Kristendomen och välfärdsstaten

mars 25, 2013

Nyligen publicerades World Economic Forum’s jämlikhetsrapport 2012. Där rankades 135 länder utifrån olika jämställdhetskriterier. Island intar främsta position, följt av Finland, Norge och Sverige. Danmark placeras som sjua efter Irland och Nya Zeeland. Sist placeras Pakistan och Yemen.

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

nordiskaflaggorEn orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28

Annonser

Surrogatmödraskap orimligt och ovärdigt

mars 19, 2013

Majoriteten i Statens Medicinsk-Etiska Råd har på ett ovist sätt kört över minoriteten i en etiskt och juridiskt komplicerad fråga och förordar surrogatmödraskap. Vi vill peka på överväldigande skäl att hålla fast vid gällande lagstiftning på området.

Argumentationen från surrogatmödraskapets förespråkare utgår helt från den vuxnes önskemål. Men hur fantastiskt det än är att få ett barn är detta ingen mänsklig rättighet; dessa rättigheter ligger helt och hållet på barnets sida. FN:s barnkonvention är tydlig med att vid alla åtgärder som rör barn skall barnets bästa komma i främsta rummet. En sådan här lagförändring skulle ge helt nya möjligheter för medicinskt infertila eller naturligt sterila förhållanden att ”skaffa barn”, men det är uppenbart att dessa önskemål utgår från vuxnas intressen istället för barnets.

Barnkonventionen slår vidare fast att ett barn har rätt till kontakt med båda sina föräldrar. Ett barn som bärs och föds av en annan än sin biologiska mor går miste om den normala anknytning som sker när modern och fadern lever tillsammans under en graviditet, och där barnet känner igen röster och beteendesätt efter förlossningen. Barnpsykologin har funnit att adopterade barn utsätts för en speciell anknytningsproblematik. I surrogatfallen torde detta bli ännu tydligare och mer plågsamt. Ett statligt bejakande av surrogatmödraskap skulle även strida mot barnkonventionens krav på barnets rätt till relation till den kvinna som burit och fött det, det närmaste relation en människa har under hela sitt liv.Jurister har pekat på flera såväl etiska som juridiska frågetecken. Vad händer om endera parten vill pressa den andra att göra abort, exempelvis på grund av att fostret visar sig ha ett handikapp? Eller vad händer om det beställande paret går isär och inte längre vill ha barnet? Rättstvister pågår redan i USA om situationer som dessa. I ett uppmärksammat fall i Storbritannien bröt en surrogatmamma det ingångna avtalet, varvid domstol gav henne rätt att behålla barnet. Problemen är alltså allt annat än hypotetiska; de är högst reella.

höggravidaIngen människa, varken potentiella surrogatmödrar eller barn får reduceras till medel för andra människors mål. Surrogatmödraskap skulle utsätta närstående för en orimlig press att ”ställa upp” som förvaringsplats för foster. SMER tar visserligen enhälligt avstånd från affärsuppgörelser, men man väljer att bortse från att just detta har skett överallt där surrogatmödraskap förekommer. Det har i praktiken blivit ett slags ”fertilitetsturism”, där såväl kvinnans livmoder som barn blir en handelsvara med ett bestämt pris, och där en redan svag part blir ännu svagare genom att utsättas för ekonomisk eller social påtryckning.

Både surrogatmamman själv och hennes familj får en psykiskt och socialt utsatt situation i samband med graviditet och födsel. Frånvaro av en biologisk förälder är en välkänd riskfaktor för det uppväxande barnet. Den största och mest allvarliga risken är att barnen förlorar sin egen mor under en oväntat komplicerad graviditet eller
födsel av någon annans barn. Allt detta är risker om utilitarismen ges fritt spelrum utan att beakta människovärde och omsorg om vår nästa.

Ofrivillig barnlöshet är inte lätt, men surrogatmoderskap är en form av exploatering av en annan människas utsatthet. Att adoptera eller helt enkelt leva utan barn är ett helt acceptabelt liv. Surrogatmödraskap i ett civiliserat samhälle är däremot både orimligt och ovärdigt. Vi bör här inte styras av en högljudd lobbygrupp som ropar på sina önskemål, utan agera varsamt och med den svaga partens bästa för ögonen.

Bengt Malmgren, överläkare, psykiatri

Bengt Säfsten, med dr, överläkare, invärtes medicin

Anna Aronsson, barnläkare

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Gefle Dagblad 2013-03-19, Västerbottens-Kuriren 2013-03-19, Skånska Dagbladet 2013-03-24, Norrbottens-Kuriren 2013-04-02, Kristianstadsbladet 2013-04-02


Gör hemundervisning möjlig

december 13, 2012

På grund av den nya skollagen från 2011 hindras föräldrar att hemundervisa sina barn såvida inte synnerliga skäl föreligger. Några familjer har därför flyttat till Åland, några till Danmark och minst en familj till Kanada respektive Frankrike. Detta är mycket beklagligt!

I oktober meddelade kammarrätten i Göteborg att en ortodox judisk familj får hemundervisa sina barn och nu har stadsdelsnämnden i Majorna-Linné överklagat beslutet till Högsta förvaltningsdomstolen.

Fostra barnSverige har den absolut lägsta andelen hemundervisade barn av alla länder där hemundervisning är tillåtet. Den nya svenska skollagen från 2011 innebär att föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få hemskola sina barn. Den nya skollagen begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning som redan tidigare präglades av att kommunerna tillämpat möjligheten restriktivt.

Vi anser inte att den skärpning som gjordes genom den nya skollagen är förenlig med föräldrarnas rätt att uppfostra sina barn. Det strider mot internationella konventioner och deklarationer som anger att föräldrarna ska kunna välja utbildning åt sina barn. Hemundervisningen ska följa svenska skolplanen, det ska finnas krav på att familjer som hemundervisar har kontakt med en skola, att barnen gör nationella prov samt att betyg sätts av den skola man har kontakt med. Om dessa regler följs ser vi inga hinder för att föräldrar bedriver hemundervisning om de anser det som den bästa skolformen. Möjligheten till hemundervisning borde uppmuntras och inte motarbetas från statens och kommuners sida.

Hemundervisning omskrivs iflera internationella konventioner och deklarationer. I FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna artikel 26 anges att ”rätten att välja utbildning för barnen tillkommer i första hand deras föräldrar.” Likaså står det i artikel 2 i tilläggsprotokollet till Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter att ”vid utövandet av den verksamhet som staten kan ta på sig i fråga om utbildning och undervisning skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.”

Att Sverige endast tillåter hemundervisning vid synnerliga skäl strider mot internationella konventioner. Hemundervisning är tillåtet i större delen av den demokratiska världen. I USA hemundervisas cirka 2 miljoner barn och cirka 100 000 i England. I USA finns möjligheten till undervisning upp till universitetsnivå och hemskolade studenter rekryteras medvetet till elituniversiteten. I USA anses variationen av pedagogik, ämnesval och inriktning vara en självklar del av ett pluralistiskt samhälle. Tyvärr är situationen i Sverige det motsatta då engagerade föräldrar som hemundervisar döms till dagsböter.

I en studieav Lawrence Rudner vid University of Maryland 1998 som omfattade 20 760 hemundervisade barn, visades ett konsekvent högre resultat bland hemskolade elever i jämförelse med genomsnittet vid offentliga och privata skolor. Studien visade även att lågutbildade föräldrar lyckades bättre med att hemutbilda sina barn än vad skolan lyckades med barn från samma bakgrund. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete samt vara nöjdare med livet (Neo nr 4 2011). Att barn som hemskolas skulle få en sämre skolgång, lägre kunskapsnivå eller begränsat socialt umgänge stämmer inte.

Det är mycket beklagligt att möjligheten till hemundervisning i dag är så pass snäv att familjer emigrerar. Sverige borde tillåta hemundervisning i större utsträckning och samhället bör på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Vi anser att hemundervisning är en grundläggande rättighetsfråga och det är viktigt att möjligheten finns i Sverige. Därför bör skollagen ändras så att den tydligare tillåter hemundervisning i enlighet med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen.

Annelie Enochson (KD), riksdagsledamot,

Tuve Skånberg (KD), riksdagsledamot,

Magnus Göransson, barnläkare,

Mats Tunehag, Advocates International.

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Dagen 2012-12-13


Regeringen vill utreda barnkonventionen

oktober 31, 2012

Regeringen har kommit överens om att utreda vad som talar för, och vad som talar emot, att göra barnkonventionen till svensk lag. Kristdemokraterna har drivit frågan om att inkorporera Barnkonventionen under lång tid. Frågan om barns rättigheter måste bli en prioriterad fråga.

Men vi vet att det fortfarande finns brister i hur barn kommer till tals och hur de får skydd och stöd. För en tid sedan samlade Unicef in exempel på de undanflykter som används för att inte ge barn deras rättigheter. BRIS samtalar dagligen med barn som berättar om hur deras rättigheter kränks. Och Rädda Barnen kartlägger barns rädslor som i hög grad skulle kunna undvikas om vuxensamhället lyssnade till barn.

Vi kristdemokrater menar att barns rättigheter bör stärkas ytterligare och därför bör konventionen bli en del av svensk lag. Barnfrågorna behöver sättas högt upp på den politiska agendan. Mycket talar för att en starkare juridisk ställning för Barnkonventionen skulle uppmärksamma barns rättigheter och leda till ett starkare skydd. Erfarenheterna från Norge, som gjorde konventionen till norsk lag 2003, pekar i den riktningen.

Vår övertygelse är att Sverige kan göra mycket bättre. Barn har särskilda rättigheter och behöver särskilt skydd för att de är just barn. Om deras rättigheter sätts högre på den politiska dagordningen och Barnkonventionen blir en del av svensk lag skulle det leda till ett starkare skydd.

MARIA LARSSON (KD)

Barn- och äldreminister

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamot

Artikeln var publicerad i Norra Skåne 2012-10-31


Hemundervisning har blivit kriminellt

maj 15, 2012

Sedan den 1 juli 2011 har ett tiotal barnfamiljer valt att lämna Sverige eftersom de hindras att hemundervisa sina barn. De har hotats med skyhöga viten och socialanmälningar. De har blivit politiska flyktingar då den svenska skolpolitiken tvingar dem att lämna landet.

Detta är närmast unikt i dag när hemundervisning är tillåtet och accepterat i nästan alla demokratier. Främst är det till våra grannländer Åland och Danmark dessa familjer flytt. Hur har det kunnat bli så i Sverige?

Dessa familjer, som är högst normala svenska familjer, vill kunna använda sig av den internationella rätten att själva få undervisa sina barn och har gjort detta ända tills 1 juli 2011 då den nya svenska skollagen började tillämpas och föräldrar måste kunna uppvisa ”synnerliga skäl” för att få möjlighet att hemundervisa sina barn. Detta gör att den nya skollagen starkt begränsar kommunernas möjlighet att ge tillstånd för hemundervisning.

Den nya skollagens regler om hemundervisning är oförenligt med föräldrarnas rätt och ansvar att uppfostra sina barn. Dessutom strider det mot vad internationella konventioner och deklarationer som säger att det ytterst är föräldrar som skall avgöra utbildningen för sina barn. Både FN:s konvention om de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, slår fast föräldrarnas frihet att trygga en religiös och moralisk uppfostran och utbildning för sina barn som står i överensstämmelse med deras egen övertygelse. Europakonventionens första tilläggsprotokoll, som är svensk lag, slår fast denna rättighet, vilken också har etablerats i praxis från Europadomstolen.

Ta vara på engagemanget

Samhället behöver på alla tänkbara sätt uppmuntra föräldrar som vill ta ett större ansvar för sina barn. Det är nödvändigt att ta vara på föräldrars engagemang för sina barn då det är en starkt stabiliserande kraft i ett samhälle. Då samhället drar barn från sina föräldrar inverkar detta negativt på relationen med föräldrarna, vilket för vissa barn kan leda till sämre vuxenkontakt överhuvudtaget. I ett allt mer komplicerat samhälle, behöver många barn en starkare barn–föräldrarelation.

Barns utbildning handlar inte bara om saklig och objektiv undervisning, utan även om fostran och social förmåga. Dagens ungdomar är i mångt och mycket utlämnade åt sig själva och varandra. Relationen till föräldrarna behöver stärkas i dag, vilket i sin tur kommer att stärka relationen med andra vuxna till exempel lärare. Barn behöver en stark förankring i relationen till sina föräldrar för att kunna tillgodogöra sig kunskap.

Fel väg att gå

Att i detta läge ta bort en möjlighet för föräldrar att ta sitt extra ansvar genom hemundervisning är helt fel väg att gå. Hemundervisning är idag tillåten i större delen av den demokratiska världen och som exempel kan nämnas att 2 miljoner barn hemundervisas i USA, 100 000 barn i England. I USA kan föräldrarna hemundervisa sina barn hela vägen in på elituniverisiteten. En större studie av Lawrence Rudner vid Univeristy of Maryland 1998 på 20 760 hemundervisade barn visade konsekvent högre resultat bland hemundervisade än genomsnittet i offentlig och privata skolor. Eleverna som hemundervisats tycks också vara betydligt mer involverade i föreningsliv och socialt arbete och vara nöjdare med livet.

I Sverige döms istället föräldrar till dagsböter om de hemundervisar sina barn. För en familj har Uppsala kommun genom Förvaltningsrätten begärt utdömande av ett vite på 180 000 kr om de fortsatte att hemundervisa sina barn. Familjen har nu flyttat till Åland. I våra grannländer Finland, Åland och Danmark ställs krav på att eleven skall få kunskaper och färdigheter, snarare än på att de ska gå i skolan, alltså en läroplikt snarare än en skolplikt som i Sverige. Kanske är detta något för Sverige också att införa? För inte vill väl skolministern att Sverige skall fortsätta med att kriminalisera svenska barnfamiljer?

Annelie Enochson, riksdagsledamot (KD)

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Ruth Nordström, jurist, ordförande Riksorganisationen PRIM, ordförande Swedish Human Righs Lawyers

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2012-05-14


Föräldraansvaret viktigt på Valborg

maj 1, 2012

Snart är det valborgsmässoafton. En dag som borde förknippas med skönsjungande studenter och vårkänslor. Istället är det fokus på ungdomar, fylla och extra polisinsatser.

Vi föräldrar och vuxna överlag måste föregå med gott exempel och tillsammans ta ansvar för att valborg inte längre ska förknippas med första fyllan och tråkiga upplevelser.

1 maj fylls tidningarna runt om i landet varje år med rapporter om hur valborgskvällen förflutit. Det brukar vara sorgliga rubriker om ungdomsfylla, omhändertaganden, bråk och misshandel. Förra året gjorde försäkringsföretaget If en undersökning som visade att mer än var tredje ungdom mellan 15-18 år tänkte dricka sig berusade på valborg. De flesta ungdomar uppger även att det är ”enkelt” eller till och med ”mycket enkelt” att få tag i alkohol.

Efter förra årets valborg kunde dock ett trendbrott anas. Polis och socialtjänst rapporterade att det på många håll i landet varit lugnare än tidigare år och att insatserna varit något färre. Vi får hoppas att denna trend fortsätter även i år. Folkhälsoinstitutets mätningar visar också att det glädjande nog är alltfler ungdomar som helt väljer att avstå från alkohol. Samtidigt är andelen i årskurs nio som har druckit alkohol vid ett eller flera tillfällen fortfarande runt 60 procent. Valborg är troligtvis ofta ett av dessa tillfällen.

Att många minderåriga ser valborg som tillfället då alkohol ska drickas och kanske prövas första gången är inte bara beklämmande utan borde även vara en nagel i ögat på oss föräldrar. Polisens och socialtjänstens insatser kan aldrig ersätta det ansvar som vi föräldrar har för våra barn.

Föräldraskapet har tyvärr på senare år i många avseenden förändras. Ansvaret för uppfostran läggs ibland över på skola, fritidsgårdar och samhället i stort. Föräldraskapets roll i att älska, stödja och förmedla goda värderingar till barnen är unikt. Föräldrarna är och förblir det viktigaste i barnets liv och kan aldrig ersättas av det offentliga.

Att själva hålla sig nyktra och visa intresse för vad barnen tänker göra under valborgskvällen är ovärderliga förebyggande gärningar. Samtal med andra föräldrar och sätta upp likartade regler för vad som gäller kompisarna emellan är en annan lyckad strategi. Föräldrar måste också bli bättre på att synas på stan på kvällarna och visa att vi bryr oss om vad de gör.

Ytterst är det allas vårt ansvar att veta vad våra barn gör på valborg och hur deras kväll slutar.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Artikeln var publicerad i Ystads Allehanda 2012-04-30 , Blekinge Läns Tidning 2012-04-30, Kristianstadsbladet 2012-04-28


Naiv analys av pridedeltagande

augusti 19, 2011

Lennart Bondesson och Magnus Ramstrand hävdar (Dagen 17 augusti) att Kristdemokraterna i Stockholm gjorde en viktig insats när de deltog i Prideveckan eftersom ”det visar att partiet står på den enskildes sida, oavsett personens sexuella läggning.” De framhåller att ”tre kristdemokrater, Caroline Szyber, Erik Slottner och Magnus Kolsjö tilldelades festivalens Regnbågspris.” De hävdar också att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” och att ”det är självklart att det går att förena deltagandet i Pridevecka och dialog med människor samtidigt som man inte står bakom alla de olika synsätt och uttrycksätt som fanns under Prideveckan.”

Analysen är politiskt naiv. Pridefestivalen med dess demonstrationståg är inget smörgåsbord med ”olika synsätt och uttryckssätt” som deltagarna kan gilla eller ogilla efter behag. Regnbågspriset är inget ”festivalpris”, utan RFSL:s högsta utmärkelse. Pridefestivalen med sitt tåg är en sexualpolitisk manifestation, att jämföra med ett förstamajtåg. Att delta i Pridefestivalen är att stödja RFSL:s politiska agenda.

RFSL, som fick pris som ”Årets lobbyist” år 2000, är en av de tyngsta politiska aktörerna under de senaste årtiondena. Alla politiska krav som RFSL formulerat under åren och marscherat för i Pridetåget, har de också lyckats få lagfästa i Sveriges riksdag: partnerskap, homoadoption, samkönade äktenskap, insemination av lesbiska med flera. Som vi vet från ”Åke-Green-fallet” kan de till och med räkna en ändring av Sveriges grundlag till sina framgångar.

RFSL är tydlig i sitt Principprogram: ”Kärnfrågan för RFSL är att arbeta mot den heterosexuella normen i samhället, heteronormativiteten. … RFSL:s verksamhet består av politik, informationsverksamhet och sociala insatser. … Ingen juridisk skillnad ska finnas mellan HBT-personers och andras möjligheter att bli föräldrar. Lagstiftningen ska också vara anpassad till det faktum att många barn växer upp med fler än två vuxna som tar gemensamt ansvar för barnets vård och uppfostran. RFSL anser att barn ska kunna ha fler än två vårdnadshavare.”

Bondesson och Ramstrand framhåller gillande att tre kristdemokrater fick Regnbågspriset. Har de då verkligen läst RFSL:s prismotivering? Under rubriken ”Regnbågspriset till hbt-aktivister i KD” ges motiveringen: ”Regnbågspriset 2011 tilldelas de tre KD-politikerna Magnus Kolsjö, Erik Slottner och Caroline Szyber för att de inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par. Om de enskilda personerna kan dessutom sägas att de har visat stort personligt mod genom att i Eriks Slottners fall vara en av de första öppet homosexuella ungdomsförbundsordförandena, i Magnus Kolsjös fall vara initiativtagare till seminarier på Pride och i Caroline Szybers fall i egenskap av distriktsordförande i Stockholms stad beslutat att ha ett tält på Pride. Eftersom KD idag besitter flera av de ministerposter som ansvarar för viktiga hbt-frågor blir dessa tre hbt-aktivisters kamp särskilt angelägen. Priset ges till dessa tre personer (ej partiet) som fortsatt uppmuntran för dem och andra att inte ge upp.”

Bondesson och Ramstrand menar att Kristdemokraterna i Stockholm ”var tydliga med vad som var partiets offentliga ståndpunkt i sakfrågor” på Pride. Här är svart på vitt hur deltagandet i Pridefestivalen uppfattas av andra än dem själva: som ”hbt-aktivister som inom sitt parti, trots internt motstånd starkt drivit frågor som avskaffande av tvångssterilisering vid könsbyte och rätten till adoption för samkönade par.”

Men har då Stockholmsdistriktet verkligen representerat officiell, rikstingsbeslutad kristdemokratisk politik på Pride? Alla de ovan nämnda politiska krav som RFSL med framgång har drivit går ju emot kristdemokratisk politik. I utdelade broschyrer döljer Stockholmsdistriktet att KD faktiskt säger nej till att avskaffa kravet på sterilisering vid könsbyte liksom till moderskapspresumption. Dessutom går distriktet ut med en ”egen politik” gentemot partiet, och lovar arbeta för att avskaffa kravet på sterilisering.

RFSL verkar för särlagstiftning, rättigheter för sin egen intressegrupp, och har ett utpräglat vuxenperspektiv. Kristdemokraterna verkar för generella lagar för alla, är ett värdeorienterat parti, som konsekvent vill lägga ett barnperspektiv på politiken, utifrån FN:s barnkonvention som i artikel 3 säger att ’barnens bästa ska beaktas i alla beslut.’ Det är anledningen till att kristdemokraterna har en annan politisk agenda än RFSL, vare sig det handlar om insemination, familj, samkönades adoption eller sterilisering vid könsbyte. Det är också anledningen till att det är olämpligt för kristdemokrater att stödja RFSL och delta i Stockholm Pride.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot (KD)

Rolf Åbjörnsson, advokat, tidigare ledamot av Kristdemokraternas partistyrelses verkställande utskott

Artikeln var publicerad i Dagen 2011-08-19. Se även Kristdemokraten 2011-08-26


%d bloggare gillar detta: