Får statsministern ljuga?

februari 3, 2015

Vid flera tillfällen i november och december förra året uttalade sig statsminister Stefan Löfven (S) om att han och regeringen skulle avgå om allianspartiernas budget skulle vinna i budgetomröstningen den 3 december. ”Det är så här, att vi kommer inte sitta och regera på någon annans budget. Det kommer vi inte att göra”, sa han i Aftonbladet i mitten av november och ett par veckor senare, dagen före budgetomröstningen, var han ännu tydligare i samma tidning: ”Jag kommer inte att sitta kvar om Alliansens budget vinner. Det vore rent korkat att göra annat”.

Men statsministern avgick inte. Istället aviserades ett extra val den 22 mars. Den största parlamentariska krisen sedan 1958 var ett faktum. Medier över hela världen rapporterade om den bisarra svenska regeringskrisen. ”Jag trodde det var Italien, inte Sverige” raljerade komikern John Cleese när han uppträdde i Skavlan tillsammans med statsministern någon dag senare.

Nu, två månader efter statsministerns löfte att avgå om hans budget föll, sitter han ännu kvar på sin post. Det är tid att ställa frågan om det är acceptabelt att Sveriges statsminister farit med osanning, att han ljugit.

Korsa fingrarna (2)

Etiskt sett är det förkastligt att ljuga; för alla, för politiker i allmänhet och för en statsminister i synnerhet. Det är visserligen inte straffbart att ljuga i vardagssammanhang, men det är oetiskt och lögnaren förlorar sitt förtroende. En lögn i ett juridiskt sammanhang kan däremot vara olagligt. Ifall man under laga ed uppsåtligen lämnar en osann uppgift eller förtiger sanningen, så begår man brottet mened. Redan De tio budorden deklarerade ”Du skall icke bära falskt vittnesbörd”.

Ur ett samhälleligt, socialt eller politiskt perspektiv kan vi konstatera att mänskliga relationer bygger på att det finns förtroende. Vi litar på att människor beter sig korrekt. Oavsett om det är i hemmet, på arbetsplatsen eller i trafiken utgår vi från att överenskomna regler följs. Ett välfungerande samhälle förutsätter dessutom att allmänheten har förtroende för de centrala samhällsinstitutionerna, där statsministern och hans regering är bland de viktigaste. Om statsministern ljuger riskerar det att urgröpa förtroendet för regeringen som institution. Ur ett samhälleligt perspektiv måste vi säga att det är förkastligt om en statsminister ljuger.

Hur framstår statsministerns osanna besked ur ett juridiskt perspektiv, ur ett grundlagsperspektiv?

I regeringsformen 1 kap. 9 § stadgas: ”Domstolar samt förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet”.

Enligt grundlagskommentarerna av Holmberg m.fl. (2006) inbegriper ”andra som fullgör uppgifter inom den offentliga förvaltningen” även regeringen när den agerar som högsta förvaltningsmyndighet. Riksdagens konstitutionsutskott har vid flera tillfällen redogjort för vad detta saklighetskrav närmare innebär. I 2007/08:KU6, refererades till en studie av Thomas Bull, då docent vid juridiska institutionen vid Uppsala universitet, nu justitieråd i Högsta förvaltningsdomstolen.

Grundlagens krav på saklighet har, enligt Bull, också medfört ett krav på hur anställda vid myndigheter bör uppföra sig vid kontakter med allmänheten. Detta innebär att saklighetskravet inte enbart aktualiseras när ärenden handläggs och bedöms juridiskt, utan även vid det som brukar kallas faktiskt handlande och vid ren service gentemot medborgarna. Bull förklarade det faktum att 1 kap. 9 § regeringsformen fått ett så vidsträckt tillämpningsområde med att det ytterst handlar om att upprätthålla förtroendet för den offentliga maktapparaten.

Man kan också nämna Justitiekanslerns beslut 1994-09-26, där en polismyndighet hade lämnat vilseledande information till massmedier. I beslutet hänvisade JK till saklighetskravet i regeringsformen och sade att det som en generell regel för all polisverksamhet liksom för all annan myndighetsverksamhet givetvis bör gälla att uppgifter som myndigheter lämnar till massmedia eller till allmänheten ska vara korrekta.

Konstitutionsutskottet har vid flera tillfällen åberopat saklighetskravet i regeringsformen i sin granskning av regeringen. I KU:s betänkande som refererades ovan framhöll utskottet att de uppgifter som regeringen lämnar till KU måste vara korrekta: ”Medvetet vilseledande uppgifter kan självfallet aldrig accepteras och står i strid med saklighetskravet i regeringsformen”. Detta torde innebära att KU menar att uppgifter som statsråd lämnar omfattas av regeringsformens saklighetskrav, även när regeringen inte agerar som högsta förvaltningsmyndighet, det vill säga även i andra sammanhang än när regeringen tar ställning till överklaganden av förvaltningsärenden. Det kan till exempel handla om situationen att statsråd uttalar sig i media som företrädare för regeringen.

Vi menar att det kan finnas grund för att statsministern brutit mot saklighetskravet i regeringsformen 1 kap. 9 § när han for med osanning i fråga om att han skulle avgå i samband med att hans budget föll den 3 december. Kristdemokraterna har därför anmält frågan till riksdagens konstitutionsutskott för att få den prövad där.

Aron Modig

Tuve Skånberg, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikelförfattarna är riksdagsledamöter (KD)

Artikeln var publicerad i SvD 2015-02-03

 

Kristdemokraternas KU-anmälan finns här.

 

Annonser

Dödshjälpsdebatten är återupplivad

december 19, 2013

Diskussionen om dödshjälp återkommer med jämna mellanrum. Nu senast efter nyheten om det så kallade romantiska självmordet på två 87-åriga makar i Frankrike. Dödshjälp är idag förbjudet i Frankrike, men opinionen pekar på lagändring. I Sverige föreslog Statens medicinsk-etiska råd (SMER) en legalisering av läkarassisterat självmord. Men de flesta läkare som dagligen arbetar med lindrande vård för döende patienter motsätter sig en lag som tillåter läkarassisterat självmord och dödshjälp.

Tidningen Dagen skrev nyligen om det äldre franska paret som valde att avsluta sina liv tillsammans på ett hotell i Paris. Nyheten har återigen blåst liv i dödshjälpsdebatten i Frankrike där läkarassisterat självmord är förbjudet. Grannländerna Schweiz, Luxembourg, Belgien och Nederländerna har beslutat att avkriminalisera assisterat självmord vilket innebär att en patient får en dödlig dos läkemedel som han eller hon själv intar.

förbönErfarenheter från Nederländerna visar att många efterfrågar dödshjälp därför att man inte vill vara till last för sina anhöriga. Den statliga Remmelinkrapporten från 1991 visade att över 1.000 personer redan då dödats mot sin vilja eller kännedom. I författaren Anne-Mei Thens bok om eutanasins historia säger Nederländernas dåvarande hälsominister, Els Borst, som drev igenom landets dödshjälpslag 2001, att hon nu ångrar den snabba lagstiftningen. Istället för att ha gett efter för det politiska trycket skulle regeringen ha fokuserat på att utveckla den palliativa vården, menar hon. Den inställningen bör gälla även i vårt land.

Vidare redovisas att 94 procent av läkare inom palliativ vård motsätter sig en lag som skulle tillåta läkarassisterat självmord och dödshjälp. Författaren drar slutsatsen att det kan bero på att läkarna inom palliativ vård ”är alltför medvetna om en dödslängtans skiftande karaktär, märker hur sådana önskningar försvinner när vård ges som möter patientens verkliga önskemål, och har själva ofta sett med egna ögon hur diagnoser och prognoser i början varit grova misstag”.

Den aktuella diskussionen som har varit i Sverige har föranletts av en promemoria från SMER som föreslår att läkarassisterat självmord skall legaliseras. SMER fokuserar bland annat på mycket allvarliga neurologiska sjukdomar och på outhärdligt lidande.

Men SMER ger inga tydliga argument varför det skulle vara moraliskt felaktigt med ”nästa steg”, det vill säga med dödshjälp. Inte heller ger man klara skäl varför endast personer med vissa sjukdomar skulle få hjälp med assisterat självmord. Gränser som inte betraktas som absoluta kan inte försvaras intellektuellt och har en benägenhet att ändras med tiden.

Det finns även många andra skäl för att avvisa tanken på läkarassisterat självmord och dödshjälp. Hur blir förtroendet för läkaren och sjukvården? Hur blir det med beredskapen från vårdpersonalens sida att möta lidande?

Är jag som svårt sjuk en börda för mina anhöriga och för vården? Är min behandling för kostsam? Får jag som patient välja läkare som inte bidrar till patienters död? Hur fungerar en läkare själsligt efter att ha gett en giftinjektion? Kan jag som läkare få anställning om jag inte bidrar i aktiviteter som åligger sjukvården (problem har rapporterats)? Historiskt finns dessutom avskräckande exempel på hur läkarassisterat självmord i totalitära system använts i politiska syften.

Så många sjukdomar är ytterst smärtsamma, kroppsligt såväl som själsligt. Men en handling vars avsikt är att avsluta ett människoliv måste tillbakavisas utifrån en läkar– och vårdetik som bygger på respekten för människans värde och värdighet, en etik som bjuder att i första hand försöka bota och i andra hand försöka lindra, och om inte heller detta går, att vara närvarande och försöka trösta.

Vi avslutar med den engelska professorn i palliativ, lindrande, medicin Ilora Finlays ord ”Döden är oåterkallelig och total … Det är därför lagändring avseende avsiktligt dödande är så ödesdiger.”

Magnus Göransson, Anne-Britt Ekström, Christina Doctare, Sture Blomberg, Tomas Seidal, Bengt Malmgren, Johan Holmdahl, samtliga läkare, också verksamma vid den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet i Stockholm, och Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD), direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2013-12-17


Politik och etik i valet 2010

juni 28, 2010

Riksdagskandidater för Piratpartiet och Moderaterna fuskar för att komma högt på valsedlar. Två partiledare som kandiderar i valet i höst har kontokortsmissbruk och skattefusk i bagaget.

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 91-06 (KD), kandidat i riksdagsvalet 2010

Artikeln var publicerad i Sundsvalls tidning 2010-04-28, i Norra Skåne 2010-04-29, i Vestmanlands läns tidning 2010-04-30, Barometern 2010-06-01, Kristianstadsbladet 2010-06-28


Återupptäck kristen etik

mars 8, 2010

Riksdagskandidater för Piratpartiet och Moderaterna fuskar för att komma högt på valsedlar. Två partiledare som kandiderar i valet i höst har kontokortsmissbruk och skattefusk i bagaget.

Ända in på 1960-talet var rubriker som dessa otänkbara. Den tidens samhällstoppar bars av andra värden och en annan personlig moral. Ett slående exempel är hur Aina, Tage Erlanders hustru, vid makens bortgång gick upp till Regeringskansliet och lämnade tillbaka makens pennor på vilka det stod ”Tillhör statsverket”. Vad saknar politiker i dag jämfört med Tage Erlander och hans samtida? Själv berättade Tage Erlander om föräldrarnas fostran, söndagsskolans betydelse och om den solidaritet som folkhögskolan skapade. Inte att förglömma ingick katekesen med Tio Guds Bud i folkskolans lärobok ända fram till 1919 då Tage Erlander var 18 år.

Etik och hederlighet lönar sig faktiskt. Anledningen till att de västliga demokratierna har varit så ekonomiskt framgångsrika finns inte enbart i marknadsekonomin, utan i marknadsekonomin baserad på socialt ansvar och hederlighet. Marknadsekonomins fader Adam Smith framhöll i ”The Wealth of Nations” den absoluta nödvändigheten av att koppla ihop marknadsekono­mi med etik. Han insåg att egennyttan som är marknadens drivkraft lätt kunde urarta, men pekade på två återhållande krafter med vilkas hjälp marknadsekonomin trots allt kunde fungera. Den ena är kristendomen med dess moraliska bud om den svages rätt, och den andra är vad Smith kallar det allmänna ogillandet. Om någon använder moraliskt ojusta metoder på marknadens tävlingsbana kommer han att få skämmas inför kolleger och vänner.

Vad kan göras för att stärka en god etik i samhället? Skolan behöver återfå sin värdeöverförande funktion, liksom i Tage Erlanders ungdom. De Tio Budorden behöver komma till heders igen.

I gällande läroplan (Lpo 94) stadgas: ”Skolan har en viktig uppgift när det gäller att förmedla och hos eleverna förankra de värden som vårt samhällsliv vilar på. Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan ska gestalta och förmedla. I överensstämmelse med den etik som förvaltas av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.” Dessa ord om den kristna etiken måste få genomsyra skolans vardag och skolans värdeöverförande funktion måste stärkas.

Familjens fostrande betydelse, där föräldrarna får tid och mandat att ge sina barn kärlek och uppfostran, måste återupprättas. Det behövs en återupptäckt av den klassiska kristna etiken som gav tidigare generationer en inre etisk kompass, en inbyggd, intuitiv känsla för rätt och fel – ett vaket samvete, om man så vill. Småbarnsföräldrarna behöver ett fullskaligt vårdnadsbidrag för att de ska kunna välja en barnomsorg som ger dem mer tid med barnen. Det behövs mer resurser till familjerådgivning för att rädda familjer i kris. Och skrivningarna i skolans läroplan om värdegrunden måste förverkligas.

Tuve Skånberg, direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-03-08


Fasansfull retorik från Torbjörn Tännsjö

oktober 27, 2009

1920 gav juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche ut sin bok Die Freigabe der Vernichtung Lebensunwerten Lebens (Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv). Bokens tankar och terminologi slog rot i det rashygieniskt besatta Europa, och kom att bli bärande inslag i Tredje Rikets massmord av ”livsodugliga” personer. I fredagens Aftonbladet fick dessa tankar nytt liv av filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö. Vi tar avstånd från den mardrömslika människosyn som Tännsjö förkunnar. Aftonbladet bör besinna sitt ansvar när tidningen gör sig till megafon för en ideologi som ger rum bara för starka och friska individer.

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar, som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet, har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.

I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera ”livsodugliga liv”. Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter.  I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

DownsTännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. ”Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med ”utrymme att döda en annan människa”.

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av ”perfekta människor”, där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet (tillsammans med 17 andra undertecknande)

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-10-26


Yttrandefriheten kostar

september 14, 2009

”Vi måste hålla hårt på den goda tonen”, skrev Johan Wennström på SvD:s ledarsida 11 september och efterlyste konsten att på ett artigt sätt kunna uttrycka sina meningsskiljaktigheter med någon annan. Den konsten har försvagats menar han, inte minst genom Internet. Samma dag fick han kvitto på det. Bland de 68 anonyma inläggen till hans ledarartikel är majoriteten aggressiva. Signaturen ”Högerns förakt sätter tonen” skriver: ”Jag tycker snarare bristen på god ton kommer från högerns hatfulla politik och förakt för folk med svårigheter. De är ju bara intresserade av att girigt tjäna pengar.” En annan skribent brister ut ”Guuud vad jag blir imponerad av dina djupa insikter. Men gillar du inte spalten – gör något annat.”

Claphaminstitutet har som målsättning att delta i samhällsdebatten med en kristen röst. Artikeln ”Saknas utomjordiskt liv är ateisten i knipa” publicerades i Expressen 9 september med mig som undertecknare. På kort tid hade 143 anonyma kommentarer flutit in, flertalet så oförskämda att de inte kan citeras. Signaturen Xenodorc skrev: ”Kristna har en aldrig sinande fantasi när det gäller att förklara tramset. Religionen är, och har alltid varit, den största människodödaren och därmed människans största gissel! Vi gnäller om svininfluensa, medan tusentals får sätta livet till i någon flumreligions namn. Förbjud skiten! Börja med att avskaffa allt religiöst inflytande i svensk politik. Sverige borde väl kommit lite längre än släpa omkring på ett parti som förlitar sig på påhittade spöken.” Signaturen Spinnaker bidrog med: ”Hahah f-n va skrattretande artikel. Fanns det inget vettigare att skriva om?”

Samhällsdebatten och det offentliga samtalet har blivit råare och kallare. Raden av bloggare som fått nog är lång, från Blondinbella till Leif GW Persson. ”Jag har inte min tid till det priset” deklarerar han och hänvisar till rättshaveristers elakheter i kommentarerna. Författaren Marcus Birro valde att stänga ner sin privata blogg. I sitt sista inlägg skrev Birro att han inte orkar med näthatet. Linda Skugge, Expressens kända krönikör och bloggare, valde att lägga ner sin blogg: ”Det är bara hat i kommentarerna”. Carolina Gynning var tvungen att stänga sin blogg på grund av hot, kränkningar och sexism.

YttrandefrihetenElakheterna kommer förstås inte av sig själva. Det finns ett syfte med dem: att tysta och stampa ut meningsmotståndare ur debatten och marginalisera dem. Kan man inte vinna debatten med goda argument, så kanske det går med kränkningar och personangrepp.

Men den låter sig inte tystas, som läst Paulus ord: ”Förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja”. När Petrus och Johannes befalldes att tiga om sin tro på Jesus var deras svar: ”Vi kan inte tiga med vad vi har sett och hört.” Att slå vakt om yttrandefrihet och religionsfrihet i den svenska debattens kulturskymning kostar. Att inte löna ont med ont, att vända andra kinden till är svårt. Men det är det värt.

Tuve Skånberg Direktor för Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2009-09-14


Radiointervju i Nyhetsmagasinet Arena P4

maj 29, 2009

Under fredagen var jag i Örkelljunga i nordvästra Skåne och gjorde studiebesök på systembolaget och på socialkontoret. Kristdemokraterna går till val i EU-valet på en mer restriktiv alkoholpolitik, och jag ville möta verkligheten i en mindre skånsk kommun för att matcha vårt valbudskap mot verkligheten av smuggelsprit och langning, och förebyggande arbete.

Skylt ÖrkelljungaPå systembolaget gjorde Radio Kristianstad en intervju med mig som sänts som nyhetsinslag och som en del av Nyhetsmagasinet Arena. Du kan lyssna till vad jag vill göra i EUparlamentet i alkoholfrågor, frågor om trafficking och sexhandel och hur den kristna etiken och människosynen kan vägleda politiska beslut här.


%d bloggare gillar detta: