Kristendomen och välfärdsstaten

mars 25, 2013

Nyligen publicerades World Economic Forum’s jämlikhetsrapport 2012. Där rankades 135 länder utifrån olika jämställdhetskriterier. Island intar främsta position, följt av Finland, Norge och Sverige. Danmark placeras som sjua efter Irland och Nya Zeeland. Sist placeras Pakistan och Yemen.

Bland de sju främst rankade nationerna har sex kors på sina flaggor och står i protestantisk tradition. Det är värt att understryka eftersom många i dagens debatt enbart sammankopplar välfärd med sekularisering. I historiskt perspektiv är sekulariseringen en relativ ny företeelse. Förklaringen till de nordiska välfärdstaternas frontposition är istället att finna i den kristna idétraditionen. Korsen på flaggorna är mer än symboliska, de röjer grunden för den positiva samhällsutvecklingen.

nordiskaflaggorEn orsak är den kristna skapelsesynen, i vilken betonas att alla människor har ett värde och att alla har samma värde.  En annan är tanken på etisk monoteism, att alla har tilldelats ett personligt ansvar inför Någon. En tredje är läran om den naturliga lagen, att vi alla har ett samvete, en grundläggande uppfattning om rätt och fel eller i vart fall att rätt och fel existerar. En fjärde orsak är den profetiska ådran, det vill säga en moralisk förpliktelse att protestera när man ser korruption och andra missbruk. 

Till detta kommer den i Norden starka lutherska traditionen, som varit pådrivande i samhällsutvecklingen. Några exempel. Tanken på allas lika värde, grunden för jämställdhetstanken, förstärktes i Luthers lära om ”det allmänna prästadömet.” Den fick genomslag i svenska kyrkolag 1686, där det fastställdes att alla landets medborgare skulle lära sig läsa, uttalat även gällde pigor och drängar, de som stod lägst på den sociala rankingskalan. Lagen var religiöst motiverad – alla skulle kunna läsa Guds Ord – men lade en utbildningsgrund nödvändig för en fungerande demokrati.  Folket skulle kunna avgöra om prästen höll sig till Guds Ord. Därmed inkluderades tanken om att kritiskt träna sig att tolka och granska överhetens förkunnelse.

Luthers lära om kallelsen, vocatio, betonar att alla har en uppgift som är viktig för helheten, för familjen och samhället. Våra talanger skall brukas med riktning mot medmänniskans och samhällets bästa, inte av egoism. Här lades en grund till arbetslinjen, vikten av att alla har ett arbete; allas talanger skall brukas i det goda samhällsbygget, samtidigt som de som har rättmätiga hinder skall få den hjälp och det stöd de behöver. Alla är lika värda, oavsett prestationsförmåga.

Till detta kommer Luthers lära om familjen som en bas i samhällsbygget, en tanke som blev ett frö till idén om samhället som familj och uppfostrare, vilken tog sig politiskt uttryck i folkhemstanken. 

Till sist måste nämnas den protestantiska arbetsetiken, som enligt Max Weber lade grunden till kapitalismen, till investerings- och tillväxtvilja (jfr. Jesu liknelse om talenterna).

Den kristna idétraditionen har på en rad sätt skapat grunden för de nordiska välfärdssamhällena. Det finns skäl till varför World Economic Forum’s jämlikhetsrapport har de nordiska länderna i topposition. Korsen på flaggorna är mer avslöjande är många anar.

Kjell O. Lejon, teol.dr., fil.dr., professor i religionsvetenskap

Tuve Skånberg, teol.dr., riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln publicerades i Världen idag 2013-03-22, Hemmets Vän 2013-03-28

Annonser

Vi får aldrig glömma förintelsen

januari 27, 2013

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Den måste stoppas. Samtidigt behöver vi öka anslagen för att höja säkerheten för judiska institutioner och deras medlemmar, skriver Annelie Enochson och Tuve Skånberg (KD).

Hets mot DavidsstjärnanFörintelsens minnesdag är ett viktigt tillfälle att uppmärksamma förintelsens offer. Aldrig får vi glömma förintelsen. Aldrig får det hända igen. Göran Persson beslutade 1997 om initiativet att sprida boken Om detta må ni berätta. Boken syftade till att sprida fakta om förintelsen och att skapa diskussion om alla människors lika värde. Boken har distribuerats i över en miljon exemplar. För att historien aldrig ska upprepas måste vi tyvärr uppmärksamma judarnas situation i dag.

Antisemitismen ökar i Sverige och Europa. Under senare år har hotbilden mot den judiska gruppen i Sverige förvärrats. Under 2011 anmäldes 79 hatbrott mot judar. Händelser som misshandel och hot mot enskilda judar samt vandalisering och sabotage mot judiska institutioner inträffar. Utvecklingen är mycket allvarlig.

Ökade säkerhetsinsatser

Utifrån den ökande antisemitismen och den rådande hotbilden mot de judiska församlingarna har behovet av höjd säkerhet uppstått. Det gäller både för församlingarnas medlemmar och institutionerna. Församlingarna tvingas budgetera en allt större del av sina resurser till säkerhetsarrangemang.

Förra året avsatte regeringen ett engångsbelopp på fyra miljoner kronor för att finansiera de löpande säkerhetsinsatserna. Pengarna används till säkerhetshöjande åtgärder som förbättrar det fysiska skyddet vid institutionerna, som kameraövervakning, skyddsglas och förstärkning av dörrar. Vi anser att så länge inte situationen förändras behövs ytterligare medel.

Antisemitismen måste stoppas. I ett öppet och demokratiskt samhälle bör Sveriges judiska grupp kunna leva utan hot och trakasserier. Det är av yttersta vikt att säkerheten upprätthålls för den judiska gruppen för att de fortsatt ska kunna leva och verka fritt. Nu är innehållet i Om detta må ni berätta aktuellt igen och aldrig får historien upprepa sig.

Annelie Enochson (KD)

Tuve Skånberg (KD)

Riksdagsledamöter

Artikeln var publicerad i Göteborgsposten 2013-01-27


Människa, vad är du värd?

december 10, 2010

Nils Ferlin skrev en gång en dikt om människans värde. En forskare i hans samtid hade tagit reda på hur mycket de enskilda grundämnena (calcium, natrium, kol etc) kunde vara värda om man tog ut dem ur hennes döda kropp. Ferlin höjde budet generöst från 2:50 till 3:75 (= en dollar). I dag har värdet stigit enormt. På svarta börsen kan en njure kosta en förmögenhet – om den kan transplanteras.

Nu påstår dock de flesta att vi med själva ordet människovärde menar något som inte har med transplantationer eller pengar att göra. Värdet är dessutom oändligt så det behövs inga siffror för att uttrycka dess storlek. Eftersom både du och jag har ett oändligt värde så har vi ju också lika värde, eller hur?

Det är detta vi brukar syfta på när vi talar om ”allas lika värde”.

Som filosofiskt fenomen är detta människovärde unikt. Alla andra värden är prislappar som regleras av tillgång och efterfrågan. Det måste i deras fall finnas någon som är beredd att offra något för att få äga det värdefulla eller kanske bara få se på objektet. Det som ingen frågar efter på något sätt kan inte ha något värde, inte ens ett affektionsvärde. Ett värde uttrycker alltid en levande persons längtan eller behov.

När filosoferna inte kunnat hitta något vars värde inte berott på någons efterfrågan, så föredrar de uttrycket värderingar. Dessa är subjektiva och måste vara det. När vi ändå ofta talar om värde menar vi därför – med ett undantag – något som är subjektivt och föränderligt. Människovärdet ses däremot som objektivt. Det skall inte – får inte – uppfattas som en värdering, säger man, utan är ett värde i sig självt.

Människovärdet är en grundbult i hela den humanistiska etiken. Hur kan då etiker mot bättre vetande laborera med ett oändligt värde när ingen varken kan eller vill betala ett oändligt pris? Svaret är att Gud både kan, vill och har betalat ett oändligt pris för att vinna oss till sig. Han lever och längtar. Vi talar om ett fast människovärde i den kanske omedvetna insikten om att Gud finns trots all humanistisk förnekelse. Det är Guds kärleks längtan som sätter priset – och värdet.

Judar betonar att vi är skapade till Guds avbild. Kristna pekar dessutom på sin övertygelse att Guds Son valde att låta sig dödas under brutala former för att kunna vinna ditt och mitt hjärta och rädda oss från det tomrum som plågar oss alla och som heter värdelöshet. Ingen skulle annars kommit på tanken att tala om ett oändligt människovärde. Det var i länder präglade av judiskt-kristet synsätt som människovärdet blev absolut, inte i kastväsendets och karma-tänkandets Indien

Om nu gudstron faktiskt är grunden för det människovärde som i sin tur är grunden för hela vår etik, så skulle sekulariseringen kunna liknas vid att källaren och första våningen i ett hus har tagits bort. Ändå svävar huset kvar i fria luften som om inget hade hänt.

Eller gör det det? Svävar det verkligen? Gick det att ta bort Gud utan att det blev någon skillnad i det värde som bara Gud kan skapa täckning för? Varför måste vi bygga specialkliniker för att så många numera bantar sig till fara för sina liv? Varför skär sig allt fler ungdomar i armarna? Beror det inte på att man känt sig förklarad värdelös eller är rädd för att få den stämpeln på sig? Skaffar sig inte mobbaren ett värde genom att göra sitt offer värdelöst?

Under det nya millenniets första tio år har missbruket av droger ökat med 15% och alkohol med 20%. Hur många sådana tioårsperioder orkar vi med innan hela samhället kollapsar? I Sverige sups det i dag lika mycket som i slutet av 1800-talet då folkväckelsen kom och befriade stora skaror från spriten. Många kommer att bli alkoholister om de inte redan är det.

Vad livnär sig modeindustrin på? Och skvallerpressen? Varför måste bilar ha ett nytt utseende vartenda år? Skulle de inte bli billigare om man nöjde sig med vartannat? Skönhetskirurgin var ingen framtidsbransch om man utbildade sig till läkare för 50 år sedan. Ändå skulle man ha klarat att göra många ingrepp som är standard i dag. Snart skall alla kvinnor operera brösten några gånger under sin livstid. Det blir som att gå till tandläkaren, man kanske får en kallelse för ny besiktning med jämna mellanrum.

I högstämda ordalag bekänner vi oss till tron på ett absolut människovärde men många har samtidigt insett att det värdet försvann tillsammans med honom som ville betala ett pris för oss. Numera vill blivande föräldrar ibland veta fostrets kön för att kunna abortera det om det är en flicka. Fenomenet kallas könsabort. Sveriges feminister har varit öronbedövande tystlåtna när denna trend vuxit sig allt starkare. Visst är det pinsamt att man aborterar just flickor men eftersom den fria aborten väger tyngre får man bedriva tyst diplomati, som det brukar heta när man väljer att vända bort blicken.

Inget hus kan sväva fritt i tomma luften när grunden är borta. Vi har förnekat grundvalen för hela vår etik.

Sven Reichmann, läkare, docent

Christina Doctare, läkare, samhällsdebattör

Tuve Skånberg, direktor, riksdagsledamot (KD)

Artikelförfattarna är Fellows vid Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-12-08


Äldres rätt till livskvalitet

september 3, 2010

Denna sommar kommer att gå till historien som den varmaste och soligaste på 150 år. Inte på generationer har vi kunnat glädja oss åt en så underbar sommar. Men inte för alla – många äldre i äldreomsorgen har inte kunnat komma ut en enda dag. Medan fångar på landets fängelser har rätt till en timmes frisk luft varje dag, har inte våra äldre rätt till en minut. Churchill sa 1910 i underhuset: ”Hur samhället behandlar brott och brottslingar är ett av de mest tillförlitliga sätten att pröva hur civiliserat ett land är.” Det bör gälla våra äldre i än högre grad.

Våra äldre behöver en värdighetsgaranti som garanterar rätt att få komma ut varje dag, liksom att inte behöva ligga i sin egen avföring lång tid. De äldre behöver garanteras rätt att ha mer än en maträtt att välja på. Tre av fyra äldreboenden erbjuder bara en rätt idag, och maten är det mest väsentliga för att de äldre ska uppleva livskvalitet visar undersökningar. Det är också ovärdigt att skilja makar åt på äldreboende. Vill de, så måste de kunna få dela slutet av livet tillsammans, så som de delat de yrkesverksamma åren.

I en äldregaranti måste rätt till smärtlindring finnas med och rätten till läkare och vårdpersonal med geriatrisk kompetens, kompetens om just åldrandets sjukdomar.

Kristdemokraterna kräver också en akutgaranti att ingen, inte heller de äldre, ska behöva vänta längre än fyra timmar på en akutmottagning.

Mycket har blivit bättre för de äldre under alliansregeringen, det är sant. Det har skett kvalitetshöjningar inom vård och omsorg, vi har nu fritt val i äldreomsorgen, tillsynsansvaret har överförts till Socialstyrelsen, och kommunens ansvar att erbjuda stöd till anhörigvårdarna har skärpts. Men det räcker inte.

Skatten har sänkts tre gånger för pensionärerna under mandatperioden – men det har ätits upp av lågkonjunkturen. Det är därför nödvändigt att sänka skatten ytterligare för pensionärerna, vilket också kristdemokraterna går till val på.

Vi måste ge mer resurser och garantier om en bättre omsorg och vård för de äldre.  Idag är det våra föräldrars generation, imorgon är det vi själva.

Tuve Skånberg, riksdagsman (KD) 1991-2006, riksdagskandidat i valet 2010

Artikeln var publicerad i Barometern 2010-08-11, Sundsvalls tidning 2010-08-13, Piteå Tidningen 2010-08-27, Sändaren nr 16 2010


Rätt att leva eller rätt att dö?

juni 2, 2010

Ingen fråga i vår i den offentliga debatten har varit större eller viktigare än den debatt om passiv och aktiv dödshjälp, som fick sin början i 32-åriga helförlamade Candrah Löfgrens begäran till Socialstyrelsen att få bli sövd och att hennes livsuppehållande respirator stängdes av. Socialstyrelsens svar blev att lagen tillåter en patient att avstå från behandling, också livsuppehållande behandling av respirator. Den 6 maj sövdes Candrah på Danderyds sjukhus och hennes mamma stängde av respiratorn.

Debatten har handlat om gränserna för patientens självbestämmande, och få har invänt mot att varje människa ska ha laglig rätt att själv få bestämma över att avbryta en behandling, också en livsuppehållande behandling. Däremot har det varit tyst om frågan varför någon vill avbryta sin livsuppehållande behandling. Candrah gav själv svaret i den dokumentär som TV4 sände 24 maj där Candrah intervjuades. Sitt handikapp i sig hade hon lärt sig att leva med, och hade ett gott liv. Hon hade dock fått mer smärtor, berättade hon, och hade svårt att sitta upp. Men det var inte enda skälet till att hon begärt att hennes respirator skulle stängas av. Hennes viktigaste budskap till den halva miljon människor som såg dokumentären var:

”Det är egentligen ingen som vill ta hand om mig. Alltså inte kommun, inte något sjukhus, ingenting. Det blir för dyrt. Jag är för stort ansvar. Det är inte lika: ’Yes! Vi får ta hand om Candrah! Hon är den lättaste att ta hand om och kostar minst.’ Så är det tyvärr inte.”

I dokumentären framgick att Candrah vårdades av sammanlagt 11 personliga assistenter. Det är inte svårt att förstå att hon kommit till slutsatsen att ingen ville ta hand om henne, att hon var ett för stort ansvar, att hon var för dyr, och att hon därför ville avsluta sitt liv.

Den stora frågan som Candrah Löfgren gör så brännande aktuell i vår är inte om samhället ska ge en människa rätt att få ta sitt liv, utan om samhället ska ge en människa rätt att få leva sitt liv, och rätt att få kosta.

Om det sista ordet efter Candrah blir att hon fick en god död som hon själv fick välja, och att det var ett gott val för henne, blir också budskapet till alla handikappade ett outtalat ”Så kan du också välja”. Och många handikappade kommer att tyda svaret till ”Så bör du också välja”.

Candrah är det senaste offret för den etik som kallas nyttoetik, utilitarism, och som i Sverige har sin främste förespråkare i Torbjörn Tännsjö. Den synen förespråkar att vad som skapar störst lycka för de flesta är rätt. Utilitarismen vill eliminera lidandet, genom att eliminera dem som lider.

Beskedet från regering och riksdag, likaväl som från sjukhus och kommuner måste vara ett entydigt ”Du har rätt att leva, du är värdefull för den du är, inte bara för vad du kan bidra med i samhället”.

Den kristna människosynen ger alla människor ett lika, absolut och okränkbart människovärde, oavsett ålder, funktion eller etnisk bakgrund. ”Du vet väl om att du är värdefull”. Ingen uppgift i samhället är större idag för svensk kristenhet än att vara garanter för den människosynen.

Tuve Skånberg, riksdagsledamot 1991-2006 (KD), kandidat till riksdagen i valet 2010

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-31, Svenska Evangeliska Alliansens nyhetsbrev 2010-05-31, Skånska Dagbladet 2010-06-02, Sydsvenskan 2010-06-06, Kyrka och Folk 2010-06-10


Människovärdet och det sluttande planet

april 30, 2010

Tidningen The Telegraph rapporterade i torsdags om hur sjukhusprästen Antonio Martello, vid sjukhuset i Rossano i södra Italien, upptäckte ett aborterat barn som var vid liv. Prästen hade som en del i sin prästtjänst gått för att be bredvid de döda kropparna vid sjukhuset, och upptäckte då att det aborterade barnet rörde sig och andades. Barnet var insvept i ett lakan och navelsträngen satt fortfarande kvar. Det hade då gått 20 timmar sedan aborten, som utfördes när modern var i 22:a graviditetsveckan. Prästen slog larm och läkare tog omedelbart barnet till neonatala specialistenheten vid det närbelägna Cosenza sjukhuset. Barnets liv gick dock inte att rädda utan det dog ett dygn senare.

Modern, som var gravid för första gången, hade valt att göra en sen abort efter att fosterdiagnostik visat att barnet hade läpp- och gomspalt, en åkomma som idag kan opereras med plastikkirurgi med mycket gott resultat. Barnet, som vägde strax under 4 hg, överlevde abortingreppet, och lämnades av läkarna att dö, men levde alltså trots det 20 timmar senare i bårhuset. Italienska polisen utreder nu fallet som misstänkt mord, eftersom spädbarnsmord är förbjudet i Italien. Lagen föreskriver att läkarna har skyldighet att försöka rädda barnets liv när det har överlevt en abort. Den italienska regeringen har lovat en utredning.

Det är svårt att säga vad som i denna berättelse är det mest upprörande. Kanske är det vetskapen att det var slumpen som avgjorde att detta fall avslöjades, och att mörkertalet är stort hur ofta barn, även här i Sverige, vid sena aborter lever en tid och lämnas att dö. Kanske berörs vi särskilt av tanken på att den unga modern och förstagångsföderskan valde abort därför att fostret hade läpp- och gomspalt, en åkomma som ju är möjlig att operera. Hon ska leva med denna vetskap resten av sitt liv. Kanhända plågas vi mest av tanken på ett nyfött barn som mor och läkare lämnat att dö ensamt på bårhuset. Eller ångesten hos prästen som plågas av vetskapen att hade han kommit bara några timmar tidigare hade kanske barnets liv gått att rädda. Möjligen är läkarnas roll och situation den mest upprörande, där de på begäran har att utföra vad som visar sig vara ett spädbarnsmord.

Vem ska vi ställa till ansvar för att ett barn dog övergivet i ett bårhus? Att det skedde i Italien och inte i Sverige gör ingen skillnad. Ska en ung mor ställas till ansvar för ett val som hon kanske är ensam och utlämnad i, kanske utan att ens veta vad en gomspalts-operation innebär? Är pappan inte medansvarig? Om läkarna är ansvariga får den rättsliga utredningen visa. Är lagstiftarna ansvariga, som stiftar lagar som medger abort så sent att barnets liv kan räddas utanför moderlivet? Eller att abort får utföras för en åkomma som gomspalt?

När lagstiftningen om fri abort antogs var det med argumentet att ”Nöd bryter lag”. Här visar det sig istället att lagen skapar nöd. För alla inblandade.

Vad som med rätta är upprörande och värt att ställa till ansvar är den människosyn som ligger bakom den tragiska händelsen. När ett människoliv kan släckas därför att människan inte är helt perfekt står vi alla i tur. Ingen är perfekt vare sig i funktion eller utseende. När vår människosyn medger att andra inte får leva för att de har handikapp eller skönhetsfel är vi inte på ett sluttande plan. Vi har redan fallit.

Tuve Skånberg, Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-05-03


Vilka normer har ateismen?

april 7, 2010

I den linjeartikel som blev upptakten till ateisternas intresseförening Humanisterna, hävdade Christer Sturmark: ”Vi måste ifrågasätta religionens existensberättigande som normgivare i ett modernt samhälle” (SvD 04-06-21).  Att Sturmark har ambitionen att förverkliga sin och ateisternas agenda i svensk rikspolitik syns av att han kandiderar på Folkpartiets riksdagslista för Stockholms län, tillsammans med partiledaren Jan Björklund.

Har då den kristna tron ett existensberättigande som normgivare, inte bara för enskilda troende utan för ett helt samhälle? Ja, varifrån skulle vi annars ha fått och få själva de grundvärderingar som vårt samhälle vilar på? I tusen år har den kristna etiken format vårt rättsmedvetande, alltsedan Västgötalagen deklarerade ”Kristus är främst i vår lag”.

I den nu gällande kursplanen för skolan står: ”Västerländsk kultur och samhällsutveckling har under lång tid påverkats och påverkas av kristendomen och dess värderingar. Det svenska samhället är starkt influerat av kristendomen i värde- och normsystem, lagstiftning och rättssystem, kultur och traditioner.”

Dessa kursplaner formulerades efter beslut i riksdagen 1994, betänkande 1993/94:UBU01 och UBU02. Riksdagsbesluten bekräftade regeringspropositionens ord om att ”Som särskilt viktig framstår skolans värdegrund, förankrad i kristen etik och västerländsk humanism”. Dessa centrala ord införlivades också i läroplanerna: ”I överensstämmelse med den etik som förvaltats av kristen tradition och västerländsk humanism sker detta genom individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande.”  Dessa riksdagsbeslut bekräftar alltså den kristna trons och etikens existensberättigande som normgivare i Sverige också idag.

När Indien sökte sin framtid som självständig stat för dess många hundra miljoner invånare satt Mahatma Gandhi i många och långa samtal med sin vän, indienmissionären Stanley Jones, så som han 1931 relaterat i boken ”Bergspredikans Kristus”. Jones hävdade att ”det största behovet är att återupptäcka bergspredikan såsom det enda praktiska sättet att leva”. Gandhi, som var starkt influerad av Jesu bergspredikan (Matteus 5-7), uppmanade Jones. ”Praktisera er religion utan att förfalska den eller moderera den”, och såg vikten av att lägga bergspredikan som grund för Indiens unga statsbildning.

Den kristna etiken är universell och gäller såväl i Västerlandet som i Östern. Ja, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna utgår från att något av naturen är universellt sant, rätt och etiskt.

Med vad skulle ateisterna ersätta den kristna etikens normbildning? Utan en etisk grund förfaller ett samhälle till djungelns lag och en överlevnad för de starkaste.

Den kristna etikens mest avgörande bidrag till ett samhälles normsystem är övertygelsen om alla människors lika, absoluta och okränkbara människovärde, oberoende av ålder, hälsa och prestation. Solidaritet med den som inte är lika lyckligt lottad, budet om kärleken till nästan och förvaltarskapstanken har vi också fått från kristen tro. Vad har vi fått för normer från ateisterna som är värda att bygga ett samhälle på?

Tuve Skånberg

Direktor Claphaminstitutet

Artikeln var publicerad i Världen idag 2010-04-07


%d bloggare gillar detta: