Brott mot upphovsrättslagen

januari 1, 2009

Idag toppar jag nyheterna på en av Skånes största tidningar, Kristianstadsbladet. En dröm kanske, för en kandidat till EU-parlamentet?

Nej, inte alls. Orsaken är att jag brutit mot upphovsrättslagen när jag söndagen 10 maj lade ut en artikel i dess helhet på min blogg. Artikeln var publicerad samma dag i Kristianstadsbladet. Fyra dagar senare, vid kvart i tio på förmiddagen skrev den lokale journalisten ett vänligt men bestämt mejl till mig och påtalade att jag bröt mot upphovsrätten när jag citerade hans text på min blogg. Att jag hade källhänvisning och länk till artikeln på Kristianstadsbladets hemsida samt angav honom som författare gav mig ingen rätt att citera hans artikel. Han yrkade på ett kännbart skadestånd för den skada jag åsamkat honom.

Jag tog omedelbart bort inlägget på min blogg och ringde upp journalisten och bad om ursäkt, och skrev även ett mejl där jag förklarade hur artikeln hade kommit på min blogg, och bad skriftligt om ursäkt. Jag visade också att skadan var begränsad: bloggen hade lästs av 262 personer under de fyra dygnen den legat på min blogg. Han var då tillmötesgående och ändrade sitt krav på skadestånd till sig personligen, till en önskan att jag skulle sända 500 kr till en hjälporganisation. (Jag har nyss sänt 1000 kr  till driften av ett sjukhus i Mpongwe i Zambia.)

Hur kunde det bli så här? Bör inte en tidigare riksdagsledamot känna till att man inte får citera andras verk på sin blogg?

Jag har inga goda förklaringar eller ursäkter för det. Jag hade förstått upphovsrättslagen § 22 som att man har rätt att citera ur offentliggjorda verk ”i enlighet med god sed” och i den omfattning som är motiverat i sammanhanget, och även att lägga ut sådana citat på Internet. Eftersom jag hade angett källan och författaren och lagt en länk till källan, och eftersom citatet inte var långt (172 ord) så trodde jag att jag handlade inom de gränser som upphovsrättslagen sätter upp. Eftersom artikeln i sin helhet bygger på en intervju med mig och de uppgifter jag lämnade till journalisten, och eftersom hälften av artikeln var direkta citat av mig, trodde jag att jag hade rätt att citera.

När journalisten nu påtalade mitt brott mot upphovsrättslagen gav jag honom rätt omedelbart, tog omedelbart bort artikeln i dess helhet, bad muntligt och skriftligt omedelbart reservationslöst om ursäkt och har betalat skadeståndet som han yrkade på för den skada han lidit.

Vad drar jag för slutsatser av detta? Att jag måste avstå från att citera ur tidningsartiklar, även om texten är kort, och att jag inte ens kan citera mig själv. Och om jag trots allt väljer att citera måste citatet vara mycket kort, och jag löper ändå risk för skadestånd, om artikelförfattaren bedömer det så.

Finns det några politiska slutsatser att dra? Till att börja med ger jag journalisten på Kristianstadsbladet reservationslöst rätt till det skadestånd vi kom överens om. Han kan inte ställas till svars för en lagstiftning som är svår att överblicka, tolka och efterleva. Det är lagstiftarens ansvar hur lagar skrivs och tolkas, och genom att jag varit riksdagsledamot och lagstiftare 1991 – 2006 så är jag medskyldig till den lagen, även om denna stränga lagtolkning kommit efter att jag lämnat riksdagen.

Men en politisk slutsats drar jag: om jag är skyldig att betala skadestånd för att jag citerar en kort text som mestadels består av mina egna ord i direkta citat, då behöver lagen ändras. En lag som omöjliggör kortare citat hindrar informationsutbyte och debatt.

Även TT relaterar nyheten om bloggen och brottet mot upphovsrättslagen. Den centerpartistiske Mathias Knutsson skriver tänkvärt på sin blogg om ”Den ofrivillige brottslingen(?)” utifrån detta exempel och ett exempel från Polisens hemsida.

Annonser

Kristen tro och politik

oktober 3, 2007

En välgjord dokumentär ”Jag ska göra abort” i SVT2 sändes härom söndagskvällen, med flera repriser senare. På ett trovärdigt sätt speglades de svårigheter många kvinnor upplever när de går igenom en abort. Även spänningen mellan de som kritiserade nuvarande abortpraxis och de som försvarade den speglades väl och nyanserat. Det var tydligt att abortkritiken från organisationen Ja till Livet, liksom från flera kristna ledare, inte välkomnades från ledande politiskt håll.

 

Mönstret går igen. Makthavare värjer sig från kritiken från kyrkan vare sig det gäller civila dödade i Irak, lönerna för topparna i näringslivet, könsneutrala äktenskap, biståndet till världens fattigaste, dödsstraffet eller tonårsaborterna. Reaktionen tenderar att vara tämligen förutsebar i regimer av alla politiska snitt och fasoner: kristna ska syssla med religion och tro och inte med politik. Mest extremt uttryckte Joseph Goebbels, den tyske ministern för folkupplysning och propaganda 1933 – 1945, saken: ”Präster som blandar sig i politiken skall beakta att deras enda uppgift är att förbereda människor för livet efter detta.”

 

Men ända sedan Petrus ord inför Sanhedrin, den judiska rådsförsamlingen, att ”Man måste lyda Gud mer än människor”, har kristna burit på ett profetiskt arv av samhällskritik.  Låt mig illustrera med ett exempel från kyrkans långa historia.

 

ambrosiusAmbrosius var biskop 374 till sin död 397 i Milano, som då var Romarrikets huvudstad där kejsaren höll hov. Ambrosius var berömd som predikant och en utmärkt administratör och politiker. Hans inflytande i sin samtid var stort, det var han som blev redskapet för Augustinus omvändelse och som döpte honom 387 i Milano.

År 390 inträffade ett upplopp i Thessalonike och den romerske ståthållaren där, Botheric, dödades. Den romerske kejsaren Theodosius blev ursinnig och hämnades på stadens befolkning genom att inbjuda invånarna till tävlingar och underhållning i stadens hippodrom. Väl där lät han slakta 7000 av dem.

 

Ambrosius upprördes av massakern och skrev till kejsar Theodosius och uppmanade honom att offentligt omvända sig och ångra det övergrepp han gjort. Theodosius vägrade. Den kommande söndagen skulle kejsaren delta i mässan i katedralen i Milano, men biskop Ambrosius ställde sig utanför kyrkan och blockerade vägen för honom. Han förkunnade att också kejsaren stod under Guds lag, och måste ödmjuka sig och lyda den lagen. Theodosius lät sig övertygas, tog av sig sina kejserliga insignia, gick in i kyrkan för att offentligt bekänna sin synd i massakern i Thessalonike, och be om förlåtelse. Ambrosius blev kejsarens rådgivare, och kom därmed i en position där han kunde bidra till att den romerska rätten skrevs om och reglerna för en rättslig prövning utformades. Och eftersom den romerska rätten bidragit till hela västerlandets syn på rättsväsendet har vi fortfarande Ambrosius’ mod att tacka för våra rättegångars utformning.

 

Kristna varken kan eller får tiga inför sin samtids orättfärdighet. När Jesus kallar sina efterföljare att vara salt i förruttnelsen och ljus i mörkret är det inte ett gott råd i all välmening, utan en marschorder.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-10-03


Svenska Dagbladet och värdekonservatismen

juni 27, 2007

Till tidningar kan man få ett personligt och långvarigt förhållande. Min farfar började läsa Svenska Dagbladet 1896, tolv år efter att den grundades. Det berättas att tidningen kom med bud till kamrersbostället i Oskarström och avnjöts på verandan, då ingen fick störa. Min far växte upp med SvD och med citat från den gode kåsören Hasse Z. Några årtionden senare var det dags för mig att växa upp med samma tidning, då med citat av kåsörerna Kar de Mumma och Viola, son och sonhustru till Hasse Z. Mina barn i sin tur har fått sin beskärda del av citat över filen och tekoppen ur samma tidning, under ledning av herrar von Platen, Torekull och senare Svegfors.

 

svenska-dagbladet-1884-wikipediaUnder två världskrig och otaliga dramatiska händelser i och utanför vårt land har tidningen varit den pålitliga nyhetskällan. En tidning läser man för att få tillförlitlig information med ett djup i nyhetsflödet, för att få sina värderingar speglade, belysta och applicerade på ledarsidan och för att få underhållning med klass och kvalitet, ända ner på seriesidan. Jag lärde känna den tecknade seriefiguren Fantomen under namnet Dragos, den pseudonym som han gavs i SvD. Min farfar gladdes åt Albert Engströms tecknade gubbar.

 

Fastän ingen i släkten bott i kungliga huvudstaden lästes familjesidan med största intresse. Där kungjorde släkt och vänner sin entré, sitt val av livskamrat och sin sorti ur jordelivet. De sista åren min far levde läste han alltid familjesidan först; 1983 hamnade han där själv till sist.

 

SvD har alltid räknats som den värdekonservativa borgerlighetens banerförare. Med pregnans och konsistens stod ledarsidorna under de svåra 1960 och 70-talen för ett alternativ till den förhärskande socialiseringen av livets alla områden. Tilltron till individens frihet har parats med den skatt av värden och värderingar som prövats av tidigare generationer och befunnits hålla måttet, med sin förankring i den kristna idétraditionen och etiken. Ledarsidorna har varit i bästa mening värdekonservativa.

 

Men när nu tidningen tagit steget in i sitt tredje sekel, och i min släkts fjärde generation, känner jag igen den allt mindre. Nyhetsartiklarna andas politisk korrekthet. Kulturradikala åsikter gör sig breda. Angrepp på samhällets själva värdegrund står oemotsagda. Enstaka krönikörer står fortfarande upp för familjen, men ledarsidan är i allt mindre utsträckning värdekonservativ.

 

Ett exempel är det olyckliga beslut som moderaternas partistyrelse fattade i veckan att bejaka homosexäktenskap. I årtusenden har äktenskapet varit man och kvinna förunnat, för barnens skull, för kommande släktens skull. Nu överger moderaterna sitt värdekonservativa arv och blir politiskt korrekta när de vill göra äktenskapet könsneutralt. Runt hörnet finns krav på att också göra det antalsneutralt.

 

De nya moderaterna har övergett sin värdekonservativa syn för att tillfredsställa en liten grupps lobbyism, och ställt vuxnas intressen före barnens. Det är illa att SvD inte kritiskt granskat och kommenterat det största paradigmskiftet under de tre sekel vari tidningen verkat.

 

För den värdekonservative finns numera bara ett parti att välja på och även husorganet SvD har ersatts med andra tidningar som värdekonservatismens språkrör.

 

Artikeln var publicerad i Världen idag 2007-06-27


%d bloggare gillar detta: