren 2013-01-24,


Kyrkohistorien stöder Bibeln

augusti 5, 2011

Den senaste tiden har Bibelns äkthet och trovärdighet diskuterats intensivt. Det gäller speciellt kärnfrågan huruvida Jesus är en myt, uppdiktad av de första kristna, eller om han faktiskt existerat som historisk person, och i så fall ivilken utsträckning de fyra evangelierna ger en sann beskrivning av hans liv på jorden. Som argument för Bibelns äkthet kan anföras såväl det korta tidsavståndet mellan original och ett jämförelsevis stort antal bevarade kopior, dess tydliga ögonvittneskaraktär och samtida utombibliska källor. Ytterligare ett starkt indicium för Bibelns trovärdighet är Apostlagärningarnas 29:e kapitel, det vill säga kyrkans snart tvåtusenåriga historia.

Enligt Bibeln bestod den första kyrkan, efter Jesu uppståndelse, av en handfull lärjungar som möttes i privat bönegemenskap under stor försiktighet. Efter den första pingstdagen 40 dagar senare initierades en enorm tillväxt, och idag är kristendomen den största världsreligionen med i storleksordningen drygt två miljarder anhängare, enligt Atlas of Global Christianity. Även om kristendomens kraftiga tillväxt i sig kan anföras som ett argument för Bibeln, kan man hävda att alla världsreligioner vuxit från en ringa start, och därför måste någon av dem vara störst. Men det är i ännu högre utsträckning det sätt på vilket kristendomen vuxit som utgör ett starkt indicium för dess trovärdighet.

För det första har kristendomen, likt ingen annan religion, vandrat runt mellan olika folkslag och kulturer. Detta måste anses som anmärkningsvärt, då knappast någonting sitter så djupt rotat i en kultur som den religiösa tillhörigheten. Det stämmer å andra sidan väl överens med Jesus missionsbefallning att göra människor från alla folkslag till sina lärjungar.

Kristendomen startade som en gren av judendomen, spred sig därefter vidare till nuvarande Libanon och Syrien och under Paulus missionsresor till Turkiet och Grekland. Några hundra år senare var i stort hela Romarriket, inkluderande södra Europa, Mellanöstern och Nordafrika, kristet. I början av medeltiden var så gott som hela Europa genomsyrat av kristendom, för att sedan sprida sig vidare till Nordamerika och övriga världsdelar.

I dag kan vi konstatera att kristendomen gått kraftigt tillbaka i många av de ursprungligt kristna områdena. Mellanöstern och Nordafrika domineras alltsedan 600-talet och de påföljande århundradena av islam. Europa har gradvis, alltsedan upplysningstiden på 1700-talet, genomgått en omfattande sekularisering.

Å andra sidan har kristendomen det senaste seklet upplevt kyrkhistoriens största tillväxt med en explosionsartad ökning i Sydamerika, södra Afrika och i stora delar av Asien. En typisk kristen idag är inte nödvändigtvis europé, kanske inte ens amerikan, utan minst lika troligt kines, sydkorean, brasilianare eller nigerian.

Eftersom kristen tro är baserad på en personlig gudsrelation genom Jesus kan människor inte tvingas till konvertering, varken individuellt eller kollektivt. De fall då kristendomen införts med inslag av tvång har ofta resulterat i en högre grad av namnkristendom och religionssynkretism.

I stället har perioder då kristendomen vuxit underjordiskt via husförsamlingar och privata bönegemenskaper, ofta under hårt tryck utifrån, fått mer genomgripande konsekvenser. Det gäller exempelvis de tre första århundradena i Romarriket.

Ett annat exempel i modern tid är Kina. I slutet av 1940-talet hade landet några miljoner kristna efter en långvarig närvaro av västerländska missionärer. Vid kommunistregimens maktövertagande utvisades alla missionärer, sedda som företrädare för en västerländsk religion. Därvid vidtog alltmer en omfattande förföljelse av den icke-statskontrollerade husförsamlingsrörelsen, som tvingades gå under jorden. Resultatet blev en omfattande tillväxt, och i dag finns det troligtvis minst 100 miljoner kristna i Kina.

En liknande utveckling i mindre skala kan observeras i Iran. Efter den islamska revolutionen 1979 utvisades västerländska missionärer.

Sedan dess har det fåtal kristna med muslimsk bakgrund mångfaldigats, och en försiktig uppskattning är att det idag inom denna grupp åtminstone finns flera hundra tusen kristna, trots hårt motstånd.

Bibelns tolkning är att kristna, fyllda av den Helige Ande, är beredda att offra mycket för sin tro, och även uthärda förföljelse. Jesus sista löfte före sin himmelsfärd var att lärjungarna snart skulle få ta del av denna utrustning.

I Apostlagärningarna uppmanar fariséen Gamaliel sina kollegor i det judiska rådet att inte gå hårt åt de första kristna utan i stället iaktta en avvaktande hållning för att inte riskera att motarbeta Gud själv. Historien pekar på att Gamaliel hade rätt, ty idag växer kristendomen i flera av de länder där motståndet är störst.

Ola Hössjer, professor i matematisk statistik, Fellow vid Claphaminstitutet

Tuve Skånberg, teol dr i kyrkohistoria, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Kristianstadsbladet 2011-08-01, Norrköpings tidningar 2011-08-01, Dagen 2011-08-05


Gud behövs i politiken

juni 29, 2010

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28


Vilka normer har ateismen?

april 7, 2010

I den linjeartikel som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderar på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07


Påskens budskap – Kan vi lita på Bibeln?

april 4, 2010

”Jesus bar själv sitt kors ut till den plats som kallas Skallen, på hebreiska Golgota. Där korsfäste de honom tillsammans med två andra, en på var sida med Jesus i mitten.” Kring de orden ur Johannesevangeliet kommer människor i vårt land i hundratusental att samlas i hem och kyrka denna påsk. Men kan man lita på Bibeln, har det den berättar ägt rum?

Inskription i Caesarea som nämner Pontius Pilatus, kejsar Tiberius ståthållare i Judéen 26-36 e.Kr., under vars ämbetstid Jesus blev korsfäst

 Bibeln gör anspråk på att vara Guds Ord. Men samtidigt gör Bibeln klart att den inte kommit ner färdig från himmelen som Mormons bok, utan att den har författats under konkreta historiska omständigheter av människor utvalda av Gud. Eftersom den är en historisk bok i ordets fulla bemärkelse—liksom kristendomen själv är historisk—kan dess historiska utsagor underkastas en historisk verifieringsprocess. Emellertid överskrider Bibeln historia, eftersom dess centrala budskap handlar om Gud, som inte kan bli föremål för historisk verifiering. Detta innebär att medan många bibliska utsagor kan studeras och granskas kritiskt med vanliga historiska metoder, ligger en del av dess utsagor bortom dessa metoders kompetensområde.

I egenskap av en historisk beskrivning av händelser, har de bibliska utsagorna bevisats vara likvärdiga sumeriska, babyloniska, egyptiska, och kanaaneiska historiska urkunder. Bibelns viktigaste del, Nya Testamentet (NT), har en solid förankring i historien. Somligas åsikt att de nytestamentliga berättelserna är legender, visar endast en djup okunnighet om både historiska fakta och mytbildningens långa process. NT:s tidigaste böcker skrevs cirka 20 år efter Jesu död, när ögonvittnen fortfarande var vid liv. Denna tidsrymd är för kort för mytbildning. Nyare bibelforskning pekar på den muntliga traditionens tillförlitlighet. Redan Jesus kan ha lärt lärjungarna att tradera vissa stycken och mycket av det som sedan skrevs ner hade funnits i det memorerade materialet. Den judiska tekniken att memorera var lika säker som skriftligt material. Det finns därför ingen lucka mellan Jesus och texterna 20 år senare. Ögonvittnena och det memorerade materialet är starka argument för textmaterialets sanningshalt rent historiskt. 

I sin ansedda bok, Roman Society and Roman Law in the New Testament (1963), som tar upp beröringspunkter mellan romerskt samhälle och lag och NT (särskilt Lukasevangeliet och Apostlagärningarna), säger A.N. Sherwin-White, klassikerprofessor vid Oxford: ”Historiciteten för Apostlagärningarna är överväldigande … Varje försök att tillbakavisa dess grundläggande historicitet, även i fråga om detaljer, måste nu te sig absurt” (s. 189). Sherwin-White ger som sin mening tillkänna att evangelisten Lukas var en av antikens pålitligaste historiker.

En fråga som ofta ställs är: ”Kan vi lita på att Bibelns text har bevarats intakt efter 2000 år och längre?” Vi råkar faktiskt vara i det lyckliga läget att kunna jämföra vidarebefordran av den bibliska texten med den klassiska litteraturens vidarebefordran. De tidigaste manuskripten som vi har till sådana klassiska verk som t.ex. Homeros, Sofokles, Thoukydides, Platon och Demosthenes är skrivna mellan 1200 och 1600 år efter sina original. För NT:s del, finns hela texten bevarad i manuskript skrivna cirka 300 år senare, medan vissa papyrer som innehåller delar av NT:s text, skrevs bara 25-100 år efter originalen. Det finns mer än femtusen manuskript på grekiska med hela eller delar av NT bevarade. Bland antika böcker är ingen annan bok bättre omvittnad än NT.

Äldsta manuskriptfragmentet från Nya Testamentet ca 100-140 e.Kr. Johannesevangeliet kapitel 18, P 52, John Ryland’s Library

Nya Testamentet och dess centrala gestalt, Jesus, har varit måltavla för kritik från hedniska, otroende och ateistiska författare, från Kelsos (2. århundradet e.Kr.) och Porfyrios († c:a 305) till Renan († 1892) och Nietzsche († 1900) och även liberala teologer såsom Biskop John Robinson († 1983), som skrev boken Honest to God (1963) och som i boken But that I Can’t Believe (1967) deklarerade att han inte trodde på bön. Men trots denna spärreld av negativ kritik från alla tänkbara håll har NT inte bara stått orubbad, utan även utgått som segrare och respektingivande. Fem år före sin död svarade samme Robinson på frågan: “Kan vi lita på Nya Testamentet?” med ”Det tror jag fullt och fast att vi kan.” (Can we Trust the New Testament?, 1977, s. 130). I sin Redating the New Testament (1976) och sin postuma The Priority of John (1985), överträffade Robinson de konservativa teologerna i sin tidiga datering av NT:s böcker. Men värdet av denna bok ligger inte så mycket i Robinsons tidiga dateringar utan i det att han visar hur bräckliga deras argument är som försöker datera några av NT:s böcker sent och därmed utesluta apostoliskt författarskap.

Vissa läsare kanske finner att Bibelns tänkesätt och kultur skiljer sig från modernt tänkesätt och kultur. Men detta är helt naturligt, eftersom det ursprungliga budskapet gavs för länge sedan, till folk av en annan kultur och i andra språk än vårt språk. Detta gör emellertid inte Bibeln irrelevant. Tvärtom visar det att budskapet är äkta och givet människor som levde under verkliga omständigheter, och konfronterades av konkreta problem, vilka i grunden liknade våra egna.

Slutligen, medan det är möjligt att undersöka NT:s historiska delar, finns det ingen mänsklig metod som kritiskt kan granska utsagor om Gud eller frälsningen. Således, medan vi kan bevisa historiskt (genom t.ex. citerandet av evangelierna samt de romerska historikerna Tacitus och Suetonius) att Jesus korsfästes i Jerusalem under Tiberius regering, kan vi inte bevisa med våra historiska metoder att Jesus dog för världens synd. Men detta betyder inte att försoningsakten inte var en objektiv, historiskt händelse. Den var visserligen inte öppen för allmänheten att beskåda och verifiera, men den var, inte desto mindre, en händelse som ägde rum mellan Jesus och hans Fader, vars resultat är synliga i den kristna Kyrkan. Detta utgör faktiskt det starkaste beviset för det bibliska budskapets trovärdighet. Personlig tro på Kristi försonande död på korset har förvandlat miljontals människor, lyft syndare ur syndens träsk, gett hopp till de hopplösa, kraft och styrka till de svaga, och visshet om uppståndelse och evigt liv till dem som älskar Gud. Sålunda utgör Kristushändelsen Historiens största faktum.

Chrys Caragounis, professor em Nya Testamentets exegetik, Lund

Hans Stiglund, biskop i Luleå stift

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet, adj. professor i kyrkohistoria, Fuller

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2010-04-04, Kristianstadsbladet 2010-04-01


%d bloggare gillar detta: