Människovärdet och det sluttande planet

april 30, 2010

Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03


Fasansfull retorik från Torbjörn Tännsjö

oktober 27, 2009

1920 gav juristen Karl Binding och psykiatern Alfred Hoche ut sin bok Die Freigabe der Vernichtung Lebensunwerten Lebens (Om att tillåta förgörande av livsodugliga liv). Bokens tankar och terminologi slog rot i det rashygieniskt besatta Europa, och kom att bli bärande inslag i Tredje Rikets massmord av ”livsodugliga” personer. I fredagens Aftonbladet fick dessa tankar nytt liv av filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö. Vi tar avstånd från den mardrömslika människosyn som Tännsjö förkunnar. Aftonbladet bör besinna sitt ansvar när tidningen gör sig till megafon för en ideologi som ger rum bara för starka och friska individer.

Andra världskrigets plågor förpassade nazismens djupt människofientliga idéer till historiens avskrädeshög. De tankar, som Tännsjö presenterade i fredagens Aftonbladet, har inte förts fram offentligt i Sverige på 70 år, men sänder nu vågor av fasa in i det offentliga rummet.

I Binding/Hoches och nazisternas värld ansågs psykiskt sjuka och handikappade representera ”livsodugliga liv”. Rashygienens omänskliga drag ekar alltför bekant i professor Tännsjös resonemang kring vilka foster som bör få överleva och inte. Hans retorik förstärks dessutom av att han går ytterligare ett steg i den ”utjämning” som han eftersträvar. För honom är det inte bara handikappade i största allmänhet som bör ”väljas bort”. Även färgblindhet, dyslexi och andra svagheter bör på samma sätt kunna vara föremål för utrensning. Den enda signifikanta skillnaden mellan nazisterna och Tännsjö är att den senare vill genomföra sin utrensning före födseln, de förra förlägger den därefter.  I Peter Singers efterföljd vill han minimera svaghet och lidande genom att eliminera de svaga och lidande.

DownsTännsjö gör ett stort nummer av att han vill ge föräldrar frihet att välja bort sjuka barn. Vi ser det som en gradskillnad mellan ett samhälle som uppmuntrar, respektive tvingar, till rashygieniska initiativ. ”Individen får mer handlingsutrymme” med en mer utvecklad fosterdiagnostik betonar Tännsjö. Ett utökat handlingsutrymme är visserligen något gott i sig, men det goda blir till sin motsats i samma ögonblick detta handlingsutrymme visar sig vara liktydigt med ”utrymme att döda en annan människa”.

Dessutom tror vi inte på Tännsjös tes att människan skulle bli lyckligare om bara A-barn föds. Det blir svårt för alla dem som senare i livet får ett funktionshinder eller drabbas av svår sjukdom. Även friska förlorar på ett samhälle som enbart välkomnar perfekta individer.

Vi betraktar Sverige som ett civiliserat samhälle som värnar varje människas okränkbara och lika värde. Därför vill vi uppmana opinionsbildare i alla läger att göra gemensam sak med oss och visa sitt avståndstagande från målsättningen att skapa en värld av ”perfekta människor”, där personer med olika former av handikapp inte längre får rum.

Tuve Skånberg, direktor Claphaminstitutet (tillsammans med 17 andra undertecknande)

Artikeln var publicerad i Aftonbladet 2009-10-26


En sång, en brosch och en film

februari 28, 2007

Nej, jag har inte mött den walesiske skådespelaren Ioan Gruffudd fast vi bor bara några km från varandra i Los Angeles. Hans ansikte är känt från filmen Black Hawk Down, men kommer av miljoner människor världen över att förknippas med den brittiske politikern William Wilberforce i filmen Amazing Grace (regisserad av Michael Apted,  www.AmazingGraceMovie.Com. )

 Filmens premiär här i USA var i fredags 23 februari, (i England 25 mars) och i flera tusen kyrkor i båda länderna föregås premiären av att sången Amazing Grace sjungs i gudstjänsten. Sången skrevs av Wilberforces vän och medkämpe mot slaveriet,  den f.d. slavkaptenen John Newton. I USA ingår premiären i en månadslång satsning under februari för att lyfta fram den afro-amerikanska befolkningens historia.

Filmen Amazing Grace handlar om den hängivne kristne brittiske parlamentsledamoten Wilberforce som från 1787 kämpade för att avskaffa slavhandeln i det brittiska imperiet. En kamp som då såg ut att vara omöjlig eftersom slavhandeln, med skepp som trafikerade triangeln England – Afrika – Amerika, var själva ryggraden i den brittiska ekonomin. Av de mer än tio miljoner afrikaner som tvångsskeppades som slavar till Amerika dog två miljoner redan av resans vidriga förhållanden. Med bilder av de omänskliga förhållandena under resan, och med argument som visade slaveriets orimlighet tvingade Wilberforce sina politiska motståndare till successiv reträtt. Många vita slavägare förgrep sig på kvinnliga slavar och kom alltså att hålla sina egna döttrar och söner i slaveri, och sålde dem och dödade dem utan rättslig påföljd.

william-wilberforceÅr efter år röstades Wilbeforces motioner ner i parlamentet fram till 1807, för jämnt 200 år sedan, då hans lagförslag gick igenom och slavhandeln förbjöds. Kort före hans död 1833 röstades ytterligare en lag igenom i parlamentet som förbjöd slaveriet som sådant.

I den kurs jag har vid Fuller Seminariet om kristen tro och politik är just Wilberforce bland de första exemplen studenterna får möta. Som framtida kyrkoledare har de mycket att lära av hur hans tro drev honom till politiskt engagemang och kamp för det okränkbara människovärdet, en kamp som inte är mindre verklig idag. Som USA:s utrikesminister Condoleezza Rice framhöll vid Southern Baptist Convention i juni 2006 “Slaveriet upphörde inte under 1800-talet”. Det har fortsatt med sexuell slavhandel och trafficking.

Det är inte svårt att finna paralleller mellan Wilberforces kamp mot slaveriets kränkning av människovärdet, och kampen mot dödsstraff, tortyr, aborter och trafficking. Också i opinionsbildningen finns paralleller och lärdomar att hämta. Rörelsen mot slaveriet producerade en brosch med en bild av en knäböjande slav i bojor med texten: ”Är inte också jag din broder?”, en brosch som gjorde det möjligt för societetens damer att bilda opinion i ett klimat och en tid som annars tvingade dem till tystnad och acceptans. 

Också i vårt samhällsklimat måste vi finna vägar att göra vår röst hörd i kampen för livets helgd.

 Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-02-28


%d bloggare gillar detta: