Kristendomen och välfärdsstaten

mars 25, 2013

Nyligen publicerades World Economic Forum’s jämlikhetsrapport 2012. Där rankades 135 länder utifrån olika jämställdhetskriterier. Island intar främsta position, följt av Finland, Norge och Sverige. Danmark placeras som sjua efter Irland och Nya Zeeland. Sist placeras Pakistan och Yemen.

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

nordiskaflaggorEn orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28


Surrogatmödraskap orimligt och ovärdigt

mars 19, 2013

Majoriteten i Statens Medicinsk-Etiska Råd har på ett ovist sätt kört över minoriteten i en etiskt och juridiskt komplicerad fråga och förordar surrogatmödraskap. Vi vill peka på överväldigande skäl att hålla fast vid gällande lagstiftning på området.

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet; dessa rättigheter ligger helt och hållet på barnets sida. FN:s barnkonvention är tydlig med att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. En sådan här lagförändring skulle ge helt nya möjligheter för medicinskt infertila eller naturligt sterila förhållanden att ”skaffa barn”, men det är uppenbart att dessa önskemål utgår från vuxnas intressen istället för barnets.

Barnkonventionen slår vidare fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Ett barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor går miste om den normala anknytning som sker när modern och fadern lever tillsammans under en graviditet, och där barnet känner igen röster och beteendesätt efter förlossningen. Barnpsykologin har funnit att adopterade barn utsätts för en speciell anknytningsproblematik. I surrogatfallen torde detta bli ännu tydligare och mer plågsamt. Ett statligt bejakande av surrogatmödraskap skulle även strida mot barnkonventionens krav på barnets rätt till relation till den kvinna som burit och fött det, det närmaste relation en människa har under hela sitt liv.Jurister har pekat på flera såväl etiska som juridiska frågetecken. Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? Rättstvister pågår redan i USA om situationer som dessa. I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet, varvid domstol gav henne rätt att behålla barnet. Problemen är alltså allt annat än hypotetiska; de är högst reella.

höggravidaIngen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Surrogatmödraskap skulle utsätta närstående för en orimlig press att ”ställa upp” som förvaringsplats för foster. SMER tar visserligen enhälligt avstånd från affärsuppgörelser, men man väljer att bortse från att just detta har skett överallt där surrogatmödraskap förekommer. Det har i praktiken blivit ett slags ”fertilitetsturism”, där såväl kvinnans livmoder som barn blir en handelsvara med ett bestämt pris, och där en redan svag part blir ännu svagare genom att utsättas för ekonomisk eller social påtryckning.

Både surrogatmamman själv och hennes familj får en psykiskt och socialt utsatt situation i samband med graviditet och födsel. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Den största och mest allvarliga risken är att barnen förlorar sin egen mor under en oväntat komplicerad graviditet eller
födsel av någon annans barn. Allt detta är risker om utilitarismen ges fritt spelrum utan att beakta människovärde och omsorg om vår nästa.

Ofrivillig barnlöshet är inte lätt, men surrogatmoderskap är en form av exploatering av en annan människas utsatthet. Att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv. Surrogatmödraskap i ett civiliserat samhälle är däremot både orimligt och ovärdigt. Vi bör här inte styras av en högljudd lobbygrupp som ropar på sina önskemål, utan agera varsamt och med den svaga partens bästa för ögonen.

Bengt Malmgren, överläkare, psykiatri

Bengt Säfsten, med dr, överläkare, invärtes medicin

Anna Aronsson, barnläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Gefle Dagblad 2013-03-19, Västerbottens-Kuriren 2013-03-19, Skånska Dagbladet 2013-03-24, Norrbottens-Kuriren 2013-04-02, Kristianstadsbladet 2013-04-02


Gör hemundervisning möjlig

december 13, 2012

På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!

I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

Fostra barnSverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.

Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.

Hemundervisning omskrivs iflera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.

I en studieav Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.

Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot,

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot,

Magnus Göransson, barnläkare,

Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2012-12-13


Regeringen vill utreda barnkonventionen

oktober 31, 2012

Regeringen har kommit överens om att utreda vad som talar för, och vad som talar emot, att göra barnkonventionen till svensk lag. Kristdemokraterna har drivit frågan om att inkorporera Barnkonventionen under lång tid. Frågan om barns rättigheter måste bli en prioriterad fråga.

Men vi vet att det fortfarande finns brister i hur barn kommer till tals och hur de får skydd och stöd. För en tid sedan samlade Unicef in exempel på de undanflykter som används för att inte ge barn deras rättigheter. BRIS samtalar dagligen med barn som berättar om hur deras rättigheter kränks. Och Rädda Barnen kartlägger barns rädslor som i hög grad skulle kunna undvikas om vuxensamhället lyssnade till barn.

Vi kristdemokrater menar att barns rättigheter bör stärkas ytterligare och därför bör konventionen bli en del av svensk lag. Barnfrågorna behöver sättas högt upp på den politiska agendan. Mycket talar för att en starkare juridisk ställning för Barnkonventionen skulle uppmärksamma barns rättigheter och leda till ett starkare skydd. Erfarenheterna från Norge, som gjorde konventionen till norsk lag 2003, pekar i den riktningen.

Vår övertygelse är att Sverige kan göra mycket bättre. Barn har särskilda rättigheter och behöver särskilt skydd för att de är just barn. Om deras rättigheter sätts högre på den politiska dagordningen och Barnkonventionen blir en del av svensk lag skulle det leda till ett starkare skydd.

MARIA LARSSON (KD)

Barn- och äldreminister

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2012-10-31


Hemundervisning har blivit kriminellt

maj 15, 2012

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14


Föräldraansvaret viktigt på Valborg

maj 1, 2012

Snart är det valborgsmässoafton. En dag som borde förknippas med skönsjungande studenter och vårkänslor. Istället är det fokus på ungdomar, fylla och extra polisinsatser.

Vi föräldrar och vuxna överlag måste föregå med gott exempel och tillsammans ta ansvar för att valborg inte längre ska förknippas med första fyllan och tråkiga upplevelser.

1 maj fylls tidningarna runt om i landet varje år med rapporter om hur valborgskvällen förflutit. Det brukar vara sorgliga rubriker om ungdomsfylla, omhändertaganden, bråk och misshandel. Förra året gjorde försäkringsföretaget If en undersökning som visade att mer än var tredje ungdom mellan 15-18 år tänkte dricka sig berusade på valborg. De flesta ungdomar uppger även att det är ”enkelt” eller till och med ”mycket enkelt” att få tag i alkohol.

Efter förra årets valborg kunde dock ett trendbrott anas. Polis och socialtjänst rapporterade att det på många håll i landet varit lugnare än tidigare år och att insatserna varit något färre. Vi får hoppas att denna trend fortsätter även i år. Folkhälsoinstitutets mätningar visar också att det glädjande nog är alltfler ungdomar som helt väljer att avstå från alkohol. Samtidigt är andelen i årskurs nio som har druckit alkohol vid ett eller flera tillfällen fortfarande runt 60 procent. Valborg är troligtvis ofta ett av dessa tillfällen.

Att många minderåriga ser valborg som tillfället då alkohol ska drickas och kanske prövas första gången är inte bara beklämmande utan borde även vara en nagel i ögat på oss föräldrar. Polisens och socialtjänstens insatser kan aldrig ersätta det ansvar som vi föräldrar har för våra barn.

Föräldraskapet har tyvärr på senare år i många avseenden förändras. Ansvaret för uppfostran läggs ibland över på skola, fritidsgårdar och samhället i stort. Föräldraskapets roll i att älska, stödja och förmedla goda värderingar till barnen är unikt. Föräldrarna är och förblir det viktigaste i barnets liv och kan aldrig ersättas av det offentliga.

Att själva hålla sig nyktra och visa intresse för vad barnen tänker göra under valborgskvällen är ovärderliga förebyggande gärningar. Samtal med andra föräldrar och sätta upp likartade regler för vad som gäller kompisarna emellan är en annan lyckad strategi. Föräldrar måste också bli bättre på att synas på stan på kvällarna och visa att vi bryr oss om vad de gör.

Ytterst är det allas vårt ansvar att veta vad våra barn gör på valborg och hur deras kväll slutar.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2012-04-30 , Blekinge Läns Tidning 2012-04-30, Kristianstadsbladet 2012-04-28


Naiv analys av pridedeltagande

augusti 19, 2011

Lennart Bondesson och Magnus Ramstrand hävdar (Dagen 17 augusti) att Kristdemokraterna i Stockholm gjorde en viktig insats när de deltog i Prideveckan eftersom ”det visar att partiet står på den enskildes sida, oavsett personens sexuella läggning.” De framhåller att ”tre kristdemokrater, Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö tilldelades festivalens Regnbågspris.” De hävdar också att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” och att ”det är självklart att det går att förena deltagandet i Pridevecka och dialog med människor samtidigt som man inte står bakom alla de olika synsätt och uttrycksätt som fanns under Prideveckan.”

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26


Homoadoption inte för barnens bästa

juni 6, 2011

2002 beslutade Sveriges riksdag att tillåta homosexuella par att prövas för adoption. Det enda parti som motsatte sig beslutet var Kristdemokraterna, med motiveringen att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention som anger att det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barnet. Eftersom adoptivbarn, i synnerhet vid internationella adoptioner, har berövats allt, även sina föräldrar, och tagits ur sitt nationella, sociala och biologiska ursprung, är det mottagarländernas plikt att ge adoptivbarnen de bästa tänkbara förhållandena att växa upp i, vilket också innebär att få växa upp i en kärnfamilj med både en mamma och pappa.

Stöd av remissinstanser

Kristdemokraternas ståndpunkt hade stöd av alla remissinstanser med barnperspektiv, som Bris, Rädda Barnen, barnombudsmannen, Adop­tions­centrum, Statens nämnd för internationella adoptionsfrågor, Socialstyrelsen, Sveriges Psykologförbund, Svenska Läkaresällskapet, Familjerättssocionomernas Riksförening och Föreningen Sveriges kommunala familjerådgivare.

Sedan riksdagsbeslutet 2002 har inte ett enda barn adopterats av homosexuella par. Trots det vill nu en motion till Kristdemokraternas riksting av Daniel Sturesson ompröva detta ställningstagande. Motiveringen är att forskningsläget nu skulle se helt annorlunda ut jämfört med hur det såg ut 2001, och flera av remissinstanserna skulle ha ändrat sin åsikt ­ifråga om internationella adoptioner.

Det är riktigt att somliga remiss­instanser har ändrat position; den socialdemokratiska regeringen bytte 2001 ut Louise Nordenskiöld som barnombudsman, för att få en barnombudsman med samma syn som regeringen på samkönade adoptioner.

Metodologisk brist

Däremot har inte forskningsläget ändrats sedan 2002. Orsaken är att det inte finns något att beforska i Sverige, eftersom inte en enda internationell adoption till homosexuella skett.

Även internationellt är forskningen mycket knapphändig. Danielsson hänvisar till den enda longitudinella studie som genomförts, Gartrell/Boss, The National Longitudinal Lesbian Family Study, 2010. I sammanfattningen dras slutsatsen att de undersökta barnen i lesbiska familjer är välanpassade och uppvisar större kompetens och färre beteendestörningar än barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar. Författarna drar till och med slutsatsen att barn mår bättre av att växa upp utan en far, eftersom det skulle finnas ett mindre mått av våld och fysisk korrigering i de lesbiska familjerna.

Studien, som kritiserats hårt för bristande metodologi, undersökte 78 barn till lesbiska mödrar. Mödrarna rekryterades genom annonser i homosexuellas tidskrifter, anmälde sig själva och utgjorde inget slumpmässigt urval. De rekryterades från San Francisco, Boston och Washington DC som inte speglar ett amerikanskt befolkningsgenomsnitt. De som anmälde sig var heller inget genomsnitt: 93 procent vita, 67 procent universitetsutbildade, 82 procent övre medelklass, med medianinkomst på 600000 kronor. Barnen i jämförelsegruppen med heterosexuella föräldrar rekryterades från andra etniska grupper och andra geografiska områden, som den amerikanska södern. En annan metodologisk brist är att studien bygger på de uppgifter som mödrarna själva lämnat om hur deras barn mår och presterar i skolan och uppför sig, utan att korsverifiera uppgifterna mot skolan, lärare, betyg och så vidare. Barnens uppgifter har heller inte korsverifierats. Studien finansierades av the Lesbian Health Fund of the Gay Lesbian Medical Association och andra organisationer som stöder homosexuellas intressen, och forskarna är själva inte opartiska; Nanette Gartrell är lesbisk och gift med den kända lesbiska aktivisten Dee Moshbacker.

Utelämnar perspektiv

Metodologiskt har därför studien samma brist och bias som om Tobaksbolaget finansierade en studie av tobakens hälsoeffekter, på rökare som själva anmälde sig och själva berättade hur de mådde, för forskare som själva var rökare, och där jämförelsegruppen av icke-rökare rekryterades i gruvfälten.

Studien utelämnar det utvecklingspsykologiska perspektivet, att barn generellt sett i unga år behöver både en mor och en far som identifikationsobjekt, och har dessutom ett mycket litet material. Även om metodbristerna inte funnits, så räcker det inte som underlag för några långtgående slutsatser. Även om studien hade varit större och metodologiskt korrekt genomförd hade den ändå inte kunnat stödja homosexuella pars rätt att adoptera barn, eftersom den inte alls behandlar adopterade barn som vuxit upp med homosexuella föräldrar, utan barn som vuxit upp med sin biologiska mor.

Inga skäl till omprövning

San Francisco, Boston och Washington tillhör de områden i USA som är mest positiva till homosexuella. Ändå klagar nära hälften av de undersökta barnen till lesbiska mödrar över att de varit mobbade under sin uppväxt.

Mot denna bakgrund finns alltså inga skäl för Kristdemokraterna att ompröva sin tidigare politik att utifrån barnets bästa och försiktighetsprincipen säga nej till att homosexuella par skulle kunna prövas som adoptivföräldrar. Adopterade barn uppvisar i all statistik större svårigheter med psykisk ohälsa, självmord, kriminalitet, skilsmässor, än barn som fått växa upp med sina biologiska föräldrar. Att då ytterligare ge en tyngande faktor i deras uppväxt, och låta dem adopteras av homosexuella par, kan inte vara till barnens bästa.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot, KD

Maare Tamm, fil dr psykologi

Magnus Göransson, barn- och ungdomsläkare

Artikeln var publicerad i Kristdemokraten 2011-05-31


Vårdnadsbidraget vinner

januari 12, 2011

En rapport från SCB om vårdnadsbidraget, som funnits i offentlighetens ljus sedan i oktober förra året, har helt plötsligt blivit nyhet i svensk medier. Och den påstås visa att vårdnadsbidraget är ett stort misslyckande. Rapporten visar snarare det rakt motsatta!

Så här ser fakta ut:

Statistik från Sveriges kommuner och landsting visar att kommunerna under hela 2009 betalade ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag, vilket motsvarar 3 750 (helårs och heltids) vårdnadsbidrag. Antalet familjer som under 2009 faktiskt har haft vårdnadsbidraget är sannolikt högre – eftersom många är hemma med vårdnadsbidrag en kortare tid, eller annan period, än under ett helt kalenderår.

Under andra halvåret 2009 var det enligt SCB:s rapport 2837 föräldrar som hade vårdnadsbidrag för 3025 barn.

Under andra halvåret 2009 hade 96 kommuner infört vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bodde då (31 december 2009) 47 procent av befolkningen. Under 2010 års början hade ytterligare 8 kommuner infört vårdnadsbidraget, och därmed har 104 – eller 36 procent – av Sveriges 290 kommuner idag vårdnadsbidrag, och i dessa kommuner bor 48,9 procent av befolkningen. Efter valet har ytterligare kommuner fattat beslut om vårdnadsbidraget – däribland Leksand och Karlskrona – samtidigt som vårdnadsbidraget sannolikt kommer att avskaffas i någon kommun i samband med förändringar efter valet.

Om alla småbarnsföräldrar i alla landets kommuner hade haft tillgång till vårdnadsbidraget – och om andelen som använt vårdnadsbidrag hade varit den samma – skulle detta, hypotetiskt sett, ha inneburit att 7 978 vårdnadsbidrag istället betalts ut, det vill säga i princip 8 000 heltids och helårs vårdnadsbidrag.

Under 2009 betalde kommunerna alltså ut 135 miljoner kronor i vårdnadsbidrag. Om alla de familjer som döljer sig bakom den siffran istället skulle ha haft förskolebidraget – som för 2008 uppgick till 149 939 kronor för en heltidsplats i förskolan enligt Riksdagens utredningstjänst – skulle det ha kostat kommunerna 562,3 miljoner kronor. Detta är 427,2 miljoner kronor mer – vilket naturligtvis inte kan räknas hem som en motsvarande besparing – men det innebär ändå att vårdnadsbidraget sannolikt kan föras upp som en pluspost i de flesta av kommunerna.

För att få en uppfattning om hur framgångsrikt vårdnadsbidraget redan är, kan det också jämföras med jämställdhetsbonusen. Detta betaldes under 2009 ut till cirka 7 000 föräldrar. Cirka 12 000 föräldrar var genom sitt uttag berättigade till bonusen, men cirka 5 000 valde alltså att inte ansöka/kom in med ansökan för sent. Statistiken för vårdnads- och jämställdhetsbonus går inte att jämföra rakt av eftersom underlaget kan tänkas vara cirka 100 000–150 000 barn för bonusen, eftersom föräldraförsäkringen generellt tas ut under barnets första 18 månader. Vårdnadsbidraget kan ju tas ut för barn som fyllt ett år men inte tre år, vilket motsvarar cirka 200 000 barn.

Försäkringskassan har i en granskning av jämställdhetsbonusens effekt 18 månader efter reformen införts konstaterat att: ”Med andra ord visar inte resultaten att jämställdhetsbonusen påverkat fördelningen av föräldrapenningdagarna mellan mammorna och papporna efter 18 månader.” Lite krasst – och förenklat – kan alltså konstateras att 27,5 miljoner kronor av skattebetalarnas pengar gått till föräldrar som ändå hade valt att göra ett mer jämställt uttag. Sett till att uppfylla sitt syfte är jämställdhetsbonusen så här långt ett stort misslyckande.

I motsats till detta kan vårdnadsbidraget verkligen sägas ha blivit en stor framgång, i fråga om att uppfylla sitt syfte, när kanske 4000–5000 familjer verkligen har fått mer tid med varandra. Vårdnadsbidraget vinner.

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot, ledamot av Konstitutionsutskottet

Artikeln var publicerad i SvD 2011-01-12


En röst på MP är en röst på polygami

augusti 24, 2010

I P1-morgon 23 augusti kl. 7.46 fick Peter Eriksson frågan om det kan få ingå mer än två människor i ett äktenskap. Peter Eriksson svarade att man kunde tänka sig det, och hänvisade till diskussionen i MP att det ska kunna ingå ytterligare någon person i ett äktenskap.

Kan detta vara sant? Jo, på miljöpartiets kongress 2007 fick partistyrelsen i uppdrag att arbeta fram en både ”köns- och antalsneutral” samlevnadsbalk, och efter ett kongressbeslut 2008 arbetar partistyrelsen med ett lagförslag för mångäktenskap som samhällsnorm.

Ellinor Scheffer, som var språkrör för Grön Ungdom, hävdade: “Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.”

En röst på Miljöpartiet är alltså en röst på polygami. Inte i Afghanistan eller Iran. Utan i Sverige.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD) 1991-2006, riksdagskandidat i valet 2010.

Artikeln var publicerad i Newsmill 2010-08-24, Skånska Dagbladet 2010-08-24, Laholms Tidningen 2010-08-24, Smålandsposten 2010-08-25,  GT 2010-08-27, Expressen 2010-08-27, Dagen 2010-09-08


”Skulle du vilja utveckla och förklara?” (2: Intervjun i Dagen om stöd åt familjer)

maj 31, 2009

I en intervju med mig som Dagen publicerade 28 maj fick jag frågan om hur jag ställde mig till en rapport som Emma Henriksson lagt fram om att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”. Anledningen till rapporten är den nya könsneutrala äktenskapslagstiftningen.

På det svarade jag:

– Nyss kämpade vi för äktenskapet och förlorade det. Då kan det verka som om vi på det här sättet rättar in oss i ledet och säger: ”det här är lika bra familjer som alla andra, vi kristdemokrater har ingen åsikt längre”.

Jag utvecklade tanken att kristdemokraterna måste fortsätta att driva en politik som för fram ”den naturliga familjen” som det bästa alternativet.

– Vi kan inte ha olika nivåer när det gäller ekonomisk ersättning, som bostadsbidrag och sociala bidrag. Där måste samhällets stöd vara lika för alla familjer.

– Men när det gäller sammanhang där normer överförs, som i skolans värld, eller på föräldrautbildningar och familjerådgivning i kommunal regi, så är det viktigt att samhället uttalar vilken typ av familj man vill stödja. Det är den där barn lever med sin biologiska mamma och pappa. Samhället måste stå för det ideala.

Journalisten har citerat mig helt korrekt och jag har haft möjlighet att läsa och godkänna citaten. Men det är förstås inte allt eller ens tillräckligt av vad jag vill säga, utan risk att bli missuppfattad. Jag har fått uppmaningen på ett par bloggar och i flera mejl att utveckla vad jag menar. Menar jag att samhället inte skulle stödja alla barn, särskilt barn i utsatta situationer? Skulle stöd bara gå till barn som lever samman med sina biologiska föräldrar, medan barn som på något sätt avviker från det eller har en ökad utsatthet inte skulle få något stöd av samhället? I mejlen och på bloggarna har det exemplifierats med adoptivbarn, barn som lever med en ensamstående förälder, barn som lever i homosexuella familjer. Även barn till missbrukare har nämnts. Skulle dessa barn vara undantagna från samhällets stöd och hjälp?

Liselotte Malmqvist kommenterar Dagenintervjun i sin blogg Vardagstro bland annat så här:

”Samhället ska uttala vilken sorts familj man vill stödja… På vilket sätt ska vi som är annorlunda känna att samhället inte stöder vårt sätt att leva? På vilket sätt ska man premiera eller markera skillnaden? Undrar jag som i grunden egentligen är överens med Tuve Skånberg, om vilket liv som är bäst för barnen. Vi är överens om vad som är idealet. Men vi är inte överens om vi hanterar verkligheten. … Finns det inget sätt att stödja de utsatta, marginaliserade, barn med udda familjeförhållanden utan att för den skull idealisera och göra just dessa omständigheter normerande? Jag tror att det är möjligt. … är jag i princip överens med Skånberg om vad som är det ideala förhållandet. men på vilket sätt vill han att samhället ska visa att det är en viss sorts familjer man stödjer? Dvs biologiska mamma pappa barn relationer? I hans uttalande känner jag som heterosexuell biologisk men frånskild mamma mig mycket utpekad och undrar på vilket sätt samhället ska markera detta. Idealet är en sak men verkligheten är en annan. Vi kan hantera verkligheten utan att svika våra ideal, det tror jag är fullt möjligt. Ett ideal som för mig som kristen står högt upp på listan är kärleken och barmhärtighet, mot alla! …  Men att förhållandena är mindre optimala är vi nog överens om. Det är den hårda tonen i Skånbergs inlägg  jag reagerar mot. Och jag undrar hur han menar att samhället ska visa vilka familjer man vill stödja.  Jag behöver svar på den frågan. Det var ett oerhört snävt perspektiv som hans inlägg i debatten avspeglade, men jag ser fram emot att höra mer från honom.”

Jag är glad och tacksam för möjligheten att på denna blogg kunna utveckla och förklara mer av vad jag ville få sagt i intervjun. Först beklagar jag djupt att citaten uppfattats ha en hård ton. Det var inte min avsikt. Sedan beklagar jag djupt om någon uppfattat mig som att jag inte ville att alla barn, i alla tänkbara utsatta situationer, skulle få samhällets stöd och hjälp. Det vill jag naturligtvis av hela mitt hjärta, det är särskilt barnen i utsatta situationer som behöver stöd och hjälp, vare sig det handlar om ekonomiska bidrag, stöd från psykolog, fosterhem, skola, familjerådgivning osv osv. Alldeles självklart.

FamiljJag tror oklarheten bottnar i den dubbla betydelsen av ordet ”stödja”. Det kan dels betyda ”ge stöd, hjälp, resurser”, men det kan också betyda ”bekräfta, bejaka, hålla som förebild, acceptera reservationslöst”.  Det var ur den senare betydelsen som jag svarade på frågan om jag höll med om rapportens förslag att Kristdemokraterna ”tydligt ska visa att partiet stöder alla slags familjer, oavsett form”.

Så – anser jag att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs bekräftar och bejakar, alla slags familjer, oavsett form? Nej, jag anser att Kristdemokraterna också i fortsättningen ska förorda och lyfta fram att det bästa för barnet generellt sett är att få växa upp med sina biologiska föräldrar. All statistik stöder det. Sedan ser inte verkligheten ut som idealet. Föräldrar går skilda vägar, ensamstående föräldrar gör en fantastisk insats för sina barn. Och barn som inte kan få leva med sina föräldrar kan få en god uppväxt som adopterade.

Anser jag då att Kristdemokraterna tydligt ska visa att partiet stöder, dvs ger samhällets alla understödjande resurser, till barn som växer upp i alla slags familjer, oavsett form? Ja, självklart. Barnen rår inte för skilsmässor eller föräldrarnas livsval i olika avseenden.

Är då Kristdemokraternas nuvarande syn, att lyfta fram den ideala familjebildningen som just ett ideal, en framkomlig politisk väg, nu när homoäktenskap och homofamiljer finns?  När en majoritet i riksdagen beslutat att homosexuella par är gifta i samma mening som heterosexuella par, måste inte Kristdemokraterna inse sig besegrade och erkänna att de alltid haft fel?

Jag tror det är både möjligt och nödvändigt att hålla fast vid att förorda den familjebildning som all statistik visar vara den bästa för barnen. Vi varken kan eller vill hindra människor att göra sina livsval, även när det innebär att barnen går miste om sina föräldrar. Men vi har att följa FN:s barnkonvention som i artikel 3 stadgar:

”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.”

När det gäller just barn i homosexuella familjer sa redan 2001 alla remissinstanser med barnexpertis nej till regeringens förslag att homosexuella par skulle kunna prövas för internationella adoptioner. Bland dem var Socialstyrelsen, Rädda Barnen, Barnombudsmannen, BRIS, Adoptionscentrum, Svenska Läkaresällskapet och Sveriges psykologförbund.

Hur kan då samhället lyfta fram och förorda en familjebildning där barnen får växa upp med sina föräldrar, utan att därmed diskriminera dem som väljer annorlunda? De redskap som samhället har för normöverföring är skolans läroplan, familjerådgivning, barn- och mödravårdscentral, och även den normbildande och opinionsskapande verkan som politiska beslut kan ge.

Kristdemokraterna måste alltså också i fortsättningen stå för en familjepolitik som syftar till barnens bästa. Inte till de vuxnas önskemål och behov.


Har den politiska visionen om ”Död åt familjen” någon framtid?

april 7, 2009

sprucken-familj1

Den 1 april 2009 beslutade Sveriges Riksdag att legalisera homosexuella äktenskap. 261 av riksdagsledamöterna röstade ja, medan 22 röstade nej. 16 ledamöter var närvarande, men avstod att rösta, och så många som 50 avstod från att vara närvarande vid voteringen. Av riksdagens sju partier var det enbart ett, Kristdemokraterna, som reserverat sig.

 

Varför detta beslut?

Beslutet hade föregåtts av en massiv kritik, ett enigt fördömande från alla kyrkliga remissinstanser, av omfattande namninsamlingar, och uppvaktningar från företrädare från alla större religioner. Alla remissinstanser med barnexpertis betygade redan 2001 att det ligger i barnens intresse och bästa att växa upp med en mor och far. Trots detta, och trots att denna särlagstiftning enbart berör 300 homosexuella par per år – att jämföra med de över 45.000 äktenskap som ingås varje år mellan män och kvinnor – gick lagstiftningen igenom. Varför?

 

För att förstå detta behöver man ett politiskt och historiskt perspektiv, på samma sätt som en tavla kan uppfattas bättre på några stegs avstånd. Riksdagsbeslutet 1 april var bara en detalj i en större sammanhängande politisk vision om ett samhälle utan traditionella familjers lojalitetsband. Beslutet innebär en ytterligare underminering av äktenskapet mellan man och kvinna och av familjen som institution för att ge barnen trygghet och skydd under deras uppväxt. Men beslutet kom inte oväntat. Det har under den senaste generationen föregåtts av en lång rad delbeslut om att programmatiskt montera ned äktenskap och familj.

 

Den politiska visionen 1968

1968 blev Sverige det första landet i världen med att införa en politik som gick ut på att uppnå jämlikhet mellan könen genom att ändra såväl mäns som kvinnors roller. I ett uttalande till Förenta Nationerna det året deklarerade den svenska regeringen att det inte var tillräckligt att garantera kvinnor deras rättigheter. All lagstiftning och all socialpolitik skulle understödja ett skifte från traditionella familjer till ett samhälle av sinsemellan oberoende individer och av partnerskap, inom vilka alla arbetsuppgifter delades. Några exempel på delmål på vägen dit är att individuell beskattning av makar ersatte sambeskattningen år 1971, skilsmässolagstiftningen liberaliserades 1974, sambolagstiftning infördes 1988, registrerat partnerskap för homosexuella kom 1994, rätt för homosexuella att adoptera barn kom 2003, och 2009 kom alltså könsneutrala äktenskap.

 

Programförklaringen av år 1968 hade föregåtts av att marken beretts av Alva och Gunnar Myrdals bok 1934, Kris i befolkningsfrågan, som argumenterade för en socialistisk familjepolitik. Män och kvinnor skulle ”bli jämlika och oberoende, och sexuell moral … inte definieras av legala normer”. ”Målet var att bryta de band, som privat egendom och traditionella familjeband lade på individens utveckling i ett fritt samhälle”.

 

familjens-upphavande8          dod-at-familjen1      kris-i-befolkningsfragan3

”Död åt familjen!”

Makarna Myrdals ideologiska grund kan ytterst sökas i Karl Marx’ och kommunismens krigsförklaring mot den ”borgerliga familjen”. Det finns alltså en konsekvent och rak linje mellan Karl Marx’ krav ”Familjens upphävande!”, i kapitel 2 av Det kommunistiska partiets manifest 1848, till Gudrun Schymans krav ”Död åt familjen!”, på Centralstationen i Stockholm 1 oktober 2001.

 

Liberalismen – äktenskap som slaveri

Nedmonteringen av familj och äktenskap har inte gjorts enbart med inspiration av Marx, utan ofta med bifall från liberaler med en politik fokuserad på individen. En i grunden negativ syn på äktenskap och familj återfinns till exempel hos liberalismens lärofader John Stuart Mill i hans bok Förtrycket av kvinnorna 1869 där han i kapitel 4 skriver att ”Äktenskapet är det enda egentliga slaveri som vår lag erkänner.”  

 

Familjen lever trots allt

Marx’ politiska vision om att ’upphäva familjen’ har dock visat sig svårgenomförbar. Fortfarande lever 72 procent av alla barn under 17 år tillsammans med sina biologiska föräldrar. Antalet ingångna äktenskap ökar, medan antalet skilsmässor minskar. Opinionsinstitutet Gallup har under 2000-talet undersökt svenskarnas attityder till olika familjetyper. Undersökningarna visar att stödet för den traditionella familjestrukturen är kompakt – i alla åldrar, i alla landsändar och oavsett vilka familjeförhållanden man själv lever i. Även om man själv inte lever i en kärnfamilj är de allra flestas målsättning att någon gång göra det.

 

En politisk kamp mot den traditionella familjen är som ett försök att få vatten att rinna uppströms. Det är dömt att misslyckas. Beslutet 1 april kommer att följas av många andra försök att nedmontera familjen – sannolikt blir nästa förslag att göra äktenskapet antalsneutralt, kanske följt av förslag att göra det åldersneutralt och incestneutralt.  Men om nu ”Äktenskapet är av Gud instiftat” lär det bli svårt att montera ned det.

 

Artikeln var publicerad i Svenska Evangeliska Alliansens Nyhetsbrev 2009-04-16


Sju skäl att inte förändra äktenskapslagstiftningen

oktober 29, 2008

Debatten om samkönade äktenskap går mot ett avgörande. Bilden som media ger oss är att kristdemokraterna står ensamma mot sex andra partier i sitt motstånd, och kommer att bli överkörda.

Men bilden är mer komplex än så. Samtliga kyrkor i Sverige har i sin gemensamma remiss begärt att om äktenskapslagen skulle bli könsneutral, måste det i en sådan omskrivning innebära att begreppet äktenskap exkluderas. Enbart i en tidsbegränsad namninsamlingskampanj kom 61 253 namnunderskrifter in till stöd för ett bevarat äktenskapsbegrepp. I en SIFO-undersökning (2008 ) ville mer än var tredje svensk bevara äktenskap och partnerskap var för sig.

Att tvinga igenom en lagändring som gör äktenskapet könsneutralt skulle lämna stora sår efter sig hos betydande delar av befolkningen, och inte minst hos kristna kyrkor och samfund, men även övriga religioner. ”Äktenskap” är för trossamfunden i Sverige det begrepp som används för att beteckna den legalt reglerade samlevnaden mellan man och kvinna i en gemenskap som Skaparen själv instiftat, och vars övergripande mål är att skapa trygghet för det uppväxande släktet. Äktenskapsbegreppet äger inte politikerna att fritt hantera efter eget gottfinnande. Vad kyrkorna begär är bara respekt för sin syn på begreppet ”äktenskap”.

 

Proportioner

Den inflammerade konflikten förtjänar också att få rimliga proportioner och att frågan ställs i vems intresse egentligen en könsneutral äktenskapslagstiftning är.

De homosexuellas intresseorganisation RFSL, med 5000 medlemmar, hävdar att det ligger i de homosexuellas intresse att ändra benämningen partnerskap till äktenskap. Sedan partnerskapslagen infördes 1 januari 1995 har 2630 partnerskap förrättats (2006; senare skilda och nyingångna partnerskap medräknade). Idag lever 4258 personer i partnerskap, efter att möjligheten att ingå partnerskap funnits i 12 år. Ungefär 300 nya partnerskap förrättas varje år, att jämföra med de ca 45 000 äktenskap som ingås varje år. Det går alltså knappt ett ingånget partnerskap på 150 ingångna äktenskap. RFSL:s partsintresse måste vägas mot andra intressen, intressen som inte gör sig lika hörda.

Om nu, enligt RFSL, införandet av samkönade äktenskap skulle ligga i de homosexuellas intresse, i vilkas intresse skulle det då ligga att behålla nuvarande äktenskapslagstiftning?

 

I samhällets och normbildningens intresse

Om äktenskapet säger Nationalencyklopedin ”Äktenskapet är i de flesta samhällen en social institution som fyller en rad olika funktioner för familjelivet. Äktenskapet ger det sexuella förhållandet mellan makarna en särskild legitimitet och bildar ramen för den biologiska reproduktionen och för barnens uppfostran.” Antropologerna känner bara en enda kultur som inte haft äktenskap mellan man och kvinna: det lilla Na-stamfolket i Younging-bergen i Yunnan-provinsen i sydvästra Kina. Orsaken till att alla andra samhällen i olika kulturer och tider gett speciella rättigheter till äkta par har inte sin grund i parets upplevda kärlek, utan i att äktenskapet med dess mamma-pappa-barn-relation bidrar med något som inget samhälle kan överleva utan – nya samhällsmedborgare som i bästa möjliga uppväxtmiljö fostras till att växa upp och bli ansvarskännande medborgare. Äktenskapet är i princip reproduktivt, även om inte alla äktenskap leder till att barn föds. De som vill införa en könsneutral äktenskapslagstiftning hävdar i praktiken att föräldrarnas kön är utan betydelse, och irrelevant för barnens uppväxt och utveckling. Den synen är oförenlig med biologiska fakta, årtusenden av erfarenhet och hundrafemtio års psykologisk forskning. Det är en grov underskattning av en mors betydelse för ett barn när man påstår att hon i allt kan ersättas av en man, och tvärtom.  I förskola och skola är det ett vedertaget faktum att såväl män som kvinnor behövs, och i övriga samhället strävar vi efter att ha en jämn könsfördelning, därför att könen kompletterar varandra. Endast i denna fråga har hävdats att föräldrarnas kön är oväsentligt och att könen kan ersätta varandra utan att något av värde förloras.

Införandet av könsneutrala äktenskap skulle förändra äktenskapet i dess själva grundstruktur, och äktenskapet skulle bli något fundamentalt annorlunda än vad det hittills har varit.

 

I de mänskliga rättigheternas intresse

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna deklarerar i artikel 16: ”Fullvuxna män och kvinnor har rätt att… ingå äktenskap och bilda familj…” ”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och staten.”
FN:s barnkonvention (preambel och artikel 7) säger: ”För att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör [barnet] växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.” ”Barnet skall ha rätt att, så långt det är möjligt, få vetskap om sina föräldrar och bli omvårdat av dem.”

Att nuvarande äktenskapslagstiftning skulle vara diskriminerande mot homosexuella, eftersom det skulle vara en mänsklig rättighet för homosexuella par att ingå äktenskap är en tanke som avvisas av Hans Regner i hans enmansutredning Äktenskap för par med samma kön – Vigselfrågor SOU 2007:17 (s. 137,138, 229), utifrån såväl en dom i en fransk överdomstol, i Europadomstolen, som utifrån FN:s konventioner om de mänskliga rättigheterna.

 

I barnens intresse

Det faktum att det finns många barnlösa äktenskap förändrar inte det principiella perspektivet: Barn blir endast till i en man-kvinna-relation. Det är därför motiverat att lagstiftaren ger den relationen en speciell status. Heterosexuell och homosexuell samlevnad är strukturellt sett olika i detta avseende, och på den olikheten beror mänsklighetens hela framtid. Därför bör de olika samlevnadsformerna ha olika benämningar.

Barnperspektivet var också det avgörande skälet för den franska parlamentariska utredningens Famille et droits des enfants (27 januari 2006) slutsats att homosexuella äktenskap även i fortsättningen ska vara förbjudna i Frankrike, av hänsyn till det som FN:s barnkonvention kallar ”barnets bästa”.

Utredningen drog slutsatsen att äktenskap för homosexuella, möjligheten för homosexuella par att adoptera samt insemination för lesbiska par inte bör legaliseras i Frankrike. Efter flera års utredande betonade kommittén att man måste ”bekräfta och beskydda barnets rättigheter och dessa rättigheters överhöghet över vuxnas önskemål”.

Kommittén skriver i sin utredning: ”Äktenskapet är inte bara det kontraktsmässiga erkännandet av kärleken mellan ett par; det är en helhet som överför rättigheter och skyldigheter och som är utformat för att förse barnet med omsorg och en harmonisk uppväxt. Erfarenheten från andra länder visar detta: nationer som har gjort äktenskapet tillgängligt för samkönade par har alla, samtidigt eller efter ett tag, möjliggjort adoption för dessa par och utvecklat system för assisterad befruktning eller surrogatmammor, som gör det möjligt för dessa par att skaffa barn.”

I detta sammanhang kan det vara värt att notera att samtliga remissinstanser som utgick ifrån barnperspektivet sa nej till att homosexuella par skulle kunna ta emot adoptivbarn, när den frågan behandlades i Sverige: BRIS, Socialstyrelsen, Adoptionscentrum, Rädda barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Psykologförbund osv. Trots detta valde Sveriges dåvarande regering och riksdag att legalisera såväl homosexuellas rätt att adoptera, som lesbiskas rätt till assisterad befruktning, och satte därmed de vuxnas intresse i första rummet.

 familj

 

 

I faderskapspresumtionens intresse

Den franska utredningen framhöll att ”det är omöjligt att tänka på äktenskapet åtskiljt ifrån faderskapstanken; de två frågorna är nära förbundna med varandra eftersom äktenskapet utformats omkring barnet”.

Även i Sverige är faderskapspresumtionen den första paragrafen i Föräldrabalken (1949:381) och lyder: ”Är vid barns födelse modern gift, skall mannen i äktenskapet anses som barnets fader.” Om homosexuella par kommer att kunna ingå äktenskap måste denna del av lagstiftningen slopas, eftersom det inte är möjligt att den andra partnern i ett lesbiskt äktenskap, där den ena kvinna har blivit gravid, också är ”barnets fader” eller biologiska förälder.

 

Den franska utredningen menade därför att antingen får man bevara både det klassiska äktenskapet (mellan en man och en kvinna) och faderskapspresumtionen – eller ta bort båda två. Någon mellanväg finns inte. Men eftersom det strider emot barnets intresse att ta bort faderskapspresumtionen blev slutsatsen att äktenskapet måste begränsas till man och kvinna.

 

I de barnlösas intresse

Det ligger i de ofrivilligt barnlösas intresse att möjligheten att adoptera från utlandet inte försämras. När homosexuella 2003 gavs rätt att adoptera varnade adoptionsbyråerna för att det kunde leda till att det blev svårare för heterosexuella par att få adoptera från utlandet, medan det sannolikt var utsiktslöst att homosexuella skulle beviljas utlandsadoption av givarländerna. Hittills har heller inga utlandsadoptioner medgetts till homosexuella par.  De homosexuella blev alltså inte hjälpta av lagändringen, men svenska heterosexuella par riskerar att bli hårdare granskade av givarländerna, som ser en risk att ett gift par skiljs och att någon av makarna skulle ingå partnerskap. Därmed skulle indirekt ett adoptivbarn kunna hamna i en homosexuell familj, något som är oacceptabelt i flertalet givarländer. Skulle samkönade äktenskap tillåtas i Sverige finns risken att givarländerna ytterligare avskräcks, när inte ens skillnaden mellan partnerskap och äktenskap uppehålls.

 bevara-aktenskapet

I kyrkors och religioners intresse

Äktenskapet har i tusen år förvaltats av den kristna kyrkan i Sverige, och fortfarande vigs en absolut majoritet inte borgerligt utan kyrkligt. Kyrkorna ser grunden för äktenskapet i Guds skapelseordning (1 Mosebok 1: 27, 28 ) och i Jesu ord om äktenskapet (Matteus 19:4-6), och utifrån den synen kan ingen annan samlevnad kallas äktenskap. Katolska och ortodoxa kyrkan ser dessutom äktenskapet som ett sakrament, en av Gud instiftad helig handling som förmedlar gemenskap med Gud själv. Även andra religioner som islam och judendomen, ser utifrån sina heliga skrifter äktenskapet som en skapelsegiven institution som Gud instiftat. Av respekt för denna religiösa syn bör begreppet äktenskap inte användas i lagtexter för annat än föreningen mellan man och kvinna.

 

I institutionen äktenskapets intresse

Om vi kan ändra äktenskapets könsaspekt, kan vi ändra dess övriga aspekter, som att de som ingår äktenskap måste vara myndiga, inte får vara nära släkt, inte får vara gifta med andra och bara är två makar. Runt hörnet väntar krav på förändringar i dessa avseenden; redan nu vill CUF, Miljöpartiet samt dess ungdomsförbund legalisera polygami. Ellinor Scheffer, språkrör för Grön Ungdom, säger: ”Samlevnadsbalkens syfte bör vara att ge personer som vill leva tillsammans juridiskt skydd. Hur många de är och av vilken anledning de lever tillsammans är enbart deras egen ensak. Därför är en samlevnadsbalk som är antals- och könsneutral en fullständig självklarhet för oss.” Menar man att barnäktenskap, månggifte, bigami och incest inte är positiva utvidgningar av äktenskapslagstiftningen, så måste man nu säga nej till det könsneutrala äktenskapet.

Lagstiftningen har en inverkan på människors normer och livsval. Varje förslag på uppluckring i synen på äktenskapet kommer att leda till upplösningen av fler äktenskap, och av äktenskapet som institution. Redan idag är institutionen äktenskapet utsatt för hårt tryck och vart tredje äktenskap upplöses.

Mycket få länder har infört homoäktenskap: Holland (2001), Belgien och Spanien(2003), Kanada (2005), Sydafrika (2006) samt den amerikanska delstaten Massachusetts (2004). Till ovanstående kan läggas att det varken ligger i Sveriges eller i det internationella samfundets intresse att svenska medborgare har ett civilstånd som inte är accepterat i övriga världen, inte ens i EU. Sverige, likt världen i stort, är mångkulturellt och mångreligiöst. Världen har blivit en global by, människor reser, arbetar och bildar familj över nationsgränser. Det ligger inte i någons intresse att ytterligare öka spänningar inom och mellan länder och kulturer genom att ändra något av så fundamental betydelse som den gemensamma synen på äktenskapet. Att sådana spänningar också finns i Sverige har kommit i dagen genom de många protestbrev och namnunderskrifter mot homoäktenskap som allmänheten sänt in till lagstiftaren, 38 616 st. till riksdagens lagutskott (nuv. civilutskottet) och 61 253 st. till justitieministern och regeringen.

Vid en sammanvägning av det intresse som en begränsad grupp vuxna homosexuella hävdar, mot det intresse som finns hos samhället att slå vakt om äktenskapets institution och om barnens intresse blir slutsatsen att det är i linje med det gemensammas bästa att bevara nuvarande äktenskapslagstiftning. 

 

Artikeln var publicerad på nyhets- och debattsajten Newsmill.se 2008-10-29


En liten socialdemokrat i varje moderat

oktober 31, 2007

Vid valet 2006 hade Sverige haft en socialdemokratisk regering 65 år av de senaste 70 åren, vilket lett till ett inflytande över det svenska samhället som väl saknar motstycke i västvärlden.  Det var Alf Svensson som en gång fällde orden att ”Det bor en liten socialdemokrat i varje svensk”.

 

Enbart av detta skäl kunde ett regeringsskifte vara välbefogat. Men föga anade väl någon före valet att det största oppositionspartiet, moderaterna, väl i regeringsställning skulle ersätta sin politik med sina företrädares. I en snabb ström har kursändringar av moderaternas ideologi och politik aviserats. Från att ha varit det mest försvarsvänliga partiet har moderaterna blivit den största påskyndaren av en nedmontering av den svenska försvarskapaciteten under en försvarsminister som är vapenvägrare. Från att tidigare ha förordat kompetens som det avgörande för politiska förtroendeuppdrag har moderaterna på moderatstämman i helgen blivit anhängare av kvotering för kvinnor och invandrare. Fackets blockad av en ung innehaverska av en salladsbar i Göteborg fick moderatstämmans stöd. Från att ha kritiserat den socialdemokratiskt utformade arbetsrätten blev moderaterna dess ivrigaste försvarsadvokat. Vem trodde att moderaterna skulle stå i främsta ledet för att höja bensinskatten och elskatten? Vem anade före valet att en moderat utrikesminister skulle närma sig Hamas och distansera sig från Israel, den enda demokratin i Mellanöstern? På område efter område har de nya moderaterna gjort upp med klassiskt moderat politik, och övertagit sina socialdemokratiska föregångares politiska syn.

 

Det senaste exemplet på moderaternas politikskifte är stämmobeslutet om samkönade äktenskap. Från att tidigare ha varit ett familjevänligt parti som värnat om äktenskapet vill nu partiet göra äktenskapslagstiftningen könsneutral. Att äktenskapet som institution försvagas förbigås med tystnad. Att ändringen av äktenskapslagstiftningen inte är till barnens bästa lämnas obeaktat, trots att Sverige har förbundit sig att följa FN:s barnkonvention och deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Att principen om faderskapspresumtion inom äktenskapet måste lämnas besvärar inte de nya moderaterna, trots att det inte är i barnens intresse. Ett vuxenperspektiv har ersatt barnperspektivet och försvaret för den lilla människans rättigheter. 1994 var Reinfeldt en av endast två moderater som gick mot partilinjen i riksdagen, och röstade med vänsterpartierna för lagen om registrerat partnerskap. I helgen ledde Reinfeldt moderatstämman i att gå ytterligare ett steg längre, och beslutade att öppna äktenskapet för homosexuella par.

 

Reinfeldt politiska recept kan sammanfattas: ”Kan du inte slå din motståndare, så kan du slå dig ihop med honom.” De nya moderaterna är alltså, när allt kommer omkring, förvillande lika de gamla socialdemokraterna. Det nya arbetarpartiet blir likt det gamla arbetarpartiet. Alf Svensson besannas: ”Det bor en liten socialdemokrat i varje moderat”.

 

Moderaterna står inte längre för den politik som byggt upp partiets namn och förtroende. Kan verkligen moderaterna möta väljarna 2010 under beteckningen ’Moderaterna’ utan att göra sig skyldig till renomésnyltning?

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-31


%d bloggare gillar detta: