Dödshjälpsdebatten är återupplivad

december 19, 2013

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

förbönErfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17

Annonser

Snedvriden bild av det republikanska partiet

september 12, 2012

Svenska journalister har fel när de rapporterar om det republikanska partiets inställning i abortfrågan. Frågan är om reportrarna omedvetet eller medvetet förvränger fakta, skriver Per Ewert, Claphaminstitutet, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot KD.

Både republikanerna och demokraterna har nu hållit sina partikonvent, och höstens valrörelse sätter därmed igång på allvar. Svenska journalister i tidningar och etermedier – exempelvis Aftonbladet, Svenska Dagbladet eller P1:s Godmorgon Världen – har gett alarmerande rapporter från republikanernas konvent, med redogörelser om att republikanska partiet har antagit ”en ny formulering i sitt partiprogram”, som innehåller ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”.

Det är bara ett problem med rapporteringen: den är faktamässigt inkorrekt. Det republikanska partiet har sedan 2004 haft nästan identiska texter om aborter i sin valplattform, och de fortsätter samma linje även i år. Det handlar inte – som de svenska medierna rapporterar – om några nya förbudskrav.

Det är självfallet lättare för en journalist att få stor uppmärksamhet om man presenterar något som en omvälvande nyhet. Om man enbart rapporterar att ett parti antagit samma dokument som tidigare blir rubrikerna mindre. Men lockelsen av att presentera en kittlande nyhet får aldrig överstiga journalistens uppdrag att förmedla sanningen.

För om nu republikanerna haft makten över både presidentposten och kongressen under flertalet år sedan 2004, hur är det då möjligt att USA fortfarande har fri abort om partiet velat införa ”ett förbud för abort, även efter våldtäkt eller incest”? Svaret är enkelt: därför att det inte är det som partiet föreslår.

Det som republikanerna skriver i sin valplattform är – precis som tidigare – att man lutar sig mot USA:s självständighetsförklaring som slår fast att varje människa äger rätt till liv. Detta vill man förtydliga till att även ”det ofödda barnet har en grundläggande rätt till liv som inte får kränkas”. Denna inställning är den som gäller exempelvis i vårt södra grannland Tyskland, där ofödda människors liv är skyddat i grundlagen, men där riksdagen ändå har makt att tillåta aborter under den första tredjedelen av graviditeten. Tyskland har på detta sätt slagit fast ett högt moraliskt mål från statens sida, men en pragmatisk öppenhet för att aborter ändå kan utföras under första delen av graviditeten. Det är också en sådan skrivning som republikanerna föreslår, och har föreslagit under ett flertal år.

Ingenstans i dokumentet sägs något om de situationer som återgivits i svenska medier, om att man skulle vilja förbjuda aborter efter våldtäkt eller incest. Republikanerna uttrycker dock skarp kritik mot två former av abort, som man uttryckligen vill förbjuda: könsselektiva aborter, och aborter av foster som utvecklats så långt att de kan uppleva smärta.

Allt detta torde för de allra flesta framstå som tämligen oproblematiskt. Motståndet mot flickaborter och mycket sena aborter är ju väl etablerat även här i Sverige och Europa. Även om den svenska abortgränsen sätts sent med Europeiska mått mätt är vi ändå långt restriktivare än vissa amerikanska delstater, som tillåter abort i mycket sena faser av graviditeten.

Även när det gäller könsselektiva aborter ligger den svenska linjen tydlig. Vi kritiserar regelmässigt flickaborter i exempelvis Kina och Indien, och Europarådet antog ifjol en resolution som slog fast att Europas stater anmodas att förbjuda könsselektiva aborter. Svenska ledamöter från hela det politiska spektrat röstade också för denna resolution. Den republikanska inställningen är sålunda väl grundad även i vårt land.

Sammantaget är den svenska medierapporteringen i denna fråga gravt vilseledande, och svenska nyhetskonsumenter får en snedvriden bild av det republikanska partiets inställning på temat människovärde och aborter. Kanske är den osanna rapporteringen avsiktlig. Det vore mycket allvarligt i sig. Kanske är den helt enkelt bara resultatet av att journalister omedvetet låter sina egna värderingar förvränga och nedvärdera företeelser i andra länder och kulturer som man personligen ogillar. Kanske är det ännu allvarligare. Fadäsen kring republikanernas valplattform utgör i vilketdera fallet en nödvändig hemläxa för svenska journalister och nyhetsredaktioner.

PER EWERT

informationssekreterare vid Claphaminstitutet

TUVE SKÅNBERG (KD)

riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i SvD 2012-09-12


Människa, vad är du värd?

december 10, 2010

Nils Ferlin skrev en gång en dikt om människans värde. En forskare i hans samtid hade tagit reda på hur mycket de enskilda grundämnena (calcium, natrium, kol etc) kunde vara värda om man tog ut dem ur hennes döda kropp. Ferlin höjde budet generöst från 2:50 till 3:75 (= en dollar). I dag har värdet stigit enormt. På svarta börsen kan en njure kosta en förmögenhet – om den kan transplanteras.

Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08


Äldres rätt till livskvalitet

september 3, 2010

Denna sommar kommer att gå till historien som den varmaste och soligaste på 150 år. Inte på generationer har vi kunnat glädja oss åt en så underbar sommar. Men inte för alla – många äldre i äldreomsorgen har inte kunnat komma ut en enda dag. Medan fångar på landets fängelser har rätt till en timmes frisk luft varje dag, har inte våra äldre rätt till en minut. Churchill sa 1910 i underhuset: ”Hur samhället behandlar brott och brottslingar är ett av de mest tillförlitliga sätten att pröva hur civiliserat ett land är.” Det bör gälla våra äldre i än högre grad.

Våra äldre behöver en värdighetsgaranti som garanterar rätt att få komma ut varje dag, liksom att inte behöva ligga i sin egen avföring lång tid. De äldre behöver garanteras rätt att ha mer än en maträtt att välja på. Tre av fyra äldreboenden erbjuder bara en rätt idag, och maten är det mest väsentliga för att de äldre ska uppleva livskvalitet visar undersökningar. Det är också ovärdigt att skilja makar åt på äldreboende. Vill de, så måste de kunna få dela slutet av livet tillsammans, så som de delat de yrkesverksamma åren.

I en äldregaranti måste rätt till smärtlindring finnas med och rätten till läkare och vårdpersonal med geriatrisk kompetens, kompetens om just åldrandets sjukdomar.

Kristdemokraterna kräver också en akutgaranti att ingen, inte heller de äldre, ska behöva vänta längre än fyra timmar på en akutmottagning.

Mycket har blivit bättre för de äldre under alliansregeringen, det är sant. Det har skett kvalitetshöjningar inom vård och omsorg, vi har nu fritt val i äldreomsorgen, tillsynsansvaret har överförts till Socialstyrelsen, och kommunens ansvar att erbjuda stöd till anhörigvårdarna har skärpts. Men det räcker inte.

Skatten har sänkts tre gånger för pensionärerna under mandatperioden – men det har ätits upp av lågkonjunkturen. Det är därför nödvändigt att sänka skatten ytterligare för pensionärerna, vilket också kristdemokraterna går till val på.

Vi måste ge mer resurser och garantier om en bättre omsorg och vård för de äldre.  Idag är det våra föräldrars generation, imorgon är det vi själva.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991-2006, riksdagskandidat i valet 2010

Artikeln var publicerad i Barometern 2010-08-11, Sundsvalls tidning 2010-08-13, Piteå Tidningen 2010-08-27, Sändaren nr 16 2010


Gud behövs i politiken

juni 29, 2010

Sveriges största politiska debattforum varje sommar sedan 1968 är Politikerveckan i Almedalen i Visby. Alla riksdagspartiernas partiledare talar och partierna disponerar var sin dag av veckan, omgivet av hundratals seminarier av olika intresseorganisationer. Almedalsveckan är den i särklass största och viktigaste för seminarier, debatt och politiska tal kring aktuella samhällsfrågor. Förra året bevakades de 1046 seminarierna av omkring 400 journalister samt tusentals deltagare och åhörare på plats. Får Gud plats också?

På torsdagseftermiddagen 8 juli, strax före Mona Sahlins tal, äger en debatt rum i Almedalsveckan mellan ateister och kristna på temat ’Gud i politiken – bra eller dåligt?’ Ateisterna företräds av bland andra Christer Sturmark, ordförande för Humanisterna. Det kristna perspektivet företräds av Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen, och av mig som direktor för tankesmedjan Claphaminstitutet och tidigare riksdagsledamot för kristdemokraterna. Det finns en koppling till rikspolitiken genom att såväl Christer Sturmark som jag kandiderar till riksdagen i valet 19 september.

Frågan i debatten är om vi behöver tala om Gud i valrörelsen. Är kristen tro bara en privat angelägenhet eller berör tron samhället i stort? Religionens roll blir alltmer framträdande i det offentliga rummet samtidigt som kritiken mot religionen intensifieras. Debatten fokuserar på religionens betydelse i det offentliga rummet och om både staten och samhället ska vara sekulärt.

Ateisternas krav att all religion och tro ska vara privat och inte tillåtas påverka politik och samhälle är absurd. Alla politiska synsätt har en ideologisk grund, en människosyn, ett normsystem med en etik och en värdegrund. Varför skulle ateister, kommunister, socialister, liberala och konservativa få ha det, men inte kristna? Kristna har samma demokratiska rättigheter och skyldigheter som andra, och till demokratins rättigheter hör att få bilda opinion och verka för att också våra värderingar får genomslag i samhällsbygget.

Inget parti eller politiker kan ha monopol på Gud eller på kristen tro. Givetvis. Inte heller är alla kristna trädda på ett snöre, och landar inte alltid i samma politiska slutsatser. Man kan inte heller göra politik av hur Bibeln säger att vi ska leva i relation till Gud, men väl i vad den säger om hur vi ska leva i relation till våra medmänniskor, och till skapelsen.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, från livets början till dess naturliga slut. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för hela det svenska samhället? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? Ateismen har ingen etik och inga normer att bidra med till samhällsbygget. Debatten i Almedalen har sitt värde i att den visar detta.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-06-28


Rätt att leva eller rätt att dö?

juni 2, 2010

Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 1991-2006 (KD), kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10


Människovärdet och det sluttande planet

april 30, 2010

Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03


%d bloggare gillar detta: